Flertalet läkare betonade prästerskapets förmåga att sprida kunskap om vaccinationen och deras möjligheter att övertala människorna i sina församlingar. Gång efter annan underströks allmogens fördomar som vaccinationens största hinder. Det bör påpekas att läkarna inte konkretiserade motståndet närmare än till inrotade vanföreställningar och en utbredd misstro mot nya medicinvetenskapliga metoder. Exempelvis var det ännu ingen rörelse som organiserats mot vaccinet när åtgärderna väl kom att praktiseras i landet – författarna antog helt enkelt att allmogen av vana ställde sig ovillig till att genomgå läkarnas behandlingar.
Den kritik som riktats mot vaccinationen från företrädare för läkarvetenskapen fokuserade vid den bristande verkan hos ympämnet och menade att det inte med säkerhet kunde sägas fungera så
90 Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, s. 19ff.
bra som en stor del av läkarkåren hävdade. Till detta hörde att rönen var så pass nya att det var svårt att med fastställa hur många människor som faktiskt blev skyddade mot smittan efter att ha genomgått behandlingen. Hedins tidiga kritik exemplifierar detta synsätt och är för tiden den enda publikation författad av en svensk läkare jag kunnat återfinna.91 Skepsis baserat på samma grund kunde dock yttras i kollegiala samtal från vilken brevkorrespondens mellan läkare utgör skriftliga spår. Exempelvis skrev en läkare till sin kollega år 1801 att vaccinets verkan egentligen inte kunde bevisas förrän det förlöpt femtio år; läkaren menade därför att Rosenschöld varit allt för ivrig i sitt propagerande av metodens fördelar.92
En annan källa vittnar om ett snarlikt förhållningssätt hos befolkningen. I en tidningsartikel berättade en präst i Ljusdal om en man som återkommit till trakten efter ett besök i Gävle där han fått veta att ett barn som vaccinerats ändå dött i sjukdomen. Efter mannens hemkomst började rykten om att metoden var verkningslös spridas bland församlingsmedlemmarna. I artikeln berättade prästen att han förhoppningsvis lyckats bringa reda bland oroligheterna i trakten efter att ha rådfrågat stadsläkaren och sedan sökt övertala befolkningen. Eftersom denne läkare hade stor erfarenhet av vaccinationer kunde prästen få metoden grundligt förklarad för sig och hade efter detta ha läst upp en argumenterande text vid en sockenstämma. Med denna handling hyste prästen förhoppning om att han övertygat människorna om vaccinets pålitlighet och stillat den misstänksamhet som blossat upp.93 Beröringspunkten mellan hemkomne mannens kritik och den som i någon utsträckning dryftats från läkarkåren var verkningslösheten hos vaccinet. Den framfördes dock utifrån olika utgångspunkter. Medan läkarna hänvisade till studier och resultat som gjorts av andra läkare stödde sig de icke-legitimerade på exempel som nått dem ryktesvägen.
Stundtals hade misstroendet hos befolkningen att göra med att personer blandade ihop smittkoppor med andra åkommor som gav liknande symtom såsom feber och utslag på huden.
Rosenschöld gick vid ett tillfälle ut i pressen och bemötte rykten om vaccinets otillräcklighet som nått honom både muntligt och brevledes. I dessa tidningsnotiser underströk han att vaccinet inte gav något skydd vare sig mot svinkoppor eller vattkoppor och konstaterade att personer som
91 Det finns dock snarlikt formulerad kritik som framfördes lite längre fram i tiden. En notis i Lunds Weckoblad år 1818 (som ursprungligen ska ha publicerats i Hamburgischer Correspondent) redogjorde för en artikel författad av en engelsk läkare som ansåg sig kunna bevisa att misstroendet mot vaccinationen hade god grund. Artikelns slutsatser visade att kokopporna inte gav något skydd mot smittkoppor eftersom ett stort antal personer som blivit vaccinerade ska ha ådragit sig smittkoppor långt senare, se Lunds Weckoblad 1818–08–05. Denna kritik mot vaccinationen stod inte oemotsagd i svensk press. Några dagar senare meddelades i samma tidning att slutsatserna blivit förklarade som oriktiga och samtidigt inte särskilt trovärdiga av andra erfarna läkare. Om det ändå var sanningsenligt att människor som vaccinerats ska ha insjuknat förklarades detta bero på en sjukdomsform som blivit ”modificerad”, enligt författaren.
