4 Historia
4.5 Inför 2005 års lag
4.5.1 Förändringar
Det skedde en hel del förändringar under giltighetstiden av 1975 års ABL. För det första ändrades bestämmelsen vad gäller styrelsens skyldighet att agera vid befarad kapitalbrist vilken enligt förslaget stipulerade att det åvilade styrelsen att, ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning så snart det fanns skäl att anta att bolagets eget kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet.83
Genom 1983 års lagändring84 infördes stora betydande förändringar i en skärpande riktning för kapitalbristreglerna. Den kritiska kapitalbristgränsen höjdes från en tredjedel till hälften samt att kravet på återställande av aktiekapitalet efter hänskjutande höjdes från halva till hela 79 Prop. 1975:103 s. 218. 80 SOU 1971:15 s. 327. 81 A.a. s. 328. 82 Prop. 1975:103 s. 502. 83 Prop. 1979/80:143 och SFS 1980:1104.
det registrerade aktiekapitalet.85 Även rådrumsfristen ändrades från att gälla fram till ordinarie bolagsstämma under nästföljande år till en fast period om åtta månader.86 Bestämmelsen om vem som ska utse likvidator genomgick också en förändring vilket medförde att likvidator alltid skulle utses av domstol.87
En styrelseledamot gavs genom en förändring möjligheten att undgå medansvar om denne visade att ett åsidosättande av kapitalbristreglerna inte berodde på försummelse från denne.88
Under år 2001 genomfördes efter förslag från aktiebolagskommittén ett nytt 13 kap. ABL 1975.89 Den tidigare nämnda 13:2-bestämmelsen kom att delas upp i ett antal olika lagrum. Uppdelningen medförde bl.a. kodifiering av rättsläget utifrån fastställd praxis.90
4.5.2 Motivering och förklaring
Bestämmelsen om styrelsens skyldighet att agera vid befarad kapitalbrist genomgick en förändring med anledning av att lagrummets tidigare lydelse vållat missförstånd om lagens innebörd.91
Frågan om täckning av förlorat aktiekapital prövades som ovannämnt92 vid tillkomsten av 1975 års ABL samt föranledde flera olika diskussioner innan 1983 års lagändring.93 Lagutskottet anförde att det inte kunde anses försvarligt att ett aktiebolag under ett års tid fick driva verksamhet trots att aktiekapitalet saknade full täckning. Detta grundade en förändring av den kritiska kapitalbristgränsen, gränsen för återställande av aktiekapitalet samt tidsfristen för bolagsstämman att vidta lämpliga åtgärder.94 Som motivering till en förändring av dessa bestämmelser anfördes vidare att en ökad ekonomisk brottslighet förorsakade skador både för enskilda och det allmänna. Lagändringen konkretiserades av att ekonomisk brottslighet ofta
85 Ändringen initierades redan i BRÅ PM 1979:5 men kom inte att ändras förens i 1983 års lagförslag. (jmf. prop. 1979/80:143 s. 87).
86 Prop. 1982/83:139 och SFS 1983:453. 87 A.a.
88 Prop. 1987/88:10 och SFS 1987:1246.
89 SOU 1999:36, prop. 2000/01:150 och SFS 2001:932.
90 Lindskog, S., Kapitalbrist i aktiebolag: kommentarer till kap. 25:13-20 ABL, s. 34. 91 Prop. 1979/80:143 s. 87.
92 Se avsnitt 4.4.2.
93 BRÅ PM 1979:5, LU 1980/81:4 s. 6 och prop. 1979/80:143 s. 87. 94 LU 1982/83:16 s. 31.
uppkom med hjälp av aktiebolag som inte hade tillräckligt med eget kapital.95 Med hänsyn till olika borgenärsgrupper kunde det inte anses vara försvarligt att ett bolag, vare sig stort som litet, hade ett aktiekapital som saknade täckning under en längre tid.96
Anledningen till förändringen om vem som skulle utse likvidator hänför sig till borgenärsskyddet. Enligt förarbetena var det nämligen relevant ur borgenärssynpunkt att likvidatorn var en sakkunnig och i övrigt lämplig person som stod fri i förhållande till bolagets ägare och tidigare ledning vilket gjorde det lämpligt att rätten alltid skulle utse likvidator.97
Förändringen som medförde en möjlighet för en styrelseledamot att undgå medansvar om försummelse saknas motiverades utifrån en avvägning mellan bolagsborgenärernas och styrelseledamöternas intressen. Borgenärerna har ett intresse av ett intakt eget kapital vilket leder till ett befogat intresse av ett personligt betalningsansvar för styrelseledamöterna vid underlåtenhet att vidta likvidationsåtgärder vid en kapitalbrist. Styrelseledamöterna å andra sidan har ett intresse av att inte åläggas ett personligt betalningsansvar, om de har iakttagit den omsorg som rimligen kan begäras av dem vid en kapitalbristsituation.98
Uppdelningen av den s.k. 13:2-bestämmelsen grundade sig i att doktrin kritiserat regeln för att ha ett oklart syfte och, i den mån den skall skydda borgenärer, inte vara tillräckligt ändamålsenlig. 99 Kommittén framhävde att det även fortsättningsvis var viktigt, i borgenärernas intresse, att det fanns en kapitalbristgräns innan verksamheten måste träda i likvidation.100 Kommittén framhöll vidare att situationen hade varit en annan om reglerna hade en utformning som exempelvis den amerikanska modellen vilken saknar föreskrifter om lägsta tillåtna aktiekapital och skydd för det bundna egna kapitalet.101 Dock sätter Sveriges medlemskap i EU gränser för en modell likt den amerikanska. Förändringarna som uppdelningen medförde resulterade framförallt i förtydligande av begreppsbestämningar.
