Det svenska försvaret och dess möjligheter .1 Svenska försvarets situation inför krigsslutet

Vilken situation befanns den svenska krigsmakten i våren 1945 och fanns planering för intervention? Vid första världskrigets slut fanns en allmänt spridd övertygelse om att krigets hemskheter aldrig mer skulle kunna återupprepas och en stark optimism rådde runt hela Europa om en ny och fredligare värld. Genom denna förhoppning kom den militära förmågan att nedrustas kraftigt i många länder, så också i Sverige. Europa utmärktes av krigsleda och tron på politisk avspänning som i Sverige ledde till fram till först 1925 års försvarsbeslut och sedan 1927 års försvarsplan. På grund av denna tro på fred, avspänning och med beslutet om ett nedbantat försvarsmakt slutade många officerare och befäl i försvaret. För Sveriges del kunde det inte skönjas några krigshot för lång tid framöver bortsett från Ryssland, den gamla ärkefienden som var ett osäkert kort. På grund av denna osäkerhet kom försvarsstaben under mellankrigstiden att studera ett antal eventuella krigsfall ifall Ryssland skulle anfalla Norden. Ehrensvärd som vid senare delen av kriget blev chef för försvarsstaben, kom efter kriget att skriva i sina memoarer att det var ett stort misstag att enbart se Ryssland som den potentiellt enda aggressiva makten som dessutom hade offensiva strävanden. Tyskland räknades bort då ingen kunde tro att ett så snabbt återhämtande skulle kunna vara möjligt som senare kom att ske med nazisterna.167

Vid det tyska anfallet mot Polen 1939 var det svenska försvaret fortfarande präglat av de tidigare nedskärningarnas effekter vilket gällde även för flertalet av de övriga europeiska länderna. Tidigare hade först Anschluss av Österrike och sedan Tjeckienkriserna under 1938 och 1939 fått Sverige att öka takten av upprustningen av försvaret som hade möjliggjorts med nödvändiga tilläggsanslag.168 Situationen vid senare delen av 1930-talet med ett Europa under ett nytt växande krigshot krävde att försvarsstaben förnyade sina operativa planer för att kunna möta ett möjligt kommande hot. Dessa planer utfördes av försvarsstaben under stark sekretess och utan någon politisk inblandning och kontroll. Ansvariga var chefen för generalstabens centralavdelning Axel Rappe och Chefen för den operativa detaljen Carl August Ehrensvärd. Planeringen innefattade fyra olika tänkbara krigsfall med olika krigsskådeplatser. I den första av tre var mot ett anfall av Ryssland med en svensk intervenering av Finland med avsikt att föra kriget mot Ryssland på finsk mark. De övriga två krigsfallen var antingen mot ett anfall mot Sverige längst upp i norr eller mot ett anfall från finska viken. 169 De tyska nationalsocialisterna hade skapat oro runt om i Europa vilket gjorde att det även i Sverige började talas om ett eventuellt kommande konflikt med Tyskland och därför började försvarsstaben skissa på krigsfall IV, ett eventuellt kommande krig mot Tyskland. Sverige hade aldrig befunnits under tysk överhöghet så det fanns inga historiska

167 Ehrensvärd 1965, s.72.

168 Cronenberg 2002b, ss. 91–92.

orsaker till ett krig, men man ansåg ändå att det fanns en risk för ett tysk angrepp i avsikt att hindra Sverige från att ansluta sig till eventuella motståndare till Tyskland. Även om ett tysk anfall bedömdes som osannolikt så ansåg regering och riksdag det var bäst att befästa södra delen av Sverige eftersom det befarades att det var där ett eventuellt tyskt anfall skulle kunna komma. Därför började strandbefästningar, den så kallade Per Albin linjen att byggas under 1939 längs med den skånska kusten.170

