Ideal och professionsbildning

Inom läkarkåren i Sverige har flertalet olika ideal och tolkningar av professionen varit framträdande i en historisk mening, och har förnyats i och med tidens förlopp och kraven som närmiljön ställer på professionen. För att åter referera till den tidigare forskningen, är läkaren en väldigt gammal profession med många gamla anor, och var inte tidigare i en alltför strikt

mening en profession som beskrivet av flera moderna teoretiker, såsom Giddens (1996). I och med den moderna erans krav och politisering av professionen (Eklöf, 2010; Giddens, 1991; Brante, 2005), har det upprättats en väldigt sträng teoretisk bildning omkring läkarprofessionen, som har haft en närtids historisk tendens till att vara frånvarande vardagsmänniskan. Detta har olika intressen, däribland den svenska regeringen, försökt bekämpa och göra yrkesrollen mera jordnära och mindre auktoritär, både symboliskt och praktiskt (Eklöf, 2010; Socialstyrelsen, 2003).

För att återgå till ideal, har flera olika läkarporträtt målats upp i olika tidsepoker, såsom den hippokratiska, världsvana läkaridealet, till andra, mera moderna tolkningar, såsom återberättad av Eklöf (2010), där hon beskriver svenska läkarkårens inramning av olika abstrakta personlighetstyper bland läkare, med olika handlingssätt och medel för att bidra till vården och professionen i stort. Dessa abstrakta idealtyper (Weber, 1983; Hughes & Månsson, 1988) har odlats och förts vidare genom de olika läroinstitut som finns i Sverige, och flertalet av våra informanter har en uttalad mening om vad som gör en god läkare, informerad av både deras bakgrund och av utbildningen i sig. Utifrån litteraturen och teorin, såg vi det därför nödvändigt att försöka få en mera mångfacetterad bild av vad för idealbilder som förmedlas under utbildningens gång utifrån informanternas egen tolkning, och genom vilka kanaler.

5.2.1. Ideal

Fortgånget under intervjuernas gång ställde vi frågor och följdfrågor som relaterade till idealbilden omkring läkarprofessionen, hur den åskådas individuellt och av andra informanterna kände. Enligt flertalet informanter finns det tydliga idealbilder, alternativt kanske refererade som stereotyper beroende på specialisering inom läkarkåren.

”[...]Det finns ju den här stereotypiska läkaren, gammal skallig man som är jättenegativ och arg hela tiden men som ändå kan väldigt mycket. Att man inte kan vara social och att det alltid är ett problem med läkarna, det är också den bild man fått höra och lite fått se men den bilden finns[...]. [...]Men den här bilden vill jag ska försvinna, jag gillar inte idealbilden alls. Jag tror att den kommer försvinna och allting med hierarkin som finns, den kommer förhoppningsvis också försvinna med tiden. Men ja dem här ideal bilderna finns och de märks.”- IP3

”Men det finns ju också mycket som, vilken sorts läkare du är - vilken specialitet du är i. En del behöver ha vissa egenskaper som en allmänmedicinare inte ska, liksom. Så skiljer sig väldigt mycket från olika specialiteter - och ärketyperna för olika specialiteter, dem fördomarna man har, dem stämmer ganska ofta, faktiskt. Det är det som krävs för att jobba som det.” – IP4

Det är varierande vilka porträtt som exakt är de rådande idealtyperna och stereotyperna inom läkarprofessionen – ett antagande skulle kunna göras utifrån empirin är att socialiseringen blir mer riktad inom de specialiseringar studenter väljer emellanåt, något som Axelsson stödjer i sin tes (2008). Vidare, diskuterar även informanterna två typer av läkare i första fallet – den kommunikativa, och icke-kommunikativa läkaren. Den tidigare är en mer modern, önskvärd tappning av läkaridealet som uttryckt i bland annat moderna lagändringar – såsom ”second opinion” (Socialstyrelsen 2003). Hon är inte auktoritär, och väljer att lyssna till både kollegor och patienter i sitt arbete. Hon är mera jordnära och ödmjuk inför sin auktoritära särställning, dock måste hon respektera faktumet att hon i slutändan måste fälla avgörandet. Detta är vad ledarskapet kräver av henne.

”Det måste vara en läkare som är väldigt kunnig först och främst. Läkarrollen kommer ju med en väldigt hög auktoritet, men idealen av en läkare trots den höga auktoriteten ändå visar respekt för andra yrkesgrupper och visar respekt för patienten och någon som är omtänksam och kan fatta beslut utan att tänka på det senare och ångra sig senare. Så det måste vara ett beslut som man har funderat på ett tag, och vara modig och nyfiken kanske för det är ny forskning hela tiden och det är bra om man är nyfiken och öppen för nya idéer.” – IP6

