Linköpings universitet | Ins1tu1onen för beteendevetenskap och lärande Kandidatuppsats, 15 hp | Avdelningen för Pedagogik och Sociologi HösCerminen 2020 |LIU-IBL/SOC-G--20/12--SE
LÄKARSTUDENTERS MOTIVATION
TILL ATT BLI LÄKARE
- En kvalita1v studie om läkarstudenters normer och värderingar kring läkarutbildningen och professionen
Sverker Hallberg
Olivia Davidsson
Linköpings universitet SE-581 83 Linköping, Sverige 013-28 10 00, www.liu
LÄKARSTUDENTERS MOTIVATION
TILL ATT BLI LÄKARE
- En kvalita1v studie om läkarstudenters normer och värderingar kring läkarutbildningen och professionen
Sverker Hallberg
Olivia Davidsson
SammanfaCning
SyVet med denna uppsats är aC undersöka vad som mo1verar läkarstudenter 1ll aC vilja bli läkare. Denna uppsats kommer aC diskutera läkarstudenternas mo1va1on 1ll aC bedriva läkarstudier, deras idealbild av läkaren, samt hur risk hanteras och bearbetas under läkarutbildningen. Dessa frågor har undersökts genom kvalita1v intervjuer med sammanlagt sju stycken informanter som studerar på läkarprogrammet. Teorier som lyVs fram i studien är social handling, idealbilder, ontologisk trygghet, och expertsystem. DeCa angreppssäC är därmed sociologiskt intressant och bidrar med kunskap om varför människor väljer och förhandlar kring innebörden som skapas under läkarprogrammet.
Förord
Vi vill tacka alla våra informanter för aC de har tagit sig 1den aC ställa upp på intervjuer och besvarat våra frågor kring deras tankar och erfarenheter. Utan er läkarstudenter hade inte studien varit möjlig.
Dessutom vill vi tacka vår handledare Nina Nikku, som bidragit med givande diskussioner och guidning under uppsatsskrivandet. Vi vill också tacka Niklas Johansson som hjälpt 1ll med förslag på gramma1ken, strukturen och har även korrekturläst vår studie under arbetets gång.
Slutligen vill vi tacka varandra för eC goC samarbete, trots första gången vi arbetar ihop. Vi har haV lärorika diskussioner samt en trevlig arbetsmiljö.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. BAKGRUND 1
1.1 Problemformulering 3
1.2 Syfte och frågeställning 5
1.3 Disposition 5
2. TIDIGARE FORSKNING 6
2.1 Läkarprofessionens historia och nutida omdöme 6 2.2 Läkarutbildningens impetus till utveckling i svensk kontext 9 2.3 Forskning kring motivering till yrkesval och utbildningsval 10
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 13 3.1 Social handling 13 3.2 Idealbilder 15 3.3 Ontologisk trygghet 16 3.4 Expertsystem 17 4. METOD 19 4.1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt 19 4.1.1 Vad är kunskap? 19 4.1.2 Ontologi 19 4.1.3 Vetenskaplig tradition 21 4.1.4 Metodologi 24 4.2 Praktiskt tillvägagångssätt 25 4.2.1 Litteratursökning 25 4.2.2 Urval 26 4.2.3 Datainsamling 27
4.3 Hantering och kvalitetsbedömning av data 29
4.3.1 Bearbetning av data 29
4.3.2 Forskningsetik 30
4.4 Kvalitetsgranskning 32
4.5 Metoddiskussion 34
5. RESULTAT, ANALYS OCH DISKUSSION 38
5.1 Motiv 38
5.1.1 Inledande motiv 39
5.2 Ideal och professionsbildning 44 5.2.1. Ideal 45 5.3 Risker 48 5.4 Sammanfattande diskussion 50 REFERENSLISTA 54 Litteratur 54
Artiklar och rapporter 55
BILAGA 1 MISSIVBREV 57
1. BAKGRUND
I det här kapitlet introducerar vi bakgrund till studiens problemområde och därefter studiens syfte samt frågeställningar som ligger till grund för författandet av denna uppsats. Ingångarna som presenteras nedan har väglett genomförandet av denna studie. Vi avslutar detta kapitel med en genomgång av studiens disposition.
Läkarprofessionen är ofta belagt med flera positiva intryck såsom vördnad, auktoritet och uppskattning. Läkarprofessionen med den vitala roll den spelar, och har spelat genom mänsklighetens historia, har ofta varit i framkanten av sjukvårdens och samhällets utveckling och framförhållning. Det finns motsvarigheter till läkarrollen i olika kulturer, men den som oftast kommer till tals är den västerländska urtypen, med sina strikt vetenskapligt förankrade förhållningssätt till omvårdnad, som senare influerat beslut gjorda av olika internationella organ, såsom WHO (Eklöf 2000; Kristiansson et al, 2020). Läkarprofessionen är också föremål för en förmodern och senmodern historia, med den storartade professionsutvecklingen som pågått i många av samhällets sektorer parallellt med läkarna. Yrkets ursprungsideal som den mer direkta, mer empatiska och mellanmänskliga, säregna kureringen ordinerad av forntida tänkare och filosofer, såsom Hippokrates och dennes föreslagna ed (Brante, 2009; Millian et al, 2005) brottas nu med en modernare och mer forskningsorienterad idealbild som syftar mer på att försöka förstå, och medicinera problemen. Värt att diskutera är också begreppet profession, som ofta är anknutet med läkarens yrkesutveckling. Begreppet är gammalt, och förstås ha sitt ursprung i antiken, då som latinska - “professio”, vilket berörde då flertalet yrken, bland andra läkare och detta begrepp reste igenom historien och blev ett förekommande namn för högutbildade yrken med aktning. Begreppsinnehållet som vi förstår den nu idag, är sedd som en relativt modern uppfinning eller omtolkning (Brante, 2009). En av de vanligare tolkningarna kring begreppet innefattar flera, vanliga kännetecken för vad som ingår i en profession, för att sedan kunna uppskattas som sådant. Bland andra är sådana kännetecken en högskoleexamen, forskningsintresse och kunskapsintresse, med också någon form av etisk kod eller påbud som vägleder medlemmar i professionen vad de skall göra och inte göra, likväl vad som deras yrke innefattar. Med detta beaktar då exempelvis denna tolkning huruvida den förvärvade kunskapen och erfarenheten skall utnyttjas utanför lämpliga fält och i så fall, varför. Professionalism i både arbete och relationen är förväntade - det
skall finnas en integritet och respekt för dem professionen arbetar gentemot, likväl måste relationerna med dessa individer också vara sakliga och opersonliga. Hur detta tas uttryck varierar mycket från profession till profession (Egidius, 2011).
Vidare har läkarprofessionen en lång och prestigefylld historia på svenska läroverk (Eklöf, 2000). Detta representerat av bland annat fortsatt högt söktryck genom årtionden, och en fortsatt utveckling kantad med stora förändringar och svårigheter som drabbat yrket och i sin fortsättning utbildningen i sig. Läkarprofessionens överlag goda rykte medför att individerna som kommer in i utbildningen kan ha annorlunda förhållningssätt till professionen i och med deras förförståelse. Detta påverkar i sin tur utbildningen, då ur en weberiansk rationalistisk mening; värden och mål kan variera, och väga olika tungt, liksom kan kontexten individer förhåller sig till också påverka - vad och vart som en individ väljer är ofta anknutet till sin historia, såsom familjen och närmiljön (Weber, 1983; Hughes & Månsson, 1988).
Huruvida utbildningen eftersträvas på grund av tydliga, rationellt uppställda mål och värderingar, eller om det är mot bakgrund av affektiva och traditionella mönster är frågor som bör ställas deltagare i en utbildning och profession som är så högt uppskattad och värderad i modern tid (Randstad, 2020; Nussbaum, 2018; UKÄ, 2020). Likväl gör de potentiella utmaningar utbildningen ålägger deltagarna såsom den praktiska, där studenter måste bemöta de mer svårartade momenten i professionen, såsom patientmöten av olika slag - det är bland annat läkarens roll att meddela utgången för flera ingrepp, goda som onda. Det är också deras beslut huruvida ingreppen godkänns till att börja med. Detta är utmaningar som förväntas i framtiden för en del läkare, beroende på vart deras utbildning för dem i efterhand. Detta då kan utmynna i en solidaritet för dem inom utbildningen och i professionen, likväl av professionens höga status och auktoritet som gör den speciellt åtskild i många avseenden - detta då bland annat i den populära “common-sense” uppfattningen bland icke-deltagare inom fält där läkare ofta återfinns (Vaidyanathan, 2015; Eklöf, 2000).