Se Lunds Weckoblad, 1818–08–12. Ordväxlingen berördes även allra kortast när Svenska läkaresällskapet sammanfattade året med att konstatera att förtroendet för vaccinet stod orubblig trots denna kritik, se ”Utdrag af inkomne berättelser om Vaccinationen”, Svenska Läkare-Sällskapets Handlingar, Band 6 (Stockholm, 1819), s. 79.
92 ”Brevväxling mellan Christopher Carlander och Pehr Afzelius 1789–1822”, s. 84.
93 Inrikes Tidningar, 1804–08–07.
förväxlat dessa med smittkoppor för att därefter ha spridit rykten om vaccinets brister var både okunniga och obetänksamma. Okunniga gällande de sjukdomar som kunde drabba dem och obetänksamma eftersom deras ryktesspridning kunde få förödande konsekvenser för vaccinationens fortsatta utbredning.94
Andra skeptiska röster som gjorde sig hörda mot vaccinationen som praktik riktade främst in sig på kokopporna som sjukdom. Kritiken hade sin grund i att kokopporna var okänd för det stora flertalet vid tiden och inte vanligt förekommande i de områden där vaccinet kom att nyttjas. I en tidningsartikel hösten 1800, ursprungligen publicerad i Hamburgischer Correspondent ett par veckor tidigare, uppmärksammades kokoppornas lokala platsbundenhet till Gloucestershire och att vaccinationen med läkares hjälp skulle komma att spridas över stora delar av världen. På det stora hela förhöll sig författaren positiv till metoden men manade mot slutet av artikeln till försiktighet rörande vaccinationens utbredning eftersom denne var orolig för att kokopporna, denna mer eller mindre okända sjukdom, skulle kunna skapa problem som vid tillfället var svåra att förutspå. Det var känt att sjukdomen kunde överföras mellan människor och icke-mänskliga djur, vad vi idag klassificerar som en zoonotisk sjukdom. Inympningen av ett gift som var främmande i många delar av världen skapade hos författaren en rädsla för att större utbrott av smittor skulle äga rum och som man då skulle stå vanmäktig inför. Farhågorna hörde inte samman med att sjukdomen skulle kunna ansätta exempelvis hästar eller kor. Det var framförallt riskerna för människorna som var i fokus. ”Hwem wet,” skrev artikelförfattaren apropå ympningen av kokoppor, ”om wi ej dermed bringa en helt ny sjukdom i omlopp hos menniskoslägtet?”95 Denna rädsla hörde säkerligen samman med en av orsakerna till att inokulationen generellt stått illa förankrad hos såväl befolkningen som läkarkåren. En överhängande fara med åtgärden, och som även kommer belysas närmare längre fram, var att man kunde starta ett utbrott av smittkoppor eftersom patienterna efteråt kom att bära på sjukdomen och därmed kunde smitta de som var friska och oskyddade mot den. Läkare fruktade att inokulationen skulle ha motsatt effekt då somliga i bästa fall blev skyddade mot smittkopporna medan ännu fler dog av dem. Eftersom man visste att ympningen kunde vara upphov till sjukdomsutbrott fanns det röster likt denna som uppmanade till försiktighet när det kom en sjukdom som var okänd för de flesta och som skulle ympas in i friska människokroppar.
Dessa ståndpunkter var dock inte vanligt förekommande i diskussionerna om vaccinet.
Majoriteten av de meddelanden om behandlingen som publicerades i tryck var istället hoppfulla och positiva. Det är möjligt att kritiken, som bland annat formulerades i Tyskland och sedermera
94 Stockholms Posten, 1802–08–25; Nytt och Gammalt, 1802–08–11.
95 Inrikes Tidningar, 1800–09–02; Göteborgs Allehanda, 1800–09–10. Citatet kommer från den förstnämnda artikeln, översättningarna skiljer sig något åt. I den senare lyder citatet istället: ”Hwilken wet om wi icke härigenom införe en helt ny sjukdom ibland människoslägtet?”.
trycktes i två stora dagstidningar, kan ha påverkat sina läsare i Sverige. Men detta berördes inte i propagandaskrifterna. Snarare menade författarna att det största motståndet fanns hos befolkningen, i människors förgivettagna ovilja gentemot metoden.