Det kom aldrig till situationen då svensk militär behövde intervenera Norge eller Danmark. Kriget i dessa länder avslutades fredligt trots att först de norska och sedan de danska myndigheterna och motståndsrörelsernas framförda farhågor. I Norge ledde de tyska truppernas framfart i Finnmark till en omfattande förödelse men det blev ändå inte den fruktade stora allmänna förstörelsen av norska industriella och andra intressen vid krigsslutet. Terbovens avsättning som rikskommissarie, de tyska trupperna uppgivenhet och rädslan att hamna i händerna på ryssarna möjliggjorde ett fredligt slut i Norge liksom den norska hemmafronten förmåga att lugna befolkningen.
De svensk-norska förbindelserna var urusla under hela kriget och var ett arv från unionstiden där Sverige hade styvmoderligt behandlat Norge, vilket även fortsatte mot den norska Londonregeringen. Missförstånd av den norska regeringen och en oginhet från svensk sida präglade förhållandet med den totala norska besvikelsen på det svenska agerandet vid det tyska anfallet där de upplevde sig bli helt lämnade i sticket. Den svenska regeringen kände sig hårt trängd och med en total beslutsamhet att inte bli delaktig i kriget till varje pris präglade den svenska undfallet mot Tyskland. Inte heller vågade regeringen riskera den svenska sårbara ställningen till Tyskland i ett vunnet tyskt Europa eftersom alla trodde på ett obesegrat och överlägset Tyskland.
De norska hänvändelserna skapade både förvåning och indignation hos den svenska regeringen som närmast menade att det var en fräckhet. Efter den första i februari kan man se en klar politisk ovilja i regeringen att agera på något sätt och att norrmännen får klara sig själva. Sverige svarade aldrig officiellt på den första hänvändelsen utan endast muntligt. Det fanns en allmän svensk politisk ovilja att agera officiellt då man inte ville uttala sig på något sätt som kunde leda till framtida ställda krav på Sverige dessutom kunde den svenska regeringen ”köpa sig tid” genom att hänskjuta allt agerande till framtiden. Regeringen gav Boheman ändå uppdraget utarbeta ett PM den 10 febr. 1945. Han skulle analysera möjliga utfall och vilka konsekvenser dessa skulle kunna få innan det skulle behandlas i regeringen. Hans PM förordade att ett par av de tänkta alternativen omedelbart borde göras till föremål för militär undersökning och bearbetning. Stor förvåning väcktes hos Boheman och den politiska ledningen över att det redan fanns planeringar och bearbetningar hos den militära staben och att några nya inte var nödvändiga. Efter den andra hänvändelsen så var regeringen medveten om att en aktion kanske skulle kunna komma att behövas men från politiskt håll ville man ännu inte agera och hoppades på det bästa och det fanns även röster inom riksdagen som tyckte att man skulle lämna Norge åt sitt öde. Det fanns också klara indikationer ifrån Norge att den norska regeringens önskan om en
mobilisering skulle kunna påverka den tyska krigsmakten negativt och att det därför vore klokt att vänta. Efter den andra hänvändelsen diskuterades frågan i både första och andre kammaren där man ändå ansåg att regeringens bedömning av att avvakta händelseutvecklingen var riktig och välgrundad men riktar samtidigt kritik över regeringens underlåtenhet att informera riksdagen om hänvändelserna och deras utveckling.
Den norska regeringen, och speciellt Lie kände sig förolämpad av den svenska. Hur kunde man i Sverige anse sig ha bättre kunskap om vad som hände hemma i Norge än de själva? Hur kunde Sverige ha bättre överblick över de tyska trupperna och hur de kommer att reagera vid krigsslutet? De tidigare motsättningarna mellan länderna som tinade upp vid Lies besök i Stockholm hade nu under våren återigen att öka igen. Den norska Londonregeringen trodde på en stark svensk stark vilja att komma till hjälp men det visade sig nu inte stämma helt. Det är svårt att förstå de norska förhoppningarna då den svenska regeringen och utrikesdepartementet hela tiden varit mycket försiktig med sina uttalanden. Allt för att inte på något sätt ge intryck av, hopp om eller ge några utfästelser om ett svenskt agerande. Sådana förhoppningar måste därför London regeringen ha erhållit på något annat sätt eller var det bara ett önsketänkande? Den till synes svenska totala oviljan att företa sig något irriterade Londonregeringen enormt som än en gång kände sig sviken av Sverige. Det är märkligt är att den norska motståndsrörelsens tillsammans med andra underrättelsers stöd för den svenska övertygelsen om de tyska trupperna inte kom att avspegla sig hos Londonregeringen. Man måste även här komma ihåg att den största delen av Londonregeringens kontakter med Norge var beroende av Sverige, eftersom informationsflödet från Oslo till London gick genom den danska besiktningen och andra danska kanaler i Stockholm. Det skapade goda svenska möjligheter till information och kunskaper om Norge. Ändå trodde den norska regeringen på nödvändigheten av ett svenskt agerande redan nu under april och ifall behovet intervenering skulle komma, hjälp av Sverige. Centralt ligger här vilken kunskap som fanns Sverige om situationen i Norge och hur denna präglade den svenska regerings agerande, något som regeringen och UD trodde sig ha och tillsammans med en ovilja att gå in i krigets sista vår präglade den svenska hållningen. Undersökningen kan fastslå att det svenska UD hade en god kunskap om situationen i Norge genom både det som beskickningen i Oslo samlade in, och från den ström av motståndsmän, sabotörer och kurirer som ständigt passerade över gränsen mellan Sverige och Norge, dessa informationer kunde den svenska avvaktande hållning baseras på.
