Identifierade skillnader i underrättsavgöranden

Eftersom tingsrätterna i princip inte beaktade bestämmelserna i MB i de avgö-randen som uppsatsen studerade kan följaktligen en diskrepans urskiljas avseende ansvarsfördelningen beroende på om tingsrätt eller mark- och miljödomstol av-gjorde ärendet.

De skillnader som kan urskiljas är för det första att mark- och miljödomsto-larna i enlighet med försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 § MB gjorde bedömningar som medförde att det uppställdes krav på åtgärder i ett förebyggande skede. Ex-emplet med evakueringsbostad belyser detta då bostadsrättshavare i två olika tingsrättsavgöranden nekades detta medan behovet bekräftades i ett avgörande i mark- och miljödomstol. I de tingsrättsavgöranden angående eftersatt underhåll där bostadsrättshavarna påstod att föreningen varit vållande till uppkomna pro-blem hade nödvändiga åtgärder i flera av fallen dröjt, i ett fall upp till nio år. I ett annat fall avrådde en certifierad besiktningsman bostadsrättshavaren från att bo i lägenheten till dess att alla fel var åtgärdade. Trots det vann ingen av bostads-rättshavaren i dessa fall framgång med sin talan. Det bedöms som högt sannolikt att ett beaktande av försiktighetsprincipen i tingsrätterna hade kunnat medföra ett utfall som i högre grad vore till fördel för bostadsrättshavarna.213

För det andra kan en skillnad identifieras då mark- och miljödomstolarna be-aktade bestämmelsen om särskilda krav på bostäder 9 kap. 9 § MB. I ett avgö-rande från Mark- och miljödomstolen i Nacka framfördes att enligt etablerad praxis är det i första hand fastighetsägaren i egenskap av verksamhetsutövare som ansvarar för åtgärder enligt bestämmelsen om särskilda krav på bostäder. Detta innebär följaktligen att bestämmelsen både skärper och preciserar föreningens ansvar att enligt 7 kap. 4 § BRL hålla lägenheten, huset och marken i gott skick ur ett hälsoperspektiv. Detta fick betydelse i de underrättsavgöranden där fukt och mögel berodde på konstruktionsfel. Tingsrätterna resonerade i huvudsak ut-ifrån de allmänna bestämmelserna i BRL medan mark- och miljödomstolarna i

211 Se avsnitt 5.2. 212 Se avsnitt 5.2 och 5.3 213 Se avsnitt 5.3 och 5.4.

större utsträckning diskuterade utifrån till vilken del av huset problem kunde här-röras. I en jämförelse med tingsrättsavgörandena finns det indikationer på att mark- och miljödomstolarna i och med beaktandet av bestämmelsen om särskilda krav på bostäder i större utsträckning var benägna att tilldelade föreningen ett ansvar.214 Via ett exemplifierande med ett fall där fukt och mögel beror på att byggnaden utgör en riskkonstruktion är bedömningen att diskrepansen hade varit ännu tydligare. I och med att konstruktionsfelen avseende riskkonstruktioner i princip uteslutande finns i de delar av huset som föreningen ansvarar för hade föreningen enligt en bedömning i mark- och miljödomstol tilldelats rollen som verksamhetsutövare. Både bestämmelsen om särskilda krav på bostäder och egenkontroll hade därmed skärpt och preciserat föreningen ansvar. Därutöver hade bevisbördan legat på föreningen.215 Enligt en bedömning i tingsrätt hade bostadsrättshavarens huvudansvar enligt 7 kap. 12 § BRL varit utgångspunkten. För att ansvaret i en sådan situation skulle falla på föreningen behöver sambandet mellan problemen i lägenheten och riskkonstruktionen i sig säkerställas. Om bo-stadsrättshavaren vidare påstår att föreningens åsidosatt sin reparationsskyldighet hade bevisbördan för detta legat på bostadsrättshavaren.216

För det tredje kan följaktligen även en skillnad urskiljas avseende den om-vända bevisbördan i 2 kap. § 1 första stycket MB. Det gäller inte minst de tings-rättsavgöranden angående eftersatt underhåll som nämndes tidigare i detta av-snitt där bostadsrättshavarna påstod att föreningen enligt 7 kap. 4 § BRL varit vållande till uppkomna problem. Bevisbördan faller i dylika fall på bostadsrätts-havaren. Tingsrättavgörandena intygar att uppgiften att bevisa att föreningen va-rit vållande är utmanande då endast en bostadsrättshavare vann framgång med sin talan och då hade föreningen fattat beslut i strid med direkta rekommendat-ioner. I samtliga tingsrättsavgöranden angående eftersatt underhåll vilade ansva-ret för nödvändiga åtgärder på föreningen. Detta innebär att enligt MB:s bestäm-melser skulle alltså föreningen tilldelats rollen som verksamhetsutövare och be-visbördan avseende efterlevnaden av exempelvis försiktighetsprincipen hade där-med fallit på föreningen. Det finns även indikationer på att den omvända bevisbördan hade betydelse för de avgöranden som avsåg konstruktionsfel. En-ligt 7 kap. 12 § BRL har bostadsrättshavaren ett huvudansvar för lägenhetens skick. För att föreningen i dessa fall ska tilldelas ett ansvar enligt BRL krävs att det finns ett klart samband mellan fukt och mögel i lägenheten och konstrukt-ionsfel i de delar av huset som föreningen ansvarar för. I ett tingsrättsavgörande påstod bostadsrättshavaren att föreningen varit vållande till konstruktionsfelen vilket innebar att bevisbördan låg på bostadsrättshavaren. Om tingsrätterna i fal-len angående konstruktionsfel hade beaktat bestämmelsen om särskilda krav på bostäder i 9 kap. 9 § MB hade föreningen tilldelats rollen som verksamhetsutö-vare avseende de åtgärder som föreningen ansvarade för. Detta hade i sin tur

214 Se avsnitt 5.3 och 5.4. Se särskilt avsnitt 5.4.1.4. för en redogörelse av Mark- och miljödomstolen i Nackas dom den 7 februari 2019 i mål nr M 828-18 som är det rättsfall som specifikt avses där domstolens framförde att det i första hand är föreningen som ansvarar för de åtgärder som avses i 9 kap. 9 § MB.

