Sjökriget runt Sveriges kuster 1939-1945
Den 23 augusti slöts den tysk-ryska nonaggressionspakten som förebådade ett omedelbart krig i Europa. Chefen för försvarssta ben hemställde tre dagar senare, efter samråd med chefen för marinen, om förberedande åtgärder på Västkusten och Skåne kusten.
Genom Kbr och Go beordrades inkallelser och chef en för marinen bemyndigades att inkalla reservpersonal. Samtidigt be ordrade chefen för marinen att samtliga skolor, utom Sjökrigs skolan, skulle avbrytas samt rustade fartyg mobiliseringsbeman nas.26
I och med Tysklands inmarsch i Polen den 1 september 1939 var kriget ett faktum. Sverige förklarade sig neutralt den 3 september och redan samma dag klockan 1200 kunde dåvarande chefen för kustflottan, konteramiral G Ehrensvärd, meddela att kustflottan var klar för strid. 27
För att säkerställa handelstrafiken utprickades i mitten på september en neutralitetsled från Luleå till Kosteröarna.28 Detta för att skydda trafiken mot de tyska mineringarna bl a söder om Öresund. Redan under den första veckan rustades kustsignalsta tionerna vid rikets kuster och dess verksamhet pågick sedan kontinuerligt hela beredskapstiden.
Den tyska mineringen, utlagd i krigets inledningsskede syd Öresund och Falsterbo, innebar att fram till finsk-ryska kriget var Tyskland den enda krigförande makten i Östersjön. Mine ringens uppgift var, enligt Tyskland, att skaffa sig garanti för att inte brittiska ubåtar kunde komma in i Östersjön.29 Leden in nanför tremilsgränsen vid Falsterbo hade ett djupgående om endast fem meter vilket innebar att Sverigeskeppen med ett djupgående om 6,8 meter helt plötsligt befann sig instängda i Östersjön.10
Även för handelsflottan skapade detta minfält stora problem. Det mera djupgående tonnaget som ej klarade fem-meters-leden var nu tvunget att lossa i Ystad eller Trelleborg. Därefter gick lasten med järnväg till Malmö för återilastning.
Gösta Ehrensvärd, konteramiral och chef för kustflottan (CKF) 1939-1942. Han efterträddes av konteramiral Yngve Ekstrand, som innehade befattningen till 1945. (K-E Westerlunds bildarkiv)
En nyhet i sjökrigföringen var att använda flygplan för att preja handelsfartyg. Den 2 oktober blev det svenska motorfarty get Algot prejat av ett tyskt flygplan som genom ett nedkastat meddelande beordrade Algot ut från svenskt territorialhav där en tysk bevakningsbåt väntade. Befälhavaren på Algot förklara de att fartyget gick för svenska statens räkning och klarade sig därigenom.31
De första förlusterna utmed svenska kusten kom i december, då de svenska ångarna Torö och Algot sänktes efter att ha gått in i det tyska minfältet syd Falsterbo. 32
Under hösten hade debatten om Ålandsmineringen rasat mel lan marinen och regeringen. Den svenska marinen ville så fort som möjligt ha ut mineringen medan regeringen tvekade. Den 2 december gavs order om utläggning. Men en timme senare gavs kontraorder.33 Ytterligare tre dagar förflöt under livliga diskus
sioner. Den 4 december uppsnappades ett meddelande till de ryska ubåtar, som opererade utanför Stockholms södra skärgård och i Bottenhavet, att sänka alla handelsfartyg utom amerikans ka. Detta föranledde regeringen att ånyo fatta beslut om Ålandsmineringens utläggning. Den 6 december utlades mine ringen förutom delminering nr 30 och kompletterades den 9 med en finsk minering. 34 I och med att mineringen nu var utlagd slapp Sverige att avdela örlogsfartyg till Bottenhavet och därige nom splittra de svaga sjöstridskrafterna.
1940
Den stränga vintern 1939-1940 och de besvärliga isförhållande na beredde den svenska sjöfarten stora svårigheter. I början av februari måste på grund av isen den svenska eskortverksamhe ten avbrytas och därmed upphörde praktiskt taget all sjöfart utefter våra kuster för att återupptagas på våren. Den indragna eskortverksamheten fick bland mycket annat till följd att två svenska handelsfartyg på svenskt territorialvatten uppbringades av tyska örlogsfartyg.