Under 1950-talets början så framfördes det bl.a. i pressen stark kritik mot försvarets högsta ledning att dels att planering har gjorts utan regeringens tillstånd och dels att beräkningen av de tyska styrkorna var felaktiga. Furtenbach bemöter detta i Aktuellt och historiskt 1956 där han menar att detta är helt felaktigt. Visserligen var inte regeringen informerad från början men det är en nödvändighet att upprätta ett antal rutinplaner fortlöpande av olika möjliga händelser då all
planering tar en avsevärd tid att göra.214 Även min sammanställning av de troliga och verkliga trupperna i Norge visar beräkningen av stridande infanteri var korrekta. Välkänt är, vilket också framgår av övrig litteratur, det dåliga förhållandet som rådde mellan den svenska regeringen och den svenska militären med en närmast obefintlig kommunikation dem emellan. Detta gör det inte är förvånande med den politiska omedvetandet av försvarsstabens planering.
Sverige hade sluppit, enligt Baker Fox bli indragen i kriget genom en kombination av tur, geografiskt gynnsamt läge och en effektiv utrikespolitik. Troligtvis enligt min mening, var det geografiska läget med de betydande svårigheter som en krigföring i Sverige skulle innebära som hade störst betydelse. Instängd med tyskt kontrollerade länder runt landet behövde inte Tyskland ingripa i Sverige. Med de tysk–svenska handels och clearingavtalen kunde handeln av nödvändiga varor för bägge parterna upprätthållas. Genom humanitära och diplomatiska insatser liksom värdefull export till bägge stridande parterna, kunde Sverige behålla sin neutralitet även om den stundtals i början och under senare delen av kriget var naggad i kanten där Sverige snarare kan beskrivas som icke krigförande. I början av kriget var rädslan stor över Tyskland och Hitlers godtycke som man ansåg var nyckfull och oberäknelig. Viljan att inte hamna i samma besvärliga försörjningsläge som under första världskriget vägde tyngre än en helt strikt neutralitet som man därför var beredd att göra avsteg från. Mot krigsslutet hade Sverige helt svängt sin hållning till de västallierade och Sverige tillbakadrog alla sina förbindelser med Tyskland. Sverige såg att vilken utgång kriget skulle ha och gjorde nu stora avsteg från neutraliteten till förmån för de västallierade och var mån om att förbättra sitt skamfilade anseende för att säkra en kommande handeln efter kriget med England och USA. Statsminister Per-Albin Hansson sade i sitt första maj tal 1945,
I förhållande till våra grannar vilja vi icke åberopa neutraliteten. [---] Sannolikheten talar för att efter sammanbrottet i Tyskland ockupationstrupperna i Danmark och Norge skola finna det meningslöst att förlänga en sådan ohållbar situation. Självklart är man från svensk sida villig att medverka vid en avveckling. 215
Vad menade statsministern att Sverige var villig att bidra med, innefattade det även en intervenering av Norge och/eller Danmark? Det framgår inte, vare sig av Hansson själv, i mina källor eller i litteraturen, men man kan ändå förstå av riksdagen att en polisiär insats vid slutet var tänkbart möjlig men jag är ändå tveksam till ett stöd för en sådan rent militär insats, den frågan får ställas på framtida forskning. Det är svårt att se i det material jag har studerat ifrån de politiska sammankomsterna att det fanns någon egentlig vilja att tillmötesgå den norska framställan. Tvärt om fanns det röster att om situation kom till sin spets skulle man strunta i att ingripa och lämna det norska folket till sitt öde. Det är dock mycket svårt att uppskatta hur stor denna uppfattning var. Ändå så fick försvarsledning order om att förbereda ett ingripande om det skulle bli
214 Furtenbach 1956, s. 11.
nödvändigt. Bakgrunden till detta går inte att utläsa i mitt material. Var det för syns skull då regeringen visste att den norska regeringen skulle få vetskap om saken, men att man hade aldrig någon tanke att ingripa, eller fanns den viljan om det blev nödvändigt? Sverige blev aldrig delaktig i några förhandling vid krigsslutet utan Eisenhowers stab förde alla förhandlingar.
