Farsotens kväsande: Smittkoppsvaccinets introduktion i Sverige 1798-1805

Farsotens kväsande och

befolkningens förtroende

Smittkoppsvaccinets introduktion i Sverige 1798–1805

ADAM FURBRING

Masteruppsats i idéhistoria Handledare: Annika Berg

Framlagd vårterminen 2020 för Karin Dirke och Maija Runcis Institutionen för kultur och estetik

Stockholms Universitet

Preventing Contagion with the Trust of the Public

The Introduction of Smallpox Vaccination in Sweden, 1798–1805 Adam Furbring

Master’s Thesis in History of Ideas, Spring 2020

Department of Culture and Aesthetics, Stockholm University

Swedish title: Farsotens kväsande och befolkningens förtroende: Smittkoppsvaccinets introduktion i Sverige 1798–

1805

Supervisor: Annika Berg

Abstract

This study treats the topic of smallpox prevention in Sweden during the nascent phase of vaccination between 1798–1805. The aim is to examine how Swedish physicians sought to establish trustworthiness for a new medical treatment as well as to analyse the relation between professional physicians and the unlicensed actors involved in the practice, i.e. the clergy and their assistants. The source material consists of pamphlets, articles in daily papers and annual reports written by Swedish physicians. By drawing upon theories on boundary-work and epistemic authority, this study has found that several boundaries were drawn within the medical space by the physicians who strived to retain the elements of the practice that were considered the most crucial, while delegating others.

More importantly, the study has found that the physicians attempted to engage the clergy in the dissemination of knowledge due to their influence over the public. According to the physicians, the clergy were able to establish a credibility for the vaccine which could induce the population to undergo the treatment without coercion or laws made by the government.

Keywords: history of medicine, vaccination, smallpox prevention, epidemics, eighteenth century, nineteenth century, boundary-work, epistemic authority, dissemination of knowledge.

Innehållsförteckning

Inledning . . . . . . 4

Syfte och frågeställningar . . . . . . 5

Forskningsläge . . . 5

Teoretiska utgångspunkter . . . . . . 10

Gränsdragningspraktiker och epistemisk auktoritet . . . 10

Kunskapens spridning och kommunikation . . . 11

Metod och material . . . 12

Uppsatsens struktur . . . 16

Del I: Vaccinationens införande och utförande Smittkopporna och vaccinet . . . 18

Det första omnämnandet . . . 20

Den första vaccinationen? . . . 22

Misstro från läkarkåren . . . 24

Oegennyttans förtjänster . . . 27

Del II: Vaccinatörerna och läkarna Vaccinationens föreskrifter . . . 30

Klockares olämplighet och smittspridningens minimering . . . 31

Motståndets uttryck . . . 34

Vaccinationens illustrationer . . . 37

Rollernas fixering . . . 40

Läkares gränsdragningar . . . 42

Del III: Förhållningssätt i praktiken Allmogens mot- och medvillighet . . . 47

Klockarens självgodhet . . . 49

Klockares nyttor . . . . . . 51

Ståndspersoners involvering . . . 52

Inflytandets möjliggörande av styrning . . . 54

Befogenheter i praktiken . . . 57

Sammanfattande diskussion . . . . . . 59

Slutord . . . 61

English Summary . . . 63

Käll- och litteraturförteckning . . . 66

INLEDNING

I ett kungligt cirkulär från våren 1804 kungjorde den svenska statsmakten hur arbetet mot den epidemiska sjukdomen smittkoppor skulle organiseras i landet. Sedan några år hade en ny preventiv behandling mot sjukdomen blivit prövad av svenska läkare och somliga hade även låtit publicera skrifter i vilka de propagerade för nyttan som denna medicinvetenskapliga landvinning spåddes bereda mänskligheten. Kärnan i åtgärden utgjordes av det verksamma ämne som kallades vaccin.

Med upptäckten såg man sig förmögen att effektivt och säkert kunna bekämpa en sjukdom som man tidigare stått mer eller mindre handfallen inför. En av läkarna beskrev med stolthet vaccinet som ”Menniskoslägtets lycksalighet och Läkare-Vetenskapens triumf”.¹ Även de styrande var hoppfulla och med cirkuläret ville man ge sitt bifall till metodens utbredning samt förorda hur sysslorna i arbetet skulle fördelas. Bland de aktörer som tilldelades centrala uppgifter i vaccinationen fanns inte endast utbildade läkare. Prästerskapet ålades att verka för att deras församlingsmedlemmar skulle hänge sig åt behandlingen samt att utse en så kallad vaccinationsföreståndare som skulle utföra vaccinationerna i deras område. Den grupp som i kungörelsen fördes fram som lämpade för denna roll var klockarna i landet.²

Att statsmakten tidigt engagerade sig i frågorna och gav betydelsefulla uppdrag till personer bortom läkarnas krets har i historiska studier förts fram som en viktig omständighet för att vaccinationen rönte stora framgångar i Sverige under 1800-talet, bland annat eftersom den därigenom kunde utföras enhetligt över stora delar av landet.³

Vaccinets upptäckt gjorde svenska läkare självsäkra eftersom de äntligen kunde erbjuda en preventiv åtgärd mot en förödande smitta vilket i förlängningen innebar att deras egen ställning kunde stärkas. Men samtidigt förlänades alltså nyckelpositionerna i arbetet efter myndigheternas beslut till personer som saknade deras utbildning och erfarenhet. Hur, kan man fråga sig, verkade då läkarna för att tilliten till metoden skulle spridas till andra? Och hur ställde de sig till att icke- legitimerade aktörer tilldelades centrala roller i den medicinvetenskapliga utövningen?

1 Sven Anders Hedin, Kopporna kunna utrotas eller Vaccinationen til sina lyckligaste följder. Korrt afhandling med illuminerade tabeller af Sven Hedin. (Stockholm, 1802), s. 6.

2 Johan Martin Ekelund, Om skyddskoppor eller vaccinen: säkert och bepräfwadt medel mot kopporne. Med anledning af Kongl. Maj:ts allernådigaste circulaire till samtelige herrar landshöfdingar och consistorier, af den 3. April 1804: Underrättelse för landtmän och vaccinations-föreståndare uti Södermanland. (Nyköping, 1804). Ej paginerad.

3 Peter Sköld, ”The Key to Success: The Role of Local Government in the Organization of Smallpox Vaccination in Sweden”, Medical History, vol. 44:2 (Berkeley, 2000), s. 201–226.

Syfte och frågeställningar

Ett övergripande syfte för föreliggande arbete är att ge fördjupad kunskap om hur människor historiskt organiserat sig mot epidemiska sjukdomar. Studien är avgränsad till ett historiskt utsnitt då möjligheterna att bekämpa ett specifikt osynligt hot betraktades som plötsligt och radikalt förbättrade. Ett mer preciserat syfte är att undersöka hur svenska läkare verkade för att etablera förtroende för smittkoppsvaccinet och hur de i denna process sökte urskilja sig själva och sin sakkunskap från de utövare som kom att bli delaktiga i arbetet. Frågor rörande hur kunskapen om, och trovärdigheten för, vaccinet spreds och kommunicerades kommer i detta arbete vara särskilt brännande.

Jag ämnar i det följande att skärskåda de gränsdragningar som utfördes av svenska läkare samt undersöka hur de försökte etablera epistemisk auktoritet under smittkoppsvaccinets introduktion i Sverige mellan åren 1798–1805. Frågeställningarna kommer därför vara följande:

– Vilka strategier formulerade läkarna för att skapa ett kunskapsmässigt förtroende för vaccinationen?

– Vad ansågs utgöra det största motståndet för vaccinationens utbredning?

– Vilka beståndsdelar av vaccinationsarbetet ansåg läkare lämpliga att upplåta åt präster respektive klockare? Hur löd argumenten för fördelningen av arbetet?

– Hur förhöll sig läkarnas förslag till hur vaccinationen utfördes i praktiken? Och hur förhöll de sig till myndigheternas beslut i frågan?

Genom att rikta fokus mot relationen mellan olika hälsovårdande grupper är det min ambition att bidra dels till den historiska forskningen med smittkoppsvaccinationen som studieobjekt, dels till en inriktning av det medicinhistoriska fältet som i vid mening fokuserar på professionaliseringsprocesser och gränsdragningspraktiker.

Forskningsläge

Historikers intresse för läkarvetenskapens preventiva åtgärder mot smittkoppor har sedan några decennier tilltagit vilket resulterat i böcker, artiklar och temanummer i medicinhistoriska tidskrifter.

