Den i Nyköping verksamme provinsialläkaren Johan Martin Ekelund framlade avslutningsvis i en avhandling om vaccinationen och smittkopporna från år 1802 sina förslag på hur sjukdomen kunde
76 Sköld, ”The Key to Success”, s. 215. Min översättning.
77 Visserligen kan skillnader uppmärksammas på detaljnivåer. Exempelvis föredrog en läkare nål som verktyg vid ingreppet, se Lars Fredric Gravander, Underrättelser, rörande fördelarne af ympning med skydds-koppor och lättaste sättet att werkställa den. Uppteknade för allmogen och tillförordnade vaccinatörer i Öster-Dalarne af L.F. Gravander (Falun, 1804), ej paginerad. En annan föredrog lansett, se Peter Sundberg, Några strödda underrättelser för dem, som utan närmare kännedom, wilja befatta sig med kokoppympning (Karlstad, 1804), ej paginerad. Säkerligen har val av utrustning påverkats av vem som adresserades, exempelvis om skrifter vände sig till personer som i första hand inte var medicinska utövare (som det förra verket) eller andra läkare (som det senare).
78 Rosenschöld, Til Allmänheten om Kokoppor, s. 20.
bekämpas. Till detta hörde vilka roller präster och klockare var lämpade för.79 Allmogen beskrevs av Ekelund som full av fördomar och böjd att hemfalla åt gamla vanor, och därmed svår att övertala om att överlåta sig åt de nya behandlingar som erbjöds dem.80 Ett sätt att utan tvång förmå föräldrarna att låta vaccinera sina barn var enligt Ekelund att låta prästerna från predikstolen eller vid dop framhålla åtgärdernas nödvändighet och nytta eftersom denna grupp ”mycket verka uppå hopens tänkesätt”.81 Ett sätt för prästerna att redogöra för rönen var att göra det i och med tacksägelsen, det vill säga den del av gudstjänsten då förrättaren meddelade dödsfallen i församlingen. Om ett barn avlidit i sviterna av smittkoppor föreslog Ekelund att prästerna skulle understryka detta faktum för resten av församlingen och därefter påtala att föräldrarna ”uturaktlåtit sin skyldighet och sin omsorg till Barnets väl” eftersom de avstått från att vaccinera sitt barn.82 Därigenom skulle övriga i församlingen i bästa fall bli medvetna om vad som stod på spel samtidigt som det antogs driva fler föräldrar att låta sina barn genomgå behandlingen. Detta var för övrigt en metod som föreslogs av flera andra läkare vid tiden.83
Enligt Ekelund kunde prästerna vara vaccinationen till gagn på två sätt. Dels genom den auktoritet de hade över människorna i sina församlingar, dels genom att de kunde föra protokoll över vilka som vaccinerats så att myndigheterna skulle få vetskap om behandlingens utbredning i landet. Ekelund var dock skeptisk till att präster skulle tillåtas utföra själva åtgärderna och än mer motvillig till att klockare skulle anförtros detta ansvar. De senare hade enligt Ekelund förts på tal som lämpliga till att bistå läkarna men han själv tycks inte haft mycket till övers för detta förslag.
Klockarna ägde inte samma auktoritet över församlingens medlemmar och var enligt författaren alltför lättsinniga. Operationen var förhållandevis enkel att utföra, menade Ekelund, men den krävde trots detta en stor noggrannhet som med stor sannolikhet skulle bli försummad om den överläts åt klockare. ”Dessa personer”, skrev Ekelund, ”äga med Bönder en så nära relation, at om
79 Ekelund publicerade även en kortare artikel i Stockholms Posten tidigare samma år med titeln ”Om kokoppor eller Vaccinationen”, se Stockholms Posten 1802–03–31. I denna artikel uppehåller han sig dock endast vid metodens verkställande och hur materien bäst skulle hanteras vilket även redogjordes för, om än mer utförligt, i hans avhandling från samma år.
80 Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 201.
81 Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 204.
82 Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 204f, citat s. 205.
83 Föräldrars senkomna insikt om vaccinets potential uppmärksammades även av Rosenschöld som skrev: ”Ofta först, när de många dödas bortgång drager ett sorgeflor öfwer Stad och Land, skola Föräldrarne, fast för sent, gifwa sitt bifall åt Kokopp-ympningen”, se Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande Koppfarsoten, s. 23, n. *. Också Hedin påpekade hur effektivt det var att upplysa allmänheten om vaccinationen om den gjordes i samband med begravningarna av de barn som dött i smittkoppor, se Hedin, Kopporna kunna utrotas, s. 24. Ett decennium efter dessa publikationer redogjorde en svensk dagstidningsartikel för förordningar i Österrike i vilka föräldrar till barn som dött i smittkoppor offentliggjordes i publika blad med namn och adress för att stämpla dem ”såsom slafwar af en fördom, som bragt dem at upoffra en menniskas lif och helsa”. Se Wisby Tidning, 1813–11–13. Även där uppmanades präster att upplysa sina församlingar om vaccinationens fördelar. Således var ställningstagande rörande skuldbeläggande av föräldrar på intet sätt ovanliga vid tiden, vare sig i Sverige eller på andra håll i Europa. Inte heller prästerskapets upplysande funktioner var helt unikt för organiseringen i Sverige.