I samband med tyskarnas inmarsch i Danmark, samt anfallet mot Norge den 9 april, sänktes sex svenska handelsfartyg i Narviks hamn och ytterligare sexton handelsfartyg beslagtogs. 35
bland annat att handelsfartyg avråddes från att lämna hamnar på Västkusten. 36
Andra åtgärder var att den svenska flottan påbörjade utläggning av mineringar på svenskt territorialhav utmed kusten samt stängning av vissa hamnar i Öresund och på Västkusten.
Från den 10 april släcktes samtliga fyrar på kuststräckan Svi nesund - Ölands norra udde samt på Gotland. Även utsänd ning från radiofyrar stoppades. 37
Under 1940 fick den svenska handelsflottan vidkännas stora förluster både i fartyg och människoliv. Totalt förstördes genom krigsåtgärder 59 fartyg om 152 520 bruttoton.38 Några av dessa fartyg genom den av Tyskland utlagda "Skarerackspärren".
1941
I mitten på mars bedömde försvarsledningen att ett krig mellan Tyskland och Sovjetunionen var nära förestående. Man ansåg därför att en förstärkning av beredskapen måste komma till stånd. Vilket också skedde. Samtidigt återupptogs den svenska sjöfartskontrollen efter islossningen. 39
Den 22 juni bröt kriget ut mellan Tyskland och Sovjetunio nen. Härvid återupptogs eskortering av den svenska kustsjöfar ten från Luleå i norr till Trelleborg i söder.40 Även Gotlandstrafi ken erhöll eskort.
Tyskland tillkännagav på sommaren 1941 att minfält utlagts i två olika områden tvärs över Östersjön. Det ena sträckte sig från Ölands södra grund till den baltiska kusten och den andra från svenskt territorialhav till Sandhammaren över Bornholm och sydvart till tyska kusten.41
I och med dessa minfält kunde den svenska handelsflottan nu endast förflytta sig på svenskt vatten. Med anledning av den ökade aktiviteten i Östersjön utlades en svensk minering den 28 juni ost södra Öland vid Östby.42
Denna minering orsakade den 9 juli sprängningen av tre tyska transportfartyg (Tannenberg, Preussen och Danzig).
Eskorteringen ersattes efter hand, med början i augusti må nad, med regelbunden patrullering. I slutet av året hemtogs vissa mineringar i södra Kvarken och den minering som varit utlagd nordost om Ölands södra udde. Detta meddelades genom CM försorg i mitten av december.
1942
Isvintern 1941-1942 blev än värre än 1939-40. Det var faktiskt så att det var den strängaste sedan 1788-1789.43 Den kraftiga isbeläggningen hindrade handelssjöfart från slutet av januari till mitten av april. Efter islossningen kunde sjöfartskontroller åter igen komma igång. De fick under 1942 uppleva en intensiv sjötrafik vilket kan belysas med att under juni visiterades totalt 2 654 svenska och utländska fartyg på de bägge kontrollstatio nerna Landsort och Arholma.44
Den 22 juni blev det svenska fartyget Ada Gorthon utan föregående varning torpederad av en ubåt på svenskt territorial hav.45 Detta föranledde CM till ett antal åtgärder. Den 22 juni påbörjade kustflottan patrullering av sträckan Landsort-Furön samt att man från den 24 juni påbörjade dagliga eskorter på sträckan Svartklubben-Kalmarsund.46
Under hösten hölls fyrbelysningen på ostkusten i viss ut sträckning släckt.47 I och med det ryska ubåtskriget i Östersjön erhöll flottan vidgade möjligheter till ingripande mot ubåtar. Den 7 juli utgav försvarsministern en hemlig order där flottan fick order om att anfalla ubåtar som upptäcktes i uläge i närhe ten av svensk eskort.
Denna anfallsorder gällde både på och utanför svenskt territo rialhav. 48 Inga verifierade sänkningar av främmande ubåtar kun de dock konstateras. Eskorteringsverksamheten upphörde i bör jan av oktober.