I reaktion mot tidigare forskning som med breda penseldrag tecknat narrativet av vaccinationen som likartat i sitt förfaringssätt världen över har många studier på senare år istället riktat in sig på olikheter i tillvägagångssätt och attityder. Redaktörerna för ett temanummer om smittkoppsvaccinering under 1800-talet i Bulletin of the History of Medicine skriver i sin inledning att

”vaccinationens tidiga historia är ett utmärkt exempel på hur en till synes likartad metod transformerades och approprierades i en mångfald av lokala kontexter”.⁴

Hur vaccinationen organiserades, tillämpades och mottogs i Sverige har genom åren framställts utifrån olika perspektiv och tematiska ingångar. Sverige var ett av de första länderna som införde obligatorisk vaccinering av barn år 1816 och har, mycket med anledning av detta, beskrivits som ett land i vilket åtgärdens etablering var särskilt lyckad. Detta har också varit utgångspunkten för flertalet historiska undersökningar. Inte minst inom vad som från dagens perspektiv kan betecknas som traditionell medicinhistoria, det vill säga den del av det medicinhistoriska fältet som var dominerande fram till 1960- och 70-talen och som huvudsakligen författades av läkare för läkare.

I centrum för dessa studier står oftast bedrifter av enskilda företrädare för läkekonsten och beskrivningar av hur medicinska rön rört sig från centrum till periferi. På ämnet smittkoppsvaccination har startpunkten spårats till den brittiske läkaren Edward Jenner och hans upptäckt av vaccinet i slutet av 1700-talet. Genom andra läkares nit och omsorg kom kunskapen om vaccinet till Sverige där den förmedlades mellan utövare och utfördes på befolkningen. Läkarna förmådde, enligt detta narrativ, slutligen myndigheterna att skrida till handling i frågorna.⁵ Den storordiga titeln Vaccinationens segertåg vid adertonhundratalets början (1925) är i sammanhanget ett talande exempel.⁶

Enskilda läkare har tillskrivits en bärande del i smittkoppsvaccinets organisering och spridning också i senare historiska undersökningar. Dock har författarna till dessa i regel tagit ett vidare grepp om fenomenet, ofta utifrån demografiska och komparativa perspektiv samt genom att belysa olika aktörers deltagande i myndigheternas strävan att främja befolkningens hälsa. Två exempel på detta är verket Contagion and the State in Europe, 1830–1930 (1999) av historikern Peter Baldwin samt doktorsavhandlingen The Two Faces of Smallpox (1996) av historikern Peter Sköld, som även författat

4 ”[T]he early history of vaccination is an excellent example of how a seemingly uniform technique was transformed and appropriated in a variety of local contexts”, se Sanjoy Bhattacharya & Niels Brimnes, ”Introduction:

Simultaneously Global and Local: Reassessing Smallpox Vaccination and Its Spread, 1789–1900”, Bulletin of the History of Medicine, vol. 83:1 (Baltimore, 2009), s. 3. Min översättning.

5 Ett exempel utgörs av det nummer av den svenska medicinvetenskapliga tidskriften Hygiea som tillägnade vaccinationen ett nummer i samband med 100-årsjubileumet med artikeltitlar som ”Edward Jenners lif och verksamhet”, ”Smittkopporna och vaccinationen i Sverige” samt ”De Jennerska principernas utveckling i den moderna bakteriologin”, se Hygiea, nr. 58, juni (Stockholm, 1896).

6 Viktor Teodor Vallberg, Vaccinationens segertåg vid adertonhundratalets början (Göteborg, 1925). Det bör påpekas att denna anekdotiska historie-skrivning inte är avgränsad till Sverige samt att författaren i fråga inte var läkare, utan präst. Den teleologiska och heroiska framställningen är likväl en god illustration av en ytterlighet inom denna inriktning.

flera artiklar på temat.⁷ I det förra verket belyses skillnader i folkhälsopolitiska beslut rörande insatserna mot de under 1800-talet utbredda sjukdomarna syfilis, kolera och smittkoppor i länder som Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige. Framförallt undersöker Baldwin de ställningstaganden som gjordes inom nationernas olika läkarsamfund samt de debatter som låg till grund för de politiska reformerna. Skölds studier har istället ett huvudfokus på Sverige och undersöker brytpunkten mellan de olika medicinska åtgärderna mot smittkoppor och varför inokulationen, som var den tidigare formen av preventiv behandling av sjukdomen, inte fick något utbrett förtroende medan vaccinationen snabbt fick fäste i landet.⁸ Sköld hävdar att myndigheternas förhållandevis snabba införande av obligatorisk vaccinering, samt att fler aktörer involverades i praktikerna, var avgörande faktorer för att landet hade förhållandevis höga vaccinationstal under 1800-talet. De praktiserande läkarna var för få och aktörer knutna till kyrkan utgjorde vid tiden ett viktigt förbindelseelement mellan myndigheterna och befolkningen.⁹ De nya aktörer som gjordes delaktiga i praktiken var till en början framför allt präster och klockare.

Sedermera kom även barnmorskor och lärare att engageras i utövningen. Inkluderingen av icke- legitimerade aktörer bidrog till att vaccinationen kunde utföras över större delar av landet och att den kunde nå befolkningen som helhet.

I sin avhandling uppehåller sig Sköld även vid de läkare som introducerade vaccinationen i Sverige. Han framhåller deras betydelse för framgången med avseende till deras trägna utförande av vaccinationer samt att de bidrog till kunskapens överföring genom att utsända både ympmateria och texter i landet.¹⁰ Den historievetenskapliga forskningen på smittkoppsvaccinationens historia i Sverige har i regel utgått från den förmenta framgång som präglat processen i jämförelse med andra länders, även om det finns forskare som istället belyst det motstånd mot vaccinationen som i olika skepnader tog form under 18- och 1900-talen.¹¹ Uppmärksamhet har förvisso riktats mot hur samspelet mellan stat, befolkning, läkare och vaccinatörer förlöpte under vaccinationsarbetet i landet. En av slutsatserna har varit att vaccinatörerna – präster, klockare och med tiden även barnmorskor och lärare – innehade en viktig roll i arbetet. Men hur läkarna betraktade fördelningen

7 Peter Baldwin, Contagion and the State in Europe, 1830–1930 (Cambridge, 1999); Peter Sköld, The Two Faces of Smallpox:

A Disease and its Prevention in Eighteenth- and Nineteenth-Century Sweden, Diss. (Umeå, 1996); Peter Sköld, ”The Key to Success: The Role of Local Government in the Organization of Smallpox Vaccination in Sweden”, Medical History, vol.

44:2 (Berkeley, 2000), s. 201–226; Peter Sköld, ”From Inoculation to Vaccination: Smallpox in Sweden in the Eighteenth and Nineteenth Centuries”, Population Studies, vol. 50:2 (London, 1996), s. 247–262.

8 Sköld, ”The Key to Success”, s. 201.

9 Sköld, ”The Key to Success”, s. 222f.

10 Exempelvis tillägnas läkaren Eberhard Zacharias Munck von Rosenschöld ett delkapitel i vilket denne beskrivs som

”the pioneer of vaccination in Sweden”, se Sköld, The Two Faces of Smallpox, s. 374.