215 Se avsnitt 4.2.2, 4.3.4, 4.3.5 och 4.4.4. 216 Se avsnitt 3.2.1, 3.2.5 och 3.3.4.

medfört att föreningen skulle ha haft bevisbördan avseende skyldigheten att vidta åtgärder för att hindra uppkomst av eller undanröja olägenheter för människors hälsa. Notera att placeringen av bevisbördan har stor påverkan på utfallet vilket innebär att avseende en och samma situation kan utgången av ett mål variera beroende på placeringen av bevisbördan. Denna skillnad mellan BRL och MB har därmed stor betydelse.217

Fukt och mögel som beror på eftersatt underhåll förtjänar att lyftas angående ytterligare ett perspektiv. Mark- och miljödomstolarna bedömer inte ärenden där en bostadsrättshavare påstår att föreningen enligt 7 kap. 4 § BRL antingen brustit i sin reparationsskyldighet eller genom vållande orsakat att hinder eller men har uppstått i nyttjanderätten. Sådana ärenden avgörs endast av allmän domstol. I och med att tingsrätterna, enligt vad som framkommit i denna undersökning, inte synes beakta MB blir följden att om en bostadsrättshavare önskar få sitt ärende angående föreningens vållande prövat i enlighet med MB:s regler i tingsrätt måste bostadsrättshavaren åberopa dessa bestämmelser på egen hand. Som nämndes tidigare i detta avsnitt är det sannolikt att ett beaktande av försiktighetsprincipen skulle innebär att utfallet i högre grad blev till bostadsrättshavarens fördel. Att bostadsrättshaven måste åberopa MB själv för att ärendet över huvud taget ska prövas i enlighet därav ställer höga krav på en lekmans kunskaper om gällande rätt. Alltför mycket hänger då på att ett ombud anlitas som har kunskaper inom området. Det ska även påpekas att oavsett om ett ärende prövas i tingsrätt eller mark- och miljödomstol är MB:s regler enligt 1 kap. 3 § MB gällande så snart det kan befaras att det föreligger en risk för skada eller olägenhet för människors hälsa. I samband med detta uppstår frågan vilket ansvar som bör vila på tingsrät-terna att, så snart åberopade konkreta rättsfakta gör MB tillämplig, beakta MB:s regler även om de inte åberopas av någon part. I flera av avgörandena från mark- och miljödomstol framkommer vidare att den slutgiltiga kostnadsfördelningen inte avgörs i den offentligrättsliga prövningen. Om föreningen eller bostadsrätts-havaren vill få kostnadsfördelningen rättsligt prövad återstår att vända sig till en tingsrätt.218

Det beskrivna indikerar att det föreligger en diskrepans i underrättsavgöran-den. Eftersom MB:s regler ska tillämpas oavsett orsak till fukt och mögel kan bestämmelserna få en avgörande betydelse oavsett om uppkomna problem beror på en vattenskada, bristfällig ventilation, eftersatt underhåll eller konstruktionsfel. Hur ansvaret ska fördelas vid vattenskador är dock reglerat i BRL. Vid bristfällig ventilation utgör även reglerna om OVK ett komplement till bestämmelserna i BRL.219 Det bedöms därmed som att skillnaderna framträder tydligast avseende konstruktionsfel då detta inte är reglerat i BRL och eftersatt underhåll eftersom frågor om föreningens vållande inte ens prövas av mark- och miljödomstol. Den

217 Se avsnitt 3.2.4, 5.3. och 5.4. Se särskilt avsnitt 5.3.4.3 för en redogörelse av Stockholms tings-rätts dom den 20 december 2019 i mål nr T 8363-18 som är det tings-rättsfall som avses där bostads-rättshavaren påstod att föreningen varit vållande till konstruktionsfelen.

218 Se avsnitt 4.2.1. och 5.4. Se särskilt avsnitt 5.4.4 för en redogörelse av Mark- och miljödomsto-lens dom den 9 december 2019 i mål nr 3878-19 där det under processen gång slogs fast att en prövning om föreningen varit vållande inte ligger inom ramen för den offentligrättsliga prövningen. 219 Se avsnitt 2.2.2, 3.2.1 och 3.2.2.

omvända bevisbördan har dock betydelse i samtliga fall. Rimlighetsavvägningen i 2 kap. 7 § MB och proportionalitetsbedömningen avseende förelägganden i 26 kap. 9 § MB utgör ett tak för hur omfattande och ingripande åtgärder som kan krävas.220 Med hänsyn till detta indikerar ändå avgörandena från mark- och mil-jödomstolarna att utgången avseende ansvarsfördelningen vid fukt och mögel i bostadsrätt i större utsträckning utfaller till bostadsrättshavarens fördel jämfört med utgången av ansvarsfördelningen enligt avgörandena från tingsrätterna.221