Konsekvenser av förstärkt försvarsberedskap
Vid krigsutbrottet 1914 avstannade i stort sett all sjöfart pga stor osäkerhet vad gällde försäkringar, tillgång på kol, risker m m.59 Detta hade man under mellankrigstiden dragit lärdom av och inom sjöfarten var man väl förberedd när kriget bröt ut 1939.
Inkallelserna för huvuddelen av värnpliktiga skedde genom kungörelser som många gånger var svårtolkade och härigenom uppstod missförstånd och förvirring. En annan anledning till missförstånd var att de som inkallades tidigare hade varit inkal lade enligt tre olika värnpliktslagar, nämligen de från 1914, 1925 och 1936. Dessa var dessutom sinsemellan olika.60
För handelssjöfarten blev genast det stora problemet avsaknad av sjöbefäl. Dessa blev tidigt inkallade och skapade stora vakan ser i handelsflottan. Redan den 8 september 1939 skrev Sveriges Redareförening en PM vari kapten Norrthon hemställde följan-
de: " ... att Redareföreningen måtte utverka generell befrielse för styrmän och maskinister från att inställa sig till militärtjänstgö ring". 61
Vad gällde styrmän under kriget kan man jämföra beman ningsläget på fartyg överstigande 20 bruttoton för åren 1939- 194662
År Examinerade Oexaminerade Fartygsbestånd över 20 bruttoton 1939 1648 971 2242 1940 1433 879 2202 1941 1262 828 2120 1942 1228 784 2084 1943 1125 720 2076 1944 1105 743 2092 1945 1396 813 2076 1946 1529 818 2073
Om man jämför 1939 med 1943 finner man att antalet fartyg i handelsflottan hade nedgått med 146 st medan antalet styrmän hade minskat med 77 4 st. En del av styrmännen hade under krigets gång förolyckats och vissa hade slutat sitt yrke, men det stora flertalet var inkallade till flottan. Det var just styrmans problemet tillsammans med maskinister och i viss mån telegra fister som upprörde sinnena både hos sjöfolk och redare. De många vakanserna fick till följd att fartyg ur handelsflottan med jämna mellanrum tvingades ligga stilla.
I januari 1940 gjorde Sveriges Redareförening en enkät angå ende hur vakanserna drabbade sjöfarten. Under två månader hade totalt 44 fartyg varit tvingade att ligga stilla på grund av brist på folk. Stillaliggandetiden varierade mellan en dag upp till 28 dagar.63
Man kan redan i krigets inledning se hur vakanserna drabbade handelssjöfarten genom att studera förhållandet på 179 fartyg den 9 oktober 1939, drygt en månad efter krigsutbrottet.64 Föl jande kategorier var då inkallade till flottan:
Kategori Befälhavare Styrmän Maskinister Telegrafister Kökspersonal Övriga Antal 8 163 71 7 22 25
Vad som klart framgår är att nästan en styrman per fartyg hade blivit inkallad. Vad som dessutom framgår är att flottan var ytterst restriktiv med att inkalla befälhavare. Detta fick till följd att de flesta av handelsfartygen kunde gå, men med inskränk ningar och vakanser.
Den 21 september 1939 skrev Sveriges Redareförening till Konungen och hemställde om att inkallelserna av sjöfolk ej skulle få försvåra sjötrafiken. 65 Kopia av brevet sändes också till Kungliga Handelsdepartementet samt till Kungliga Försvarsde partementet. Svar på hemställan från Försvarsdepartementet med datum 1939-09-25 kom Sveriges Redareförening tillhanda, där det kort och gott meddelades att ärendet var inlämnat till Sjöförsvarets kommandoexpedition, där det skulle behandlas.