11 Marie Clark Nelson & John Rogers, ”The Right to Die? Anti-vaccination Activity and the 1874 Smallpox Epidemic in Stockholm”, Social History of Medicine, vol. 5:3 (Oxford, 1992), s. 369–388; Motzi Eklöf, ”Preventionens vapenvägrare:

Samvete, vetenskap eller personlig erfarenhet – om (il)legitima skäl till undantag från obligatorisk smittkoppsvaccination”, Socialmedicinsk tidskrift, vol. 92:6 (Stockholm, 2015), s. 662–673.

av arbetet före det att besluten från de styrande fattades har inte ägnats samma uppmärksamhet, inte heller hur läkarna sökte etablera förtroende för vaccinationen före statsmaktens bifall. Detta trots att det var brännande frågor som diskuterades flitigt i den litteratur som publicerades vid vaccinets introduktion. Ett skäl till att dessa spörsmål inte blivit föremål för fördjupad diskussion kan bero på att forskningen på smittkoppsvaccinets historia i Sverige med få undantag har utförts utifrån vidare tidsliga avgränsningar.¹²

Utifrån de perspektiv som fokuserat på hur vaccinationen organiserades, och som framförallt sökt förklara de historiska villkor som gjorde den effektiv och framgångsrik, har de olika hälsovårdande uppgifterna som grupperna tilldelats till största del diskuterats från myndigheternas perspektiv och att det stundtals formulerades ett missnöje mot vaccinatörernas verksamhetsutövning från läkarsamfund.¹³

Föreliggande studie undersöker vaccinationen då den ännu stod under förhandling och innan den kan sägas ha rönt någon skönjbar framgång. Avgränsningen syftar till att nära granska åtgärdens förfarande i Sverige i en tid då den ännu inte var etablerad och då rollerna kopplade till utövningen inte var tydligt definierade. En central utgångspunkt utgörs av läkarnas förhoppning om att genom vaccinet kunna förbättra sin ställning och att det samtidigt fanns ett behov av hjälp från icke-legitimerade aktörer. Detta väcker i sin tur frågor rörande gränserna mellan aktörer inom läkekonstens domän: vem som har förtroendet, och i slutändan kunskapen, att ombesörja vården av den mänskliga kroppen. Vaccinationsarbetet innebar att läkarna behövde tydliggöra och omförhandla dessa gränser men det har i tidigare studier inte ägnats utpräglat fokus.

Professionaliseringsprocesser och gränsdragningar kopplade till hälsovårdande utövning har förvisso även tidigare fungerat som en tematisk ingång inom det medicinhistoriska fältet. Flera studier avgränsade till Sverige har undersökt hur olika roller kopplade till förlossningspraktiker omformades och etablerades i tidigmodern och modern tid; dels hur obstetriker strävade efter att etablera sig själva som experter på området under 1700-talet, dels hur barnmorskeyrket förändrats över tid under 1900-talet.¹⁴ Andra historiker har istället behandlat läkarkåren som helhet och de inomvetenskapliga diskussioner som berörde dess identitet.¹⁵ Även läkarvetenskapens upprättande av gränser gentemot icke-legitimerade har varit föremål för undersökning. Bland annat har man

12 Ett undantag utgörs av artikeln ”Prästerna och vaccinationen” (1979) av kyrkohistorikern Ragnar Norrman. Utifrån vaccinations- och mortalitetsjournaler undersöker Norrman vaccinationsaktiviteten i Uppsala län under nio år och hur arbetets förfarande och utfall skilde sig socknarna emellan. Se Ragnar Norrman, ”Prästerna och vaccinationen: En regionalundersökning avseende Uppsala län 1811–1820”, Kyrkohistorisk årsskrift 1979 (Uppsala, 1979).

13 Sköld, The Two Faces of Smallpox, s. 401–416, särskilt s. 404.

14 Lisa Öberg, Barnmorskan och läkaren: Kompetens och konflikt i svensk förlossningsvård 1870–1920 (Stockholm, 1996); Lena Milton, Folkhemmets barnmorskor: Den svenska barnmorskekårens professionalisering under mellan- och efterkrigstid (Uppsala, 2001); Tove Paulsson Holmberg, Onaturlig födelse: Johan von Hoorn och det obstetriska dilemmat 1680–1730 (Lund, 2017).

15 Motzi Eklöf, Läkarens ethos: studier i den svenska läkarkårens identiteter, intressen och ideal 1890–1960 (Linköping, 2000).

studerat relationen mellan behöriga och obehöriga aktörer utifrån vetenskaplig kontra folklig medicin och hur begreppet kvacksalvare nyttjades som ett verktyg för att tydliggöra en åtskillnad dem emellan.¹⁶

En gemensam beröringspunkt för studier inom denna inriktning är uppmärksamheten som riktats mot kompetenser och egenskaper som ansetts karakteristiska för en viss profession eller roll inom medicinvetenskapen, samt de intressen och privilegier som omgärdat dessa.

Problemställningarna knyter ofta an till självbilder, identitetsskapande, positioneringar samt socialt och kunskapsmässigt förtroende knutet till den specifika utövningen och yrkesrollen. I historisk forskning avgränsad till en svensk kontext har man främst undersökt hur professioner konstruerades inom medicinvetenskapens område eller hur gränser upprättades gentemot de utanför.

Min ambition är att bidra till denna inriktning främst genom att rikta blicken mot läkarnas förhållningssätt till andra slags aktörer. Rollen som vaccinationsföreståndare var speciell eftersom det ofta var en bisyssla. Vaccinationsföreståndarna var tillfälliga gäster på läkarnas revir, inte legitimerade men ändå inkluderade i den medicinvetenskapliga utövningen. Delar av deras yrkesutövning blev hälsovårdande eller -upplysande i och med vaccinationens organisering och de uppgifter som statsmakten tilldelade dem. Flertalet av föreståndarna var som tidigare nämnts, åtminstone i ett tidigt skede, klockare eller präster. I vaccinationsarbetet konstruerades nya professioner, och de som vanligtvis stod utanför medicinvetenskapens gränser stod istället på andra sidan. Och med dessa aktörer behövde läkarna på olika sätt samarbeta med, och förhålla sig till, i sin utövning.

Den tematiska ingången i föreliggande uppsats möjliggör att med utgångspunkt i vaccinationens organisering undersöka de självbilder som konstruerades av läkarna i anslutning till den nya medicinska praktikens etablerande, samtidigt som den gör det möjligt att belysa läkarnas relation till de andra vaccinatörerna utifrån kampen om kunskapsmässig auktoritet. Studien handlar förvisso till stor del om läkarna själva och hur de försökte introducera vaccinet som behandling i Sverige, men visar samtidigt att, och hur, deras relation och förhållningssätt till präster och klockare utgjorde en viktig del i detta. Den tematiska inriktningen möjliggör således en undersökning av smittkoppsvaccinets introduktion som belyser centrala angelägenheter utifrån ett, sett till den tidigare utförda forskningen på smittkoppsvaccinationen, nytt perspektiv.

16 Sofia Ling, Kärringmedicin och vetenskap: läkare och kvacksalverianklagade i Sverige omkring 1770–1870 (Uppsala, 2004). Det bör påpekas att även de som anklagades för kvacksalveri kommer till tals i Lings undersökning och inte endast de berörda läkarna.

Teoretiska utgångspunkter

Gränsdragningspraktiker och epistemisk auktoritet

Problemformuleringar rörande vetenskapens gränsdragningar har inte endast fångat historikers intresse utan har även varit föremål för vetenskapssociologiska spörsmål. Utifrån dessa har forskare formulerat såväl teoribildningar som analytiska redskap. Sociologen Thomas F. Gieryn har bland annat begreppsliggjort gränsdragningar inom kunskapssystem genom att mynta termen ”boundary- work” som i verket Cultural Boundaries of Science (1999) kopplas samman med vad han kallar trovärdighetstävlingar om epistemisk auktoritet. ”’Vetenskap’”, skriver Gieryn, ”står ofta metonymiskt för trovärdighet, för välgrundad kunskap, för tillförlitliga och användbara förutsägelser, för en pålitlig verklighet”.¹⁷ Välgrundad kunskap om naturen utvinns och hävdas inom institutioner knutna till vetenskap genom dess aktörer, organisering och metoder.

Trovärdigheten avgränsas och utmärks många gånger av den åtskillnad som görs mellan den egna gruppen och de som befinner sig utanför denna gemenskap. Gieryn betonar även att trovärdighet endast existerar i tidsliga och rumsliga avgränsningar inom vilka somliga aktörer hävdar sin epistemiska auktoritet samtidigt som de förnekar andra sådan med hjälp av inom- eller utomvetenskapliga demarkationer. I olika kulturella och tidsliga sammanhang antar trovärdighetstävlingarna olika former eftersom de skiljer sig åt gällande intressen och mål. De skiljer sig även åt sett till vilka aktörer som är delaktiga och hur vetenskapen institutionaliseras i sina specifika kontexter.

