I lokala sammanhang innehade somliga aktörer en särskilt betydande ställning i de gemenskaper som de var del av. Enligt stadsläkaren i Kalmar var majoren en av dessa socialt uppburna personer, och han kunde därför verka för att vaccinationen fick fäste hos större delar av befolkningen än vad som varit möjligt om läkarna skulle ha varit ensamma aktörer. Resonemangen kring majorens sociala ställning har stora likheter med argument för att prästerskapet skulle involveras enligt författarna till de propagandaskrifter som publicerades vid ungefär samma tid. Prästerna antogs på liknande sätt inneha ett inflytande över sina församlingsmedlemmar och möjligheter att påverka och leda dem i vissa riktningar men förtroendet var inte inskränkt till dessa aktörer. Jag menar att det inte i första hand var i sin roll som församlingarnas själasörjare som prästerskapet betraktades som en resurs utan främst genom det inflytande som följde denna roll. Prästerna hade som förrättare av dopet, tacksägelsen och begravningsceremonin tillgång till en scen med en andaktsgivande kuliss men det var inte huvudsakligen genom Guds ord som vaccinets potential var tänkta att förmedlas.135 Istället var det genom prästernas sociala ställning i gemenskapen som de utgjorde den främsta styrkan för vaccinets utbredning. Men en liknande social ställning kunde alltså återfinnas hos andra ståndspersoner och godsägare, och tas i bruk för vaccinationens etablering. De religiösa sammankomsterna utgjorde ofta den givna inramningen för rönens kommunicering och, som tidigare framförts, var en av läkarnas strategiska ingångar att föräldrar
135 Förutom tidigare framförda belägg i litteraturen menade Hedin att styrkan med prästers predikningar var att de kunde nå folket ”då sinnena äro rörda och hjertat öppet för sanningen”, se Hedin, Kopporna kunna utrotas, s. 24.
uttryckligen borde läggas till last för sin bristande omsorg över sina barn. Det finns ett exempel på en författare som menade att föräldrar brast i sina plikter gentemot Gud om de lät bli att vaccinera sina barn. Dock var detta ett resonemang som inte kan sägas vara representativt för propagandaskrifterna som helhet.136 Istället var det vanligare att författarna underströk att ett botemedel mot sjukdomen kunde erbjudas barnen genom läkarvetenskapens företrädare hårda arbete. Det kanske mest talande är Hedins beskrivning av vaccinet som med tiden enligt honom skulle utgöra ”Menniskoslägtets lycksalighet och Läkare-Vetenskapens Triumf”.137 Att prästerna skulle involveras hörde inte heller samman med att de sågs förmögna att exempelvis hota med Guds straff över föräldrar som inte hade vaccinerat sina barn. Det var snarare vanligt förekommande i litteraturen att läkarna skrev in sig själva, prästerna och den upptäckt de försökte lansera i en vidare upplysningstradition och som del av upplysningens tidevarv.138 Apropå upplysningen i Europa skrev Hedin att den vid tiden var ”mycket mera spridd och mycket större än den någonsin varit. Om ej detta inträffar på hela allmänheten, så inträffar det likväl på allmänheten af dem, som värka på hopen”.139 Man ansåg från läkarnas håll att räddning kom till skänks genom medicinvetenskapens stora upptäckt. Nyttjandet av kyrkan betraktades som en tillgång mer utifrån de sociala än de religiösa faktorerna, även om dessa i mångt och mycket flyter samman i varandra och är svåra att separera. Särskilt då många av förslagen på hur prästerna kunde etablera en tilltro till vaccinet riktade in sig på kyrkans sammankomster, som begravningar och dop.
Läkarna försökte engagera aktörer med auktoritet över människorna i deras omgivning och prästerskapet sågs som en av de mest passande, därtill de mer organiserade, grupperna sett till detta kriterium. Men det kunde lika gärna röra sig om en major och dennes fru, som fallet var i Kalmar.
Dessa aktörer var tänkta att kunna kommunicera de landvinningar som man ansåg sig ha gjort inom det medicinvetenskapliga fältet i bekämpandet av sjukdomen. Läkarna förklarade sig kunna erbjuda hjälp mot smittan men de var samtidigt beroende av hjälp från andra.
136 Ekelund vände sig i inledningen av Om skyddskoppor eller vaccinen (1804) direkt till föräldrarna (överskriften lyder för övrigt ordagrant ”Föräldrar!”) och påpekade att barnen var en av de högsta gåvor varpå han förde fram att Gud således
”fordrar redo och answar huru Ni behandlat och wårdat desse panter af Hans godhet”. Att inte låta vaccinera barnen innebar enligt Ekelund att de brustit i omvårdnaden över barnen och därigenom minskade Guds ära, se Ekelund, Skyddskoppor eller vaccinen. Denna inledning är för övrigt den skrift som på tydligast sätt nyttjar skuldbeläggandet av föräldrar som en retorisk strategi. Vanligare var att söka väcka medkänsla hos läsaren genom att dra nytta av det faktum att det främst var barn som drabbades av sjukdomen och att det var dessa man kunde rädda med hjälp av vaccinet. En av de mest dramatiska och målande framställningarna med syftet att framkalla medkänsla återfinns i en av Rosenschölds skrifter. Han uppmanade bland annat läsaren att föreställa sig fjortontusen människor (d. v. s det antal som enligt Tabellverket drabbades av kopporna varje år), mestadels barn, ståendes på ett fält med utsträckta händer och skrikandes efter hjälp. Läsaren hade enligt Rosenschöld möjligheten att erbjuda dem räddningen i och med vaccinet. Se Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, s. 19.
