Inom vissa kretsar i Tyskland - naturligt nog särskilt militära - var man angelägen om att Sverige skulle gå med i kriget på centralmakternas sida. På olika vägar kom påtryckningar för att förmå Sverige härtill. Det främsta motivet angavs vara att de germanska folken måste hålla ihop emot slaverna i öster och latinska folk i söder och väster. Enligt kejsar Wilhelms åsikt var det ofattbart att Sverige skulle passivt se på, i all synnerhet som det ju borde ligga i landets eget intresse att denna kamp fick ett hastigt slut. Han utvecklade tesen att Tyskland måste segra och därefter diktera freden. Det ögonblick som nu försummades skulle icke återkomma.35
Föreställningen om att Sverige skulle vara berett att ansluta sig till centralmakterna torde i Tyskland fått stöd bland annat av den extrema tyskvänlighet som den svenske berlinministern Arvid Taube lade i dagen. Taube hade 1874 börjat som officer vid Livgardet till häst men övergått i utrikesdepartementets tjänst. Redan under en tidigare epok -1900-1909 -hade han varit sändebud i Berlin. Konservativt och nationellt sinnad hade han funnit sig väl tillrätta i det kejserliga Tyskland och knutit vänskapsband med personer i ledande ställning. Både som sän debud och som utrikesminister - 1909-1911 - var han en nitisk förespråkare för utvecklingen av de svensk-tyska förbin-
delserna. Han hade lyckats genomdriva att Sverige gick med på ett tyskt förslag om hemliga överläggningar mellan generalstabs cheferna Helmuth von Moltke och Knut Bildt, ett möte som ägt rum i Berlin den 17 november 1910.36 År 1912 blev Taube åter placerad som sändebud i Berlin och verkade både inför krigsut brottet 1914 och vid senare tillfällen för ett svenskt deltagande på tysk sida.
Redan vid krigsutbrottet skymtade en egendomlig kombina tion som sedermera återkom, nämligen mellan Sverige och Ru mänien. 37 Taube och hans vän rumänske ministern i Berlin Alexander Beldiman var båda lika inställda på att dra in sina respektive hemländer i kriget och etablerade tydligen ett slags samverkan i detta syfte. Taube sökte stimulera svenska regering ens kampvilja med uppgiften att Rumänien skulle gå med i kriget, och förmodligen åberopade Beldiman på liknande sätt i Bukarest Sveriges exempel. Taube riktade till såväl konung Gus taf som utrikesministern ivriga framställningar om nödvändig heten av att sluta upp på Tysklands sida och han trodde sig ha blivit bönhörd genom Wallenbergs uttalanden till de brittiska, ryska och tyska beskickningscheferna den 2-3 augusti. Hans besvikelse blev stor när meddelandet förklarades bero på ett missförstånd.
Från Stockholm hade Tysklands sändebud Franz von Reiche nau sänt underrättelser om stor tyskvänlighet. Reichenau um gicks flitigt med de högre samhällsklasserna i huvudstaden och med garnisonens officerare. Av deras inställning fick han den felaktiga uppfattningen att det fanns utsikter för ett svenskt deltagande på tysk sida om Tyskland skulle råka i krig. Några närmare kontakter med befolkningens bredare lager hade Reich enau däremot inte. Hans rapportering till Berlin om stämningar na i Sverige och om utsikterna för en allians mellan Sverige och Tyskland blev därför i hög grad missvisande. Även Reichenaus besvikelse blev stor och tog sig uttryck i det bryska och föga diplomatiska sätt varpå han sedermera under höstens lopp förde fram sina klagomål över bristande svenskt tillmötesgående mot de tyska önskemålen. 38 Helt naturligt begärde regeringen hans hemkallande.39 I början av 1915 efterträddes Reichenau av den mera smidige Hellmuth Lucius von Stoedten.
den socialdemokratiske politikern, sedermera statsrådet Erik Palmstiernas dagboksanteckningar. Från den 14 augusti 1914 har Palmstierna redogjort för ett möte med de tyska socialdemo kraternas vice president i riksdagen doktor Herman Sildekum, som av allt att döma var hemlig agent sänd till Sverige för att förmå landet till uppslutning på tysk sida. 40 Siidekum hade först träffat partiordföranden Hjalmar Branting, Palmstierna och pro fessor Gustaf Steffen, en inflytelserik socialdemokrat som han redan kände. Under en middag senare hos socialdemokraten Yngve Larsson, i vilken flera politiker deltog, hade Sudekum närmare utvecklat sina åsikter. Enligt Palmstierna som icke tog ställning i diskussionen vittnade Sudekums ord kraftigt om det allvar med vilket Tyskland uppfattade situationen. "Det känner ödestimman vara slagen", skriver han. Och från den 15 oktober 1914 har Palmstierna antecknat:41
"Överallt bedriva tyskarna agitation. I stadsfullmäktige, riksda gen och inom officerskåren, påverkningar genom enskilda, en systematisk och väl planlagd propaganda. Det är finska inslag häri."