I sin beskrivning av hur tillförlitlighet för vetenskaplig kunskap etableras liknar Gieryn processen vid kartografin som praktik, vilket främst åsyftar hur representationer med olika syften tar sig olika utryck. Vetenskap kan i enlighet med denna metafor betraktas som ett utstakat område på kulturella kartor. Gränserna till det omkringliggande kulturella landskapet upprättas av dess utövare och är i sig förgängliga eftersom deras förutsättningar, exempelvis vad som betraktas som användbart eller pålitligt, alltid är situerade: ”’Vetenskap’”, skriver Gieryn, ”är ett kulturellt område: det saknar både essentiella och universella egenskaper. Vad som istället kännetecknar det är selektivt och inkonsekvent eftersom gränser mellan ’vetenskapens’ område och andra områden är retoriskt konstruerade”.¹⁸ Konturerna av områdena är elastiska och omformas ständigt i meningssystemen och påverkar både de som tecknar dem och de som förlitar sig på deras riktighet. De förra genom

17 ”’Science’ often stand metonymically for credibility, for legitimate knowledge, for reliable and useful predictions, for a trustable reality.” Se Thomas F. Gieryn, Cultural Boundaries of Science: Credibility on the Line (Chicago & London, 1999), s. 1. Min översättning.

18 ”’Science’ is a cultural space: it has no essential or universal qualities. Rather, its characteristics are selectively and inconsistently attributed as boundaries between ’scientific’ space and other spaces are rhetorically constructed.” Se Gieryn, Cultural Boundaries of Science, s. xii. Min översättning.

att de i bästa fall erhåller epistemisk auktoritet och de senare genom de påtagliga konsekvenser som förtroendet kan medföra. Vad som betraktas som tillförlitlig kunskap – och som därmed inryms inom vetenskapens upprättade område – påverkar den enskilde individen i dennes vardagliga val.

Inte minst i beslut som rör den egna hälsan, vilka i många fall omfattar problem som medicinvetenskapen förväntas lösa.¹⁹

Gränsdragningspraktikerna är enligt denna definition strategiska eftersom de strävar efter att bevaka professionella intressen och mål. Gieryn menar att de gör sig gällande då det vetenskapliga innehållet av olika skäl tvingas göras explicit, exempelvis när trovärdigheten står inför prövningar eller när dominerande gränser plötsligt ter sig oklara då förtroendet står under förhandling.²⁰

Introduktionen av nya medicinska behandlingar är typiska fall på hur läkarvetenskapens innehåll behöver uttalas och tydliggöras. När rönen om vaccinationen gjordes kända och vissa läkare själva blivit övertygade om att effektivt kunna bekämpa smittkopporna försökte de först förankra kunskapen både inom kåren och hos allmänheten. De behövde visa andra att metoden var att lita på och att den kunde ge ett skydd mot en sjukdom som vid tiden var särskilt utbredd. Vid utövningen av vaccinationen behövde läkarna sedan förhålla sig till aktörer som inte var legitimerade läkare men som behövdes i samband med det praktiska utförandet.

De kommunikativa, strategiska och retoriska elementen i Gieryns definition av gränsdragningsprocesser gör hans perspektiv särskilt lämpat som angreppssätt i min studie av aktörers kamp om det kunskapsmässiga förtroendet och hur detta påverkade organiseringen av vaccinationen; detta eftersom min uppmärksamhet i hög grad kommer riktas mot språkliga strategier för gränsdragning och hävdande av auktoritet. Studien handlar i mångt och mycket om hur läkarna eftersträvade att utmärka sig samt framhäva den metod de förespråkade på ett sätt som spåddes effektiv i de sammanhang de var en del av, men som också kunde tilltala det omgivande samhället.

Kunskapens spridning och kommunikation

På en högre abstraktionsnivå riktas uppsatsens fokus mot kunskapen om vaccinationen; mer precist vid dess rörelse under behandlingens introduktion i Sverige. Det är i första hand den kunskap som berör vaccinationen som praktik som utgör föremål för undersökning, det vill säga hur

19 Gieryn ger ett för uppsatsen relevant exempel när denne beskriver att människor och organisationer nyttjar kulturella kartor för att urskilja sanningsenliga beskrivningar av naturen som också är brukbara för dem själva. Insatserna kan vara högre än andra, exempelvis rön rörande klimatförändringar eller sjukvård, och beslut grundade på var epistemisk auktoritet är etablerad kan ha direkta konsekvenser för den som förlitar sig på de upprättade kartorna. Exempelvis rörande frågan ”[w]ill the child get smallpox if not vaccinated?”, se Gieryn, Cultural Boundaries of Science, s. 12f, citat s.

13.

20 Gieryn, Cultural Boundaries of Science, s. 24.

vaccinationen skulle utföras snarare än läkarvetenskapens förklaringar och beskrivningar av hur den kunde ge ett långvarigt skydd mot smittkopporna.

Sedan några decennier har historievetenskapliga diskussioner förts rörande de begrepp som nyttjas för att beskriva hur kunskap, både den som omfattar praktiska färdigheter och den kunskap som främst inbegriper vetande, rör sig och omvandlas. Inom vetenskapshistoria har syftet med detta främst varit att frångå stora berättelser om upptäckter vars centrum kan spåras till särskilda upphovspersoner och idén att deras iakttagelser enkelriktat rört sig ut mot andra aktörer och kontexter. Ett tidigt bidrag till denna diskussion återfinns i artikeln ”Knowledge in Transit” (2004) av historikern James A. Secord, som diskuterar kunskapens rörelse som en form av kommunikation.²¹ I dialog med honom har det sedan dess tillkommit nya perspektiv och inriktningar. Bland annat fältet kunskapshistoria, som fortfarande står under formering med bidrag från olika forskningsnätverk och -program.²² Det har även etablerats olika analytiska begrepp med vilka forskare sökt förklara och analysera kunskapens transformation mellan olika sociala och kulturella sfärer eller hur kunskapen systematiserats historiskt; bland annat i termer av kunskapens cirkulation.²³

I föreliggande arbete söker jag analysera kunskapens rörelse eller oförmåga till rörelse med hjälp av termerna ”spridning” och ”kommunikation”. Detta främst på grund av att det gör det möjligt att avvika från den forskning jag räknar till den traditionella medicinhistorien, vari traderingen av kunskap i samband med vaccinets uppkomst betraktats som en överföring där kunskapen enkelriktat förflyttats från Jenner och vidare ut i världen. Genom att belysa kunskapens rörelse i dess egenskap av spridning och kommunikation, termer som i sig implicerar ett slags förhandling, kommer jag att visa att också aktörer bortom läkarvetenskapens skrå bör tillskrivas en viktig – om än tidigare förbisedd – roll i händelseförloppet.

Material och metod

Källmaterialet består huvudsakligen av texter som författades av svenska läkare under 1800-talets första år och som berör smittkoppsvaccinationen. Merparten av den läkarvetenskapliga litteratur

21 James A. Secord, ”Knowledge in Transit”, Isis, vol. 95:4 (Chicago, 2004), s. 654–672. Texten kan i sig beskrivas som ett manifest då Secord programmatiskt söker staka ut möjliga vägar för det vetenskapshistoriska fältets utvidgning och utveckling. Secord skriver exempelvis: ”we need to shift our focus and think about knowledge-making itself as a form of communicative action”, se a.a. s. 661.

22 Bland annat LUCK (Lund Centre for the History of Knowledge) i Lund samt Zentrum Geschichte des Wissens i Zürich.

23 Se exempelvis den kunskapshistoriska antologin Circulation of Knowledge: Explorations in the History of Knowledge, red.

Johan Östling, Erling Sandmo, David Larsson Heidenblad, Anna Nilsson Hammar & Kari H. Nordberg (Lund, 2018).

som skrevs på temat riktade sig mot en bredare allmänhet och författades på svenska.²⁴ Texterna behandlade vaccinationen utifrån varierande utgångspunkter med olika syften och det samlade materialet kan delas upp i olika genrer och publikationsformer.

En del av källmaterialet utgörs av vad jag benämner som propagandaskrifter. Under 1800-talets början publicerade svenska läkare små verk och häften av varierande omfång i vilka de redogjorde för vaccinationen som praktik. Författarna sökte framförallt framhålla den vinning som upptäckten ansågs kunna bereda mänskligheten.²⁵ Många av dessa texter delades ut gratis i de områden där läkarna själva var verksamma. De sändes också till närbelägna församlingar för att fungera både som handledningsböcker och som marknadsföring. Det första av dessa verk trycktes i en andra upplaga redan samma år.²⁶ Ett annat trycktes i sexhundra exemplar med ekonomiskt stöd från den svenska kronan för att sändas kostnadsfritt till alla stift i landet.²⁷

Materialet består även av artiklar och notiser i svenska dagstidningar. Dessa texter hade både inom- och utomvetenskapliga adressater vilket i sammanhanget är av betydelse, något som kommer att diskuteras vidare framledes. Det var inte helt ovanligt att läkare som lät publicera propagandaskrifter även meddelade sina tankar och förslag i dagspressen. Genom att jämföra dessa publikationsformer syftar undersökningen till att ge en mer mångbottnad bild av läkarnas förhållningssätt i vaccinfrågan.

