När Sven Anders Hedin efter sin egen övertygelse tog till orda i frågan och bidrog med en egen propagandaskrift gav han exempel på präster i Europa som efter förrättade dop rutinmässigt informerade såväl föräldrar som faddrar om att den nyfödde kunde skyddas mot smittkoppor tack vare vaccinet. ”Hindret af fördom hos den meniga hopen,” skrev Hedin, ”uphäfves lättare igenom exempel än igenom föreställningar. Skall någonsin Vaccinationen blifva allmän, så skall den befrämjas af Rikets Prästerskap”.96 De varnande röster som tidigare höjts rörande präster och klockares okunskap gällande materiens inhämtning och säkerställande lät Hedin parera genom att i sitt häfte bifoga två kolorerade bilder som visade kroppens utslag efter ett lyckat och ett misslyckat ingrepp. Med hjälp av dessa kunde antingen de som förrättat vaccinationen eller andra personer följa kroppens reaktioner och genom jämförelser mellan bild och patient utröna om den nyttjade materien varit verksam eller ej. Provinsialläkare kunde förvisso assisteras av både regementsfältskär och elever i sina distrikt men enligt Hedin vore det bra om fler kunde undervisas i att urskilja oäkta vaccinmateria. Med bilderna, menade han, ”blefvo det sedan lätt för församlingens Präster, Klåckare och andra välviljande Personer, at under loppet af vaccinsperioden tilse at ingen af en händelse fådt oägta vaccin, och at om sådant skedt, anmärka den til omympning”.97 Funktionerna som Hedin ville delegera till präster och klockare hörde i första hand till de efterföljande okulärkontrollerna av de behandlade och inte till själva ingreppet. Emellertid skildrade vaccinationsrapporter från samma år att skriften med de illuminerade tabellerna varit behjälplig också vid ingrepp som gjorts av personer som saknade medicinsk utbildning.98 Även andra läkare hänvisade i sina häften till bilderna som ett användbart hjälpmedel genom vilket personer kunde urskilja om materien varit äkta eller oäkta och därmed fastställa om vaccinationen gått rätt till.99
96 Hedin, Kopporna kunna utrotas, s. 22.
97 Hedin, Kopporna kunna utrotas, s. 23. I en tidningsartikel kommenterade Hedin även de beskrivningar av de kroppsliga reaktionerna som formulerats av Ekelund och konstaterade att de var tydliga och riktiga. Men genom att bifoga färglagda bilder, menade Hedin, kunde man avvärja ännu fler misstag genom att komplettera de skriftliga beskrivningarna. Således var de inte endast tänkta att komplettera de skrifter som han själv formulerat utan även de som författats av andra skriftställare. Se Stockholms Posten, 1802–04–10.
98 Vaccinationsrapport av Ulla Cronstedt (1802), Riksarkivet, Collegium medicum (1663–1813), E 4 Vaccinationsrapporter 1802–1805 (SE/RA/420606/E4:1).
99 Lars Fredric Gravander, Underrättelser, rörande fördelarne af ympning med skydds-koppor och lättaste sättet att werkställa den.
Uppteknade för allmogen och tillförordnade vaccinatörer i Öster-Dalarne af L.F. Gravander (Falun, 1804).
Fig. 1. Reproduktion av Kungliga Biblioteket. Dessa bilder var tänkta att komplettera de skriftliga beskrivningarna av hur kroppen reagerade på vaccinet för att kunna utröna huruvida ämnet som använts varit äkta (Tab. 1) eller oäkta (Tab. 2). Siffrorna betecknar de dagar som förflutit sedan ingreppet. Skriften trycktes i 600 exemplar och skickades gratis till samtliga stift i landet och var således en av de mest spridda propagandaskrifterna i landet.
I andra publikationsformer ljöd tongångarna hos Hedin på snarlikt vis men med vissa tillägg som i sammanhanget är värda att uppehålla sig vid. Kort efter att Kopporna kunna utrotas (1802) publicerats trycktes en mindre omfattande artikel i dagstidningen Stockholms Posten i vilken Hedin var mer mån om att uppmärksamma prästers kunnighet i frågorna. Prästerna fördes i artikeln fram som goda föredömen i vaccinationsarbetet, och då inte endast som effektiva förmedlare av rönen utan även som flitiga utövare av praktiken. Hedin förklarade att han själv blivit övertygad om vaccinationens nytta och duglighet genom en pastor och komminister i Askersund vars bedrifter i vaccinationen han bevittnat under en av sina resor. När smittkopporna brutit ut i trakten skulle pastorn ha tagit kontakt med en företrädare för Kollegiet och från denne läkare fått ympämne skickat till sig. Därefter vaccinerade han fler än hundrasextio barn och lyckades därmed förhindra smittans värsta utbredning i sin församling. Ett förmodat bevis på vaccinets goda verkan gavs mot slutet av redogörelsen, som för Hedin samtidigt illustrerade vad som kunde vänta den som avstod åtgärderna. I dessa stycken berättades att en dräng som inte velat låta sig vaccineras kort därpå insjuknade i sjukdomen och ådrog sig sammanflytande koppor medan barnen på gården, som vid det laget genomgått behandlingen, inte uppvisade några som helst symtom. För Hedin bekräftade händelsen vaccinets skyddande kraft samtidigt som den belyste prästernas kompetenser i kampen
mot sjukdomen. Hedin konstaterade att framgångarna ”är också ett lika talande bewis för den sats jag yrkat att Vaccinationens befrämjande alldrafullkomligast winnes igenom Rikets Prästerskap”.100 Citatet är snarlikt det som formulerades i hans propagandaskrift från samma år men det gjordes här i samband med att han betonade prästernas kompetenser i rollen som vaccinationens utövare, inte endast som förtjänstfulla aktörer i kunskapskommuniceringen.
