Under 1800-talets senare del skedde en snabb vapenteknisk utveckling. Vapenverkan förbättrades markant genom införan det av kulsprutor, modernt artilleri och repetergevär. Skyddet för den enskilde soldaten erhölls främst genom utbyggnad av skyttegravar. För sin förflyttning var soldaten hänvisad till fot marsch på samma sätt som de grekiska falangerna och de romers ka legionerna. Den tekniska utvecklingen inför första världskri get innebar alltså stridstekniskt att defensiven var överlägsen offensiven. Trots detta poängterades offensiven vid krigets bör jan. Uppenbarligen insåg man inte de nya vapnens verkan, främst mot oskyddad trupp. 1 Detta innebar att kriget snart stagnerade. De storslagna offensiva planerna ersattes av ställ ningskrig. De väsentliga inslagen i krigföringen blev skytte gravarna, taggtrådshindren, kulsprutorna och artilleriet.
För att bryta detta dödläge prövades olika offensiva metoder. Tyskarna utvecklade den så kallade infiltrationstaktiken. Den gick huvudsakligen ut på att stormtrupper efter en kort artilleri beskjutning infiltrerade motståndarens frontlinjer. Strävan skul le vara att skapa genombrott och anfalla på djupet i stället för att i första hand nedkämpa främre motståndsnästen. 2 För att kunna
passera skyttegravar, riva ned taggtråd och samtidigt vara skyd dad mot kulspruteeld behövdes dock något annat. Det var här de första stridsvagnarna kom in i bilden. 3
Första insatsen av stridsvagnar daterar sig till den 14 septem ber 1916. Britterna satte då in stridsvagnar i närheten av Cour celette i Frankrike under en dags strider. Av 49 vagnar i utgångs läget kom bara 32 fram till stormavstånd. Endast 9 vagnar löste helt sin uppgift, det vill säga att framrycka före infanteriet, riva ned taggtråd och slå ut kulsprutor. Många misstag begicks alltså men många nyttiga erfarenheter erhölls.4 Under de sista krigs åren genomförde britterna ytterligare stridsvagnsanfall, bland annat i slagen vid Cambrai och Amiens.
Franska stridsvagnar sattes också in mot tyska ställningar. Dock genomförde inte franska armen några större samordnade stridsvagnsanfall. Stridsvagnarna sattes i stället in för direkt
understöd av infanteriet.
När kriget slutade 1918 pågick i Storbritannien arbete med en plan för ytterligare en stor offensiv med stridsvagnar. Den be nämndes "Plan 1919" och utarbetades av den brittiske genera len Fuller. Enligt planen skulle inledningsvis 2 592 tunga strids vagnar bryta genom den tyska fronten. Därefter skulle 2 400 medeltunga stridsvagnar anfalla på djupet av fiendens gruppe ring. Syftet med detta anfall skulle vara att snabbt slå mot fiendens artilleriförband, reserver och staber.
Målet var att desorganisera fienden och få honom att ge upp, inte på grund av att hans stridskrafter var slagna utan för att moralen var nedbruten och möjligheten att leda förbanden inte längre fanns. Planen hann aldrig genomföras eftersom kriget upphörde.5
När kriget slutade hade engelsmännen alltså väl utvecklade ideer om pansarkrigföring. Det land som hade dragit de mest långtgående slutsatserna tycktes vara Tyskland. Tyskarna var väl medvetna om den förödande verkan ett samordnat stridsvagns anfall hade.
De svenska reaktionerna omedelbart efter första världskriget skall också här kort beröras. Kriget innebar stora omvälvningar i Europa. En mängd nya stater bildades. Ryska revolutionen inne bar nytt politiskt system och nya makthavare i Sovjetunionen. Tyskland tvingades skriva på Versaillesfreden vilket innebar att landet inte längre kunde räknas till stormakterna. I Sverige var man osäker på vilken makt som eventuellt kunde hota landet. Den traditionella ryska faran nedtonades. England kom alltmer att framstå som den potentielle motståndaren. 6
Beträffande hot från nya vapen kom stridsvagnshotet i skym undan. Många skriftställare hade en mycket diffus uppfattning om vad stridsvagnar egentligen var. Somliga betraktade dessa främst som artilleripjäser på band. 7 Framför allt ansåg många att andra frågor var viktigare. Kulsprutan, flygplanet och stridsga sen hade givit djupare intryck än stridsvagnen.
