I föreliggande arbete har jag undersökt smittkoppsvaccinets introduktion i Sverige mellan åren 1798–1805. Utgångspunkten har varit de läkare som verkade för att kunskapen om vaccinet skulle spridas i landet och som strävade efter att åtgärden skulle omfamnas av en större del av befolkningen. Utifrån detta har fokus riktats mot de strategier som läkarna spådde vara vaccinationen till gagn och hur läkarna strävade efter att etablera förtroende för metoden. Eftersom präster och klockare involverades i utövningen har stor tonvikt även legat vid att analysera hur läkarna förhöll sig till dessa icke-legitimerade aktörer och hur gränsdragningar gjordes på medicinvetenskapens område.
Till skillnad från 1804 års kungörelse i frågorna utgjorde klockare inte en självklar grupp att engagera i vaccinationsarbetet enligt de läkare som författat propagandaskrifter och tidningsartiklar från tiden. Somliga var skeptiska med hänsyn till klockarnas ofördelaktiga karaktär och föredrog istället prästerna. Andra betraktade grupperna som likvärdiga och behjälpliga att se till att utövningen kunde ske i större omfattning. De källor vari författarna redogjorde för hur arbetet mot smittkopporna förfarit i just deras område förde tydligt fram klockarna som viktiga biträden vid utförandet av åtgärden. Gemensamt för de olika publikationsformerna var att klockarna alltid knöts till uppgifter som hörde det praktiska utförandet till. Somliga författare ansåg klockarna vara passande för att ombesörja ympningen och att sköta rapporteringen i distrikten, men de flesta betraktade klockarna som lämpade endast till att utföra de efterföljande okulärkontrollerna av patienterna.
Sett till de praktiska delarna av arbetet tilldelades och intog prästerna liknande roller. Läkarna ville verka för smittkoppsvaccinets utbredning och var till viss del villiga att upplåta delar av arbetet åt klockare och präster. Vad gällde utövningen behöll läkarna de delar arbetet som av dem förklarades vara av störst betydelse – det vill säga hanteringen av vaccinämnet. Deras argument grundade sig i att de förmodades ha erfarenheter och kunskaper med hjälp av vilka de utmärkte sig från de andra aktörerna. Även om delar av medicinvetenskapens område överläts till präster och klockare upprätthöll alltså läkarna sin särskilda expertis. I en tid då läkarna behövde hjälp med att bekämpa smittkopporna luckrades gränserna upp mellan läkare och icke-legitimerade. Samtidigt uppfördes nya gränser inom medicinvetenskapens område, som tydliggjordes i och med myndigheternas förordning.
Läkarna ämnade engagera prästerskapet i fler sysslor kopplade till smittkoppsvaccinationens organisering än de som hörde till det praktiska utförandet. I tidigare forskning har prästernas funktion i vaccinationsarbetet främst belysts utifrån myndigheternas perspektiv, där deras roll i det
praktiska utförandet sågs som viktig eftersom de konstituerade ett förbindelseelement mellan stat och befolkning. Denna studie har visat att prästerna hade en stor betydelse även för de läkare som försökte sprida vetskapen om vaccinets goda verkan. De funktioner som läkarna ville ålägga prästerskapet hörde framförallt samman med hur kunskapen kommunicerades och hur tilliten för denna medicinvetenskapliga upptäckt skulle förankras hos befolkningen. Det var viktigt för läkarna, och efter hand även för myndigheterna, att se till att vaccinationen faktiskt kunde utföras på en större del av populationen. För dessa göromål engagerades bland annat klockare och präster som biträden i arbetet. Men den största utmaningen för de svenska läkare som tog till orda i frågan var hur ett utbrett förtroende för den egna kåren, och därmed även för vaccinet, kunde skapas. De olika förslag med vilka läkarna hade för avsikt att ingjuta förtroende för vaccinet har i uppsatsen diskuterats som strategier för att etablera epistemisk auktoritet. Den inomvetenskapliga skepsis som kom till uttryck och de konflikter som blossade upp mellan svenska läkare under 1800-talets början utgjorde inget betydande hinder för vaccinets utbredning i landet. För läkarna som publicerade propagandaskrifter stod det största motståndet mot vaccinet att finnas hos befolkningen. Författarna tog för givet att det skulle vara svårt att förmå allmogen att vaccinera sig;
det är framförallt detta hinder som läkarna försökte övervinna och mot vilket strategierna var riktade.