Men det var inte bara negativa svar man fick på sina framställ ningar. På hösten 1939 hemställde Sveriges Redareförening att de styrmän som deltog i den av föreningen anordnade kursen för utbildning av styrmanstelegrafister tills vidare skulle befrias från militärtjänstgöring. Denna framställan bifölls. 66
Orsaken till de stora inkallelserna från handelsflottan till ör logsflottan stod att finna i de nedskärningar av stamkadern som var ett resultat av försvarsbesluten under mellankrigstiden fram till 1936. Knappheten på stampersonal hade allvarligt inverkat på marinens krigsberedskap. Detta var även orsak till de omfat tande inkallelser som bland annat drabbade värnpliktiga av klass A och B67 (f d stamanställda respektive sjökaptener, styrmän, maskinister, studenter och likställda). Den stora bristen på stampersonal fick också till följd att avlösningarna vid örlogsflot tan för både inkallade befäl och värnpliktiga blev väsentligt sämre för marinen än för de båda övriga försvarsgrenarna. Detta skapade stor irritation hos de inkallade, då de under inkallelseti den förlorade en stor del av sin inkomst. Detta resulterade bland 154
annat i att värnpliktiga vid Västkustens marindistrikt den 20 september 1939 skickade ett telegram till försvarsministern. Häri ställdes frågan om hur länge de skulle vara inkallade efter som de värnpliktiga i armen skulle få avlösning efter sex vec kor.68 Den 4 oktober 1939 kom besked från CM att A- och B klassare skulle hemförlovas successivt intill 1940-03-01. Av lösning skulle ske med en tredjedel den 1 november, en tredje del den 1 januari och den sista tredjedelen den 1 mars 1940.69
Som tidigare nämnts medförde inkallelserna ekonomiskt av bräck för handelsflottans folk. Detta hängde samman med den förlängda värnpliktstiden. På hösten 1939 yttrade sig Sveriges fartygsbefälsförening i frågan och menade att de inkallade vid örlogsflottan borde ha samma betalning som de hade i handels flottan eller åtminstone enligt den grad de hade under inkallel sen.70
Bristen på personal kvarstod i samtliga flottor kriget igenom. Inkallelser från handelsflottan till örlogsflottan
Under 1938 genomfördes en utredning i Försvarsstaben angå ende användning av vissa landstormsmän.71 Man konstaterade omedelbart att vid mobilisering kommer det att uppstå brist på personal i flottan. Vid landstormen fanns då omkring 3400 man före detta klass A, som utbildats vid flottan. Den totala bristen för flottan ansågs ligga på 1470 man.72
För handelsflottans del ansåg man att de som tillhörde land stormen och som numera ej var till sjöss i handelsflottan, men som gjort sin värnplikt tillhörande gruppen "sjökaptener och likställda" skulle tagas i anspråk för fartyg för särskilt försvarsän damål. Enligt en av Marinstaben verkställd utredning behövde ingen personal från landstormen överföras till handelsflottan. Eftersom ett visst antal fartyg överfördes till örlogsflottan skulle härigenom handelsflottans behov av personal kunna minskas.
I början av januari 1939 fanns det cirka 50 000 man, alla kategorier, inskrivna vid sjömanshusen. Av dessa beräknades 4300 inställa sig till tjänstgöring vid marinen. Den 7 september 1939 skrev Chefen för Stockholms Örlogsstation angående per sonalbristen att för de flesta av hjälpfartygen fanns det inte någon bemanning. Även på flera av de rustade stridsfartygen
saknades personal särskilt då yrkesutbildad personal. 73
I början av kriget var tjänstgöringstidens längd för sjömans husskrivna vpl mellan 200-340 dagar och för övriga 200 dagar. Sjökaptener och likställda hade en tjänstgöringstid av 260 da gar.74 1941 tillkom en ny värnpliktslag som utökade tjänstgö ringstiden till 450 dagar.75 Utbildningstiden var uppdelad i först 360 dagar, vartill kom två repetitionsövningar och en efterut bildningsövning, vardera omfattande 30 dagar. De 450 dagarnas tjänstgöring var nödvändiga för att garantera att mobiliserade förband omedelbart skulle vara krigsdugliga76 (1942 års försvars plan).
Ett stort problem för handelsflottan under krigets första år var inkallelse av telegrafister. Före 1936 hade befälhavare i handels flottan rätt att vara telegrafist ombord. Denna rätt upphörde då Internationella Sjösäkerhetskonventionens bestämmelser 1933 införlivades med svensk lagstiftning. Den trädde dock ej i kraft förrän 1 juli 1936.
