Örlogsflottan - Handelsflottan
På våren 1939 väcktes i riksdagen en motion om skyndsam utredning rörande frågan om handelsfartygens skydd under krigsförhållanden. Riksdagen beslöt att till Kungl Maj:t ingå med en anhållan om en sådan. Den 13 juli 1939 tillkallade handelsministern ett antal sakkunniga, som skulle biträda med utredningar och avge förslag till ovan nämnd utredning. Den antog namnet "1939 års sjöfartskyddsutredning"87 och innehöll
medlemmar både från handelsflottan och örlogsflottan. Bland andra ingick viceamiral Åkermark, direktör Högberg i Rederi AB Svea, direktör Lange i Sveriges ångfartygs assuransförening samt ordföranden i Sjöfolksförbundet, S Lundgren. Utöver dessa ut sågs kaptenen vid flottan friherre, B F C Ramel, att biträda med sjömilitär sakkunskap. 88
I slutet av 1942 inrättades vid Västkustens marindistrikt ett sjöfartskontor för utlämning av kursanvisningar till den svenska handelsflottan. Här kunde fartygs befälhavare och redare få upp gifter om mineringars belägenhet m m Avsikten var att minime ra riskerna så långt det var möjligt. Under hela kriget utsändes varningar och meddelanden rörande krigshändelser, till att börja med av Kommerskollegium och Chefen för marinen gemensamt, senare av Trafikkommissionen och Chefen för marinen.
Vad avsåg Lejdtrafiken eller Göteborgstrafiken som den också kallades pågick ett intimt samarbete så länge denna trafik vara de. Det var framförallt mellan redarna, Statens Trafikkommis sion och Marinstabens sjöfartsdetalj. Samarbetet bestod i order 160
oelianN:isningar vad gällde olika skyddsåtgärder, som utrustning och sRydäsmärkning av fartygen. 89 Av stor vikt var också kurs problematiken. Britternas förslag var en kurs upp mot Färöarna och därefter ut mot Atlanten, medan Tyskland ville ha en kurs utmed Norges ostkust till syd Färöarna för vidare färd mot Atlanten. Den 8 juli 1941 fick kursfrågan sin lösning i Berlin. Resultatet blev en kompromiss, där trafiken först skulle gå ut med Norges ostkust för att därefter gå mot Färöarna.90
Ett annat område där samverkan inom ledningsorganisationen blev särskilt tydligt var upprättandet av positionsregistret,
Ett annat slag av samverkan var den kursverksamhet som anordnades, främst för sjöbefäl ur handelsflottan. I mitten av oktober 1939 kom den första kursen igång. Kursen genomfördes i Stockholm och ett fyrtiotal sjökaptener, styrmän och maskin tekniker deltog. Ämnen i denna "krigskurs" som leddes av Kk S Kahl var bland annat sjöstrategi, taktik, minor och minsvepning, gas och gasskydd samt vikten av att handelsfartygen skulle hålla sig innanför tremilsgränsen.91
Örlogsflottan - Fiskeflottan
Någon direkt ledningssamverkan mellan örlogsflottan och fiske flottan har inte kunnat beläggas. Däremot fanns det under hela kriget en indirekt samverkan och i vissa fall direkta samar betssvårigheter.
De av Sverige utlagda mineringarna på Västkusten förorsaka de under hela kriget ett stort bekymmer för fiskarna. Västkus tens marindistrikt utsände dock konfidentiella meddelanden om extra fiskeleder till fiskeriorganisationerna92 som hade att vidarebefordra dem till fiskarna. Det var i mineringsfrågan som både samverkan och vissa samarbetssvårigheter uppstod. Redan i november 1939 hemställde CM hos Västkustfiskarnas central förbund,93 dels om inrapportering av minor dels om möjlighet att få hjälp av fiskarna vid oskadliggörandet av minor.
Efter den tyska artilleribeskjutningen och sänkningen av de svenska fiskefartygen "Herman" och "Västkust"94 inleddes ett nära samarbete mellan företrädare för fiskarna och den svenska marinen.
förhandlingar med Tyskland, för att tillse att detta ej skulle upprepas. Anledningen till sänkningarna var att fiskefartygen befann sig inom minvarnat område och att man där kunde råka ut för faran av omedelbar vapeninsats. Den tyska regeringen ansåg sig alltså ej bära ansvaret för att dessa två fiskefartyg hade sänkts.
Den 18 april 1941 skrev Statens Krigsförsäkringsnämnd en instruktion till fiskarna. 95
"Fiskefartyg, vilka bedriva fiske i Skagerack och Kattegatt, skola hava tydlig nationalitetsbeteckning å fartygets sidor och däck varjämte fartygets namn skall anbrigas på fartygssidan. Nationa litetsbeteckningen anordnas på motsvarande sätt som sker på de större fartygen".
Positionsregistret
I samarbete mellan Kommerskollegium och Marinstaben upprät tades redan i slutet av augusti 1939 ett positionsregister. Den 24 augusti utskickades ett meddelande till samtliga svenska redare att varje måndag till Marinstabens sjöfartsdetalj insända uppgif ter på fartygens position en vecka framåt. Utöver detta skulle även uppgifter om bränsleförbukning, aktionsradie m m insän das. 96
Arbetet med positionsregistret ingick i Marinstabens sjöfarts detalj och behandlade dels utländska handelsfartyg i trafik på svenska hamnar och dels svenska handelsfartygs position och den trafik som de nyttjades i.
Utöver direkta uppgifter från fartyg och redare anmodades även alla hamnkaptener och tullmyndigheter att kontinuerligt till registret insända uppgifter om inneliggande och förväntade fartyg. Alla fartyg upptogs ej utan endast de som var på 200 registerton och däröver.97
I militärt avseende användes uppgifterna för förberedelse av bland annat uppgörande av eskortplaner, planer för patrulltjänst samt minsvepning. 98
Fakta över fartygen utökades under hela kriget. Det fanns till exempel ganska snart uppgifter rörande typ av radioutrustning på alla fartyg i registret. Även vissa andra uppgifter föll på sjöfartsdetaljen. Utsändning av vissa handlingar och böcker
handhades och verkställdes av Positionsregistret. Exempel på dessa var "Handbok i sjöfartsskydd" och "Chefen för marinen handelsfartygskod ''. 99
Sammanfattning
Någon omfattande och direkt ledningssamverkanmellan de oli ka flottorna har inte kunnat beläggas. Däremot skedde samver kan i enskilda frågor och frågeställningar. En av dessa var sjö fartsskydd, där ett nära samarbete genom "1939 års sjöfarts skyddsutredning" kom att råda. Andra stora områden där det förekom samarbete var med "positionsregistret" och lejdtrafi ken, Inom den sistnämnda bedrevs samarbetet mellan tre hu vudintressenter: Redarna, Statens Trafikkommission och Marin stabens sjöfartsdetalj.
Samarbetet med fiskarna var i de flesta fall en fråga om indirekt samarbete. Det var som regel en dialog mellan fiskarnas ombud och Marindistriktscheferna i mineringsfrågan, både vad gällde tyska, brittiska och våra egna mineringar.
I enskilda fall förekom samverkan på högre nivå ex efter sänkningen av västkusttrålarna "Herman" och "Västkust".
Vid krigets början upprättades ett positionsregister, vilket kom att få stor betydelse. Till registret skickade en lång rad intressenter varje vecka in var handelsfartygen befann sig och vart de skulle härnäst. Härigenom underlättades uppgörandet av eskortplaner, planer för patrullering samt för minsvepning.