Bonden icke funne sig särdeles hugad vid dess utförande, blefve den säkert ogjord och med underslef behandlad: De äro dessutom icke allestädes af den mäst ordentliga lefnad”.84 Prästerna stod i högre aktning hos Ekelund, men inte heller de betraktades som lämpade att anförtros ansvaret eftersom de saknade grundläggande kunskaper om materiens inhämtning och säkerställande. Den mest kvalificerade gruppen för dessa sysslor förklarades vara den han själv hörde till, det vill säga provinsialläkarna, vilka beskrevs som behöriga att sinsemellan upprätta ympningskretsar för att se till att frisk materia fanns att tillgå i de olika områden som de var verksamma i.85 Men prästerna ansågs alltså ha andra viktiga roller att spela. Det var inte endast genom publicerade texter som Ekelund sökte engagera prästerskapet att inta upplysande roller i arbetet mot smittkopporna. I en vaccinationsrapport som undertecknats av honom samma år återges att han genom kontakter inom läkarkåren och kyrkan fått flera präster att upplysa sina församlingsmedlemmar om vaccinationen samt verka för att dessa skulle genomgå behandlingen.86
Den nära förbindelsen mellan präster och församlingsmedlemmar sågs av många läkare som en tillgång som de själva saknade. Rosenschöld, som själv var verksam i Malmö, skrev att prästerna mötte en större del av befolkningen och därmed även var väl bekanta med de sjukdomar som plågade dessa, i synnerhet de som på landsbygden drabbades av smittkoppor. Därför, menade han, borde prästerna vara minst lika angelägna som läkarna att verkställa sjukdomens utrotande.87 Ett betydande hinder för detta utgjordes av människors okunnighet och deras ogrundade fördomar gentemot vaccinationen, enligt Rosenschöld.88 Svenska präster och läkare förklarades besitta en makt att rädda fjortontusen liv varje år, men det krävde att de verkade tillsammans. I detta räddningsarbete bestod prästernas roll främst av att se till att människor fick ta del av, samt följde, de försiktighetsåtgärder i form av karantän och omsorgsfull hygien som Rosenschöld presenterade i sin senare skrift på ämnet.89 Dessa framförda föreskrifter ger en inblick i hur man antog att kopporna spreds mellan människor samtidigt som de belyser ansvaret som försökte läggas på de enskilda individerna för att minimera spridningen av smittan.
Rosenschöld framhöll att så snart en person insjuknat skulle denne föras till ett avsides hus eller rum och i all möjlig mån undvika kontakt med andra människor, i synnerhet de som ännu inte haft kopporna. Den sjuke fick inte röras, inte heller dennes tillhörigheter eller kläder. Om man ändå var tvungen att beträda sjukrummet skulle detta dessförinnan vädras och när besöket var genomfört
84 Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 212.
85 Ekelund, Barn-koppor och vaccinen, s. 213.
86 Vaccinationsrapport av Johan Martin Ekelund (1802), Riksarkivet, Collegium medicum (1663–1813), E 4 Vaccinationsrapporter 1802–1805 (SE/RA/420606/E4:1).
87 Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, herrar kyrkoherdar i Skåne och Blekinge tillegnadt af E.Z. Munck af Rosenschöld.(Lund, 1802), s. 9f.
88 Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, s. 5f, 10.
89 Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, s. 19.
skulle besökaren tvätta ansikte och händer noggrant. Munnen skulle sköljas och de kläder man burit bytas. Helst skulle den sjukes kläder grävas ner efter tillfrisknandet eller dödsfallet men eftersom detta av ekonomiska skäl inte alla gånger var möjligt förklarades det som tillräckligt om de tvättades väl. Om sjukdomens utgång var dödlig skulle begravningen äga rum så snabbt som möjligt och de som av nödvändiga anledningar rört vid liket skulle ta till samma försiktighetsmått som vid kontakt med de som ännu var vid liv: tvätta händerna och byta kläder. Den som kunde skatta sig lycklig att överleva skulle vänta tills sårskorporna helt försvunnit, något som vanligen tog en månad efter sjukdomens utbrott, och sedan badas omsorgsfullt innan kontakt med friska var tillåtet.90
Trots att Rosenschöld i sin skrift från 1801 öppnat för andra aktörers tillträde till behandlingens verkställande var han i verket som publicerades ett år senare mer försiktig i frågan. Prästerskapets funktion som en resurs i praktikens genomförande bestod enligt honom främst i prästernas potentiella hälsoupplysande funktioner samt att de kunde övertyga församlingsmedlemmarna om vaccinets fördelar. Rosenschöld nämnde ingenting om att vare sig klockare eller präster skulle utföra själva behandlingarna, de uppmanades istället att sprida upplysningar som kunde minimera smittspridningen i sina områden. Han hyste ett hopp om att dessa aktörer skulle informera befolkningen om de försiktighetsmått han själv formulerat samt se verka för att de faktiskt efterlevdes. I jämförelse med hans tidigare verk reducerades de delar av det medicinvetenskapliga område som Rosenschöld ville upplåta åt prästerskapet i ett avseende men utvidgades i ett annat.
Det var inte längre tal om att de skulle utföra själva vaccinationen. Istället skulle de förorda nyttan och genom upplysning och kontroll hämma sjukdomens utbredning i sina församlingar.