På grund av det ständiga hotet från ryska ubåtar under 1942 kom eskortverksamheten att bli av betydande omfattning. Jaga ren Stockholm till exempel låg under juli månad endast i hamn sju dagar varav tre för nödvändiga reparationer. De övriga dagar na ägnades genomsnittligt femton timmar per dygn åt eskort tjänst.49
1943
Vintern 1942-1943 blev betydligt mildare än föregående år, varför sjöfarten av detta skäl kom att fortgå som normalt. Två händelser som båda föranledde diplomatiska ingripanden, kom att dominera våren. Den ena var ubåten Ulvens förolyckande
och den andra var ubåten Drakens beskjutning från det tyska handelsfartyget Altkirch. Händelserna inträffade den 15 resp 16 april inom svenskt territorialhav utanför Stora Pölsan i Bohus läns skärgård.50
Den tyska transitotrafiken avvecklades under året vilket inne bar höjd beredskap och maskeringsmålning av flottans fartyg i händelse av ett angrepp från Tyskland. När svenska regeringen den 5 augusti utsände sin kommunike om transiteringens upp hörande (transiteringsavtalet var från augusti 1941) hade de svenska sjöstridskrafterna uppnått sin största rustade numerär under hela beredskapstiden. 51 Från slutet av augusti till de för sta dagarna i september rådde en viss spänning, då en del alar merande uppgifter angående en eventuell tysk överskeppning mot Sveriges västkust förelåg. Rapporterna, som kom att visa sig oviktiga och otillförlitliga, föranledde dock Chefen för marinen att beordra stänging av hamnarna inom Västkustens-, Öre sunds-, Sydkustens- och Gotlands marindistrikt. Ordern upp hävdes den 4 september.
1944
Fram till mars var läget på Västkusten och i Östersjön relativt lugnt. Den 1 april höjdes beredskapen, sedan ett stort antal tyska trupptransportfartyg hade siktats mellan Öland och Got land. De obeserverades senare vid finska Utö, varefter tidigare innehavd beredskap återtogs.
Chef en för Västkustens marin distrikt fick samma dag som landstigningen i Normandie, den 6 juni, order att varna fiskarna på Västkusten angående möjlig förestående operation mot Dan mark. 52 Samtidigt påbörjades utläggning av ytterligare svenska mineringar på Västkusten. Den 10 juni utfärdades förhållnings order beträffande inlöpande i färd inom och fiske i närheten av de minerade områdena. 53 Från den 11 juni släcktes även vissa fyrar på Västkusten mellan Kungsbacka-Lysekil och dessutom genomfördes en omläggning av neutralitetsleden i närheten av mineringarna. 54 På hösten inleddes en flyktingström av balter över Östersjön mot Sverige.
I och med den tyska evakueringen av trupper från Finland, som avslutades den 23 september, kom återigen ryska ubåtar att 146
uppträda i Östersjön. Den 24 november sänktes Gotlandsbola gets ångare Hansa. Av totalt 86 personer räddades endast två. 55 Enligt senare utredning blev Hansa med stor sannolikhet torpe derad. Detta förnekades dock av både Sovjetunionen och Tysk land.
Sänkningen av Hansa föranledde ett återupptagande av eskortverksamheten mellan Gotland och fastlandet. Ytterligare en sänkning skedde i Östersjön under 1944. Det var den svenska ångaren Vänersborg som sydöst om Utklippan torpederades den 29 december. Endast en person räddades.
1945
Regeringen beslöt den 3 januari att eskortering av svenska fartyg skulle ske på svenskt vatten mellan Svartklubben-Arholma och på sträckan Garpen-Trelleborg. Under februari utsattes Got landstrafiken för upprepade torpedanfall, dock utan resultat. De eskorterande örlogsfartygen fällde vid ett flertal tillfällen sjunk bomber men ej heller detta gav utdelning.
Förlusterna av Hansa och Vänersborg visade att trots avsak nad av tysk sjöfart i västra delen av Östersjön, kunde dessa farvatten bli skådeplats för krigshandlingar. För örlogsflottan kom 1945 att bli ett intensivt år med stor eskortverksamhet.
Mot slutet av kriget försköts sjökriget till södra delen av Östersjön. Ryska ubåtar opererade bland annat från Bornholm, varifrån de prejade svenska fiskefartyg och avkrävde dem fisk. 56 Detta fick till följd att Karlskronaavdelningen beordrades att patrullera i Hanöbukten, både dagtid och nattetid, för skydd av fisket.