Risk är också ett inslag i moderna professioner (Giddens, 1991; Beck, 2000) och läkare är en speciellt utsatt grupp. Detta innebär då också läkarprogrammen i Sverige, där studenter ofta får under utbildningens gång möta de praktiska element där risken är tydlig och välformulerad, såsom hantera potentiell smitta
av olika sjukdomsslag, likväl hot om trötthet, då exempelvis på grund av nödvändig övertid i krissituationer.
Även mera “osynliga” risker, såsom stress som kan utmynna i utbränning och självmord, är en återkommande problematik för läkarprofessionen. Vilka av dessa risker som faktiskt påverkar studenter kan därför vara viktigt att belysa för att förstå deras motivering till deras val att studera till läkare. Också om det finns en utvecklad riskmentalitet, - och hur den tar vid - blir därför av intresse för denna studie. Likväl om det bidrar eller fråntar motivationen till att fortsätta sin utbildning för studenterna på läkarprogrammen (ibid).
1.1 Problemformulering
Varför väljer studenter läkarutbildningar? Har de individer som söker sig till läkarutbildningar liknande värderingar och rationalitet för valet av utbildning? Hur utvecklas den med tiden? Vad tolkar studenterna själva av denna utveckling? Detta är en fråga som är högst aktuell för att förstå vad som lockar med utbildningen, vilka faktorer som inverkar till valet. Huruvida om de är “logiskt” genomtänkta, eller om den styrs av andra faktorer, såsom familjehistorik. Att försöka genomskåda de olika attityder och motiveringar som återfinns bland studenter kan vara ledande för att bättre tolka den stora mängd sökande till programmet. Fortsatt, läkarprofession innefattar också en längre utbildningstid och en medföljande auktoritet. Det blir då i överlag intressant att försöka studera vad det är för perceptioner som omger yrket ifrån dem som slår sig in på en sådan utbildning, och huruvida den förändras till stora delar av den rådande pandemin. Likväl är det väl värt att veta varthän studenter rationaliserar fram valet att ansöka och delta på utbildningen - det vill säga mot vilken bakgrund deras deltagande blir en bestämd verklighet.
Läkarkåren är en högst välryktad och uppskattad profession i Sverige, med ett gott rykte i nutid (Eklöf, 2000; Eklöf, 2010; Axelsson, 2008). Detta då i och med professionens bidrag till att underlätta eller rent av rädda människors liv från illabådande situationer. Dess forskningsbidrag till att ytterligare hjälpa dessa insatser har uppmärksammats, även om de kanske inte populärkulturellt uppfattas som läkare när de i sitt arbete innehar en forskarroll. Om man kopplar detta till en förmodern praktik och etik (se då bland annat den Hippokratiska eden) finns det en långt gången historia där rollen som läkare ofta haft en uppskattad och hyllad roll. Även om den sällan har det utförandet den är beklädd som idag rent praktiskt, med den vita rocken och sitt trogna stetoskop, så är namnet oavbrutet kopplat an flera signum; en god moral, en plikttrogenhet
och en professions- och individuellt förvärvad status. Det senare har också varit en medveten och utdragen strid i anseende mellan olika läkare- och andra intressenter, däribland politiska aktörer, där läkarens mål och ideal varit föremål för diskussion. Detta har då tagit uttryck i flera medier och plattformar, såsom i tidningskrönikor och i litteraturen. En central fråga av detta lyder då - vad är då uppfattningen av idealbilden av en god läkare? Är hon varm, lyhörd och patientinriktad? Eller försöker hon sära på sina känslor och göra ett så gott, kliniskt arbete som möjligt för att bevara liv och föra forskningen framåt? Finns denna bild någonstans emellan?
Läkarutbildningar på de olika högre läroverken i Sverige, uppfattas ofta i ett positivt ljus, där utbildningens status förhöjer individen på olika sätt. Beryktat att vara svårt att ta sig in på beroende på det årets söktryck. Utbildningen har fått ta del av professionens allmänna uppskattning, men också den sociala- och politiska kamp om läkarens huvudmål och praktik. Representerat då exempelvis i hur en läkare ska föra sig, vad den ska göra för att upprätthålla dess goda moral, med mera. Professionen bär med sig stora, tydliga fördelar; status, goda löner och stora arbetsmöjligheter i olika sektorer på arbetsmarknaden. Medkommande dock, om än kanske mindre känt, är också ett tufft ansvar i form av otacksamma arbetstider, ett stort ansvar som kan medföra stora bördor och en förhöjd sjukdomsrisk jämfört med många andra yrken- och professioner.
Vad är det då som motiverar människor att söka sig till att bli läkare? Är det status? Lönen? Är det de egna värderingarna? Eller något annat? Upplever de att det finns en riskdimension i deras rationalitet? De underliggande sociala handlingsmönster som finns, till de mer egna, individuella motiven som också driver på valet och den fortsatta utbildningen, är då också centrala för vår uppsats.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är generera kvalitativ kunskap om varför människor väljer att studera till läkare;
● Hur motiverar människor sitt val att studera på en läkarutbildning? Hur utvecklar sig den under utbildningens gång?
● Finns det en idealbild för en bra läkare? Hur förstås och uppfattas den av läkarstudenter?
● Finns det en riskdimension i lärarstudenternas upplevelser? Om så, hur förstår och förhåller sig läkarstudenterna till den och hur utvecklas deras förståelse för den?
1.3 Disposition
Studiens består av fem kapitel. I det första kapitlet beskriver vi bakgrunden om läkarutbildningen och yrket, samt dess olika utmaningar. I andra kapitlet presenteras tidigare forskning om varför individer tenderar att välja att studera till läkare. Därefter i kapitel tre görs en presentation om studiens olika teoretiska utgångspunkter, bestående av bland annat handlingsteori, idealbild, riskteori, och ontologisk trygghet. Kapitel fyra består av ett metodavsnitt som talar för studiens metodiska uppbyggnad med fokus på bland annat de forskningsetiska grunderna som studien bygger på. Det femte och sista kapitlet i uppsatsen presenterar studiens resultat i relation till studiens ovannämnda syfte och frågeställningar. Avslutningsvis presenteras vår sammanfattande diskussion där vi diskuterar om studiens resultat och presenterar våra reflektioner kring resultatet.
Denna studie har genomförts i samarbete mellan de båda författarna. Undertecknade har haft olika fokus under arbetets gång men trots detta har vi genom dialog författat en slutvariation av uppsatsens samtliga delar. Introduktion och bakgrund har skrivits och korrigerats av båda av undertecknade. Tidigare forskning och metod har skrivits till stora delar av ena av oss båda, men har dock fått kontinuerlig feedback och frågor vid begäran, samt överblick av det skrivna materialet. Teori- och resultatdelen har skrivits gemensamt, med bidrag till olika stycken i kapitlen. Vid intervju har båda undertecknade deltagit och varit aktiva deltagare. Transkriberingar har huvudsakligen utförts av en part, med understöd vid behov. Framställningen av data har skett gemensamt, liksom val av citat för analys utifrån frågeställningarna valda.
2. TIDIGARE FORSKNING
I det här kapitlet presenterar vi kort om läkarprofessionens historia här i Sverige med stöd av flera källor - likväl diskuterar vi också studier från utlandet som diskuterar varför människor motiveras till att välja läkarprogram och utifrån vilka premisser. Fortsatt diskuterar vi även utbildningens återkommande popularitet och anseende kopplat till dessa.
