Jämsides med dessa mera påtagliga krigshot rådde under hela kriget ett visst spänningstillstånd. Sverige hade visserligen för klarat sig vara neutralt men avvek i en del avseenden från den strikta neutraliteten till Tysklands förmån, s k "välvillig neutra litet". Tyskland försågs med för krigföringen betydelsefulla va ror från Sverige och engelsmännen befarade - icke helt utan skäl- att förnödenheter som västerifrån skeppades till vårt land vidarebefordrades till Tyskland. Å andra sidan såg tyskarna icke med blida ögon transitotrafiken över svenskt territorium och territorialvatten mellan västmakterna och Ryssland.
Dessa förhållanden föranledde grova neutralitetskränkningar från bägge krigförande parter. Tidigare har framhållits den eng elska metoden att kvarhålla svenska handelsfartyg i brittiska
hamnar, till förfång för vår folkförsörjning. Ryska och till Öster sjön införda brittiska ubåtar försökte stoppa tysk malmtrafik på svenskt territorialvatten medan tyskarna främst genom prejning och uppbringning sökte stävja kontrabandstrafiken. Under 1915 och 1916 pågick ett intensivt handelskrig längs den svenska kusten.
Sverige såg sig självfallet nödsakat att vidta motåtgärder. Flot tan gjorde under sin neutralitetsvakt mycket goda insatser.25 Men även vissa politiskt vittgående anstalter var påkallade. Den 19 juli 1916 utfärdades kungörelse med förbud för främmande ubåtar att tränga in på svenskt territorialvatten, vid risk att eljest utan varning angripas med vapen. I slutet av juli minerade Sverige Kogrundsrännan och tillät därefter endast svenska far tyg att trafikera den farled som hölls öppen genom minfältet. 26 Detta medförde att de allierades fartyg hindrades att i skydd för tyska sjöstridskrafter komma in från Öresund till Östersjön och omvänt. Icke minst det senare var betydelsefullt då de allierade var i stort behov av tonnage och behövde utnyttja de fartyg som fanns i ryska hamnar. Saken föranledde erinringar från Eng lands, Frankrikes, Italiens och Rysslands sändebud i Stockholm. Sverige avvisade protesterna och gjorde gällande att åtgärden var nödvändig för kontroll av sjöfarten och för att minska anled ningarna till neutralitetskränkningar. I praktiken kom spärren dock att i någon mån lindras. De handelsförhandlingar med Storbritannien som inleddes efter regeringen Swartz' tillträde i mars 1917 resulterade sålunda i ett avtal i början av maj samma år enligt vilket de allierade fick föra ut 90 000 fartygston under svensk eskort. I gengäld tilläts Sverige att från amerikanska och engelska hamnar ta hem 33 fartyg, lastade med spannmål m m. 27
I förhållandet mellan Sverige och Ryssland uppkom särskilda störningar då ryssarna i slutet av 1914 började anlägga befäst ningar på Åland. Detta gav anledning till långvariga diskussio ner. Åtgärderna sades emellertid vara av defensiv natur och avse blott den tid kriget varade. Englands och Frankrikes regeringar förklarade att de iklädde sig garanti för att befästningarna skulle tas bort efter krigets slut. 28
En incident som väckte betydande uppmärksamhet var den s k Luxburgaffären, som fick sitt namn av den tyske ministern i Buenos Aires greve KL von Luxburg. I maj och juni 1917 sände
Statsminister Carl Swartz, utrikesminister Arvid Lindman och sjöminister Hans , Ericson besöker kustflottan sommaren 1917. (Foto Krigsarkivet)
denne till Berlin chiffertelegram vilka enligt överenskommelse från världskrigets första år förmedlades genom svenska lega tionen i Buenos Aires och svenska utrikesdepartementet. Tele grammen uppfångades och forcerades av de allierade och blev även publicerade. De visade sig innehålla smädliga uttalanden om den argentinske utrikesministern och uppmaning att sänka argentinska handelsfartyg. Avslöjandet framkallade i entente länderna våldsam indignation. Ehuru utrikesdepartementet icke haft kännedom om telegrammens innehåll riktades ytterst häfti ga angrepp mot Sveriges regering och diplomati. Indignationen tilltog sedan ett tyskt telegram från 1916 publicerats, varav framgick att Sveriges dåvarande charge d'affaires i Mexico till-
handagått därvarande tyska beskickning med informationer och biträtt med att överbringa meddelandena. 29
Till spänningsläget bidrog vidare de av sjökriget orsakade sänkningarna av svenska handelsfartyg, då hundratals sjömän fick sätta livet till, händelser som framkallade stor sorg och förbittring.
