Om tyska militär i Norge

Den svenska militär och marinattachéerna vid ambassaden i Berlin hade ett stort informationsutbyte med militärattachéer från andra länder inklusive Tyskland. Umgänge mellan tyska militärer och den svenska militärattachén liksom med andra länders militärer skedde både formellt och informellt vid olika möten och tillställningar. Dessa kom att upprätthållas ända intill slutet då den svenska ambassaden tvingades utrymmas på grund av stridigheterna. Information om Hitler och den tyska ledningen förmedlades inofficiellt vid dessa tillställningar och ambassaden kunde rapportera den 24 november 1944 att Hitlers sjukdomstillstånd nu var så illa att han bara kunde koncentrera sig en kvart i taget. Hitlers andre man Göring, hade genom sin oförmåga att leda Luftwaffe samt sitt allt ökande militära ointresse medfört att andra personer nu kunnat kliva fram och skaffa sig en maktposition. Himmler kunde förankra sin position allt mer i den tyska ledningen och utfärdade nu även order och anvisningar i statsangelägenheter.145 Vid årsskiftet 1944 – 1945 rapporterade ambassaden i Berlin att det blir allt klarare att Himmler är den som det nu talas om som är den egentlige starke mannen i den tyske ledningen. Han är inte den som kommer att ge upp utan väntas hålla ut in i det sista. Mycket tyder också på att det tyska folket kommer att slåss i enlighet med de styrandes önskan.146 Det kunde därför inte förväntats att kriget skulle vara intill alla tyska trupper i Tyskland hade besegrats. Men var det verkligen Himmler som fattade de militära besluten? Han var inte en erfaren militär som skulle kunna leda den tyska krigsmakten. Enligt en rapport till försvarsstaben i Sverige är Hitler fortfarande

142 Tvåkammar riksdagen, utrikesnämnden. A2/5 vol. 24, RA/M.

143 Sveriges förhållande, s. 281

144 Brev till Hanson från Sveriges radikala kvinnoförbund den 5 december 1944. HP01/An I, RA/M.

145 Attachérapport till UD 24 november 1944, nr:758. HP02/Ct vol.19, RA/M.

officiellt den militäre ledaren men hans nedsatta förmåga att utöva sitt ämbete gör att det måste antas vara någon annan som utövar det i hans ställe. Det är dock tydligt att Himmler har ökat sitt inflytande i den tyska ledningen och kanske även i de militära operationerna men bedömningen av de tyska operationerna i allmänhet är att de är kloka med ändamålsenliga rörelser och inte som tidigare ett kvarlämnande in i absurdum.147 Slutsatsen måste vara att den tyska försvarsmakten styrs av erfarna militära ledare då Hitler vid denna tid inte själv förmådde att leda militära operationer, liksom att Himmler tillskansat sig en betydande ställning i tredje riket. Det senare skulle komma att ha betydelse under våren då den svenska regeringen och militären hade kontakter med Himmler med flera för att försöka säkerställa ett fredligt slut på den tyska ockupationen av Norge.

Folke Bernadotte träffade Himmler den 19 februari 1945 och sade sig av honom fått intrycket att Hitler fortfarande var i funktion men att den verkliga militära ledningen glidit honom ur händerna. Dock hade många i kretsen runt Hitler fortfarande stor en respekt för honom och vågande inte på något sätt utmana honom eller göra någonting mot hans vilja.148 Karsten, Himmlers livläkare149 och som hade Himmlers förtroende skall även ha diskuterat Hitlers hälsotillstånd med honom ett flertal gånger. Kersten kunde de gånger han var i Sverige delge Günther information om Hitler, Himmler och rådande tyska förhållandena.150 Kersten skall ha haft stort inflytande på Himmler som hade ett stort vårdbehov av honom och därmed kunde vid ett flertal tillfällen utnyttja detta till eftergifter av Himmler, bl.a. i samband med de vita bussarna.

Mot slutet av kriget var de tyska trupperna i Norge rädd för att Sverige skulle gå med i kriget på de allierades sida och anfalla dem i ryggen. På grund av Tysklands motgångar och med övertygelsen av ett tyskt kommande nederlag liksom på grund av förföljelser och avrättningar i Danmark och i Norge förändrades Sveriges förhållande till Tyskland. Detta kom att inverka på det tidigare goda förhållandet mellan den tyska militären i Norge och den svenska.151 Att den svenska militären tidigare haft relativt goda, eller i alla fall pragmatiska relationer vid kontakterna med den tyska stationerade militären i Norge visar bl.a. ett telegram den 28 november från det tyska utrikesdepartementet i Berlin. De överträdelser av militär personal som skedde på gränsen mellan Norge och Sverige och som varit under hela kriget med överträdelser från bägge sidor, drog nu allt mer ut på tiden och därför önskades från Berlin att dessa snabbare skulle lösas. I de fall som tyska trupper överträtt gränsen skulle de inte kvarhållas utan snabbt skickas tillbaka likaså det skulle ske med svenska trupper som överträder gränsen. Allt med en betoning av en tysk

147 Handbrev den 12 december 1944 från Överste Juhlin-Dannfelt till Överste Kempff i försvarsstaben.

Militärattachén i Berlin. HP02/Ct vol. 19. RA/M. Vad som menas är att Hitler hade förbjudit alla reträtter utan att krigsmakten i alla lägen skulle slåss till siste man.