2.1 Läkarprofessionens historia och nutida omdöme
Historiskt sett, har läkarprofessionen varit upphöjt av sin historiskt goda karaktär, där den belagts och hyllats flertal gånger för sin inneboende osjälviskhet - individuella drag som belagts yrket som en självklarhet. Läkarprofessionen skall inte, utifrån en historisk tolkning, i första hand uppsökas för dess egna skull: det är ett kall, ett kall som då i sin tur kräver socialt positiva dygder såsom tålamod, empati, en positiv människosyn med mera, och en vilja att fortsätta inta och omvandla kunskap till praktik livet ut (Nussbaum, 2018; Millian et al., 2005; Eklöf, 2000; Eklöf, 2010). Dessa värderingar har varit förhöjda idealbilder av professionen genom århundraden, detta bland annat genom professionens “fader”, Hippokrates, vars ed varit bärande för mycket av den populära förförståelsen av yrket - delar av den är väldigt välkända, såsom “att inte göra skada” (Millian et al., 2005; Eklöf, 2000; Eklöf, 2010).
Läkarens väg till att bli en profession, eden, och dess sysselsättning har omvärderats med senare århundraden - detta då i led med en återkommande heterogenisering av både professionen och utbildningen (Eklöf, 2000; Brante, 2009; Statens Offentliga Utredningar [SOU], 2013). Däri uppstod då en kamp om både kunskapen och professionens kompetens i led med en tilltagande diversifiering av yrkets kunskaper och behov från 1800-talet tills 2000-talet, men också av de bilder som upphöjdes omkring professionen och rollen som annars uppskattats som genomgående positiv och folkkär. Detta tog då uttryck bland annat i den roll i forskningen professionen skulle inneha, vilket mynnade ut i att hota till reduktionism av olika aspekter i läkarprofessionen, då speciellt den relation som finns mellan läkare och patient som vårdgivare - istället riskerade professionen att bli uteslutande en “medicinare” (Ibid). Detta då i led med Brante (2009) och hans diskussion om det tilltagande kunskaps- och forskningskravet inom olika yrken som tidigare haft en annan ontologisk
förankring än den moderna i och med flera av tidigare yrkens övergång till att bli professioner. Detta i sin tur kunde skärskådas med läkaren - kluven mellan en “förmodern” tappning, och den nu mer “moderna”, professionella och forskningsorienterad idealet (Eklöf, 2000; Nussbaum, 2018). Denna fas av medicinare blev tydligast i mellankrigstiden i Sverige, 30-40 talet, när folkopinionen om professionen var låg, och tolkningen av yrket en elitisk sådan - i linje med flera läkares resonemang att denna reduktionistiska fas skulle mynna ut i (Eklöf, 2000; SOU, 2013; Eklöf, 2010). Denna strid har då blivit uttryck för en återkommande polarisering mellan två yrkesutövare genom den moderna historien, då specifikt på 1900-talet, där den sakliga, kalla professorn som uttömmande vill förstå ämnet denne behandlar på bekostnad av patientrelationen strider mot den ömme, varme empatiska läkarfiguren som förhöll sig till sina och yrkets etiska värderingar (Kristiansson et al., 2006; Eklöf, 2000; SOU, 2013; Eklöf, 2010). Denna splittring har med tiden blivit mer fragmenterad i och med tilltagande heterogenitet under professionens livshistoria, och dessa två porträtt får uttryck i flera specialistyrken inom läkarprofessionen (ibid).
Detta kom att leda till att professionen genomgick närmast ett paradigmskifte som kom att omdefiniera läkarens roll och sammanhang i samhället där professionen skulle vara verksam. Kampen om den etiske och kulturellt varseblivna läkaridealet var en återkommande strid inom professionen. Flera nyckelgestalter och idealfigurer blev drivande och hyllade - individer som bedrev sitt arbete i samverkan med sina patienter, och utan att förvänta sig större egennytta (Eklöf, 2000). Detta senare mynnade också ut i en växande holism inom arbetet och forskningen. Holismen förstås som en mera sammanflätad sjukvård där flera delenheter uppgår i ett större sammanhang, då bland annat relationen mellan medicin och psykisk vård. Det blev då en respons mot den tilltagande institutionalisering och ensidiga, medicinorienterade praktikläkare sysselsatt sig med i mellankrigstiden, då parallellt deras anseende varit lågt (Eklöf, 2000; Kristiansson et al, 2006; SOU, 2013). Professionen blev parallellt med detta tilltagande mer transparenta och mindre auktoritärt dominerande från allmänheten den skulle betjäna, då bland annat “second opinion” som är nu en återkommande policy i stora delar västvärlden, då bland annat i Sverige (Eklöf, 2000; Socialstyrelsen, 2003; SOU, 2013). Ännu argumenteras huruvida denna holism är tillräckligt bärande, och om den så fall måste ses över igen i läkarutbildningen - i och med yrkets tilltagande
specialisering och allt mer breda arbetsmarknad, är det svårt att få en överblick av problematiken och medlen för lösning (SOU, 2013).
Resultatet av både läkarens och statlig verksamhet, har inneburit att stora delar av samhället ännu förhållit sig varma och positiva mot läkarprofessionen även på senare tid, till trots eller i och med en fortsatt växande epidemi. Detta till trots att läkare är bland de mer uppmärksammade yrkesgrupper i Sverige, och har då råkat ut för fler kontroverser och mindre välkommen uppmärksamhet genom den moderna svenska läkekonstens historia (Eklöf, 2000; Eklöf, 2010; SOU 2013). Detta uttryckt i ett återkommande högt söktryck jämfört med flera andra vårdutbildningar - detta då enligt Universitetskansliets ämbete (UKÄ, 2020), som rapporterar höga siffror speciellt under hösttermin 2020, ett år efter epidemins infall. Av 49 060 tusen antagna, var läkare på 11:e plats med 980 antagna, för varje antagen cirka 6.7 andra förstahandssökande (ibid). Detta ses då som en stark resning från vårtermin 2020, och två åren dessförinnan, varvid flera tidningar refererar till olika undersökningar från tidigare år som rapporterade goda siffror och marginaler, då bland annat SVT (Bolin, 2020) och Läkartidningen (Ström, 2020). Professionen har också uppskattats i en intervjuundersökning gjord av Sifo som upptäckt att läkarprofessionen är ett av yrkena som är mest eftertraktade. 61% svarade att läkarna är den profession med högst status (Jakobsen, 2020).
Mot denna högst samtida bild är därmed yrket starkt etablerat, då från den senare av 1900-talet och början av 2000-talet att vara en väl ansedd profession - yrket beskrivs återkommande att vara positivt och inneha god status nationellt såväl som i flera delar av västvärlden (Eklöf, 2000; SOU, 2013; UKÄ, 2020). Likväl får utbildningen hög status inte bara av dess relativt höga ingångskrav gentemot andra utbildningar, men också av dess bredd. Mycket av yrket bygger på att skapa kompetens i flera olika fält, bland annat pedagogisk, medicinskt och administrativt - ofta är läkare i beslutsroller, till trots att de kanske inte är specialister inom området därifrån förslaget har sina grunder (Eklöf, 2000). Ett exempel återfinner vi inom psykiatrin där denna expertroll lätt skulle kunna översättas till psykologens roll. De kan ge förslag på olika behandlingar utifrån den egna kompetensen, men det är slutgiltigen läkaren som godkänner ingrepp och föreslagna kurer till trots sin minskade auktoritet kontra yrkets tidigare historia på 1800 och tidigt 1900-tal (ibid).