Till ytterligare en genre av källmaterial hör texter som präglas av inomvetenskapliga meningsutbyten. I vaccinationsrapporter och provinsialläkares årsberättelser går det att diskutera läkarnas förhållningssätt utifrån en riktning som belyser hur utövningen och samverkan tog form på ett praktiskt plan. Landets läkare skickade rapporterna till det centrala ämbetsverket och läkarsamfundet Collegium medicum, som i uppsatsen mestadels kommer benämnas som Kollegiet.

Avsändarna beskrev bland annat hur vaccinationen fortskred i deras distrikt och hur den togs emot.

24 Faktum är att detta var fallet i nästan all läkarvetenskaplig litteratur som behandlade vaccinationen. Det finns dock ett undantag i vilken författaren växlar mellan latin, tyska, franska och svenska, huvudsakligen i sina referat och citat.

Denna avhandlingsserie är för övrigt tydligt riktad mot andra aktörer inom läkarkåren och räknas således inte till vad jag i uppsatsen benämner propagandaskrifter. Se Carl Zetterström, Initia Historiæ vaccinationis in Svecia (Uppsala, 1816–

1821).

25 Även följande verk införs till denna genre av litteratur: Johan Martin Ekelund, Barn-koppor och vaccinen: jemförde, och såsom identiske, samfällt afhandlade. Af Joh. M. Ekelund (Nyköping, 1802). Detta trots att den är en medicinvetenskaplig avhandling med ett större omfång och som således skiljer sig från ovan beskrivna publikationsform. Det finns framförallt två skäl till detta. För det första eftersom han i det avslutande kapitlet programmatiskt framförde förslag på vaccinationens organisering vilket var en betydande beståndsdel i propagandaskrifterna. För det andra då den uttryckligen riktade sig bortom läkarkåren med både namngivna adressater och olika samhällsgrupper som kunde tänkas ha intresse för innehållet. Skriften har förbisetts i tidigare forskning och var, som vi ska se, av betydelse rörande hans förhållningssätt till icke-legitimerade aktörers involvering.

26 Eberhard Munck af Rosenschöld, Til allmänheten om kokoppor, et säkert förwaringsmedel emot menniskokoppor (Lund, 1801).

Den andra upplagan trycktes i Stockholm senare samma år utan några revideringar av innehållet – endast sättningen skiljer dem åt. I uppsatsen hänvisas genomgående till den första av dessa upplagor.

27 Hedin, Kopporna kunna utrotas. Omfattningen av upplagan och det ekonomiska bidraget meddelades bland annat i samtida tidningsnotiser, se Örebro Weckoblad, 1803–10–08.

Stundom inkluderades även deras egna iakttagelser och utvärderingar av metoden. Det är huvudsakligen utifrån dessa källor som det praktiska samarbetet mellan läkare och vaccinatörer kommer vara möjligt att diskutera. Vaccinationsrapporterna och årsberättelserna är inordnade i Riksarkivet men en mängd av dem publicerades även i tidskriften Veckoskrift för läkare och naturforskare som gavs ut i femton band kring sekelskiftet 1800.²⁸ Tidskriften hade som syfte att uppmärksamma både nya rön och avhandlingar men även att framföra erfarenheter och betraktelser som andra läkare kunde ha gagn av i sin utövning. På samma gång var den tänkt att rikta sig mot ”hvar och en uplyst Medborgare”.²⁹ Redaktören och läkaren Sven Anders Hedin var en central aktör i etablerandet av vaccinationen och under perioden även tätt knuten till Kollegiet.

Det urval av rapporter, artiklar och berättelser han gjorde kan rimligtvis antas ha tillskrivits ett kunskapsmässigt värde i och med att de publicerades. I sin ursprungsform var rapporterna del av en inomvetenskaplig diskussion och fragmentariska stycken i myndigheternas informationsinhämtning. Emedan de införlivades i en publikationsform som vände sig till en bredare allmänhet kom adressaterna och den tilltänkta publiken att omfatta fler än vad som ursprungligen var tänkt.

Urvalet av källor i föreliggande uppsats har skett på grundval av att samtliga texter på något sätt berör vaccinationen som praktik. Källorna och har inhämtats genom medicinvetenskapliga bibliografier och katalogsökningar med tidsenligt språkbruk.³⁰ Även texternas betydelse i sin egen samtid har tagits i beaktande vid urvalet. Somliga av texterna var välkända bland vaccinationens utövare och hänvisas till i de rapporter eller i verk som publicerades. Antingen fungerade de som introduktioner av åtgärden eller som behjälpliga handböcker. Den samtida medicinvetenskapliga relevansen har även kunnat motiveras genom de referenser som går att finna i avhandlingsserien Initia Historiæ vaccinationis in Svecia (1816–21), som behandlade de skrifter som ansågs viktiga under etableringen av vaccinationen i Sverige.³¹ Poängen med att ta hänsyn till texternas betydelse i sin egen samtid har varit att inkludera material som i någon mån går att betrakta som representativt för den svenska läkarkåren som helhet då texterna mottogs utan större kontroverser.

28 Från 1820 finns provinsialläkarnas årsrapporter transkriberade och digitaliserade via Linköpings Universitet.

29 Sven Anders Hedin, Veckoskrift för läkare och naturforskare, Band 1 (Stockholm, 1781), s. 2.

30 Bland annat upprättades en bibliografisk förteckning över publikationer på smittkoppsvaccinationen i en medicinvetenskaplig tidskrift 1896, se Hygiea, nr. 58, juni (Stockholm, 1896), s. 622–633. Läkare övergav inte benämningen ympning i skiftet mellan inokulationen och vaccinationen utan det levde kvar i språkbruket, om än begränsat. I sökningar har variationer av ”ko-koppor”, ”ympning”, ”vaccination”, ”smittkoppor”, ”skydds-koppor”,

”barn-koppor”, ”mennisko-koppor” använts. Exempelvis kan det första varieras som ”koppor”, ”koppympning”,

”kopp-ympning”, etc. Material som exkluderas i. o. m. avgränsningarna utgörs i första hand av notiser i dagstidningar.

Merparten av dessa, baserat på sökningar såsom smittkoppor, är nekrologer som säger föga om läkarnas förhållningssätt till sjukdomen eller de preventiva åtgärderna mot denna.

31 Zetterström, Initia Historiæ vaccinationis in Svecia. Även denna avhandling sågs som relevant i sin samtids medicinvetenskapliga sammanhang. Bland annat recenserades den första delen med goda omdömen i Svenska Läkare- Sällskapets Handlingar, Band 4 (Stockholm, 1817), s. 530ff.

De teoretiska utgångspunkterna har inspirerat uppsatsens frågeställningar och kommer till viss del även färga metoden, i synnerhet beträffande hur källmaterialet läses och analyseras. Manualerna, propagandaskrifterna, rapporterna, artiklarna och notiserna betraktas som bärande beståndsdelar i läkarnas gränsdragningspraktiker och därigenom som medvetna och strategiskt utformade språkhandlingar som söker kommunicera epistemisk auktoritet kopplad till den specifika utövningen. För att ta fasta på vad läkarna gjorde för att kultivera vaccinets tillförlitlighet hos sina läsare spelar källornas retorik och språkbruk en betydande roll. Följaktligen kommer en närläsande metod att tillämpas med vilken analysen kommer röra sig mellan texterna och de olika kontextuella nivåerna. I diskussionen av materialet krävs en bredare kunskap om de sammanhang texterna var en del av eftersom de ofta innehåller outtalade hänvisningar till samtida skeenden och till andra verk. Ett sådant sammanhang är den bredare läkarvetenskapliga kontexten vid 1800-talets början.

Många av skriftställarna var väl belästa och deltog med sina författarskap i en större internationell medicinvetenskaplig diskurs genom att, uttalat eller ej, hänvisa till eller gå i polemik med andra läkare. Ett annat, som i denna uppsats utgör det mest centrala, är tydligare avgränsat till den svenska läkarkåren, vilket exempelvis yttrar sig i anspelningar på händelser och personer som den tilltänkte läsaren förväntades vara mer eller mindre väl förtrogen med. Texterna är kort sagt tillkomna i särskilda sammanhang och bör således undersökas och beskrivas mot bakgrund av dessa. Därför kan inte heller samspelet mellan myndigheter, befolkning och läkekonstens utövare helt lämnas därhän. Interaktionen mellan dessa instanser kommer stundtals föras fram för att ge en djupare förståelse för texternas förutsättningar och villkor. Läkarna var tvungna att förhålla sig till myndigheternas förordningar, vilket rimligtvis bör ha färgat vad som var tänkbart att yrka på i sina förslag.