Trots denna kampanj är det inte säkert att det inom tyska riksregeringen rådde en enstämmig önskan om svenskt krigsdel tagande. Troligen fanns det en och annan som i likhet med Bildt ansåg att Tyskland skulle ha större nytta av ett neutralt Sverige. Detta bestyrks av ett uttalande av den nye tyske ministern i Stockholm Lucius vid ett samtal med översten och högerpoliti kern Jockum Åkerman den 28 januari 1915. Han sade att Tysk land visst icke begärt vårt deltagande i kriget men att man tyckte att vi kunnat låta bli att demobilisera, då vi därigenom möjliggjorde för Ryssland att dra sina trupper från Finland och mot Tyskland. 42
På våren och sommaren 1915 synes emellertid ett livligare intresse ha förelegat på tyskt officiellt håll för att få Sverige med i kriget, säkerligen i samband med den då igångsatta storoffen siven mot ryssarna. När statsminister Hammarskjöld i maj 1915 besökte Berlin - egentligen för att i tyska utrikesdepartementet förhandla om den svenska handelspolitiken43 tog rikskanslern Theobald von Bethmann-Hollweg kontakt med honom och ut vecklade under ett långt samtal nödvändigheten av att Sverige 62
HM Konungen följer ställningskrigsövningen 1915. (Foto Krigsarkivet]
med hänsyn till sitt framtida väl övergav neutraliteten.44 Ett mera konkret utslag av de tyska strävandena var en propå som riksmarskalken Ludvig Douglas, efter ett besök hos understats sekreteraren Arthur Zimmermann, i början av juni framförde till konungen. Förslaget innebar att två svenska armekårer, un derstödda av två tyska, skulle infalla i Finland.45 Lönen för detta skulle bli Åland och rätt för Sverige att vara med om att bestäm ma Finlands blivande ställning varjämte Nordslesvig skulle åter ställas till Danmark.46 Kungen anmodade Douglas att lägga fram saken för stats- och utrikesministrarna vilka - enligt vad Doug las tyckte sig förmärka - tog visst intryck av argumenten. Doug las försökte också vinna andra inflytelserika personer för en allians, såsom högerpolitikerna Ernst Trygger och Arvid Lind-
man samt generalstabschefen Bildt. Den sistnämnde blev enligt Douglas "angenämt överraskad" av anbudet.47
Något aktivt intresse för planerna lyckades Douglas dock inte uppbringa vare sig hos politikerna eller generalstabschefen. Bildts reaktion hade han tydligen misstolkat. Möjligen kan den ha orsakats av den tilltro till svenska armens kampduglighet som tyskarna visat genom sitt anbud.
Tyskland gav likväl icke upp sina strävanden att få med Sveri ge i kriget. Härför verkade särskilt drottningens kusin prins Max av Baden och en förutvarande minister i Stockholm furst Carl von W edel. De understöddes av finska patrioter och svenska aktivister.
Prins Max försökte i brev till Gustaf V i början av september 1915 intressera kungen för att låta Sverige besätta Åland och inleda militära överläggningar med Tyskland. Sedan statsminis tern fått ta del av brevet avböjde kungen bestämt förslaget att besätta Åland, varjämte de militära överläggningarna ställdes på en obestämd framtid. Hammarskjöld har antecknat att general stabschefen Bildt var negativ till sådana överläggningar.48 Up penbarligen befarade Bildt att man från tysk sida liksom 1910 eftersträvade en militärkonvention (se ovan och not 36). Bildts hållning beklagades bittert av Douglas i ett brev till drottning en.49
Med hänsyn till drottning Viktorias intresse för frågan återges här den bild skriftställarinnan Mia Leche Löfgren tecknat av henne efter ett enskilt samtal om arbetet för krigsfångarna efter kriget:50
"Vid detta möte fick jag ett livligt intryck av den intelligens, den klarhet och viljestyrka som kännetecknade vår drottning. Jag förstod att hon inte var kall som det ibland sades, och jag förstod att det fanns ett land som hon älskade så varmt som ett barn någonsin kan älska sin mor. Men det landet var inte Sverige." I början av november 1915 kom prins Max, åtföljd av den tyske generalstabsöversten von Hammerstein, med ett förslag, liknan de det som Douglas tidigare hade fört fram, till konung Gustaf. Kungen förde anbudet vidare till regeringen, där icke en enda röst höjdes för dess antagande. Prinsen fick till svar att svenska folket, riksdagen och regeringen var eniga om att upprätthålla 64
neutraliteten och att något svenskt krigsdeltagande icke var att påräkna.