95 Prop. 1982/83:139 s. 8. 96 A.a. s. 9. 97 Prop. 1982/83:139 s. 10 f. 98 Prop. 1987/88:10 s. 70 ff. 99 SOU 1999:36 s. 90. 100 A.a. s. 91. 101 A.a. s. 91.
I prop. 2000/01:150 finns en intressant men likväl oroväckande skrivelse om kapitalbristreglernas syfte:
”Syftet med bestämmelserna är att se till att aktieägarna i aktiebolag med alltför låg konsolideringsgrad utan dröjsmål antingen vidtar åtgärder för att stärka bolagets ställning eller inleder en ordnad avveckling av bolaget. Detta är ägnat att skydda bolagets borgenärer mot att bolagets hela kapital konsumeras, innan avvecklingen av bolaget inleds.”102
Uttalandet pekar på att kapitalbristreglerna tar sikte på bolag med låg konsolideringsgrad. Konsolideringsgrad är ett ekonomiskt mått, även ett s.k. nyckeltal, som används för att mäta ett bolags förmåga att klara av förluster.103 Man kan antingen tolka skrivelsen på så vis att endast aktiebolag med låg konsolideringsgrad är avsedda att skyddas enligt kapitalbristreglerna eller så kan man få uppfattningen att lagstiftaren syftar till att ett aktiebolag med låg konsolideringsgrad är ett bolag med kapitalbrist. Det senare är inte sant då ett aktiebolags konsolideringsgrad inte är samma sak som en kapitalbrist. Kapitalbrist kan föreligga trots att konsolideringsraden är hög.
Om lagstiftaren har likställt låg konsolideringsgrad med kapitalbrist tyder det på okunnighet från lagstiftarens sida. En kunskapsbrist som denna när man uttalar sig om ett helt regelsystems syfte får helt enkelt inte förekomma. På grund av det följande måste det första alternativet, att endast aktiebolag med låg konsolideringsgrad omfattas av reglerna, vara den i vart fall mest naturliga tolkningen av förarbetena. Med detta synsätt borde aktiebolag med hög konsolideringsgrad, alltså aktiebolag som har en god förmåga att klara av förluster, inte omfattas av kapitalbristreglernas syfte. En liknande skrivelse har inte förekommit i tidigare förarbeten vilket tyder på en förvirring om reglernas syfte även från lagstiftarens sida.104
102 Prop. 2000/01:150 s. 35.
103 Nationalencyklopedin, konsolideringsgrad.
(http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/konsolideringsgrad)
104 Se Lindskog, S., Kapitalbrist i aktiebolag: kommentarer till kap. 25:13-20 ABL, s. 21 fotnot 32. Lindskog menar på att lagstiftaren har svårt att förstå hur kapitalbristreglerna verkar.
4.6 2005 års ABL
4.6.1 Förändringar
Efter 2001 års ändringar överfördes reglerna i princip oförändrade till nuvarande ABL.105 Den regeln som ändrades angående tvångslikvidation vid kapitalbrist var framförallt 25 kap. 20 a § ABL beträffande preskription. Genom 25 kap. 20 a § ABL har en regel om särskild preskriptionsordning för enskilda medansvarsförpliktelser införts.106
4.6.2 Motivering och förklaring
Införandet av en särskild preskriptionsordning motiveras med att det innan införandet var en allmän reklamationstid om tio år enligt 2 § Preskriptionslag (1981:130) för ett personligt ansvar. En så pass lång reklamationstid ansågs försämra förtroendet för företagande.107
Företagare som lämnar en misslyckad verksamhet tvingas leva med bolagets skulder under tio års tid, vilket leder till oförutsebarhet och en ovilja att starta nya affärsidéer. Vidare anfördes som skäl för ändring att vissa företag systematiskt förvärvar fordringar på grund av personligt betalningsansvar. Som slutlig motivering till ändringen anfördes att syftet med reglerna inte är att i största möjliga mån tillförsäkra borgenärerna betalning utan istället att sätta press på styrelsen att så snart som möjligt vidta de åtgärder som lagen föreskriver vid befarad kapitalbrist.108