Beröringspunkter mellan handelsflotta, fiskeflotta och örlogsflotta
Man kan säga att det framförallt fanns fyra beröringspunkter. Dessa var
a) eskortering av handelsfartyg främst inom svenskt territori alvatten till förekommande eller förhindrande av krigförande stridskrafters ingripande mot svensk sjöfart
b) åtgärder för oskadliggörande av drivande minor och röjande av främmande mineringar på svenskt vatten
c) utläggande av egna mineringar för skydd av sjöfarten längs svensk kust
d) meddelanden till handelsfartyg till sjöss angående sjöfarts hinder och minfara m m, samt anvisningar om de färdvägar som borde följas.
Dessa olika beröringspunkter kom till viss del att sammanlänka de olika flottorna. För fiskarnas del var det framförallt minfaran, både tyska, brittiska och egna, som kom att bli den största beröringspunkten. De egna mineringarna, framförallt på Väst kusten, var till bekymmer för fiskarna. Man försökte också vid ett flertal tillfällen att få bort dessa, utan att lyckas.57
Flottan ställde flera gånger fartyg till förfogande för att bryta isrännor för fiskarna både som ren undsättning och för att båtarna skulle kunna nå sina fiskevatten.
Genom Chefen för marinen och Lotsverkets försorg vidtogs en mängd åtgärder för att trygga navigeringen utmed Sveriges kuster. Fyrbelysningen i inomskärsleder förbättrades, sjömärken av olika slag utsattes och nya leder anordnades.
Ytterligare en beröringspunkt var sjöfartskontroll. Denna kom att genomföras under hela kriget på ett stort antal platser runt vår kust. Stationerna var oftast organiserade utanför de viktigas te hamnarna och i anslutning till vissa skärgårdsområden. Dess utom också vid platser där det fanns viktiga militära anläggning ar. Avsikten med kontrollerna var att minska risken för militära aktioner mot Sverige under sken av fredlig sjöfart. Det var både utländska och svenska fartyg som kontrollerades. 58
Falsterbo kanalen
Redan 1869 gjorde kapten N F Frykholm och ingenjörerna Filen och Emer en undersökning vid Falsterbo om att bygga en kanal. 1884 lämnade riksdagsman Mårten Dahn in en motion i andra kammaren om undersökning rörande möjligheterna att gräva en kanal genom Skanörs Ljung. Projektet blev dock inte av, fram förallt av kostnadsskäl.
Projektet var sedan uppe för diskussion ett antal gånger. 148
Ett tyskt fartyg visiteras av svensk sjöfartskontroll utanför Landsort den 6 juni 1940. I bakgrunden syns hjälpvedettbåten 272 Uttern. (K-E Westerlunds bildar kiv]
Framförallt under VK 1 diskuterades det livligt. Men även den na gång rann planerna ut i sanden.
Kanalprojektet togs ånyo upp redan vid VK 2 utbrott. Den 4 september 1939, alltså tre dagar efter krigets utbrott, minspräng des den grekiska ångaren Kosti strax söder om Falsterborev. Så vaknade tanken åter på en kanalled genom Falsterbonäset.
Som svar på minsprängningen kungjordes i början av septem ber 1939 att en svensk neutralitetsled utprickats från Luleå till Kosteröarna. Den första leden som utprickades hade ett djupgå ende av endast fem meter utanför Falsterbo och i infarten till
Öresund. I oktober 1939 utprickades en yttre led men ett djup gående om 7,2 meter, alltså samma som i Flintrännan. På grund av bottnens beskaffenhet låg denna sista leden strax innanför fyramilsgränsen. Alltså alltjämt på svenskt territorium enligt svensk kungörelse. Tyskland godkände dock endast ett territori alvatten om tre distansminuters bredd och den 25 november
1939 kompletterade Tyskland sin minering utanför södra infar ten till Öresund in till tre distansminuter från svensk kust. Detta medförde att den yttre leden runt Falsterbo blev spärrad. Den 12 december och 13 december minsprängdes ångfartyget Torö och tankmotorfartyget Algot i neutralitetsleden syd Fals terbo.
Dessa händelser påskyndade kanalens byggande och redan den 22 december fick Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen order att låta gräva en kanal genom näset.
På grund av den svåra vintern kom man inte igång med arbetet förrän i maj 1940. I början av oktober var kanalen så pass klar att det första fartyget kunde passera. Kanalen öppnades officiellt på nyårsdagen 1942, men då hade redan över 300 fartyg passerat.