Vid den tidpunkt varom här är fråga skulle det dock ha varit lättare än tidigare att väcka en mera allmän opinion för aktiv militär insats. Mellan Sverige och ententemakterna, i främsta rummet Storbritannien, hade nämligen under 1915 motsätt ningarna skärpts på såväl det handelspolitiska som det rent politiska området. England hade gjort sig alltmer impopulärt. Därtill kom en naturlig åstundan att snart få slut på kriget, bl a med tanke på de ökande f örsörjningssvårigheterna och levnads kostnaderna. Det kan då vara av intresse att studera huruvida ett svenskt beslut att deltaga i kriget på tysk sida skulle ha kunnat påverka krigets utgång. Läget var följande.
Efter de stora framgångarna på östfronten 1915 hade central makterna handlingsfrihet. De tyska och österrikiska krigsled ningarna var ense om att avgörandet påföljande år borde sökas på västfronten. Men då den nye tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn räknade med att mot ententearmeernas 3,5 milj man på denna front kunna ställa upp inalles högst 2,35 milj ansåg han sig ej kunna åsyfta ett "förintelseslag" utan allenast en framgång som kunde leda till en betydande decimering av Frankrikes krafter, varigenom han hoppades bryta dess krigsvilja. Som mål för offensiven sattes Verdun med kringlig gande område.
Av de misstag den tyska krigsledningen trots sin obestridliga kapacitet gjorde under världskriget var nog detta det mest ödes digra. Ett utnötningsförfarande måste bli långvarigt och tiden arbetade mot Tyskland. Anfallet mot Verdun påbörjades i feb ruari 1916 och ledde till strider som fortsatte under hela året och kostade strömmar av blod. Då de i december upphörde var ställningen praktiskt taget densamma som vid angreppets bör jan.
Den svenske översten Gustaf Bouveng som under flera peri oder var kommenderad följa den tyska armen har omvittnat att flera av de mest framstående tyska officerarna hade annan me ning än von Falkenhayn - och kejsaren. I "Dagbok från ostfron ten" skriver Bouveng:51
11 Berlin, 20 september 1916, onsdag
KL 10 hämtade jag Adlercreutz, och vi gingo tillsammans till generalstaben ....
.. . Var på kvällen tillsammans med Sven Hedin på Kaiserhof. Han berättade utomordentligt intressant om grevinnan v. Molt ke. Hon hade för honom berättat hela historien om ett kejsar brev till Ex. v. Moltke, som kejsaren skrivit i största vredesmod på grund av att v. Moltke förordat en offensivplan i öster. Två gånger hade v. Hindenburg och Ludendorff varit hos kejsaren och besvurit honom att ej fortsätta i väster, utan förlägga tyngd punkten till öster efter deras plan. (Tänk om han gjort det1) Samma plan som Ludendorff talade med mig om. De hade besvurit kejsaren att ej följa v. Falkenhayns planer."
Vid undervisningen om världskriget vid den svenska krigshög skolan i början av 1930-talet framhölls också att tyskarna 1916 borde ha fullföljt framgångarna i öster för att definitivt sätta Ryssland ur spel innan det fått förbindelse med västmakterna och hunnit återhämta sig. Med tillskottet av de trupper som därefter kunnat frigöras på östfronten skulle den tyska krigsled ningen kunnat åstadkomma en sådan kraftsamling i väster att segern troligen legat inom räckhåll. 52
En svensk medverkan hade förutsatt att tyskarna gått in för denna krigsplan. I så fall borde den svenska insatsen - i överens stämmelse med grundtankarna i Moltkes och Bildts resonemang vid deras möte 1910 - ha bestått i anfall genom Finland mot Murmanskbanan och Petrogradområdet.
Ett svenskt deltagande på tysk sida hade med stor sannolikhet även föranlett Rumänien att ta ställning för centralmakterna. Mänskligt att döma hade Ryssland inte kunnat stå emot ett sådant tryck och därmed hade kriget nått sitt avgörande skede. Detta är så mycket mer troligt som Förenta staterna vid denna tid ännu inte förenat sig med de allierade.