2.2 Läkarutbildningens impetus till utveckling i svensk kontext
Läkarutbildningen i Sverige är tätt sammanbunden med medicin- och läkarprofessionens historia - som diskuterat ovan var det strid om idealbilden kring vad som skulle syfta till vad en läkare är och var. I parallell till detta pågick då en strid om läkarutbildningen mellan olika intressen, mellan allmänna- och privata intressen, aktörer då som Läkarförbundet (SOU, 2013; Eklöf, 2000). Utbildningen och kraven som ställs för en läkare att få legitimeras har förändrats genom de två senaste århundraden, från 1800 till 2000-talet, med särskilt fokus på tidigt- och mitten av 1900-talet, såsom beskrivet ovan (ibid). 1800-talet blev ett startskott för en diskurs om en sammanföring och homogenisering av läkarutbildning och dess ontologi. Detta utmynnade i en tydlig klinisk prägling av professionen som kom att bli uniform för den världsuppfattning som den skulle komma att ha i svenska samhället. I och med denna process, dock, kom en samlad kunskapsbas att bli oregerlig och svårhanterlig för den lilla basläkare som fanns i början av 1900-talet, och specialisering blev ett faktum; kunskaperna kom att bli utdelade och vidgade bland olika discipliner, däribland kirurgi och psykiatri. Detta kom att mynna ut i fortsatt åtstramning på utbildningskraven för att bli läkare, med en fortsatt institutionalisering och rationalisering av professionen (ibid). Flera olika utskott blev till allt eftersom forskningen bedrivs, och de olika disciplinerna blev fler i och med en helhetsutveckling i samhället, då teknologi skapade fler möjligheter till att specialisera arbetskraften ytterligare - dessa då bland annat radiologi och epidemiologi. Utbildningen för läkare blev därför en statsangelägenhet på bekostnad av privata aktörer, specifikt Läkarförbundet, och utbildningen blev ett huvudmål för den Medicinska styrelsen, idag känd som Socialstyrelsen (ibid). Utbildningen har genomgått flera reformer vid flera tillfällen under 1900-talet och 2000-talet, och flertalet utredningar har genomförts för att bättre förstå behoven och utmaningarna vården står inför, och i förlängningen läkarutbildningen.
Ett av de viktigaste milstolparna har då varit 1954, där utbildningen först fick sitt moderna ramverk, som senare kommits att bearbetas genom årtionden, dock har praktiska moment varit ett återkommande fokus, och hur mycket det skall närvara i utbildningen, då bland annat genom introduktion av AT (allmäntjänstgöring) år 1969 (SOU, 2013). Detaljer som förändrats har varierat från utbildningens längd, till dess teori- och kursinnehåll. Marknadspolitiska behov har haft mycket att säga i hur denna utbildning skall ta form, detta då
genom exempelvis AT, där behovet styrt praktikplatser och eventuellt rekrytering i landet (SOU, 2013). Dessa detaljer har då varit föremål för återkommande diskussioner - däribland den senaste reformen av läkarutbildningen, som publicerades 2019, då 21: mars och trädde i kraft 1:a juli samma år. Detta får i sin tur först effekt höstterminen 2021. Utlåtandet om bestämmelsen lyder som följande:
[...]Den moderniserade utbildningen ska förbereda den blivande läkaren för framtidens hälso- och sjukvård och betonar mål som patientsäkerhet, kvalitet och prioriteringar, bemötande av patienter och deras närstående samt hälsofrämjande förhållningssätt. Även etiska principer och deras tillämpning i hälso- och sjukvården betonas. Utbildningen förlängs med en termin så att den motsvarar totalt sex års studier och anpassas till de krav för legitimation som följer av riksdagens beslut om propositionen Bastjänstgöring för läkare (prop. 2017/18:274)[...]”(Regeringskansliet, 23-3-2019).
Den svenska läkarutbildningen har genom årtionden varit föremål för fortsatt observation från officiella intressen för att bemöta den kontext den återfinner sig i. Sannolikheten blir då hög med den rådande pandemin, att en diskussion för ytterligare reform blir aktuell, för att bemöta framtida problem av liknande storlek och svårighet.
2.3 Forskning kring motivering till yrkesval och utbildningsval
Tidigare forskning har också diskuterat ett annat huvudämne för uppsatsen, vilket är då de motiv och den rationalitet från vilket läkarstudenter för med sig in och ut från utbildningen; flertalet internationella studier har gjorts om ämnet utifrån flera discipliner däribland sociologi och psykologi.
Kunaitthaworn et al. (2018) diskuterar vad för kontextuella faktorer som motiverar individer att söka sig till, och studera på en medicinsk utbildning, vilket även inkluderar då läkare med hjälp av observation och kvantitativa metoder. Dessa faktorer speglar sig då i kön, socioekonomisk härkomst, familjevärderingar, kulturer och traditioner - motivationen uppskattades också i inre och yttre faktorer, såsom humanitära egen värderingar, eller närmiljöns uppskattning av professionen. Milian et al. (2005) diskuterar med hjälp av en blandning av kvalitativ och kvantitativ metod till vad är underliggande orsaker till att individer söker- och anstränger sig för att bli intagna på en läkarutbildning, och diskuterar i likhet med Kunaiththaworn utifrån en profilering genom denna ansats, med liknande faktorer, vilka var bland andra
kön, socioekonomi och familj. Även framtidsbilden av yrket togs fram, då bland annat en förförståelse för professionens kommande svårigheter och krav t ex arbetstider. Orsaker till ansökan till en läkarutbildning tedde sig, med en stark majoritet, som främst altruistisk.
Detta i likhet med Kunaitthaworn et al. (2018) egna slutsatser, däri en stor del av informanterna svarade, utifrån en bakgrund i höginkomstländer, att altruism var deras främsta motivator till valet av utbildningen (Milian et al. 2005). Hassan et al. (2020) ger en liknande bild, dock där ordningen ruckas av att den “prestige” yrket besitter blir den dominanta anledningen till valet till utbildningen, dock är den kort därefter följd av altruismens vägnar. Dock var vissa faktorer mer homogena än tidigare forskning, såsom att den socioekonomiska dimensionen dominerades av medelklass - altruism och status tenderar att vara dominanta faktorer på inom denna grupp, att förstå av tidigare forskning (Millian et al, 2020; Hassan et al, 2020; Kunaitthaworn et al, 2018; Goel et al., 2018).
I samma spår som Kunaitthaworn et al (2018), Hassan et al (2020) och Milian et al. (2005), diskuterar Sarkis et al. (2020) motivation för libanesiska medicinstudenter, utifrån många liknande positioner - kön, ekonomisk status, etc med en kvantitativ ansats. Det fanns en stor motsvarighet till de anledningar som gavs i de tre förra studierna, däribland att det humanitära varslet inom professionen dominera svaren till varför utbildningen var ett bra val utifrån deras egna uppfattning.
I ett annat spår diskuterar Axelsson (2008) hur utbildningsval blir till, och utifrån vilka föreställningar och premisser; hur intresse och värdeladdade sentiment är fundamentala byggstenar för utbildningsvalet, likväl hur den också kommer att inverka på individens identitet och personlighet. Läkaren i flera avsnitt beskrivs som en “ideal”, något att uppnå och bli utifrån förstådda plikter i professionen, vilket är bland annat att vara av samhällsnytta. Detta blir då i led med tidigare nämnda altruism, från både Millian et al. (2005), Kunaitthaworn et al (2018) och Sarkis et al. (2020). Axelsson (2008), med en kvalitativ ansats, beskriver fortsatt att läkaren också kan upplevas ha ett “kall” - likväl som Eklöf (2000) beskriver med det historiska och moderna strömlinjeprojekt inom läkarkåren för att reproducera en mer “positiv” och “samhällsnyttig” allmän läkarprofil. Detta då i och med dess uppskattning av professionens vikt, härleda till status och värderingsledda motiveringar av valet till utbildningen. Becker et
al. (1977) klassiska, kvalitativa studie om läkarstudenter under 50-60 talet är en djupgående undersökning om föremålet - diskussion berör delvis motivation, men också förhållningssätt till studierna, likväl till professionen. Dessa diskuteras då i hur dessa socialiserats och utvecklats över tid och blivit tilltaget mer pragmatiska i sina studieplaner, och hur detta medför också att det uppstår en schism mellan studenterna och läkarprogrammet i dess kontext, då USA mellan flera årtionden (Becker et al., 1977).
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
I detta kapitel presenterar vi teorin som vi använt oss av i vår analys. Teorin som används är Max Webers begrepp om handlingstyper samt om Giddens riskteori och den ontologiska tryggheten. Detta då vår studie handlar om läkarstudenters motivation till att vilja bli läkare. Dessa teoretikers begrepp och perspektiv har valts då de ansågs relevanta för vårt forskningsområde.
3.1 Social handling
Weber menar att en social handling är ett sätt för människan att handla efter andras beteenden. Den sociala handlingen anpassar sig efter detta då vi individer använder oss av en subjektiv innebörd, då vår sociala handling är ett mänskligt förhållningssätt (Weber, 1983).
“Med “social” handling avses en handling som med avseende på sin subjektiva mening relaterar sig till andras beteenden och vars förlopp orienterar sig efter dessa” (Weber, 1983, s. 3).”