När rapporter i början på 1940 kom från beskickningen i Berlin att en militär aktion troligen var på gång och då antagligen mot norra Europa ville ÖB ha en mobilisering men försvarsministern sa nej. ÖB framförde då ett starkt önskemål om en mindre mobilisering vilket också avvisades.171 Efter att Danmark och Norge ockuperades började försvarsstaben ånyo studera och överväga olika typer av planering ifall kriget skulle komma till Sverige. Armékårer och fördelningskårer beordrades att starta upp detaljplanering av hur olika förband skulle agera vid tänkbara krigsskådeplatser i händelse av ett tyskt anfall skulle komma ifrån Norge. Studier upprättades även för olika egna partiella anfall mot den tyska armén för att splittra upp de anfallande tyska krafterna.172 I slutet på året 1942 ansåg försvarsstaben genom sina studier av krigets utveckling att det militärpolitiska läget i Norden under en snar framtid skulle kunna komma att förändras och då på ett icke fördelaktigt sätt för Tyskland. I så fall kan även ett nytt möjligt hot mot Sverige att aktualiseras. Detta eftersom allierade aktioner för att befria Danmark och/eller Norge kan bli möjliga och det kan komma att ställa frågan över den svenska hållningen gentemot Tyskland.173 Några dagar senare upprättades ett PM i försvarsstaben där det militärpolitiska läget för Norden beskrevs med olika scenarier av allierade företag mot våra grannländer. Försvarsstaben inledde därvid studier av egna militära pacificeringsföretag mot Danmark, Norge och Finland. Svensk militär skulle genom att intervenera dessa länder kunna befria dem från de tyska trupperna och bättra på Sveriges anseende hos de allierade västmakterna. Den mycket kritiserade svenska undfallet för Tyskland hade negativt drabbat Norge och därför ville försvarsstaben ge det norska folket en ny nationell regim, ”allt för att Sverige vid en slutlig uppgörelse kunna hävda sig och icke helt och hållet bliva skjutet åt sidan och bliva en lekboll i de segrades händer”.174 De svenska förbanden skulle vid en intervenering av Norge ha dels militära och dels civiladministrativa uppgifter. För den civila administrationen måste alla administrativa, kommunikativa, och andra viktiga centra besättas, dessutom måste de militära staberna förstärkas med experter på det civila området.175 Under de följande åren utvecklades planeringen för dessa pacificeringsföretag som uppdaterades allt eftersom utvecklingen skedde i dessa länder. Nästan all denna planering fördes i Försvarsstaben utan regeringens medvetande eller medgivande vilket har

170 Cronenberg 2002a, ss. 217–218, 222.

171 Ehrensvärd 1965, s. 153.

172 Furtenbach 1956, s. 6.

173 PM försvarsstaben den 26 november 1942, 009:Ö F1 vol. 2, BV.

174 PM försvarsstaben den 2 december 1942, 009:Ö F1 vol. 2, BV.

föranlett en hel del kritik efter kriget. ÖB Jung angriper och försvarar detta i sitt radiotal 1966 med ”Varje påstående om en stridslysten militärledning är ren nonsens”. Han menade att den militära ledningen måste planlägga för alla eventualiteter för att vara i stånd att med minsta möjliga varsel kunna effektuera statsledningens beslut.176

Slutsats: Sverige hade ända sedan mitten på 1930-talet upprustat och moderniserat försvaret och det tekniska materialet som var i gott skick . Soldaterna var friska och led inte av någon krigströtthet eller utmattning och det var inte någon större brist på förplägning. Hur soldaternas inställning till en inmarsch i Norge är osäker kan inte utläsas och någon samtida undersökning finns inte. Vad det svenska försvaret led total brist på var avsaknaden av soldaternas stridsvana och funktionalitet hos materialet under svåra förhållanden.