[...]Men en bra läkare, det är nån som är bra på att lyssna, både när det gäller patient, lyssna på patienter det vill säga, och vad kollegor har att säga. Någon som är bra på att arbeta i team, det är vad vi gör, nästan alltid. Det är nån som är väldigt, vad ska man säga, jo men som ser en patient i helheten och som har en analytisk förmåga men som ändå inte, är ändå rationell. [...]Gör det som faktiskt är nödvändigt, och inte mer än så, för ibland är det bara skadligt att göra mer undersökningar än vad som behövs. [...]Det är någon som är auktoritär, men inte för hård. Och som är snäll, men inte mjäkig[...]. – IP4

”Jag tycker att ju bättre än läkare är på att kommunicera desto bättre blir resultaten. Att man är både duktig på att kommunicera med kollegor och patienter. Om man som läkare vet vad som är rätt för en patient, om man då inte kan förklara vad som ska hända och vad som kan vara konsekvenserna och vad de ska förvänta sig av behandlingen då blir folk

missnöjda. Det har jag sett gång på gång, att man gör det som ska göras men att patienten inte har förstått och kanske inte sjuksköterskorna har förstått”- IP5

Motsatsen, den icke-kommunikativa läkaren, väljer att slå ifrån yttre värderingar, och utför sitt arbete oberoende dessa åsikter. De är auktoritära och ointresserade av att engagera sig på ett djupare plan med både kollegor och patienter, och bådadera blir därefter lidande. Vidare påvisar hon en viss arrogans – hon tar inte ny kunskap som är vitalt för hennes hantverk, och detta i sin tur utökar hennes kapacitet för att skapa svårigheter för sin omgivning. Eklöf (2010) poängterar läkarens starkare ställning förr i tiden, då både auktoritärt, både lagligt och symboliskt – de var huvudgestalter inom vårdväsendet, och detta skulle kommuniceras tydligt till andra. Detta har med seklet och flera decennier sakta förändrats och förmildrats, men dessa attityder kan ännu spåras idag enligt flera informanter;

”Någon som bara gör det medicinska jobbet och kanske struntar i relationerna runt omkring. Någon som inte intresserar sig av att lyssna på patienterna, helt enkelt någon som skapar dåliga relationer omkring sig. Självklart om man hela tiden gör fel och inte tar till sig ny forskning eller kunskap och man fel behandlar patienter då är det klart att man är en dålig läkare” – IP5

”[...]Så dem som jag verkligen reagerar på varit dåliga är dem som oftast inte lyssnar på patienten, och som liksom missar stora saker som patienten säger eller gör, som jag tycker är viktiga som han läkare var bara "strunta i det".[...]” – IP4

Att poängtera är att ingen av dessa två idealbilder nödvändigtvis är illasinnade eller tvärtom – de är representativa för olika läkarutföranden, om än abstrakta och flytande från individ till individ. Dock finns det anledning att tro att en är mer uppskattat över den andre i dagsläget. Som synts innan, förväntas läkaren engagera sig med både sitt arbetslag och patienter på ett inbjudande sätt, och vara aktsamma om de relationer som hon har ansvar för. Vidare menar IP6 att det finns inflytande från dennes utbildning att försöka framhäva den mer kommunikativa läkaren;

”[...]jag tänka att det skett en stor förändring i läkarprogrammet om man jämför med tidigare. Tidigare var det mycket fokus på kunskap, kunskap - det är det vi behöver kunna, det var inte så mycket fokus på patientmötet. Nu har man gjort om läkarprogrammet så vi har ett moment som heter ”funktionell utveckling” där vi fokuserar mycket på det här

samtalet med patienten. Det är det som förändrats och jag tycker det är en bra utveckling, för man vill ha e läkare som kan visa empati liksom.” – IP6

Huruvida utvecklingen kommer fortsätta åt detta håll återstår att se, men i och med historiska förändringar, såsom lagändring nämnd ovan, finns det anledning att tro att den kommunikativa läkaren är det omfamnade idealet att eftersträva i dagsläget.

5.3 Risker

Risk i dagens samhälle är omfattande, och beskrivs av moderna teoretiker, såsom Giddens (1991-1996) och Ulrich Beck (2000), att vara ett utbrett fenomen som omfamnar hur vi idag tolkar och förstår risk. Risk är då tätt sammanvävt med flertalet professioner i det moderna samhället. Läkarprofessionen, och utbildningen, är inte befriad från risk. Flera informanter påpekar att det finns stora, överhängande risker som de tolkar vara ett större orosmoment än flera andra yrkeskårer;

”Ja, men det är ju klart, naturligtvis är det så. Det klart att det finns många faror också, och jag menar är du läkare, så spelar det roll vad du gör på jobbet för det kan ju få konsekvenser på liv och död - och att det kommer vara hög arbetsbelastning” – IP7

”[...]det kan ju vara på liv och död. Och vi får ofta höra att man kommer göra misstag, vi är bara människor och medicin är extremt bred. Det klart att man har en rädsla annars förstår man inte innebörden av på liv och död. Så jämfört med andra yrken så finns det direkta konsekvenser” – IP6