Weber hade ett mer individualiserat perspektiv och lade då fram en teori om olika handlingstyper, i ett försök att förklara varför människor handlar på ett visst sätt och utifrån vilken kontext. Weber utgår ifrån fyra olika idealtyper av sociala handlingar, abstrakta generaliseringar av olika kontexter och motiveringar till människors handlande mot och utifrån varandra på samhällelig och personlig nivå. Den genomsyrar både personliga och organisationella strukturer, genom att människor är själva meningsbärande och bestämmer sig själva och i grupp vad som är värt att eftersträva och utifrån vilka medel. Detta är då också förbundet sin kontext, så att säga miljön och uppväxten - detta är avgörande för människor i hur de handlar och motiverar detta. Exempelvis kan giftermålet tolkas som en rationell handling i och med både dess juridiska särställning men också ett medel för att styrka de värderingar båda parterna erhåller i sina tolkningar om kärlek och gemenskap. Dessa är betydelsefulla enligt Weber (1983) eftersom detta kan möjliggöra att på ett begripligt sätt för att diskutera och förstå rationaliteten inom kontexten för det sociala handlandet. Rationalitet kan alltså tolkas vara det meningsbärande handlandet, det vill säga det rationella handlandet. En handling som styrs av mål och värderingar är därför subjekt för tolkning och forskning i Webers egna mening (Månson, P, 2007; Gottzén, 2014, Weber, 1983). Därför är det nödvändigt att försöka särskilja det rationella från det icke-rationella handlandet, i försök att hitta
“rationaliteten” i det som sägs och görs, och även då förstå den kontext den existerar i.
Traditionellt handlande är den första sociala handlingsformen som innebär att handlingar styrs av vanor. Denna handlingstyp utgår från individers sätt att handla är oreflekterat och utgår från inlärda mönster. Detta kan vara exempelvis människors handlande i trafiken - det iakttas vanemässigt hur andra rör sig och handlar utifrån bekanta och invanda symboler, såsom trafikljus. Dock är det intet de nödvändigtvis reflekterar över i sig, utan bara utifrån rutin och vana (Hughes, 1988).
Affektiva handlande är den andra sociala handlingsformen som innebär handlingar utifrån känslor och känslomönster, både personligt och interpersonellt. Detta handlade förekommer ofta i situationer när individer befinner sig, exempelvis, en personlig reaktion skulle kunna vara en skogshuggare som får höra en dålig nyhet och måste blir av med sin ilska omedelbart och slår då i ved vilket inte har något med saken att göra från början. En interpersonlig reaktion kan exempelvis vara att en person går till en begravning som inte alls är släktrelaterad eller personlig för en själv, men som ändå sörjer och kan känslomässigt känna sig berörd av den avlidnes anhöriga (Hughes & Månsson S, 1988; Gottzén, 2014; Weber, 1983).
Värderationellt handlande är den tredje sociala handlingsformen, som då är det värderationella handlandet vilket innebär att individens värderingar styr handlingsmönstret. Det vill säga att personen handlar efter sin övertygelse innan hen tar till hänsyn om det förutsägbara följderna. Övertygelserna kan handla om religiösa, politiska, etiska, estetiska eller handla ideal, exempelvis, en religiös krigare kanske slåss i krig för att hen vill helga en gud eller profet (Hughes & Månsson S, 1988; Weber, 1983).
Målrationellt handlande är den fjärde och sista sociala handlingsformen och behandlar individers tankar och handlingar motiveras utifrån en äkta målrationalitet. Här handlar det ifråga om att personen överväger sitt agerande rationellt för att nå sitt mål. Det handlar alltså varken om “affektivt” eller “traditionellt” handlande, en exemplifiering kan då vara att en person väljer en utbildning som i sig inte är intressant för dem värdemässigt, men som har stora medel för status och pengar, då typexempel som ingenjör eller läkare (Hughes & Månsson S, 1988; Weber, 1983).
3.2 Idealbilder
Idealbilder är ett begrepp som Weber diskuterade friskt som verktyg för forskning. Begreppet beskrivs av honom och andra teoretiker som hans motreaktion till positivismens önskan att försöka generalisera och skapa uttömmande regelbundenhet i allra möjligaste mån. Weber hävdar att människor är bundna av den egna kontexten; erfarenheter, uppväxt, kultur, närmiljö, utbildning etc. som förklarar människors möjlighet att tolka och tillföra mening till olika subjekt (Gottzén, 2014; Weber, 1983).
Detta medför då att det som positivismen förespråkar, intersubjektivitet och ämnet befriat sin kontext, då forskarens attityd och den sociala omgivningens inverkan, inte är möjligt i och med behovet av att se till den kontext som råder, om än oavsiktligt (Weber, 1983; Hughes & Månsson S, 1988; Gottzén, 2014). Därför måste ämnet som diskuteras behandlas specifikt utifrån den kontext den är förbunden.
Weber hävdar istället att kontexten och forskarens egna plats i den måste beaktas, och menar att istället försöka diskutera verkligheten som helhet, bör det snarare diskuteras delar av den som är av intresse för forskaren. Detta åstadkoms då genom abstrahering och frånskilja den sina interna motsägelser genom att diskutera en ren bild av det subjekt forskaren ämnar att studera. Analysen som skapas utifrån denna bild blir då den verklighet idealbilden jämförs gentemot, såsom sjukvårdens förmåga att efterleva de egna krav den ställer på sig själv, att ge vård till så många som behöver i allra bästa och möjliga mån. Exempelvis är då hur den efterlevs och uppfattas av olika aktörer av stort intresse för denna analys. De handlingar och de motiv utifrån vilket de utförs, såsom diskuterat i handlingstyperna, bildar då den empiri forskaren är intresserad av; det meningsbärande handlandet och varifrån meningen härstammar (Weber, 1983; Hughes & Månsson S, 1988; Gottzén, 2014).
Med denna tolkning är då idealbilder ett mångsidigt verktyg att ta bruk av för att försöka förstå den verklighet som forskaren önskar undersöka. Likväl blir den också behändigare och mera lätthanterlig på så vis att de nödvändiga delarna av kontexten blir ämne för undersökning och diskussion, såsom tidpunkt och ekonomiskt utgångsläge för en organisation eller projekt (Gottzén, 2014; Hughes & Månsson, S).
3.3 Ontologisk trygghet
Giddens menar att ontologisk trygghet handlar om människans mänskliga medvetande. Detta delas in i två olika kategorier, det praktiska och det diskursiva (Giddens, 1991). Han antar att människan styr sina handlingar med hjälp av sin förmåga att reflektera innan, parallellt med och efter sin handling, men utöver reflektionen som människan gör över sina handlingar så att man även anpassar situationen efter dem (ibid). Men det är inte alltid så att individen aktivt reflekterar på sitt handlande allt eftersom det numera sker efter rutiner, en så kallad mall. Ett rutinartat “schema” av handlingar som ofta är repetitiva uppgifter och handlingsmönster, t ex att granska handlingar eller städa - det är ingen aktiv, kreativ process. Dock kan individer alltid förklara sitt handlande, exempelvis varför de handlande på ett visst sätt trots att man inte hunnit reflektera över det. Så vad skiljer det praktiska och det diskursiva medvetandet varandra? Det praktiska medvetandet är en blandning av det kognitiva och emotionella, vilket består av tyst kunskap. Den tysta kunskap är minnen och erfarenheter från vilket individen känner och härleder grunderna till sitt handlade. Däremot är det diskursiva medvetandet det som gör att människan reflekterar över sitt handlande - detta medvetande aktiveras när individen vid behov reflekterar över sina handlingar. När det praktiska medvetandet utmanas, aktiveras det diskursiva medvetandet. Exempelvis om man tagit bussen till jobbet varje dag i flera år och sedan en dag går inte bussarna längre, då måste man reflektera och tänka nytt hur man ska ta sig till jobbet (ibid).