Den pacifism som utbredde sig efter världskriget, kombinerad med frånvaron av yttre hot, gjorde alltså att pansarfrågan inte debatterades under åren närmast efter kriget.
Pansarvapnet före 1921
De stridsvagnar som användes under första världskriget insattes främst i nära anslutning till infanteriet. Detta innebar att snabb heten inte prioriterades. Konstruktörerna satsade främst på gravtagningsförmåga, skydd mot finkalibrig eld och terrängrör lighet genom att införa handdrift. 8 Driftsäkerheten hos de första vagnarna var mycket låg. Endast cirka 20 0/o av de insatta vagnar na löste sin uppgift under slaget vid Courcelette.9
Stridsvagnarna klassificerades på många olika sätt. De tidigas te indelningarna talar om tunga, medeltunga och lätta samt manliga och kvinnliga stridsvagnar. De manliga stridsvagnarna var bestyckade med kanoner, de kvinnliga endast med kulspru tor.
Följande korta beskrivning av den franska stridsvagnen Char Saint-Chamond visar att första världskrigets stridsvagnar kunde vara olika dagens, främst i fråga om besättningens storlek. Vag nen vägde 23 ton. Beväpningen utgjordes av en 75 m m kanon och fyra kulsprutor. Besättningen uppgick till 9 man. 10 Under åren närmast efter första världskriget skedde ingen ytterligare utveckling av stridsvagnar.
Svenska pansarvärnsvapen före 1921
Före 1921 ägnades mycket liten uppmärksamhet åt pansarvapen och därmed också pansarvärnsvapen i Sverige. Vissa utredningar gjordes dock i ämnet. Intressant är att konstatera att redan 1919 användes det som blev ett standardargument för att nedvärdera pansarhotet, nämligen att svensk terräng är olämplig för stridsvagnar. 11
Pansarvärnsvapen hade använts på västfronten under slutet av första världskriget. Främst hade artillerield, såväl direkt som indirekt riktad, använts. Lätta infanterikanoner hade också kon struerats för att kunna följa med i infanteriets framryckning. Kanonerna togs dock fram främst för bekämpning av kulsprute nästen. Ett tyskt pansarvärnsgevär med 13 m m kaliber konstru erades under det sista krigsåret. I vissa fall hade också strider stridsvagn mot stridsvagn utkämpats under världskriget. 12
För Sveriges del inskränkte sig pansarvärnsförmågan år 1921 till insats med vanliga fältartilleripjäser.
Sveriges första kontakt med stridsvagnsvapnet? En svensk militärdelegation beser en brittisk "tank", uppställd i Zoologiska trå·dgdrden i Berlin under första världskrigets sista år. Stridsvagnen var förmodligen en av de 400 vagnar av typ Mark IV (28 ton) som i november 1917 sattes in i slaget vid Cambrai. (Bilden ställd till förfogande av överste Stig Barke)
Sammanfattning
Trots offensiva ambitioner och en offensiv inledning kom första världskriget att domineras av defensiv krigföring. I stället för snabba avgöranden övergick kriget snart i ställningskrig.
Ett av medlen för att bryta detta dödläge var stridsvagnen. Stridsvagnar insattes upprepade gånger på västfronten av de allierade. Trots inledande felsatsningar och många felfunktioner
på vagnarna framstod dessa vid krigets slut som ett medel att åter införa offensiven på stridsfältet.
Första världskriget hade dock innehållit så många andra nyhe ter att stridsvagnarna kom i skymundan.
Något hot från någon annan stat eller hot från pansarvapen upplevdes således inte i Sverige vid början av 1920-talet. I svens ka armen kunde pansarfordon vid den tiden bekämpas endast genom användning av fältartilleripjäser.