Konflikter kunde av olika skäl därför icke undgås, även om de inte ledde till brytning mellan Sverige och något av de krigföran de länderna.
Aktivismen
En annan eventualitet var att Sverige till följd av inhemsk opini on skulle komma med i kriget. En stor del av nationen kände stark samhörighet med Tyskland, uppkommen genom kulturel la, ekonomiska eller andra förbindelser. Vad som emellertid framförallt orsakade ett ställningstagande för centralmakterna var den militärpolitiska bedömning som gjordes i början av kriget. Den stora faran för svenskt vidkommande syntes ligga i en fullständig allierad seger. Därmed skulle balansen i Östersjön upphävas och Ryssland bli i stånd att utvidga sin maktsfär även på Sveriges bekostnad. Om däremot Tyskland lyckades nedkäm pa Ryssland kunde Finland bli fritt och Sverige äntligen befriat från hotet österifrån. Vårt lands ställning som den ledande makten i Norden skulle komma att stärkas.
Ur detta synsätt uppstod aktivismen, till vilken anslöt sig ett antal politiskt intresserade personer samt fackmän på olika om råden, såsom historiker, nationalekonomer, militärer m fl, repre senterande både högern och vänstern men alla ense om uppfatt ningen att för Sveriges del läget krävde "modig uppslutning vid Tysklands sida". Flera propagandaskrifter med detta tema gavs ut.30
Officerskåren betraktade Tyskland som ett föregångsland i militära ting och var särskilt genom de omfattande studiebesö ken där och kamratmöten mellan officerare vid svenska och tyska regementen till övervägande del tyskvänlig. Det var fram förallt yngre officerare som fångades av de aktivistiska ideerna.31 58
Aktivisternas högljuddhet i början av kriget gav regeringen an ledning att efter några veckor försöka stävja propagandan. Vid Svea livgarde kom detta tillsynes i en regementsorder den 8 september 1914, där regeringens maning sålunda återgavs:
"Med hänsyn till den neutrala ställning Sverige intager i nu pågående krig mellan främmande makter är det av vikt att armens befäl och manskap avhålla sig från offentliga uttalanden i tal eller skrift, vilka innebära partitagande för eller emot krigfö rande makt, liksom eljest från sådana yttringar av sympati eller antipati, som ej stå i överensstämmelse med Sveriges neutrala ställning."
Generalmajor Hugo Hult som vid denna tid var sekundchef för Svea livgarde nämner att regeringens maning hade tämligen ringa effekt. Aktivismens bekämpande blev så mycket besvärli gare som även sådana äldre officerare som ogillade företeelsen i stor utsträckning var tyskbeundrare och därför icke tillräckligt reagerade mot denna.
Hult påstår att brännpunkten för de aktivistiska strömningar na var att söka i ett kotteri av generalstabs- och förutvarande generalstabsofficerare i 40-årsåldern, vilkas mest typiske repre sentant var majoren Axel Lyström, särskilt anmärkningsvärt eftersom Lyström var avdelningschef vid generalstabens central avdelning där den operativa planläggningen skedde. Avgjort större betydelse hade dock generalstabschefens egen, från ak tivismen avvikande ståndpunkt. Följande passus i Henri de Champs memoarer lämnar upplysning om denna:32
"Påföljande dag den 5. augusti (1914) gick jag till Generalstaben. 'Ententen vet inte vad den gjort', yttrade General Bildt, 'de veta inte hur starkt Tyskland är, men det vet jag. Det kommer att bli långvarigt'.
På min fråga hur generalen tänkt sig vår politik förklarade han att 'vi måste hålla oss utanför. Tyskland har för övrigt större nytta av oss, om vi äro neutrala. Gå vi med nu äro vi snart utpumpade. Vi ska under tiden bygga ut vår härordning, så att vi, när slutet närmar sig, stå starka och kunna göra vår mening gällande i Sveriges eget intresse. Sannolikt är att man i Berlin väntat sig, att vi skulle sluta upp på Tysklands sida. Reichenau (Tysklands minister i Stockholm) har nog mera trott på de unga hästgardesofficerarna än på mig'.''
Att Bildt icke förordade landets deltagande i kriget har också omvittnats av dåvarande konsultativa statsrådet Sigfrid Linner.33
Bildts uttalande till de Champs torde i övrigt kunna tolkas så att han trots Tysklands styrka icke hade någon övertro på dess seger. Sannolikt föreställde han sig en utmattningsfred där alla var besegrade. I ett sådant läge skulle det för Sveriges utrikespo litik vara av stor betydelse att landet ägde en stark och intakt krigsmakt.
Hos regeringen, samtliga partiledningar och större delen av folket var viljan att bibehålla neutraliteten fast rotad och lät sig ej lätt rubba. 34