Människan bygger en subjektivt skyddande “sfär” kring sitt medvetande, eftersom den ontologiska tryggheten bygger på en känsla om att andra är pålitliga och tillförlitliga. Föräldrar som är tillgängliga och stödjande är ett vanligt typexempel för att etablera och utveckla en känsla av fasthet i sin tillvaro (Ibid). Denna rutin i sin tur kommer från att människan lär sig hela tiden vad som är acceptabelt och passande beteende när man samverkar med andra. Detta då menar Giddens (1991; 1999) är för att man upprepar, producerar och reproducerar för att skapa sig en självklarhet men också för att skilja mellan det som är acceptabelt och det som inte är det runt omkring oss i vår tillvaro. Just detta påverkar vårt senmoderna samhälle, vilket Giddens kallar för risksamhället. Risksamhället är ett medvetande och en verklighet samtidigt. Det är hur individen tänker och det är hur hen gör och på så sätt återspeglar det sig i det. Till exempel när en individ väljer en utbildning kan man ifrågasätta om det verkligen återspeglar vad individen vill göra eller om det är en riskmedvetenhet.
Människor måste ta risk hela tiden och lita på folk. Till exempel känner patienten oftast inte sin läkare eller någon i sjukvården. Individer tar alltid en risk när hen går till en läkare och vill ha hjälp. Patienten lägger sitt liv i läkarnas händer för det är de som kan avgöra om man får gå vidare till en prövning och ta reda på om man har cancer eller inte. Detta menar Giddens exemplifierar ett risksamhälle - där individen inte längre har kontroll eller “kunskap” och individen utelämnar sig själv åt processer utanför deras inflytande (ibid).
När rutinerna inte är som det ska märker man oftast att något inte står rätt till, och i dessa situationer uppkommer en känsla av ångest. Människor har ett rutinartat skydd mot den existentiella ångest som drabbar dem och vet hur de ska hantera denna ångest genom att bruk av den etablerade ontologiska tryggheten, då genom de rutiner dem etablerar och reproducerar återkommande. För att hålla denna ångest stången utvecklar människor fobiska tendenser och/ eller tvångsföreställningar, detta då kallat för extrem rutinisering. Detta skydd vi människor har är anledningen till att det finns olika grupper som utvecklar olika livsstilar i vårt senmoderna samhälle. När vi skapar en ontologisk trygghet, har individen en god överblick på sina rutiner och hur de sammanfaller med den kontext den produceras och reproduceras i. Det är då som det går att söka sig utåt, att genom detta “förstånd” skapa tillit till vår omgivning.
3.4 Expertsystem
Expertsystem är ett annat begrepp Giddens använder och han menar att system är det som hjälper oss individer att hantera problem och utmaningar, det kan vara professionella aktörer som vi litar på. Det kan till exempel vara att individer litar på att elektrikern drar kablar och sätter upp lampan på ett sätt vi tolkar vara professionellt eller att vi litar på att chaufförer kan köra, likväl hur de hittar efter beställning. I och med att läkare är en starkt befäst profession har inte vi individer någon anledning till att inte lita på att de vet vad som är rätt och fel utifrån deras professionella hållning och professionskunskap.
“Alla system av expertkunskaper som bygger på procedurer och regler som kan överföras från individ till individ” (Giddens, 1991, s. 274).”
Giddens diskuterar återkommande om strukturer och system. Makt kan till exempel ses som en struktur, men inom denna finns system som reflekterar begreppets mångsidighet (ibid). Det finns flera olika sätt att utöva makt på och det finns fördelat på olika plan inom de samhällen människor återfinns i. Till exempel har läkaren makt på så vis att denne vet mer om sjukdomar än en vanlig lekman inom ämnet - om man tar specialiseringar i åtanke, blir denna expertis djupare än, såsom radiologi (att tolka röntgenbilder- och dra slutsatser från dessa).. Inom dessa system pågår olika maktkamper mellan olika aktörer, och individer har möjlighet att röra sig upp och ned lateralt, vilket kan resultera i en svag eller en stark aktör. Detta menar Giddens på genom att vi lever i ett samhälle där det finns nya risker, osäkerheter och många valmöjligheter. Då vi idag lever i ett globaliserat samhälle så menar han att vi inte har samma tillit som förr då vi hela tiden påverkas av andra och för att samhället är i en pågående förändring hela tiden (ibid).
Enligt Giddens är abstrakta system ett system som bygger på att den professionella expertisen är fördelad mellan olika aktörer och individer. Tilliten bygger på att människor inte alltid möter dem som ansvarar för den professionella expertisen, utan litar på att dem har som mål att utföra sina uppgifter i led med deras önskningar, beroende på vad som efterfrågas. Därför är tillit och risk sammankopplade på ett eller annat sätt, menar Giddens. För att vi individer behöver ha en så kallad tillit till olika aktörer för att sedan kunna hantera de risker som uppkommer på ett smidigt sätt utan hela tiden falla tillbaka på att känna en ångest över våra beslut och resonemang, vilket. Detta i sin förlängning möjliggör det abstrakta samhället, och även den tilltagande globalisering som existerar idag (ibid);
“Den tilltro till personer eller abstrakta system som möjliggörs genom ett >>språng in i tron<<, som sätter parentes om okunnighet eller bristande informationer” (Giddens, 1991, s. 176).”
4. METOD
I detta kapitel klarlägger vi studiens forskningsteoretiska och ontologiska förankring och förhållningssätt. Vi går kort igenom beskrivningar av dessa, inklusive kunskapssynen, forskningsetisk problematik, metoddiskussion med ändamål att motivera de val som gjorts i studien, liksom synliggöra den kritiska diskussion som förts om materialet.
4.1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt
4.1.1 Vad är kunskap?
Kunskapens natur är en fråga som debatterats återkommande genom historiens gång, och hur den är förbunden verkligheten, hur den skall uppnås och därefter tolkas, är vanliga frågor som besvaras annorlunda beroende på vilken metod som tas i bruk. Denna diskussion beskrivs som vetenskapsfilosofisk, och försöker besvara då frågorna i hur kunskap skall skapas utifrån vilka premisser - detta skisseras då ytterligare i olika delmoment i vetenskapsfilosofin. Dessa är då ontologin, epistemologin och metodologin, vilka kommer diskuteras i olika stycken i denna uppsats, liksom vilket valet fallit på (Wallén, 1996; Ingemann, 2016).
4.1.2 Ontologi
För att beskriva ontologin i vetenskap, är att beskriva flera sätt att se och förstå den verklighet som människan befinner sig i - och huruvida den är beroende eller inte, som ett vanligt exempel (Ingemann, 2016). Frågan besvaras annorlunda beroende på ett av två huvudsakliga perspektiv; idealism och realism, som båda hävdar att verkligheten måste tolkas utefter vissa premisser (Ibid). Idealism och realism båda är de två perspektiven som dominerat stora delar av den moderna vetenskapens era, med fler synfält och tolkningar av de båda två om hur verkligheten bäst förstås. Denna process, i parallell med den historiska kontexten, då världen förändrats stadigt och tillfört mera medel att tolka och förstå den (Ingemann, 2016; Wallén; 1996; Gustavsson, 2004).
Ontologin realismen, vilket innebär att världens objekt förblir som de är, oavsett vem eller vad som observerar dem. Detta betyder då att den är oberoende människan och att det därefter går att studera empiriskt intersubjektivt och
verifiera dem. Ett sådant synsätt får konsekvenser, i och med att verkligheten har då en medfödd objektivitet, och dessa tar då uttryck i intersubjektiva fenomen, och vidare besitter en viss kernel av “sanning” som måste försöka förstås så gott som går. Så “långt som det går” är då de restriktioner som åläggs människan på grund av hennes brister och perspektiv. Denna åskådning medför då behov av att pröva frågeställningar mot verkligheten på olika vis för att bäst hitta en oberoende “sanning” om världen och dess olika fenomen.
Realismen svär av också vad som beskrivs att vara subjektivt som ämne för forskning, och som är därmed omöjligt att replikera med någon säkerhet. Subjekt som detta inkluderar, är då bland andra teologi, värderingar och tankar. Frågorna måste kunna prövas och falsifieras med de medel forskarna har att tillgå, i detta fall den egna perceptionen och teorier. Hypoteser som prövas och visar sig vara de som går att verifiera och replikera kommer då att uppfattas att vara närmare “sanningen” än inte. Kravet på “rätt” tolkning överförs till forskningen på olika vis, då bl.a. förväntas då forskaren också vara starkt självkritisk i fråga när det gäller den egna uppfattningen, och att noga påvisa hur den är beskaffad deskriptivt. Datan försäkras genom att den och resultatet blir så objektivt och intersubjektivt som möjligt, och därför replikerbart (Wallén, 1996; Gustavsson, 2004; Ingemann, 2016).