För att uppmärksamma de strategier med vilka läkarna försökte etablera epistemisk auktoritet har jag framförallt sökt urskilja återkommande teman i förslagen som fördes fram av läkarna. Att ett av propagandaskrifternas syfte var just att lansera uppslag för vaccinationens organisering gör dem till de viktigaste källorna för en dylik undersökning. Skrifterna har tolkats och sedan ställts mot varandra i syfte att uppmärksamma såväl gemensamma beröringspunkter som enskilt förekommande teman. Jag har framförallt sökt urskilja de tillvägagångssätt för främjandet av vaccinationens spridning som läkarna förde fram som effektiva, och övervägande kommer de olika strategierna och förslagen föras fram var för sig för att sedan kontrasteras mot varandra. Stundtals, exempelvis då förslagen i propagandaskrifterna ställs mot förhållningssätten som kom till uttryck i årsberättelserna, kommer dock föreningsbanden och de gemensamma beröringspunkterna mellan propagandaskrifterna att framföras som representativt för just denna genre.

Den tidsliga avgränsningen spänner över sju år och tar sin utgångspunkt i när vaccinationen i dagstidningen Stockholms Posten år 1798 nämns för första gången i publicerad form. Det bör dock påpekas att det några månader före detta inkom ett brev till Kollegiet från en läkare som under sin vistelse i London tog del av Jenners artikel och som i sitt brev redogjorde för denna. Ett utdrag från brevet publicerades i en medicinvetenskaplig tidskrift följande år och det är första gången vaccinationen omtalas i skrift i Sverige.³² Från denna begynnelsepunkt rör sig undersökningen sju år fram i tiden vilket i sammanhanget för den historiska forskningen på smittkoppsvaccin innebär att den tidsmässigt är snävt avgränsad. Detta för att i större detalj kunna analysera de texter med vilka läkare introducerade vaccinationen för allmänheten.

Uppsatsens struktur

Den empiriska analysen är uppbyggd i tre delar. I undersökningens inledande del ”Vaccinationens införande och utförande” introducerar jag som kortast smittkopporna som sjukdom och den preventiva behandling som stod till buds före vaccinets upptäckt. Därefter ligget tonvikten huvudsakligen vid hur vaccinet först kom till Sverige och det organisatoriska nätverk som bildades under 1800-talets första år. Jag beskriver här de olika beståndsdelar som vaccinationsarbetet bestod av och diskuterar olika läkares åsikter kring upptäcktens potential. Innan blickfånget riktas mot hur läkarna förhöll sig till icke-legitimerade aktörer analyseras läkarnas attityder gentemot vaccinet och vad det hade för betydelse för den enskilde läkaren respektive läkarkåren som kollektiv. Kapitlet utmynnar i en redogörelse för hur läkarna förhöll sig till vaccinationen och i ljuset av detta även hur de förhöll sig till varandra.

I del två, som bär titeln ”Vaccinatörerna och läkarna”, riktas blickfånget mot hur läkarna upprättade yrkesmässiga gränser gentemot präster och klockare, samt mot de olika strategiska punkter de i sina förslag lade vikt vid. Sett till omfång är detta parti det tyngst vägande i uppsatsen.

Det material som huvudsakligen kommer att analyseras i diskussionen av hur läkarna hävdade epistemisk auktoritet och de strategier som formulerades för att främja kunskapens spridning är propagandaskrifterna och tidningsartiklarna. Jag söker även urskilja vad läkarna ansåg vara det största hindret för vaccinets utbredning och vad detta hade för betydelse för de gränsdragningar som gjordes.

I undersökningens tredje del, ”Förhållningssätt i praktiken”, undersöks relationen mellan läkare och icke-legitimerade så som de framställdes i de vaccinationsrapporter och årsberättelser som

32 Fredr. Schultzen, “Utdrag af et Bref til Collegium-Medicum från Doct. Eredr. Schulzen i London”, Vetenskapshandlingar för Läkare och Fältskärer, Utgifne af Sven Hedin, T. 6, H. 2 (Stockholm, 1799), s. 36–41.

författades i landet under tidsperioden. Dessa framställningar kommer också ställas i relief till förslagen i propagandaskrifterna.

Resultaten av dessa tre delar kommer avslutningsvis att föras samman och diskuteras i ett avslutande kapitel.

DEL I

VACCINATIONENS INFÖRANDE OCH UTFÖRANDE

Smittkopporna och vaccinet

Smittkoppor var en epidemisk infektionssjukdom som obarmhärtigt drabbade människor från alla skikt i samhället. Den grupp som löpte störst risk att smittas var barn. Sjukdomen var särskilt utbredd i Europa under 1700-talet och bara i Sverige tog den närmare trehundratusen liv under århundradets andra hälft.³³ Under ett av de värsta åren i landet steg dödssiffrorna till över femtontusen.³⁴ Utmärkande för sjukdomen var de koppor som bredde ut sig över kroppen och som orsakade stor smärta för den smittade. En läkare förklarade kring sekelskiftet 1800 att lidandet inte kunde ”beskrifvas med ord, utan blott ses i naturen, eller rättare, blott kännas af den, som har dem. Hela kroppen från hufvud till fötter är betäckt med otaliga sammanflytande Koppor, och bränner som eld”.³⁵ Förutom de karakteristiska hudutslag som yttrade sig på den sjuke har den omisskännliga doft som utsöndrades från de förruttnande pustlerna förts fram som ett typiskt kännetecken. Kring sekelskiftet 1800 kunde svenska läkare tala om att de i sin yrkesutövning uppmärksammat så kallad ”koppstank”.³⁶ Senare vittnesmål har givits av en läkare som hävdar att han med övad näsa kunde upptäcka smittade personer i rum han ännu inte beträtt och att han två gånger i sitt arbete kunnat lukta sig till sjukdomen. Bland mångfalden av sinnesintryck, ena gången i en indisk sjukhuskorridor och andra gången i en gränd i ett pakistanskt fattigkvarter, utmärkte sig odören med sin kadaverlika stank och varskodde honom om att smittkoppssjuka fanns bakom närbelägna dörrar.³⁷ Läkaren var aktivt deltagande i den globala vaccinationskampanj som i olika omgångar under 1900-talets andra hälft samordnades av Världshälsoorganisationen och som syftade till att bekämpa smittkopporna, vilket med tiden förklarades vara ett framgångsrikt företag:

1980 är det officiella året för smittkoppornas utrotande och numera finns det bara två virusstammar kvar på jordens yta, varav den ena förvaras i USA och den andra i Ryssland. Få farsoter har kunnat förklaras eliminerade, men just smittkoppor är i detta avseende en sjukdom som har sin hemvist i det förflutna.³⁸

33 Sköld, The Two Faces of Smallpox, s. 27.

34 Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: Frihetstiden (Stockholm, 1997), s. 460.

35 Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, herrar kyrkoherdar i Skåne och Blekinge tillegnadt af E.Z. Munck af Rosenschöld (Lund, 1802), s. 10.

36 Kongl. Collegii Medici Underrättelse och Föreskrift, huruledes, När Kopp-farsot yppas, Koppympning Med lycklig framgång och utan fara bör anställas (Stockholm, 1800), s. 3.

37 William H. Foege, House on Fire: The Fight to Eradicate Smallpox (Berkeley, 2011), s. 3.

38 Det är dock möjligt att argumentera för sjukdomens fortsatta närvaro i nuet eftersom viruset finns kvar på jordens yta. Inte endast beträffande dess blotta existens, utan även sett till de pennfejder som ägt rum i diskussionen om

Vaccinationen var inte den första eller enda preventiva behandlingen mot smittkoppor. Tidigare hade man utfört inokulationer eller, som de ibland benämndes, variolisationer. En lyckad inokulation bestod i att varet från en smittkoppa fördes in under huden på en frisk person och ledde i lyckliga fall till att denne efter en lindrig infektion blev motståndskraftig mot sjukdomen.