Genom Kungl Maj:t beslut av den 22 september 1939 kunde återigen befälhavare inneha befattning som radiotelegrafist eller radiovakt. Detta skulle endast gälla så länge förstärkt beredskap eller mobilisering rådde. 77
För att på sikt öka befälskadrarna både i handels- och örlogs flottan tillsattes 1942 ett maritimt ungdomsråd med uppgift att samordna den maritima ungdomsutbildningen. På detta sätt hoppades man att i framtiden få en rekrytering till blivande befäl inom de båda flottorna.78
Sveriges Redareförening hemställde i början av 1940 att de styrmän som deltog i utbildning till styrmanstelegrafister tills vidare skulle befrias från militärtjänstgöring. Detta bifölls också. I ett brev till Arbetsmarknadskommissionen den 29 december 1939 skriver Sveriges Redareförening att orsaken till den bris tande tillgången på sjöfolk måste tillskrivas olika omständighe ter. Bland dessa märktes framförallt inkallelser till militärtjänst men även att sjöfolk i första hand äldre sjömän gick i land på grund av "rådande förhållande i vissa farvatten".79
Dessutom trädde en ny lag i kraft där sjömännen var tvingade att sätta in ett visst belopp av krigsriskersättningen på postspar banken. Detta föranledde våldsamma protester och det gick så långt att hela besättningar mönstrade av.
Den 29 december skriver Fänges o Påhlssons rederi till Sveri ges Redareförening: "återstår väl ingenting annat för våra myn digheter än att tvångskommendera ut folk till handelsflottan. En sådan sak kan väl vara lika lätt ordnad som tvångskommende ring utav våra fartyg, vilket för nä varande råder". I samma brev skriver rederiet att sex fartyg har fått kvarligga i olika hamnar på grund av brist på sjöfolk. 80 Brevet skickades i kopia till Statens Arbetskommission med tillägg att det dagligen till Sveriges Re dareförening inkom telefonsamtal i samma ärende.
I januari 1940 hade bristen på sjöfolk ökat, dels och framför allt genom de stora inkallelserna till örlogsflottan, dels genom obenägenheten att tjänstgöra ombord i farliga farvatten. Riks kommissionen för ekonomiskt försvarsberedskap föreslår att ge nom samarbete mellan Chefen för Marinen och Sveriges Redare förening samt Rikskommissionen utreda vad man skulle göra för att förbättra situationen. Ett exempel var att tredskande sjöfolk inkallades till örlogsflottan och tjänstvilliga som var inkallade släpptes för tjänstgöring vid handelsflottan.
Trots viss välvilja hos myndigheterna att inte inkalla sjöfolk, var bristen under hela kriget stor i handelsflottan. Inom örlogs flottan var dock bristen än större. Man hade under hela krigspe rioden brist på folk och fartygen gick som regel med vakanser.
Kustflottans krigsberedskap var, enligt CKF, inte bra i början av 1942. Anledningarna var flera. Bland annat berodde det på den svåra isvintern men också på de stora personalbytena bland befäl och manskap. Just personalomsättningarna var ett stort bekymmer för kustflottan. 81 CKF ville naturligtvis behålla sin personal vilket också handelsflottan ville. Vad gällde marindi strikten var de personella vakanserna än större än i kustflottan. I augusti 1943 skrev Sveriges Redareförening till Chefen för Marinen och påtalade den stora bristen på sjöfolk, samt hem ställde om permitteringar. Den 4 september korn svar från CM där man meddelade att med hänsyn till den av Kungl Maj:t skärpta försvarsberedskapen kunde man ej göra några eftergifter vad gällde permitteringar. Detta hängde samman med försvars besluten 1936 och 1942 angående ökning av befäls- och under befälskadrarna samt med det utökade antalet örlogsfartyg.82
Problematiken vad gällde personalen till handelsflottan kon tra örlogsflottan pågick hela kriget och kunde aldrig lösas. Detta
berodde vad gällde befälet i handelsflottan till stor del på att många var reservofficerare och härigenom omedelbart blev in kallade. Uttagning av personal fortgick även efter krigets slut då de krävdes för efterkrigsminsvepning.