Idealismen möter realismen då från andra sidan spektrumet, och hävdar att verkligheten är absolut bunden, på så vis att den inte är annat än uttrycket för människors perception och egna kunskap och förståelse. Utifrån idealismen är vi olösligt bundna av den perception vi erhållit genom vår uppväxt och miljö som sluter sig samman att bli en sammanfogad erfarenhet. Vida uttryckt kan detta synsätt på världen tolkas på väldigt annorlunda vis; världen kan hända vara inget mer än en subjektiv representation för var och en, styrt då av konsensus. Eller så kan det vara att verkligheten är objektiv, dock fortfarande ålagd det mänskliga perspektivet och alla dess brister och styrkor som tolkningsredskap (Ingemann, 2016; Wallén, 1996).
Det som för idealister i forskningen samman är erhållandet av subjektiv data, då uttryckt i tankar och värderingar, likväl det transkriberade materialet som ovan nämnt inte är föremål för forskning enligt realismen. Idealismen motsäger då också behovet av att kunna vara objektiv - istället fogas det att verkligheten inte kan generaliseras till den grad som är önskad. Den skall istället ses som relativ till subjektet för forskningen, de vill säga människors uppfattningar och
tolkningar av den värld de innehar (Wallén, 1996; Ingemann, 2016, Gustavsson, 2004).
Denna uppsats har, i och med dess frågeställning och problemformulering, valt en mera kvalitativ ingång, då den data vi söker är av en mera subjektiv och icke-kvantifierbar natur, då känslor, värderingar och tolkningar som inte är föremål för forskning i en realistisk ontologisk ansats.
4.1.3 Vetenskaplig tradition
Epistemologin är tätt sammanflätad med ontologi, som mynnat ut i födseln av flertalet olika forskningstraditioner, däribland verklighetstolkning och vad som är objekt för forskning. En av dessa traditioner är då positivismen, som är av den ontologiska realismens skola (Wallén, 1996). Positivismen är en av de äldsta av de moderna forskningstraditionerna, däri sökandet av kunskap har setts samtidigt som samhällsnytta, och i hur den tolkar vad som är föremål för forskningen - därav anknytningen av begreppet positiv, som antyder på tillförande av mer än mindre. Föremål för forskning i positivismen är empiri, vad vi kan uppfatta med våra egna sinnen, och intersubjektivt systematisera dessa för att skapa en bas varifrån vi kan stå för vidare vetenskapliga projekt (Ingemann, 2016).
I och med dess ontologiska bakgrund i realism, uppfattar därefter positivismen verkligheten som oberoende observatörer - den har generella och återkommande element till trots olikheter i uppfattning- och perspektiv. Ett centralt inslag inom positivismen blir då behovet av att pröva olika hypoteser och ansatser i hopp om att hitta en tolkning av verkligheten som kan då komma närmare “sanningen”; den rätta tolkningen av verkligheten vi är invånare av. Detta genom att exempelvis försöka upprätta kausalitet (A sker, därefter B) och därför finna lagbundenheter, återkommande fenomen som kan intersubjektivt replikeras (Ingemann, 2016; Wallén, 1996). Vidare är kravet stort på att materialet skall vara intersubjektivt, såsom realismen hävdar, och möjligt att replikera för att i allra största mån skapa objektivitet, en “god” tolkning på verkligheten. Forskarens egna position är därmed viktig att förstå, för att bättre särskilja dennes subjektivitet från det objektiva stoffet i forskningsarbetet. Detta då bland annat i form av normer och värderingar (Wallén, 1996).
Det finns dock en inneboende tendens inom positivismen till reduktionism - tendensen då att försöka krympa ett ämne till mer basala och strukturellt förenklade förklaringar, såsom interaktionen människor emellan. Somliga argumenterar att interaktion kan brytas ned med biologin, som i sin tur kan förenklas till de kemiska reaktioner som finns i varje levande varelse, om än med någon variation. Detta kan sedan fortsätta till dess att det nås dess minsta beståndsdel, och om människan är involverad, kan alla förklaringar härledas därifrån (“människan är en ansamling atomer; alla levande ting är uppbyggda av atomer - därför influerar atomer alla beslut”). Detta styrker teorin om lagbundenheter, annars kausalitet - reduktionism, bland andra teoretiska strukturer inom positivismen, kommit under kritik för hur den underminerar och devalverar det “mänskliga” och dess förmåga i helhet (Ingemann, 2016). Allt detta mynnar då ut i att positivismen söker sig till mer kvantitativa metoder, som åstadkommer en så stor generalisering och objektivitet som möjligt. Materialet måste alltså vara brett och uppnå kraven på objektivitet i allra möjligaste mån. Detta för att försäkra sig om att det handlar om generella lagbundenheter som i allra längsta mått är resultatet av en stabil kausalitet (Ingemann, 2016; Wallén, 1996).
Hermeneutiken, då tillhörande den interpretativa skolan, härleds ofta till att vara positivismens motsats - där är forskarens egna, subjektiva erfarenhetsbas central i forskningen som bedrivs. Föremålet för forskningen inom hermeneutiken, är sådant i många avseenden som positivismen avsvär sig som studieobjekt, då vill säga högst subjektiva ämnen och kategorier, såsom värderingar, känslor, upplevelser och tolkningar av verkligheten. Detta innebär då en tilltagande nivå av relativism, kontra positivismens tro på absolutism, alternativt förklaring mot förståelse (Wallén, 1996; Ingemann, 2016). Att tolka till sin är då huvudsakligen hermeneutikens signatur; att försöka översätta tankar och skrifter utifrån en kontext till att försöka överföra den till en annan. Detta arbete sätter då krav på att forskaren ifråga tydligt redogör den egna positionen, och hur den kan inverka på forskningsarbetet (Ibid). Förförståelsen blir då ett redskap, istället för hinder till skillnad från positivismen, där sådan redogörelse är för att särskilja objektivitet; här är uppgiften att försöka skapa en större förståelse genom att använda den personliga erfarenhetsbanken som en resurs och tillgång istället; förförståelsen blir redskap för att också se subjektet eller informanten som en källa till jämnt utbyte, inte ett uttömmande studieobjekt utan egen agens. Detta skapar då ett unikt förhållande till materialet och informanterna som forskaren möter i olika unika omständigheter - därför är materialet sällan replikerbarhet,
och inte heller meningen att det skall vara (Gustavsson, 2004; Ingemann, 2016; Wallén, 1996). Likväl ligger kravet också på att studiematerialet också granskas med ett kritiskt förhållningssätt, då beroende av den kontext den är bunden av. Material från 1600-talet, exempelvis dagböcker eller medicinböcker, måste behandlas utefter denna kontext, likväl dess geografiska ursprung (Ibid).
Vidare är en annan central del av den hermeneutiska skolan den hermeneutiska cirkeln eller spiralen. Denna process involverar en dynamik mellan del- och helhet, där delar i forskningsprocessen, då bland tolkning och förståelse dynamiskt skiftar och intar nya positioner utifrån materialets satser och helhet; en läkares personliga tolkning av sitt yrke kanske inte nödvändigtvis överensstämmer med den idealbild som professionen annars kanske gör krav på, såsom åskådning och rationalitet. Detta är då relationen till subjektet och dess helhet, då kontexten - ett kapitel ur en bok kan påverka åskådningen på helheten, då boken ifråga och helheten på delarna i en fortsatt cykel (Ingemann, 2016). Att tolka och skapa förståelse är alltså huvudbegrepp, men också centrala processer som forskaren eftersträvar. Vår tolkning informerar oss vad vi hör utifrån vår förförståelse, men är också då processen att försöka extrahera vad som sägs och skrivs och placera den i den sprungna kontexten; blir vi informerade om en form av diskriminering när det fälls gliringar mot människor av annat folkslag? Eller är det uttryck för en form av humor som är sensitiv gentemot den egna helheten, alltså kontext? (Ingemann, 2016). Förståelsen kan då ses som vår förmåga att abstrahera den egna positionen och försöka skapa sig förståelse för en annan individs situation utifrån den egna förförståelsen och deras beskrivningar. Exempelvis människor med en bakgrund märkt av våld, som därefter handlar med aversion för det - genom deras beskrivningar och bakgrund kan vi bilda en mer djupgående förståelse än den ordagranna och kanske uppfatta deras känslospel och ställningstagande indirekt (Ingemann, 2016; Gustavsson, 2004).