148 Bernadotte 1945, s. 50.

149 Felix Kersten var född i Estland men blev senare finsk medborgare. Han var inte läkare i vanlig mening utan en omvittnad mycket skicklig massör som hade en mottagning i Tyskland där han behandlade den tyska överklassen.

150 Karsten 2016, ss. 285–286.

önskan om ett gott gammalt kamratskap skulle basera relationerna mellan ländernas militärer. En pragmatism skall råda såsom det tidigare rådde genom en överenskommelse mellan ÖB Thörnell och von Falkenhorst.152 Denne var den som på Hitlers order planerade anfallet mot Norden och ledde den tyska invasionen i Norge och därefter varit den tyske militärbefälhavaren där. Han hade ersatts av generalöverste Rendulic under hösten 1944 som tidigare varit överbefälhavare för de tyska styrkorna i norra Finland och tillhörde SS-organisationen. Han kom senare i sin tur att ersättas av general Böhme vid årsskiftet 1944 – 1945 då den tyska ledningen önskade en svagare ledare i Norge som var mer villig att hörsamma Berlin då både Falkenhorst och Rendulic ansågs vara mycket viljestarka ledare. Den norska åsikten om Böhme var att med ”die opplysningane som fanst, kunde tyde på at han var ein overtydd nazist som ville holde fram med motstandet mot die allierte”.153 Försvarsstaben i Stockholm ansåg honom dock annorlunda och vara en svag ledare som stod helt under inflytande av sin stabschef Hölter.154

Från generalkonsulatet i Oslo rapporterades att man hört att en hög chef inom Gestapo hade pratat om en defaitist stämning bland de tyska trupperna med en allmän känsla av hopplöshet och att kriget är förlorat. Detta sprider sig bland trupperna och även i de Hitlertrogna kretsarna liksom hos den tyska säkerhetspolisen. Denna omständighet medförde att i Norge trodde bl.a. Hemmafronten att tyskarna knappats skulle försöka sig på något desperat motstånd vid en eventuell intervenering.155 Från Stockholms kriminalavdelning kom ett meddelande till von Plumgren på UD om att det inkommit uppgifter från polisen i Kiruna att de haft besök av en norsk flykting som berättade att de tyska styrkorna i Nordnorge nu var 4 divisioner, lika med cirka 40 000 till 50 000 man inklusive de tyska styrkor som har retirerat från Finland där större delen skulle utgöra infanteri och artilleriförband.156

Den 21 februari kom en rapport till Utrikesdepartementet och Försvarsstaben från beskickningen i Oslo angående hur de tyska trupperna i Norge var fördelade. De ursprungliga tyska trupperna och polistruppen i Norge sammanslogs under hösten 1944 med den tyska Finlandsarmen. Vid tidpunkten för sammanslagningen skall fördelningen ha varit,

Tabell 1, Tyska arméns sammansättning i Norge hösten 1944

21 armén 3 armékårer 10 divisioner 110 000 man 20 armén 3 armékårer 9 divisioner 140 000 man

Övrig personal 50–100 000 man

Totalt 300–350 000

Källa: Rapport till Försvarsstaben den 21 februari 1945 från beskickningen i Oslo

152 Attachérapport den 28 november 1944 nr: 767. HP02/Ct Volym 19, RA/M.

153 Riste 1979, s. 257.

154 Ehrensvärd 1965, s. 241.

155 Från generalkonsulatet i Oslo 7 februari. HP01/An vol. 116–118, RA/M.

Under oktober till januari hade överskeppning av tysk trupp från Norge till kontinenten skett i en jämn ström samtidigt som ny tysk personal hade tillkommit till Norge, nettominskningen uppfattades vara cirka 20 000 man per månad. Lägger man till en minskning med 10 000 för halva februari 1945 kommer de totala tyska trupperna vid denna tidpunkt vara cirka 210–260 000 man i Norge varav stridande soldater cirka 120–150 000 man. Dessa siffror kunde även bekräftas av generalkonsulatet i Oslo med uppgifter per 6 januari 1945 till utrikesrådet von Post. Enligt de mest tillförlitliga uppgifter som UD ansåg det gick att erhålla skulle det nu inte finnas mer än 120-130 000 man kvar i Norge inklusive trupperna från Finland.157