Ett problem som uppkom i början av 1944 var uniformsfrågan. Tidigare hade större delen av det inkallade befälet från han delsflottan blivit utnämnda till flaggkorpraler. När man 1944 införde graden furir blev handelsflottans befäl nu furirer istället för flaggkorpraler, vilket innebar att uniformen blev blåkrage och rundmössa. Detta kändes av naturliga skäl något egendom ligt för styrmän och befälhavare som blev inkallade. Det gick så långt att fartygsbefälsföreningen framhöll att flottan totalt lyc kats förstöra den goodwill den förut haft inom handelsflottan och att handelsflottans befäl numera befann sig i en bestämd motsatsställning till örlogsflottan och dess befäl. 83
Inkallelser bland fiskarbefolkning
Vid krigsutbrottet drabbades fiskarna, som så många andra, av inkallelser. För fiskarna var dock problemet av en något annor lunda art. Om man t ex var tre man som tillsammans ägde en båt och alla tre samtidigt blev inkallade, blev det inget fiske för det fiskelaget. Men i dessa fall var myndigheterna ytterst lyhörda och beviljade som regel uppskov med militärtjänsten för en eller två så att det för Sverige så viktiga fisket kunde fortsätta.84
De flesta av fiskarna blev dock ej inkallade till flottan utan till armen. Orsaken till detta var att fiskarna som regel ej hade sjömansbok och ej heller var inskrivna på något sjömanshus vilket medförde att de inte med automatik kom till flottan. Vissa försökte få omplacering till flottan men det gick endast i undantagsfall. 85
Inkallelserna varade i allt från 14 dagar till tre månader. En fiskare med egen båt var t ex inkallad totalt sju gånger vilket naturligtvis inte underlättade denne fiskares situation. Inkallel serna drabbade visserligen fiskarna men fisket kunde trots detta fortsätta kriget igenom. När någon blev inkallad kunde man ibland få hjälp av fiskare vars fiskebåtar hade rekvirerats av flottan. Mera om detta senare. Trots alla inkallelser kom den svenska fiskeflottan att öka i numerär under kriget trots förlus- 158
ter av 29 st fiskefartyg samt ytterligare två strax efter krigsslu tet.86 Det stora hotet för fiskarna och fisket var dock inte inkal lelserna, utan det ständiga hotet från minor.
Sammanfattning
Inkallelserna skapade vid krigets ingång vissa missförstånd bero ende till stor del på svårtolkade kungörelser. Ganska snart klara des detta upp och inkallelserna till örlogsflottan löpte smidigare. Att det blev bättre innebar inte att problemen försvann. De kvarstod under hela beredskapstiden.
Vilka var då dessa problem? Det största och egentligen det enda problemet var brist på sjöfolk, kvalificerat sjöfolk. Detta gällde alla tre flottorna. Redan i krigets inledningsskede uttryck te redarna sin missbelåtenhet med de många inkallelserna och vissa tyckte att sjöfolk från handelsflottan företrädesvis styrmän och maskinister, skulle slippa inkallelser.
De stora vakanserna i handelsflottan fick många gånger till följd att fartygen fick ligga still i hamnarna i upp till en månad. Sveriges Redareförening påtalade vid ett flertal tillfällen för Kungl Maj:t och olika myndigheter att inkallelserna ej skulle få försvåra sjötrafiken. I den mån det var möjligt försökte CM bifalla dessa framställningar. Orsaken till de stora inkallelserna av styrmän och maskinister berodde till stor del på bristen på stambefäl samt det faktum att örlogsflottan hela tiden utökades. Det var inte bara på örlogsfartygen som man saknade personal och framförallt då yrkesutbildad personal, utan än värre var situationen många gånger på de inhyrda hjälpfartygen.
1941 utökades antal inkallelsedagar till totalt 450 dagar inklu sive efterutbildningsövningar. Denna nya värnpliktslag gjorde situationen ännu mera problematisk både för handels- och fiske flottan. Orsaken till utökningen av antal dagar var att få en bättre kontinuitet ombord på örlogsfartygen.
I och med försvarsbeslutet 1942 och den skärpta försvarsbe redskapen blev det svårt för att inte säga omöjligt för CM att göra några eftergifter vad gällde permitteringar. En stor del av de inkallade fiskarna hamnade i armen i stället för i flottan. Detta hängde samman med att de ej var inskrivna vid sjömanshusen.
skala. Att det inte uppstod lika stora problem med vakanser för fiskeflottan som för handelsflottan får tillskrivas det faktum att en stor del av fiskebåtarna var inkallade som hjälpvedettbåtar eller hjälpminsvepare. På detta sätt fanns det oftast fiskare som behövde arbete och också fick det på andra båtar som hade någon ur fiskelaget inkallad. För fisket var inte personalinkallel serna det stora problemet utan den ständiga minfaran.