Utifrån de två uppmålade forskningsteorierna, har då valet fallit på hermeneutiken av flera skäl, då vi har främst en kvalitativ ansats i denna studie, med människors tolkning, perspektiv och känslospel som subjekt vid inhämtning av data. Detta förefaller då inte att vara kompatibelt med positivismens studieobjekt, det vill säga tecken på lagbundenheter och kvantitativa data. Hermeneutiken är inte intresserad av att försöka objektifiera det material vilket den stödjer insamlingen av, utan vill värdera den utifrån sin beroende kontext. Då i led med att ytterligare demeriterande positivism som
forskningsteori för vår uppsats, då det är det kvalitativa, unika materialet vi eftersträvar, och det är huvudsakligen kvalitativa metoder vi använder i vår datainsamling. Fortsättningsvis, hermeneutiken förespråkar också att forskaren tar till nytta den egna kunskapen, då förförståelsen, för att bättre relatera till de individer vi har som urval utifrån den valda problemformuleringen och frågeställning.
4.1.4 Metodologi
Kombinationen mellan vår frågeställning och vårt forskningsteoretiska ställningstagande, hermeneutiken, gjorde att det föll sig nödvändigt att gå in i forskningsarbetet med en kombination av deduktiv och induktiv ingång.
Med induktion, kan det förenklat sägas att empirin går före teorin. Istället blir arbetet riktat gentemot datainsamling med ändamål att försöka måla upp ett teoretiskt ramverk. Induktion i sig är då motsats till en deduktiv ingång, som förutsätter en redan uppsatt hypotes eller teori som forskningen sedan prövar mot den verklighet den önskar utforska och försöka redogöra resultat om (Gustavsson, 2004; Grønmo, 2019). De deduktiva inslagen i vår studie, som kan åskådliggöras i bland annat vår intervjuguide genom en övergripande tematisering i frågorna, såsom idealbilder, risk och motiv som inspirerats av våra valda teoretiker, då Giddens (1991) och Weber (Hughes & Månsson, 1988). Huvudsakligen styrker vi däremot en induktiv ansats i vår syn på empirin, och var öppna för att låta den styra formandet av våra underrubriker i vår presentation av resultatet. Induktionen åskådliggörs genom vår relation till empirin, då ofta på detaljnivå. Vår intervjuguide har förändrats flertalet gånger för att anpassa sig utefter vad som vi uppfattade som det faktiska, och mer aktuellt. Det har även styrt underrubriker för flera delar i vårt resultat, och även valet av teori till viss mån - Giddens (1991) blev mera relevant ju mer vi upptäckte en redan existerande riskmedvetenhet hos våra deltagare. I tidigt skede var Covid-19 en mera framträdande faktor i vår studie, som sakta förlorade sin centrala position i både intervjuguiden och problemformuleringen allt eftersom arbetet fortskred, när vi började få större insikt i och med gångna intervjuer. Induktion har även väglett oss i att omforma vårt urval i och med att vår förförståelse utmanades - detta bidrog till att vi valde luckra upp på vårt initiala kravet på fem gångna terminer, till två. Sammantaget har vår studie därför både deduktiva och tydliga induktiva inslag.
Delar av vår frågeställning och problemformulering är ett intresse av att försöka uppfatta studenters motivering till val, och hur denna motivering fortsätter utvecklas under utbildningens gång, med en dimension av Covid-19 och hur detta påverkar utbildningen med informanternas urskiljning. Detta då i och med att det inte finns forskning som relaterar till hela frågeställningen, utan bara fragmentariskt, exempelvis vad innehållet för läkaryrket är och kan vara. Men givetvis kan det finnas forskning som motiveras utifrån en mer “vanlig” samhällssituation där en epidemi-dimension saknas i samma omfattning, men som är inte applicerbar på svensk kontext eller ens nödvändigtvis läkarkår (Grønmo, 2019; Gustavsson, 2004).
4.2 Praktiskt tillvägagångssätt
4.2.1 Litteratursökning
Litteratursök har utgått från både rekommendation från olika aktörer, däribland i konsultation med handledare och bibliotekarier på Linköping Universitet, genom vilket vi funnit och bearbetat olika källor med utgångspunkt från läkarprofessionen, medicinska fakulteten och då även sammankopplat med motivation. Innan vi började vårt sökande konsulterade vi även vår tidigare studielitteratur efter teoretiskt material och begrepp. Vi har också understött vårt sökande med hjälp av olika databaser, då bland andra Scotus, PubMed, Google Scholar, Google, DiVA, och LIU:s egna databas. Sökning har gjorts både på svenska och engelska, med sökord som är relativt lika varandra i bruk och i betydelse. Dessa sökningar då har varit en kombination av vårdpersonal, medicinsk utbildning, motivation, läkarutbildning, utbildningsval, utbildningsintresse och sjukvårdspersonal.
På engelska har de motsvarat physician, motivation, medical education, medical personnel, physician motivation, choice of education - dessa liksom ovan har också friskt kombinerats på olika vis, såsom physician motivation eller medical education motivation. Begränsningar på tidsperiod med utifrån då forskningen gjorts har inte tagits i hänsyn, i och med att materialet har varit svårt att koncentrera över en tidsperiod, och utifrån vår diskussion har vi valt att ta inspiration från sentida och gammal forskning. Vi har dock försökt avgränsa visst material till en svensk kontext i allra möjligaste mån. Detta då specifikt
gällande bakgrund och historia, för att bättre kontextualisera det bakomliggande fenomen och tankemönster i nutida, svensk läkarutbildning och försöka identifiera idealbilder mot vilka den svenska läkarkåren och utbildningarna eftersträvar.
4.2.2 Urval
Det urval vi använt i denna uppsats och för vårt insamlande av empiri, har varit ett målinriktat urval. Målinriktat åsyftar då att urvalet är utvalda utifrån specifika kriterier som forskare ställer upp på förhand, däribland hur de relaterar till forskningsämnet och varför, exempelvis då studier om ort kan urvalet styras av krav på boende eller tidigare boende (Bryman, 2008). Detta resulterar då i en variation av olika egenskaper och förmågor utifrån uppställda kriterier.
I detta avseende har vi velat studera läkarstudenters upplevelser utifrån frågor om motivation, handlingsrationalitet och idealbild som föremål för frågor och diskussion. Därför har vi uteslutet valt läkarstudenter under utbildning i fråga, som först och främst färgas av sin roll som läkarstudent än regelrätt läkare. Vi valde också att tidigt försöka göra urvalet mera strikt, detta med krav på en viss tid i utbildning sen dess början för att öka djupet och bredden på data som samlats in. Detta då rörande frågor om motivation och hur den förändras över tid, likväl urskilja effekterna av socialisation, och hur den inverkat på individens förhållningssätt (Kvale & Brinkmann, 2014; Bryman, 2008).
Utbildningen är för närvarande 11 terminer, med krav på Allmäntjänstgöring efter utbildning för att specialisera sig, t ex kirurg, dock kommer utbildningen utökas 2021 till att bli 12 terminer, med tillhörande Allmäntjänstgöring (Regeringskansliet, 23-9-2019).
Därför har vi riktat oss mot alla terminer i vårt sökande, med ett tidigt krav på 5 terminer istället, men vi valde att lätta på detta krav för att utöka antalet behöriga för intervju. Vi har inte ålagt särskilda krav utöver att vara aktiv på nuvarande Läkarutbildning och 2 terminer in, då som ålder, kön, socioekonomisk tillhörighet eller lärosäte och ort. Att inte vinkla mot ort och lärosäte understöddes av ett beslut vi också gjorde tidigt¨, var att utföra datainsamlingen på distans genom intervju via Zoom. Fortsatt om kriterier i urvalet; vi ansåg att var och en av dessa kriterier skulle göra urvalet alltför snävt