På grund av riskerna att drabbas av en mer elakartad infektion, och i värsta fall dö eller bli ärrad för livet, fick metoden aldrig läkarnas eller befolkningens oinskränkta förtroende.

Sedan den engelske läkaren Edward Jenner låtit publicera sina rön om hur människan kunde skyddas mot sjukdomen i slutet av 1700-talet kom istället en ny metod att tillämpas över stora delar av världen. Jenner uppmärksammade att personer som på grund av kontakt med nötkreatur ådragit sig kokoppsinfektioner var motståndskraftiga mot smittkoppor, varför inympningen av det mindre aggressiva ämnet vaccinia, från latinets ord för ko, framfördes som ett säkrare förfaringssätt än tidigare metoder. Även om snarlika försök med olika utgångar utförts av andra läkare var det efter artikeln An Inquiry into the Causes and effects of Variolae Vaccinae, Known by the name of Cow-Pox (1798) som genomgripande förändringar skedde i medicinvetenskapens behandlingar mot sjukdomen.³⁹ Till skillnad från inokulationen med dess risker ansågs vaccinet kunna skydda människan utan några allvarliga komplikationer eller faror.

Att beskriva smittkoppor som en virussjukdom skulle te sig främmande för de historiska aktörerna kring sekelskiftet 1800. Idag förklaras både vaccinia- och variolaviruset som en del av familjen poxvirus men före virologins genombrott talade läkare istället i termer av sjukdom eller koppsmitta. Inte heller immunisering var ett begrepp som användes för att beskriva vaccinationens ändamål. Hellre talade man om att kroppen var förmögen att förvara eller skydda sig mot sjukdomen om den någon gång blev utsatt för den. Vaccinet beskrevs stundtals som just ett förvaringsmedel. I början av 1800-talet frågade sig en svensk läkare retoriskt hur det utslag som uppstod på vaccinationens ympställe kunde skapa ett skydd mot den mer våldsamma sjukdomen smittkoppor utan att ge patienten några allvarliga komplikationer. Det var väl känt att människor som någon gång överlevt sjukdomarna smittkoppor, mässling och kikhosta inte kunde drabbas igen under sin livstid. Läkaren kunde inte förklara detta med mer än att det var grundat i den

virusstammarnas slutgiltiga förstörande. Dessa diskussioner har bland annat förts i medicinhistoriska sammanhang på 1990-talet. Se bland annat Peter Razzell, ”Should Remaining Stocks of Smallpox Virus be Destroyed?”, Social History of Medicine, vol. 8:2 (Oxford, 1995), s. 305–307; Derrick Baxby, ”Should Smallpox Virus be Destroyed? The Relevance of the Origins of Vaccinia Virus”, Social History of Medicine, vol. 9:1 (Oxford, 1996), s. 117–119.

39 Stavningen av Jenners första artikel är omtvistad. Ovanstående nyttjas av bland andra mikrobiologen Derrick Baxby som även genomgående korthugget omnämner artikeln som Jenners Inquiry i en mängd texter, däribland Derrick Baxby, ”Two Hundred Years of Vaccination”, Current Biology, vol. 6:7 (London, 1996) s. 769–772. Svenska läkare kunde vid tiden för artikelns publicering skriva fram den något längre titeln som betonar de lokala elementen i sjukdomen:

An Inquiry into the Causes & Effects of the Variolae Vaccinae, Disease, discovered in some of the Western Counties of England, particularly Glocestershire; and known by the Name of the Cow-Pox, se ”Utdrag af et Bref til Collegium-Medicum från Doct.

Eredr. Schulzen i London”, Vetenskapshandlingar för Läkare och Fältskärer, Utgifne af Sven Hedin (Stockholm, 1799), s. 37.

prövade erfarenheten och konstaterade därför: ”Wi wete ej huru, men wi wete, at det så är.”⁴⁰ Man antog att sjukdomar spreds mellan människor och att somliga sjukdomar även kunde smitta mellan människa och djur, men förklaringsmodellerna skiftade. Den vätska som bildades i de kroppsliga utslag som uppstod vid smitt- och kokoppor kallades ofta för ett gift, varför vaccinet stundtals även kallades för koppgift.⁴¹ Smittkopporna antogs vidare kunna överföras mellan människor via kroppskontakt och ta fäste i både levande och döda föremål i den sjukes närhet. Enligt vissa läkare kunde smittan även spridas i den luft som omgav den sjuke.⁴² Efter medicinska försök utförda vid sekelskiftet 1800 konstaterades att människor inte kunde smittas oralt. En svensk läkare hade, efter att ha doppat russin i varet från smittkoppor, förmått tolv barn i sitt distrikt att förtära koppgift utan några kroppsliga reaktioner hos patienterna.⁴³ Smittan krävde enligt rådande rön kontakt med huden och när det väl funnit sin väg in i kroppen kom giftet att föröka sig i blodet.⁴⁴

Det första omnämnandet

Innan fokus riktas mot hur samarbetet mellan läkare och icke-legitimerade aktörer förlöpte vid vaccinationsarbetet kommer jag att uppehålla mig vid samarbetet mellan läkarna själva. Både rönen om vaccinationen och åtgärdens verksamma ämne distribuerades som en del av en inomvetenskaplig kommunikation vilken möjliggjordes genom olika nätverk av aktörer. Även om det redan i ett tidigt skede fanns en utbredd välvilja gentemot vaccinationen inom den svenska läkarkåren var förloppet kring införandet inte helt befriat från slitningar, konflikter som uppstod men stillades redan under 1800-talets första år. I skrifter från tiden blottläggs också delar av det motstånd mot praktiken som utgör själva grunden till icke-legitimerade aktörers tillträde till området.

När Jenners iakttagelser nådde Sverige var kännedomen om sjukdomen kokoppor begränsad varför de första som redogjorde för rönen lade stor vikt vid sjukdomens olika kännetecken. I detta inledande skede rådde viss osäkerhet kring huruvida just kokoppor var en korrekt översättning av det engelska ordet cowpox men det nyttjades ändå genomgående från och med det första omnämnandet.⁴⁵ I det brev som år 1798 skrevs till Kollegiet betonades sjukdomens lokala prägel

40 Rosenschöld, Til allmänheten om kokoppor, s. 23.

41 Hedin, Kopporna kunna utrotas, s. 8, 12.

42 Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, herrar kyrkoherdar i Skåne och Blekinge tillegnadt af E.Z. Munck af Rosenschöld. (Lund, 1802), s. 14.

43 Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 22, 125.

44 Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 7.

45 Schulzen skriver: ”Jag vet ej, om jag på ängelska Bondens Auctoritet kan uptaga namnet Ko Koppor.” Se Vetenskapshandlingar för Läkare och Fältskärer (Stockholm, 1799), s. 37. Osäkerheten hos Schulzen tycks främst grunda sig i att Jenner förklarade sjukdomen som härstammande från hästar. I Stockholms Postens notis garderade man sig genom att skriva ut både kokoppor och den engelska benämningen av sjukdomen, se Stockholms Posten, 1798–11–03.

och att den spreds mellan tjänstefolk och husdjur. I referatet berättar författaren att Jenner upptäckt sjukdomen i Gloucestershire och att han varit av uppfattningen att den troligtvis härstammat från hästar som genom flertalet värdar till slut smittat mjölkerskor. Det rimligare överföringsledet förklarades bestå i att hästkarlar oaktsamt förrättat mjölkning efter att ha haft kontakt med hästhovar och att sjukdomen då ansatt kornas juver och spenar för att sedermera spridas tillbaka till människor. Varet från de blemmor och pustler som uppstod på djurens kroppsdelar beskrevs av avsändaren som det gift som frambringade sjukdomen. Vad som framhölls som anmärkningsvärt var att de människor som haft den inte kunde drabbas av smittkopporna.⁴⁶ I Stockholms Posten presenterades kokoppornas kännetecken i relation till smittkoppornas och i jämförelse framstod den tidigare sjukdomen som obetydlig, ”ganska lindrig” och ”aldrig dödande”.⁴⁷ Koppornas utbredning över kroppen var inte lika omfattande och febern inte lika våldsam och långvarig. Även om metoderna stod under prövning och man i England fortfarande utforskade vaccinets möjligheter var de svenska läkarna i ett tidigt skede odelat välvilliga och fyllda av förväntan inför praktikens kommande nytta för människan.