Förväntningarna på kanalen var stora, bl a hos sjöbefälsföre ningen. Man kunde nu slippa den farliga mineringen syd Falster bo och man fick dessutom ett ökat djupgående. Under resteran de delen av kriget passerade drygt 30 000 fartyg kanalen.
En annan viktig faktor var tidsvinsten. Sträckan genom Öre sund kom att bli kortare och man slapp nu den tidsödande omlastningen på Sydkusten med tillhörande återlastning i Malmö eller Landskrona.
Sammanfattning
Den 3 september förklarade sig Sverige neutralt inför det stun dande kriget. Samma dag meddelades att kustflottan var klar för strid.
Omedelbart efter krigsutbrottet utlade Tyskland en stor mi nering syd Öresund som senare utvidgades in till tre distansmi nuter från svensk kust. Detta minfält kom att skapa stora pro blem för Sverige.
I april 1940 utlade Tyskland den så kallade Skageracksspärren 150
vilken kom att dela den svenska handelsflottan i två lika stora delar. Avspärrningen bröts av "Sveadrotts" hemkomst den 9 september samma år.
Aktiviteten i södra Östersjön kom att öka i början av 1941 vilket medförde ökad eskortverksamhet från svensk sida. Tysk land lade under sommaren 1941 ut två stora mineringar i södra Östersjön som innebar att svensk handelstrafik endast kunde förflytta sig på svenskt vatten. Även Sverige kompletterade sina mineringar i Östersjön. Den 28 juni utlades en minering ost södra Öland vilken två veckor senare kom att orsaka minspräng ning av tre tyska transportfartyg.
Vintern 1941-1942 blev den svåraste under kriget och kom att hindra all sjöfart fram till april månad. Trots eskorter och patrullering längs den svenska kusten sänktes ytterligare ett par fartyg inom svenskt territorialhav.
Den sovjetiska ubåtsaktiviteten utmed svenska Ostkusten föranledde försvarsministern att till flottan utge en hemlig order om att anfalla ubåtar som upptäcktes i närheten av svensk eskort. Denna order gällde både innanför och utanför svenskt territorialhav.
Den 15 april 1943 förolyckades ubåten Ulven och ubåten Draken blev den 16 april beskjuten av det tyska handelsfartyget Altkirch. Dessa händelser kom att innebära stor diplomatisk aktivitet.
Det tyska transiteringsavtalet sades upp den 5 augusti 1943 vilket medförde förhöjd beredskap för den svenska flottan i händelse av ett angrepp från Tyskland. Under sommaren 1943 uppnådde den svenska flottan sin största numerär under hela beredskapstiden.
Under hösten 1944 inleddes en flyktingström från Baltikum och sovjetiska ubåtar började återigen uppträda i Östersjön. Den 24 november sänktes Hansa vilket fick till följd att eskorte ring omedelbart påbörjades mellan Gotland och fastlandet.
I februari 1945 utsattes Gotlandstrafiken för ett stort antal torpedanfall utan resultat. Eskortverksamheten pågick kontinu erligt under 1945 och mot slutet av kriget försköts stridshand lingarna till sjöss mot den södra delen av Östersjön. Bland annat opererade ryska ubåtar från Bornholm.
att handla om minor, både egna och främmande, samt eskorte ring. Skyddet av handelssjöfart och fiskesjöfart kom att prägla den svenska örlogsflottans verksamhet. En stor mängd åtgärder vidtogs för att skydda sjöfarten.
Under hela kriget genomfördes sjöfartskontroll av både svens ka och utländska fartyg på ett stort antal platser runt kusten. Dessa sjöfartskontrollstationer fick en stor roll avseende inrap portering till "Positionsregistret".
I och med att den grekiska ångaren Kosti minsprängdes den 4 september 1939 syd Falsterbo togs frågan upp om en kanal genom Falsterbonäset. Arbetet påbörjades i maj 1940 och kana len stod klar till viss del i oktober 1941 då det första fartyget passerade. Kanalen öppnades officiellt på nyårsdagen 1942. Nu slapp man den farliga mineringen syd Falsterbo och dessutom erhölls ett ökat djupgående i leden vilket befrämjade handelssjö farten. Under resten av kriget kom det att passera drygt 30 000 fartyg genom Falsterbokanalen.