Det är emellertid fullt förståeligt att den svenska statsledning en icke ville driva landet in i ett krig med alla dess lidanden och vedermödor, ett krig som inte alls var oss påtvingat utan skulle ha föranletts av opportunitets- eller preventivskäl. När allt kom omkring hade vi ju haft fred med Ryssland i över hundra år och ville i grund och botten bevara freden. Bröt vi nu självmant denna skulle vi allt framgent ha att räkna med Ryssland som en
säker potentiell fiende och vara ständigt beroende av Tysklands stöd. 53 Militärt sett var inte heller tidpunkten för operationerna gynnsam eftersom de skulle komma att äga rum under vintern med de transportsvårigheter och andra komplikationer detta innebar. Endast en mindre del av armens personal hade fått vinterutbildning. Vidare fick man inte bortse från risken att västmaktsstyrkor föll den svenska krigsmakten i ryggen. Gene ralstabschefen Bildt var alltjämt motståndare till ett krigsdelta gande. För regeringen påpekade han bland annat svårigheterna med hänsyn till de långa förbindelserna att föra krig i Finland. 54
I november 1917 kom från Tyskland ett nytt betydelsefullt budskap till Sveriges regent, framfört av riksmarskalkens äldste son, den i Baden bosatte godsägaren Robert Douglas. Han med delade att han blivit kallad till tyske utrikesministern Richard von Ktihlmann som anmodat honom att till kung Gustaf person ligen och konfidentiellt framföra följande: Tyskland var benäget att intaga Åland och sedan överlämna det till Sverige ifall Sveri ge ville förbinda sig att under kriget hålla Åland besatt med svenska trupper och icke överlämna det åt någon annan makt. Kilhlmann hade tillagt att Tyskland icke ville öva något tryck på Sverige och att det var Tyskland fjärran att vilja föreslå något steg som kunde äventyra Sveriges neutralitet. Tyske kejsaren var medveten om förslaget. Det hela var så hemligt, att tyske ministern i Stockholm ej skulle få veta något.
Inom regeringen Eden var man genast på det klara med att det skulle vara oförenligt med neutraliteten att antaga erbjudandet. Sedan Hemliga utskottet under konungens eget presidium hörts i frågan avgavs muntligt svar så formulerat, att det, utan att innebära ett direkt och definitivt avvisande, icke skulle leda till ett avsteg från neutraliteten.55
Med redan i december kom Robert Douglas tillbaka med ett nytt hemligt budskap. 56 Tyskland hade fått kännedom om att ålandsbefolkningen förklarat sig för Ålands förening med Sveri ge och frågade nu om Sverige ville göra ett officiellt uttalande härom till Tyskland. I så fall skulle Tyskland få anledning att ta upp ämnet vid fredsunderhandlingarna med Ryssland och fram tvinga Ålands avträdande till Sverige. Tyskland var villigt att göra detta på villkor
1. att Sverige förpliktigade sig att underkasta frågan ålands befolkningens omröstning,
2. att Sverige förband sig att ej anlägga befästningar på ögrup pen,
3. att Sverige förband sig att ej avträda Åland till annan makt samt
4. att Sverige och Tyskland inledde underhandlingar om ökad malmtransport till Tyskland efter kriget.
Den reella innebörden av detta förslag var uppenbarligen den samma som av det föregående: att Sverige skulle mottaga Åland ur Tysklands hand. För regeringen stod det klart att ett accepte rande av det nya förslaget lika litet som ett antagande av det förra var förenligt med Sveriges neutralitet. Man bedömde saken så att Sverige genom att ta emot anbudet skulle ohjälpligt kom promettera sig hos ententemakterna, att det var en självklar sak att ett handelsavtal med dem skulle vara uteslutet samt att Sverige över huvud skulle binda sitt öde vid Tyskland och riskera att bli indraget i kriget.
Så tillvida hade läget dock förändrats att det även i Sverige blivit känt att ålandsbefolkningen hyste en livlig önskan om förening med Sverige, att Rysslands maktlöshet trätt i öppen dag, bl a genom att Finland vågat frigöra sig, och att de båda bolsjevikledarna Lenin och Trotsky förklarat sig positiva till folkens nationella självbestämningsrätt. Tog Sverige Åland i be sittning var därför från rysk sida ingen omedelbar fara att vänta. Vid ärendets behandling i Hemliga utskottet tillbakavisade hö gerns representanter alla skäl som åberopats mot att Tysklands anbud accepterades och yrkade på att så skulle ske. Då emeller tid utskottets majoritet, omfattande liberaler och socialdemo krater, anslöt sig till regeringens mening avläts även denna gång ett muntligt, avböjande svar.