”Ja. Läkare har ganska hög suicidrisk faktiskt, och hög risk för att bli utbränd - mycket för att man känner att man är sin specialitet på något sätt, eller är sitt yrke. Så att det kan bli skadligt att man tar hem jobbet och känner att man har väldigt stort ansvar över sina patienter. Och grubblar väldigt mycket om man gjort fel i en bedömning och om det skulle kunna vara förstöra patientens liv eller döda patienten[...]..”. -IP4

Stress är en överhängande fara inom yrket, något som informanterna visade en stor medvetenhet om. I och med professionens ansvar för andra människors välmående, finns det stora risker för att göra fel och förvärra redan existerande problematik – alternativt ge en patient fel diagnos. Detta kan, kort sagt, få katastrofala följder på människor och deras liv, något som enligt informanter kan kraftigt inverka på läkaren själv, såsom påpekas med suicidrisk på grund av

denna press. Hur de hanterar denna risk är osäkert. Vidare, de beslut som de tar reflekteras enligt informanter också i media, ofta negativt;

[...]Men, om det är andra dagar där det inte är covid och nån patient dör på grund av en jätteovanlig sjukdom, då är det läkarnas fel helt plötsligt. Det är hur jag ser det just nu. Jag tycker det är dumt att de inte uppmärksammar det vardagliga hos sjukvården utan att det måste vara sån här pandemi för att de ska synas och så.” – IP3

”[...]Att en patient kommer in med halsont, och sen visar det att patienten har cancer långt efteråt, och då kan folk bli rasande på grund av första läkaren som inte såg att det var cancer. Men det är inte så uppenbart, liksom, och det var inte - såna saker, det kan verkligen störa mig[...].” – IP4

Informanterna påpekar att medias bild om läkare ofta skiftar, och att detta ”lampljus” ofta slås mot läkare- och läkarutbildningen, och menar att ofta handlar det om ärliga missförstånd – att göra fel är tyvärr vanligt, men förväntat inom både utbildningen och i professionen. Detta då i kontrast till hur läkaren annars kan åskådas, som ”supermänniskor”;

”[...]man hör, man läser i tidningen, läser i facebookgrupper - så här nån attityd över att en läkare inte får göra fel. Eller läkare "hur kunde den här läkaren säga så här till mig!" så som man är en superperson. eller hur man - att man liksom, att man - att samhället har en bild av läkare att dem skulle vara felfria bara för att dem är läkare. Det stämmer ju inte(?) man är människa som alla andra.[...]” - IP4

Läkare, och utbildningen, har implicit en hög status som förvärvats genom flera sekel och syns allmänt idag också (Jakobsen, 2020-06-1), dock påpekar Eklöf (2000-2010) att läkarens anseende historiskt varit i stormväder vid flera tillfällen. Denna konflikt påvisas då enligt informanter fortfarande i media, i och med dess hårda förbannelser, men också dess beröm. Läkare har genom tiderna varit medvetna om denna PR-strid, och detta är införstådd även av flera informanter i denna studie. Risker som delas av övriga samhället är framträdande, om än kanske mera tydligt i och med den miljö läkaren ofta infinner sig i, specifikt sjukvården. Detta innebär då bland annat smittorisk för olika former av sjukdomar som hotar deras egna och patientens hälsa;

”Lite mer kanske med covid så är det att de som arbetar med covid utan kanske skyddskläder de drabbas ju väldigt hårt. Till exempel när jag var på lungavdelningen var

det en del läkare som hade fått en allvarlig covid, och det är troligtvis att de har vårdat covid patienter själva då. Man kan ju vara extra utsatt på vissa avdelningar.” – IP1

Risken är överhängande både i professionen och i utbildningen att själva bli offer för en pandemi, såsom Covid-19 som är för gällande fortfarande rådande i världen när detta skrivs. Covid-19 är inte den enda sjukdomen som kan smitta, och enligt somliga informanter är man förberedd för att bemöta denna risk;

”[...]Så jag känner, jag tror och dem flesta i min klass känner sig tryggare än av befolkningen rent smittomässigt, det liksom.. Jag går inte runt och är livrädd, liksom. Som vissa av mina vänner är som inte pluggar läkare. Jag hade, jag visste vad korona var innan det kom. Så från början var det ett förkylningsvirus, som nu liksom muterats. Och det är klart, att jag vill inte få sjukdomen, inte att någon i min närhet ska få det - men när man vet hur man gör för att undvika det, så känner man sig mer säker[...]. – IP4

IP4 menar att utbildningen ger stöd, och möjlighet till riskförberedande i detta avseende, och är en del i processen att bli en läkare, såsom när de beskriver en av deras praktiska moment;

”Nej. Så fort någon har minsta lilla infektionssymtom. Alltså, minsta hosta, till och med om dem har diarreer, ont i huvudet - så blir det klassat som infektionspatient just på den vårdcentralen jag är på. Sen skiljer ju det sig hur noga man är, men min vårdcentral är väldigt bra och väldigt noga. Så det är inte specifikt covid patienter, utan hade minsta lilla symptom.” – IP4