137 Hedin, Kopporna kunna utrotas, s. 6.
138 Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 201; Rosenschöld, Til allmänheten om kokoppor, s. 7f; Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, s. 26.
139 Hedin, Kopporna kunna utrotas, s. 21.
Vi leds nu in på ett betydande skäl för icke-legitimerade aktörers involvering vid smittkoppsvaccinationen introduktion och rönens kommunicering. En avgörande händelse i det preventiva arbetet mot kopporna i Sverige utgörs av statsmaktens införande av obligatorisk vaccinering av barn år 1816, vilket kräver att vi för en kort stund rör oss fram i tiden. Beslutet kungjorde att föräldrar var skyldiga att se till att deras barn var vaccinerade före två års ålder. Man tillhandahöll från myndigheternas sida en organiserad apparat i landet som grundades på samarbetet mellan läkarkåren och anställda inom kyrkan. Det var de av prästerna utsedda, och av läkarna godkända, vaccinationsföreståndarna som ålades att kontrollera att påbudet följdes. Om inte föräldrar självmant eller efter kallelse dök upp med sina barn till den lokala vaccinatören kunde de i värsta fall bötfällas.140 Den litteratur som analyseras i denna uppsats föregår beslutet med mer än ett decennium och det fanns vid denna tidpunkt inga liknande förslag rörande ett av staten infört obligatorium. En viktig utgångspunkt för de läkare som försökte lansera vaccinationen var att man skulle förmå människor att hänge sig åt åtgärden utan tvång.141 Rosenschöld spådde att rädslan för sjukdomen var starkare än eventuella regler som upprättades av de styrande och att detta var en större drivkraft för att förmå människor att genomgå behandlingen. Han talade hellre om medborgerliga rättigheter och skyldigheter, det vill säga att vaccinationen skulle erbjudas befolkningen samtidigt som de själva skulle komma inse att det var deras medborgerliga plikt att vaccinera sig.142 Snarlika förhållningssätt kom till uttryck även hos andra författare.143
Förtjänsten av att engagera icke-legitimerade aktörer hörde således samman med att på ett effektivt sätt och med förhållandevis enkla medel manövrera befolkningen i den riktning man ansåg vara den bäst lämpade. Eftersom läkarna inte strävade efter att förmå beslutsfattarna att tvinga folket till vaccinationen sökte de förmå prästerna att utifrån olika strategier förankra den medicinvetenskapliga åtgärden hos en större del av befolkningen. Det handlade på det sättet om ett slags liberal styrningskonst där det yttersta målet var att få den svenska populationen att vaccinera sig frivilligt. Styrningen kan här ses som inriktad såväl på individens fysiska hälsa som på samhällskroppen och befolkningen som helhet. Att läkarna försökte etablera vaccinet genom att i skrift och muntligt framhålla metodens förmåga att skydda den enskilde kroppen mot smittan var
140 Kongl. Maj:ts Nådiga Reglemente För Vaccinationen i Riket. Gifwit Stockholms Slott den 6 Mars 1816. (Stockholm, 1816).
141 Exempelvis återfinns följande överskrift i Ekelunds första skrift på ämnet: ”Huru och på hvad sätt Skyddsympningen måtte kunna hos Allmogen verkställas, utan tvång eller med föräldrarnes goda vilja och samtycke”, se Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 204. Visserligen diskuterar han senare under samma rubrik en eventuell avgift som påminner om en bot.
Men enligt Ekelunds förslag var det främst de bättre bemedlade som skulle omfattas av detta eftersom de enligt honom borde vara mindre fördomsfulla än exempelvis bönder och soldater. Dessa var, som ovan beskrivet, enligt många av läkarna per definition skeptiska till vaccinet. De bättre bemedlade borde med utgångspunkt i detta synsätt därmed veta bättre än att vägra vaccinera sina barn och förtjänade således påföljder, se a.a., s. 207f.
142 Rosenschöld skrev att överheten inte kunde tvinga folket till vaccinationen men däremot utfärda påbud baserade på de tidigare diskuterade föreskrifter han formulerat rörande smittspridningens minimering, se Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, s. 17.
143 Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 207.
en på många sätt självklar tyngdpunkt att lägga kraft vid. Flertalet betonade även vilken nytta metoden kunde ha för staten sett till den ekonomiska fördel som lägre dödstal skulle föra med sig i kölvattnet av vaccinets utbredning. När läkarna tog de styrandes perspektiv i frågan om smittkopporna beskrevs vaccinets fördelar ofta utifrån att den nya åtgärden kunde bespara landet de arbetsdugliga kroppar som riket annars skulle gå miste om.144 Skyddet mot sjukdomen ansågs dock kunna få folkets förtroende i landet utan någon repressiv maktutövning. Arbetet med att förmå befolkningen att utan tvång hänge sig åt en ny behandling fordrade medverkan från andra aktörer och innebar att icke-legitimerade inte bara tilläts tillträde till medicinvetenskapens område – de spelade en av de centrala rollerna i arbetet och uppmuntrades att delta för att detta skulle vara möjligt.