Motiv under utveckling – ett kall

Läkarutbildningen omstöper redan existerande förförståelse och motiv enligt flera svar, och utmanar deras förståelse av vad som är förväntningen av studenter och verksamma läkare. Både Becker (1977) och Axelsson (2008) diskuterar denna process i sina avhandlingar, om hur motiv och tolkningar, om professionen och de världar den befattar sig med, förändras ständigt. Utbildningen ”informerar” en form av ”kall”, det vill säga att valet att bli läkare är ödesmättat eller känns ”rätt” – detta med varierande grad av pragmatism, såsom i fallet med Beckers informanter. Många av de intervjuade menar att de har hamnat ”rätt”, dock är en del försiktiga med att befästa detta i och med att utbildningen inte är färdig.

”[...]Och det är för att jag tycker när man lär sig hela tiden, även när man blir - är överläkare, under hela yrkeskarriären är det liksom .. man måste hela tiden utvecklas och lära sig. Man måste hela tiden hitta nya vägar, och det finns ständigt ny forskning som pekar på nya grejer liksom [...]det känns som man hela tiden .. att man aldrig stannar upp. Och jag tror att man aldrig är uttråkad. Och samtidigt så är det ju - jag tycker att det är jättekul att få träffa patienter och liksom få veta hur - höra det som aldrig fått höra innan om patienters liv. Och man får verkligen hjälpa människor i det lilla, och så kan man också forska - om man forskar kan man hjälpa människor i livets stora. Lite luddigt, men, ja”. – IP4

[…]Det jag gillar är att men jag tycker att man får lära sig väldigt mycket och tycker att det är motiverande för att saker man lär sig kommer ju ha man ju värsta nytta av genom hela karriären så det är faktiskt väldigt bra. Sen så är det ju väldigt bra att man får träffa mycket patienter och mycket människor med olika eller som är lite utsatta som får göra de gott, det gillar jag väldigt mycket. Man får även väldigt mycket tacksamhet av patienterna tillbaka. Sen tycker jag att man växer mycket som person. Det ställs ju en del krav på en så man måste ju växa in i rollen och kunna hantera svåra stressfulla situationer […]. IP1 ”[...]väldigt tufft och man får offra mycket av sin tid och så har man också dåligt samvete om man tar ledigt en dag, iallafall jag. För då tänker jag att jag måste jobba för jag vill ju hjälpa människor eller hur, och då är det bra om jag kan så mycket som möjligt.

Eftersom man är så motiverad till att hjälpa andra, så blir det att man är väldigt hård mot sig själv och känner dåligt samvete att ta en dag ledigt.” – IP6

Informanterna har en relativ enhällighet i att i detta ”kall” finns ett utvecklingskrav, för att bättre hantera situationen som komma skall, likväl att växa in i den roll man förbereds inför – då att hjälpa andra människor som av olika orsaker behöver den hjälp de kan erbjuda. Känslan av att hamna ”rätt” blir mera framträdande med tiden, när rollen med en större tydlighet etableras och mera praktiska moment utförs. Vidare blir mer humanitära motiveringar tydligare och mera framträdande, då patientmötet och behandlingen av dem blir mera centralt. Webers (Hughes & Månsson, (1988) handlingstyper i detta avseende skulle kategorisera denna ansamling motiv att uppfylla flera av de fyra handlingstyperna - specifikt värderationalitet och affektiv motivering av valet till utbildning. Detta då i och med svarens reflektiva, empatiska och emotionellt laddade natur om människans lidande och deras plikt i och med den kunskap de besitter. En argumentation skulle också kunna föras om den traditionella handlingstypen - då den ofta icke-ifrågasatta samhällsprincipen i Sverige, uttryckt då bland annat i den karaktär vården innehar, att ge hjälp åt andra när möjlighet ges. Likväl positiva konnotationer professionen har till detta goda i stora delar, likväl allmänhetens erkännande. Ytterligare är utmaningen på utbildningen, samt tillväxten positiva element som flera av intervjupersonerna reflekterar över i sina svar (Axelsson, 2008; UKÄ, 2020; Hughes & Månsson, 1988).


Dock är inte alla lika trygga i antagandet om att finnas sig tillrätta, såsom IP2 som kommenterar nedan att trots känslan av att ha funnit sig tillrätta, finns det dock en viss tveksamhet.

[...]det har nog att göra med att sen jag var ung har jag sett människor som har olika psykiatriska problem och hur det har påverkat deras liv, särskilt om de kanske inte har sökt hjälp för det. Jag tror att det är där intresset växt. Sen hade vi två stycken självmord i min förra klass och ett självmordsförsök och allt det här har fått mig att inse att psykiatriska problem är lika dödliga som psykiska. Sen så har intresset växt och har tyckt att det är väldigt kul att läsa psykiatriska nu i början av terminen ja, jag har väl känt på senaste tiden att det kanske va därför, för jag har ingen passion för något annat. Just nu känns det väl som att det är en kall, men jag är lite osäker för jag vill också har lite mer av det praktiska arbetet, så jag är inte helt säker än – IP2

Vid en senare fråga, som var hypotetisk till sin natur, frågades IP2 ifall de trodde att de skulle komma bli mer motiverad av utbildningen och detta kall, svarade de följande;

”Ja, det hoppas verkligen att jag kommer vara mer motiverad när jag är färdigutbildad men det tror jag verkligen”. – IP2”

Temat bakom denna utveckling dock, verkar korrelera med fler gånga terminer ger informanterna större säkerhet bakom detta antagande – huruvida det ses som ett kall eller inte, dock att det förefaller väldigt naturligt. Detta är nödvändigtvis inte unikt för läkarutbildningen, men Axelsson (2008) påpekar sin avhandling att läkare skiljer sig, i varje fall i den empiri hon ansamlat, att den identitet de åtar sig under utbildningen sammanförs med deras ”civila” identitet. Kunskapen man besitter som läkare eller som student är svår att bortse från i det dagliga livet, och flera informanter påpekar detta, däribland IP1.

”Man är lite i sin profession utanför jobbet också men just nu känner jag bara positivt. Sen är det väl lite att man förändras som människa av att läsa på läkarprogrammet. Man får se väldigt mycket saker,sjuka människor, döda kroppar, jobbiga samtal och prata med folk som är väldigt ledsna så man får ett annat tålamod och man får en annan förståelse för att folk är olika och att man kan ha det jobbigt.” – IP1

Denna utveckling kan flera spåra i sin utbildning, att försöka odla en mera empatisk människoinställning, och mer ideell läkarbild, alltmedan tidigare motiv med en mera statusorienterad- och monetär ingång förskjuts i förmån för en mera altruistisk sådan, såsom beskrivet av IP3 när de ställdes frågan huruvida sådana motiv ersätts eller tas bort med tiden;

”Jag tror inte att folk plockar på den under utbildningens gång längre. För vi har dem här momenten som IPL och den bilden kommer mycket från innan. För det är fler människor som går från att status till att nej det här är på allvar. Men sen vet man inte hur det blir när man jobbar på riktigt. Vi nu har en mycket mer neutral bild och det trycker skolan jättemycket på. Vi är här för ett yrke som ska hjälpa inte för status och pengar. Vissa i klassen man ser det här i varenda klass, vissa ser man är där för statusen men väldigt många är inte det. Utan det är färre och färre som har en bild av att jag vill ha pengar”. - IP3