Somliga strategier hade ett utpräglat fokus på läkarnas identitet och de ideal som ansågs eftersträvansvärda. Till läkarnas ethos hörde att vara oegennyttig i sin utövning och att inte ta betalt för behandlingarna. Genom att anspela på det idealet hoppades man kunna parera folkets förmodade skepsis. Riskerna för att allmogen skulle tro att läkarna var drivna av ekonomisk vinning skulle övervinnas genom att läkarna kunde visa upp en oegennyttig drivkraft.
Men de flesta av läkarnas förslag hade inte så mycket med det egna tillvägagångssättet att göra.
Istället var det prästerskapets inflytande som stod i fokus. Att slå sig samman med denna grupp av aktörer var en av de mest centrala strategierna för att övervinna motståndet hos befolkningen. Om prästerna kunde engageras i frågan spådde läkarna att kunskapen om vaccinet skulle spridas snabbare till befolkningen, eftersom prästerna kunde kommunicera kunskapen effektivare. Många av skrifterna skickades ut gratis till församlingarna i landet och i tidningsartiklar förde läkare fram exempel på präster som visat sig betydelsefulla i arbetet mot sjukdomen för att det skulle inspirera andra. Läkarna förordade även strategier som prästerna kunde dra nytta av i sin kunskapskommunicering. Det förmodade inflytandet över befolkningen hörde på många sätt samman med de sociala sammanhang som prästerna verkade i.
Även om yrkesmässiga gränser upprättades och läkarna var måna om att kvarstå som överordnade i organisationen av vaccinationerna kan även andra gränsdragningspraktiker skönjas i
dessa sammanhang. Särskilt intressant här är hur läkarna faktiskt tog prästerna till hjälp för att utvidga gränserna för de medicinvetenskapliga området, genom etableringen av vaccination som en del av det. Prästerna skulle också värvas till flera delar av vaccinationsarbetet, däribland de hälsoupplysande funktionerna. Genom olika förslag som läkarna förde fram skulle kunskapen, som betraktades som medicinvetenskapens triumf och därtill som del av en upplysningstradition, spridas över befolkningen med prästernas hjälp. Syftet var att prästerna genom sitt inflytande skulle övertyga befolkningen på ett trovärdigt sätt och därigenom förmedla epistemisk auktoritet.
Liknande inflytande kunde förvisso tillskrivas också andra ståndspersoner, men prästerna ansågs särskilt lämpliga för uppdraget eftersom de utgjorde en homogen grupp som dessutom var utbredd i landet.
Läkare kunde också se vaccinet som ett medel för att kunna framskjuta sina egna positioner, och detta tog stundtals tydliga uttryck. Vissa läkare såg vid vaccinationens införande under 1800-talets början en chans att, likt den utländske kollega som i samtiden hyllades för upptäckten av vaccinet, skapa sig ett namn. Men det var i synnerhet sett till läkarkollektivet som förtjänsterna med vaccinet stod att finna – och för att nå dit krävdes hjälp från andra. Läkarna behövde hjälp med det praktiska utförandet, varför vissa sysslor kom att delegerades till klockare och präster.
Framförallt behövdes dock hjälp med att förmå landets population att genomgå åtgärden sig utan tvång. Med prästernas hjälp hoppades läkarna att befolkningen skulle visa förtroende för den nya medicinvetenskapliga upptäckten. Man hyste en förhoppning om att samarbetet mellan läkare och präster skulle föra med sig att fler människor vaccinerade sig av fri vilja. Med detta skulle den epistemiska auktoriteten stärkas för medicinvetenskapens företrädare i stort.
Slutord
Upprättandet av gränser kan urskiljas ur en mångfald medicinhistoriska fenomen. Utifrån kroppsliga erfarenheter och biologiska realiteter för läkarens blick språkliggörs skiljelinjer mellan hälsa och ohälsa i komplext samspel med de tidsliga och rumsliga kontexter som de förekommer i. Vad som är att betrakta som sjukt och friskt står inför oavbruten förhandling då somliga sjukdomsbilder, symtom eller tolkningsmodeller inte längre har samma relevans medan andra anses vara problem av medicinsk karaktär som bör hanteras av läkare och samhälleliga instanser. Den enskilda personens hälsa spänner över och griper in i politiska, sociala och kulturella sammanhang men utkristalliseras ofta i läkarens definitioner och begrepp. I denna process kan tillstånd och erfarenheter röra sig mellan normerna för avvikande och normalt, mellan friskt och sjukt. De kan erfaras och tolkas i ett visst sammanhang för att framledes inte längre ha bäring i sin samtid.