2.5.2 Planering för intervention.

Efter den tyska inmarschen i Danmark och Norge 1940 blev nu rädslan att även Sverige skulle kunna dras in i kriget. Ehrensvärd besiktade tänkbara platser vid gränsen till Norge under oktober 1942 och tillsammans med medlemmar i staben gjordes förändringar i planerna som lades fram för den svenska regeringen. Man beslöt att det var i Värmland som den svenska huvudstyrkan skulle samlas innan en uppmarsch.177 Planläggningen för olika krigsfall från 1942 och framåt innehöll ett antal anfallsplaner mot olika platser i Norge som nu kunde användas i planeringen av räddningsföretaget 1945.178 Dock med skillnaden i den nya planeringen att de grundläggande bestämmelserna för RN (och RD) även innehöll tydliga civiladministrativa bestämmelser. Den svenska krigsmakten bör överflytta all civiladministration till norska myndigheter som bör/skall åtfölja de svenska stridskrafterna och de befriade områdena snarast skall överföras till de av norska regeringen utsedda myndighetspersoner.179

Händelseutvecklingen i Danmark och Norge kan – efter ett militärt sammanbrott i Tyskland – komma att gå i en sådan riktning, att svenskt militärt (polisiärt) ingripande kan bli aktuellt. Detta skulle närmast avse att säkerställa allmän ordning intill den tidpunkt, då lagliga danska resp. norska myndigheter kunna övertaga denna uppgift, samt att avväpna och internera tyska förband.¹⁸⁰

Under krigsplaneringen av dessa företag militära kan utvecklingen skett så att det antingen blir en ren polisiär eller en övervägande militär aktion mot Norge och/eller Danmark. Saken var dock klar att de svenska resurserna, även för en icke militärt aktion, är begränsade och kunde inte genomföra ett samtida ingripande i både Danmark och Norge. Om det blir en övervägande

176 Manuskript till radiotal 1966, Helge Jungs arkiv, 0843/F2/11, KrA.

177 Ehrensvärd 1965, s. 195.

178 VPM i försvarsstaben den 4 april. 0013:Ö, F1, BV

179 Grundläggande bestämmelser RN, pacificeringsföretag Norge, ej daterad. 0013:Ö, F1, BV.

polisiär aktion där man inte påträffar allvarligare motstånd kan den därvarande civila administrationen överta landets ledning med sittande eller ny personal enligt direktiv ifrån de inblandade regeringarna. Om det blir en övervägande militär aktion så kommer stora militära krav att måste ställas på den civila administrationen i det aktuella landet, speciellt på järnväg, telefon och telegraf eftersom dessa då behöver utnyttjas av militären.181 Den första svenska framryckningen skulle ske mot Glommen och Oslo områdena. En fördelning söderifrån skulle ta Sarpsborg och sedan fortsätta mot Oslo. En armékår om fem fördelningar och två pansarbrigader med artilleri och ingenjörsförband skulle öppna huvudvägen till Oslo. En fördelning avsågs gå in från Härjedalen, ta Röros och sedan gå över Tärna till Mo i Rana.182

Under åren fortsatte löpande Försvarsstaben att fortsätta med sin planering och den 31 mars 1945 utfärdades en inofficiell intern order inom försvarsstaben om förberedelse för en inmarsch i Norge för att vara fullt beredda om regeringen fattade ett sådant beslut.183

De tyska trupperna behövde kontinuerligt överföras mellan olika krigsskådeplatser runt om Europa i kriget mot de allierade på kontinenten. Eisenhower insåg därför i januari 1945 att det gällde att förhindra att de tyska trupperna förflyttade sig från Norge. Förflyttningen av de tyska styrkorna från Norge skulle kunna skapa en kris i de allierades befrielse av Europa.184 Festung Norwegen ingick i den försvarslinje som Hitler hade beordrat i december 1941 och sträcktes från Pyrenéerna i söder till Nordkap i Norge, även benämnd som atlantvallen. SHAEF (Supreme Headquarters Allied Expeditionary Forces) var det allierade överkommandot som bestämde de allierades operationer i de av Tyskland ockuperade områden och instruerade även de ockuperade ländernas motståndsrörelser. Det hade inte funnits någon planering för befrielsen av Norge (eller Danmark) under hela den allierade framryckningen i Europa dessförinnan man började arbeta med frågan våren 1945. I en rapport från Joint Planning Staff fanns det två alternativa vägar in i Norge, dels en landstigningsexpedition på den norska kusten vilket ansågs vara mycket svår, dels en kampanj landvägen via Sverige med utnyttjandet av Svenska baser och eventuellt tillsammans med svensk militär.185