Kokoppornas och ympmaterians platsbundenhet till vissa delar av England underströks redan i Jenners artikeltitel.⁴⁸ En svensk dagstidning lät mena att varet för behandlingen endast fanns i Gloucestershire och att man därifrån skulle förse hela världen med materia för vaccinationen.⁴⁹ Snart visade det sig dock att det inte endast var i England som duglig kokoppmateria för ändamålet stod att finna, även om landet på många sätt förblev ett nav i vaccinets spridning. En italiensk läkare upptäckte i början av 1800-talet en variant av sjukdomen i Lombardiet och prövade dess duglighet som vaccin. Efter försöken konstaterades att den gav mildare reaktioner än den materia som sänts honom av Jenner varför både viruset och iakttagelserna skickades till England. Därifrån levererades det vidare till andra läkare både inom och utom landet, troligtvis även till Köpenhamn.⁵⁰ Var och en i nätverket av utövare utgjorde viktiga länkar i vaccinets utbredningskedja och mycket tack vare dem kunde fler ta del av vaccinet. Materian mottogs och användes på patienter vars

Den enda avvikelsen från benämningen som jag funnit från första omnämnandet genom 1800-talets första två decennier återfinns i en brevväxling mellan två läkare vilka till en början ställde sig kritiska till metoden. Av dessa kallades sjukdomen förvisso för kokoppor men stundtals benämndes den som ”fäkoppor”, se Pehr Afzelius &

Christopher Carlander, ”Brevväxling mellan Christopher Carlander och Pehr Afzelius 1789–1822”, Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapets Årsskrift Supplementum 14, [Samlade och kommenterade av Lars Öberg, Utgivna i samarbete med Stig Cronberg] (Lund, 1991), s. 87.

46 Schulzen, s. 38ff.

47 Stockholms Posten, 1798–11–03.

48 Jenner, An Inquiry into the Causes & Effects of the Variolae Vaccinae, Disease, discovered in some of the Western Counties of England, particularly Gloucestershire; and known by the Name of the Cow-Pox (1798).

49 Inrikes Tidningar, 1800–09–02. Artikeln publicerades ursprungligen i Hamburgischer Correspondent några veckor tidigare.

Samma artikel publicerades även i en annan tidning en vecka senare med en annan översättning, se Göteborgs Allehanda, 1800–09–10.

50 Sköld, The Two Faces of Smallpox, s. 351.

varande utslag alstrade nytt ympämne som sedermera skickades till andra läkare. Somliga källor berättar om hur detta kunde gå till i praktiken och hur vaccinet först kom till Sverige.

Den första vaccinationen?

I en vaccinationsrapport som undertecknats i mars 1802 av läkaren J. H. Engelhardt berättas att han året innan reste till Köpenhamn där vaccinationen pågick i större omfattning. Han hade visserligen tidigare tagit del av de nya kunskaperna både brevledes och genom läkarvetenskapliga tidskrifter men under vistelsen fick han för första gången tillfälle att beskåda metoden med egna ögon. Av danska kollegor gavs en förevisning av hur vaccinationen skulle utföras och därefter överlämnades det ämne av vilket praktiken var beroende. På en breduddad guldnål i en väl försluten flaska förde Engelhardt med sig frisk kokoppsmateria tillbaka över sundet och utförde dagen efter hemkomsten till Lund sitt första ingrepp på sin nästan två år gamla son. Materian, som vid det laget hade torkat, löstes upp med vätska (hans egen saliv) på en nagel. I detta doppades sedan en lansettspets med vilken tre stick gjordes i vardera överarm. Efter fem dygn utbröt en reaktion med rodnader på ympställena och på det nionde dygnet drabbades barnet av en åtta timmar utdragen feber som fullbordades med uppkastningar. Tätt därpå återfick pojken både aptit och leklust, sjukdomen var över och försöket förklarades lyckat. Förutom att ta materia från pojkens utslag för att sedan ympa andra personer uppgav Engelhardt att han sände materia till andra läkare som kunde tänkas intressera sig för metoderna.⁵¹ Därigenom bildade han ytterligare en knutpunkt i smittkoppsvaccinets organisatoriska nätverk.

Mellan raderna kastar rapporten ljus över de olika beståndsdelar som vaccinationens verkställande och organisering bestod av. Längre fram kommer dessa beståndsdelar få större utrymme och i vissa avseenden ge struktur åt analysen, varför de helt kort bör tydliggöras och urskiljas redan nu. För det första bestod arbetet av de element som omgärdade kunskapens spridning, det vill säga de undervisande och upplysande funktioner som antingen innehades av olika aktörer eller som medierades genom texter som spreds. I somliga fall kan de undervisande respektive upplysande funktionerna vara svåra, och inte alla gånger nödvändiga, att hålla isär eftersom exempelvis en text kunde meddela läsaren om rönen och samtidigt beskriva vaccinationens utförande. För det andra bestod arbetet av de element som var kopplade till de praktiska göromålen. Hit hörde hanteringen av materia, ingreppets utförande och den efterföljande okulärbesiktningen. Till dessa hörde även de administrativa sysslor som vaccinationsrapporten i sig

51 Vaccinationsrapport av J. H. Engelhardt (1802), Riksarkivet, Collegium medicum (1663–1813), E 4 Vaccinationsrapporter 1802–1805 (SE/RA/420606/E4:1).

är ett resultat av. Min uppdelning i de två beståndsdelarna kommer knytas samman med rollfördelningen mellan de berörda aktörerna och kommer således motiveras och göras tydligare framledes. Dessförinnan finns det anledning att dröja kvar vid Engelhardts rapport eftersom innehållet också vittnar om den prestige som stod på spel vid införandet av en ny medicinsk behandling.

Händelsen var en av de första i sitt slag i Sverige vilket Engelhardt var väl medveten om då han inledningsvis i sin rapport skrev:

Det är väl en ganska obetydelig omständighet, at jag var den förste, som i Malmö-hus Län, —ja, jag vågar nästan tro, i Sverge,— införde och ympade Ko-kopporna; jag bör dock nämna den, emedan det är en sanning, som, oaktadt alla charlataneriets och det barnsliga skrytets försök at bortskymma henne, likväl, i likhet med all sanning, blir fast och oföränderlig.⁵²

Att Engelhardt ville tydliggöra att han var först i trakten med metoden och understryka sanningshalten i påståendet hade sin grund i en händelse som ägt rum inte långt därifrån. Han var nämligen inte ensam om att ha besökt de danska läkarna för att erhålla materia och få metoden demonstrerad. Samma dygn återvände läkaren Eberhard Munck af Rosenschöld till Malmö efter en vistelse i Köpenhamn och ympade redan en timme efter hemkomsten en kollegas två barn.

Eftersom Engelhardt väntade med ingreppet till dagen efter han återvänt till Sverige föll han på målsnöret med knapp marginal vilket gav upphov till meningsskiljaktigheter rörande vem som egentligen varit först. Lite mer än ett år senare redogjorde de vaccinerade barnens far, som var regementsfältskär i staden, för händelserna i en rapport till Kollegiet som bland annat föranletts av konflikten. Fadern berättade att ”en Läkare här på orten”, det vill säga Engelhardt, lagt en stor heder i att förkunna sig som den första vaccinatören men att han vid tiden för rapportens författande upphört med påståendet eftersom det enligt fältskären var ”osannt och updigtat”.⁵³ Bevis för tidsangivelserna förklarades finnas men presenterades aldrig eftersom han inte ville tära på Kollegiets tålamod eller tid med ett spörsmål som enligt honom ändå inte hade någon nämnvärd betydelse.⁵⁴

Att Engelhardt i sin rapport beskrev sina motståndare i termer av charlataneri var i sammanhanget ett kraftfullt ordval. Det hade en tydlig koppling till den värdeladdade termen kvacksalvare som användes av läkare för att positionera sig gentemot de icke-legitimerade. Ett av skälen till Collegii medici bildande år 1663 var att man genom skråmässiga privilegier ville kunna

52 Vaccinationsrapport av J. H. Engelhardt.

53 Ämbetsberättelse av Gottfrid Beyer dat. 1803 i Veckoskrift för läkare och naturforskare, Band XV, red. Sven Anders Hedin (Strängnäs, 1807), s. 106. Munck af Rosenschöld skildrade även sitt första ingrepp kortfattat, dock utan att nämna någon uppblossad konflikt med kollegan Engelhardt, se Rosenschöld, Til allmänheten om kokoppor, s. 28.

54 Gottfrid Beyer, s. 106.