Förutom skiljelinjer mellan hälsa och ohälsa genomträngs medicinens historia av gränsupprättningar mellan olika hälsovårdande grupper. För att tillskansa sig förtroendet att uttolka och ombesörja den sjuka kroppen hävdas anspråk på en särskild typ av kunskap vilket ofta kräver att gränser dras gentemot andra aktörer. Den läkarvetenskapliga identiteten tydliggörs av denna kunskapsgrund och -produktion genom att den samtidigt förvägras andra. Att undersöka smittkoppsvaccinets introduktion i Sverige har kunnat blottlägga komplexiteten i sådana processer och plasticiteten i läkarvetenskapens inom- och utomvetenskapliga gränser. Smittkopporna utgjorde ett hot mot människors liv och när vaccinet introducerades krävdes samverkan mellan läkarna och de icke-legitimerade eftersom ingen av parterna ensam klarade av arbetet. I analysen av fördelningen av sysslorna har jag framförallt diskuterat läkarnas förhållningssätt gentemot andra aktörer och hur de samtidigt framhävde sin egen kompetens. Utifrån uppsatsens perspektiv har jag också kunnat belysa de delar av läkarnas utövning som rör hur förtroende skapas för de metoder man strävade efter att sprida. Vid 1800-talets början kunde andra aktörer än läkare anses mest lämpade för att skapa tilltro för medicinvetenskaplig kunskap hos befolkningen. Denna tilltro sågs som ett mer effektivt medel för att få populationen att genomgå behandlingar än att styra den med tvångsåtgärder.
Under arbetets gång har många andra frågor uppstått och stundtals har det varit svårt att behålla den utstakade riktningen i mötet med källorna. Det har framförallt varit lockande att undersöka de icke-legitimerades syn på frågan. Hur ställde sig präster och klockare till att de ålades nya sysslor?
I vilken utsträckning tog prästerna till sig läkarnas förslag på hur församlingsmedlemmarna kunde övertalas?
Emellanåt har det även varit lockande att fördjupa vissa resonemang. Analysen av hur de historiska aktörerna hävdade epistemisk auktoritet utmynnar till viss del i hur läkarna strävade efter att engagera prästerna i en styrningskonst. Och kanske är detta svårt att undvika i en undersökning av vad som med vår samtids språkbruk kan beskrivas som ett folkhälsoprojekt. Att ta avstamp i teoribildningar såsom bio-politik eller regementalitet, ett område för vilket den franske tänkaren Michel Foucault varit särskilt inflytelserik, skulle säkerligen ge studien ett annat djup och givande resultat. Men det skulle också innebära en annan riktning med ett större fokus på myndigheternas strävanden i frågorna.
En mer omfattande studie skulle med fördel kunna ha samma rumsliga avgränsning och liknande perspektiv men sträcka sig längre fram i tiden. Att smittkoppsvaccineringen blev obligatorisk år 1816 innebar inte att den stod fri från motgångar som behövde bemötas under åren som följde.
Eftersom sammanhangen skiljer sig åt från den som här undersökts håller jag det för sannolikt att läkarna nyttjade andra strategier för att hävda epistemisk auktoritet för vaccinet i de olika historiska
utsnitten. För att än en gång stödja mig på Gieryns metaforik: Specifika kontexter utgör grunden för spelplanerna inom vilka trovärdighetstävlingar äger rum. Till de mer anmärkningsvärda bakslagen hör senare insikter om det aktiva ämne som varit i blickfång för denna uppsats. Ganska snart uppdagades nämligen att vaccinet inte gav det långvariga skydd som man propagerat för i de skrifter som publicerades under seklets första år. Många av de personer som vaccinerats insjuknade i smittkopporna vad tiden led. Hur aktörerna på medicinvetenskapens område ställde sig till denna motgång och åter kommunicerade epistemisk auktoritet får andra studier visa.