Beck-Friis rapporterar hem att Lie har framlagt följande 3 olika möjliga alternativ till en allierad befrielse av Norge,

• en allierad landstigning vilket Churchill meddelat att inte är möjlig då det råder brist på tonnage.

• en allierad marsch genom Sverige från norra Tyskland och att de troligen måste begära tillgång till svenska baser.

181 PM angående vissa problem i operation RD/RN, ej daterad. Försvarsstaben 25:H F4M volym 21, KrA.

182 Furtenback 1956, s. 8.

183 Furtenbach dagbok, den 31 mars 1945.

184 Riste 1979, s. 243.

• Enligt den norska begäran att Sverige skall mobilisera vilket Londonregeringen genom information från hemmafronten i Norge trodde skulle vara tillräckligt för att tyskarna där skall ge upp. Beck-Friis tillstyrker på det varmaste bifall denna begäran men är även öppen för alternativ 2.186

Den 9 april fick Eisenhower skriftlig order av SHAEF att utarbeta en plan för att befria Norge via Sverige tillsammans med eventuell assistans av svensk militär.187 Planeringen kom fram till att om svenska styrkor skulle sättas in i befrielsen av Norge, var de tvungna att stå under allierat, d.v.s. Eisenhowers befäl.188

Den 17 april hade Försvarsstaben ännu inte fått några direktiv men att en intervenering skulle kunna komma att bli trolig. Efter kriget vet vi att både försvarsstaben och den svenska regeringen var till stora delar helt omedvetna om den allierade planeringen.189 Utan information om den allierade planeringen utfärdades försvarsstaben den 20 april ett VPM. I detta fastslog man att om handlingsfriheten skulle kunna säkerställas för operation RN, bör förberedelserna göras så långt som möjligt så att tiden för ett igångsättande endast begränsas av stridskrafternas mobilisering och koncentrering vilket skulle vara högst 14 dagar.190

Den 30 april erhöll de amerikanska och brittiska ministrarna i Stockholm order hemifrån att övertala den svenska regeringen att gå med på överläggningar om befrielsen av Norge genom Sverige. Tydligen var inte heller den norska regeringen informerad av hur planläggningen utvecklades. Senare på eftermiddagen samma dag svarade den svenska regeringen ja till detta.191 Det enda svenska villkoret för dessa samtal var att de allierade militära representanterna skulle komma till Stockholm i civila kläder för att inte väcka onödig uppmärksamhet.192

Slutsats: Sverige hade utfört omfattande planering under hela tiden efter den tyska inmarschen i Danmark och Norge den 9 april 1940. Det är troligt att den svenska krigsmakten hade möjligheten att med några dagars varsel kunna beordra mobilisering och uppmarsch om det behövdes vilket också var avsikten med planeringen. Jag har studerat de mycket omfattande planeringen i arkiven och uppfattar dem som klara. Helt klart framgår om man studerat tillgängliga resurser och det behövliga behovet att det svenska försvaret inte skulle klara av en samtidig insats i både Danmark och Norge.

186 Chiffertelegram den 12 april 1945 från Beck-Friis till UD. 230083 F3 PT London Vol. 1, RA/A.

187 Leifland 1992, s. 90.

188 Leifland 1992, s. 102.

189 Dagboksanteckning Furtenbach den 17 april. 010:Ö volym 4, BV.

190 VPM försvarsstaben den 10 april. 013:Ö volym 11, BV.

191 Leifland 1992, ss. 107–109.