Ett mycket märkligt beslut tog den svenska regeringen när den fick besök de amerikanska och engelska ministrarna den 30 april som önskade överläggningar om befrielsen av Norge. Att säga ja till att inleda samtal utan egentlig kunskap vad dessa skulle leda till. I efterhand kan frågan ställas om regeringen närmare hade undersökt dess förutsättningar. Hade verkligen regeringen förstått att detta skulle kunna komma att innebära allierade trupper i Sverige? Att baser och flygfält skulle överlåtas och betydande insatser av svenskt tonnage? Utifrån de svenska förhoppningar på ett fredligt slut, den information som fanns och Bernadottes samtal, är frågan befogad.
3.2 Svaret på huvudfrågan, hade Sverige grund för sin tveksamma hållning?
Regeringen fick sin information ifrån UD och deras personal vid beskickningen i Oslo som samlade in all möjlig information. Även de motståndsmän som passerade fram och tillbaka över gränsen bidrog med viktig information. Beräkningar av de tyska styrkorna var relativt samstämmiga med det faktiska förhållandet. Mycket viktig var informationen man erhöll om den dåliga stämning som fanns i de tyska trupperna, deras uppgivenhet och önskan att kriget skulle ta slut. Tillsammans med Bernadottes förhandlingar med Himmler och de förhoppningar som väcktes där, kan man dra slutsatsen att Sverige hade en välgrundad uppfattning av ett möjligt kommande fredligt slut på ockupationen. En svenska mobilisering som den norska regeringen önskade, riskerade troligen de tyska soldaternas vilja till ett fredligt slut och den svenska tveksamheten var välbefogad.
3.3 Några efterord
Sveriges avsteg från neutraliteten har under de första tjugo åren efter kriget förklarats med småstatsrealism men under senare tid har framför allt svensk flyktingpolitik under kriget starkt kritiserats. Den svenska tillåtelsen av transiteringen av tysk militär från juli 1940 till augusti 1943 skedde under stark påtryckning ifrån Tyskland och den svenska regeringen vågade inte efter den tyska ockupationen av Norge stå emot de tyska kraven. Transiteringar var ett klart brott mot neutraliteten, liksom utbildningen av de norska och även danska polistrupperna. Man kan även rikta befogad kritik mot den censur av tidningar som utfördes med beslag utan rättslig prövning, vilket var ett grundlagsbrott. I detta material med diplomatiska notväxlingar och diskussioner i regering och riksdag kan jag inte finna att neutralitetsaspekter tas upp någon gång som en
bromsande faktor för att inte agera. Helt klart förde den svenska regeringen en anpassningspraktik mot Tyskland. Denna, en form av Bandwagoning, var aldrig ideologisk med nazismen eller dess företrädare. Rädslan för Hitler var befogad i början av kriget med de tyska krigsframgångarna men avtog i takt med allierades frammarsch i Europa. Den svenska politiken var aldrig protysk utan balanserade på hur mycket regeringen vågade utmana Tyskland utan att riskera att dras in i kriget. Klas Åmark menar i ”Att bo granne med ondskan” att det är lätt att moralisera över dåtidens människor, men för att analysera de moraliska och politiska problemen krävs det att handlingsalternativen som man ser idag, även fanns med i dåtidens diskussion och hur troligt dessa då kunde spelat roll och kunnat varit genomförbara.216
Tabellförteckning
Tabell 1: Tyska arméns sammansättning i Norge hösten 38 Tabell 2: Antagna och verkliga styrkor i Norge Våren 1945 40 Tabell 3: Försvarsstabens beräkningar av tyska förnödenheter våren 1945 41
Förkortningar
BV = Beredskapsverket, ligger i Krigsarkivet BA = Beskickningsarkivet, ligger i Arninge FD = Försvarsdepartementet
FS = Försvarsstaben, ligger i Krigsarkivet RA = Riksarkivet
RA/M = Riksarkivet depå Marieberg RA/A = Riksarkivet depå Arninge
RD = Rädda Danmark RN = Rädda Norge KrA = Krigsarkivet UD = Utrikesdepartementet 216 Åmark, 2011, s. 654.