Hedin förde fram exempel på andra kyrkoherdar i trakterna vilka med stöd av hans färglagda bilder genomfört åtgärderna och hävdade att det i hela landet utförts vaccinationer av såväl godsherrar som företrädare för prästerskapet. Han lyfte även fram andra aktörer som bidragit till åtgärdernas verkställande. Via inkomna redogörelser meddelades bland annat att ”till könets heder”
hade ”äfwen några Fruar lagt hand wid denna ympningsmetod och utspridt dess wälgörande werkan”.101 Av de aktörer som utfört åtgärderna nämndes i denna artikel endast personer som inte var legitimerade läkare. Dock hade företrädare för medicinvetenskapen viss inblandning eftersom de både undervisat andra aktörer och tillgängliggjort materia för behandlingarna i ett inledande skede.
I artikeln närvarar Hedins egna insatser på området ständigt i bakgrunden och stundtals skymtar de fram på ett tydligare sätt. Eftersom Hedin i denna text ofta återkom till den propagandaskrift som han tidigare publicerat skulle artikeln kunna läsas som ren marknadsföring. Det vill säga att han genom redogörelserna och exemplen kunde visa att många människor som inte hade någon medicinsk utbildning kunde utföra metoden om de bara tog stöd i hans egna förklaringar och de bilder som fanns tryckta i hans verk. Godsherrar, präster och deras fruar hade visat sig mer än dugliga att utföra denna med hjälp av hans beskrivningar. Den som sticker ut i sammanhanget är komministern i Askersund som är den ende som inte sägs ha nyttjat verket som manual. Förvisso fick han av företrädare för läkarkåren både instruktioner och materia men han verkställde många av vaccinationerna på egen hand – därtill på eget initiativ.
Med Hedins tidigare uppvisade tvivel mot vaccinationen som preventiv åtgärd mot smittkoppor i bakhuvudet är redogörelsen om komministerns arbete värd att dröja kvar vid. Hedin hade tidigare misstrott rönen om vaccinet, både skriftligt i en tidningsnotis och genom att refusera Rosenschölds första text på ämnet. I artikeln förklarade Hedin vad som fått honom att byta ståndpunkt i frågorna.
Övertygelsen om vaccinationens goda verkan kom inte till största del från läkarkåren utan från en aktör bortom de legitimerades skrå, något som för övrigt inte alls nämndes i hans propagandaskrift.
I denna publikation låg ett stort fokus på att framhålla företrädare för läkarvetenskapen och deras arbete med att etablera praktiken på olika platser, däribland Rosenschölds verksamhet i södra
100 Stockholms Posten, 1802–10–08.
101 Ibid.
Sverige. I artikeln däremot tillskrevs icke-legitimerade en större betydelse i arbetet, kanske för att publikationen nådde en stor del av befolkningen och riktade sig långt bortom läkarnas krets. Viktigt är att påpeka att Hedin genom komministerns gärningar med egna ögon fått beskåda vad vaccinationen kunde uträtta. Till Hedins strategier för att motverka fördomarna hos befolkningen hörde att illustrera vaccinets goda verkan med konkreta exempel snarare än att endast beskriva nyttan. Upplysningar som kom människor tillhanda muntligt eller skriftligt ansågs inte vara tillräckliga – den avgörande övertygelsen kom enligt Hedin genom erfarenhet och konkreta föredömen. Detta tycks inte minst gjort sig gällande för hans egen del eftersom han uppenbarligen läst flera skrifter på ämnet året innan men inte blivit övertygad förrän han bevittnade det praktiska arbetet och vad andra åstadkommit i sina respektive områden. Liknande strategier dryftades också av Rosenschöld i ett av hans verk. Enligt honom var det inte tillräckligt att låta allmogen läsa hans skrifter, inte heller att framföra rönen muntligt. Denna slags undervisning, menade Rosenschöld, rotade sig inte nämnvärt i mottagarens vetande. Om man istället kunde uppvisa att andra hängivit sig åt behandlingarna skulle andra till fullo begripa dess potentiella nytta och kraft på ett djupare plan.102