Med myndigheternas beslut kom konturerna av det medicinvetenskapliga området att ändras.
Förordningen gick längre än läkarna i att luckra upp befogenheternas gränser i arbetet mot smittkopporna genom att förläna icke-legitimerade aktörer ett mer omfattande ansvar. I och med kungörelsen från 1804 tilldelades klockare en mer framskjuten position i organiseringen mot
108 Ekelund, Om skyddskoppor eller vaccinen.
109 Gravander, Underrättelser, rörande fördelarne af ympning med skydds-koppor och lättaste sättet att werkställa den. I undertiteln vänder sig provinsialläkaren Gravander direkt till ”Allmogen och Tillförordnade vaccinatörer”.
smittkopporna. Med anledning av detta gavs de ett större ansvar och ålades betydelsefulla uppgifter i praktiken.
I de propagandaskrifter som publicerades under 1800-talets första år var klockarna som grupp mer undanskymda. När Rosenschöld först tog till orda i ämnet framfördes förvisso att vaccinationens utförande borde kunna överlåtas åt aktörer som tidigare skött inokulationen i landet men det var inte uttalat att just klockare åsyftades med detta resonemang. Av Ekelund, å andra sidan, förklarades klockarna till en början rent av som olämpliga att utföra vaccinationerna på grund av de ofördelaktiga egenskaper som han ansåg prägla dessa personer. Den enda som under dessa år förde fram klockare som kvalificerade att involveras i praktiken var Hedin med sin skrift från 1802. Med hjälp av de beskrivningar och förtydligande bilder som verket innehöll ansågs klockare kunna kontrollera de patienter som nyligen vaccinerats och utröna om åtgärderna givit önskvärda resultat eller inte. Visserligen var det inte endast klockare som fördes fram som lämpade för denna roll. Också präster och andra personer förklarades på samma sätt vara kvalificerade för detta.
Således var det inte några specifika kompetenser hos just klockare som var efterfrågade utan en lämplighet som återfanns även hos aktörer från andra grupper.
Präster gavs en mer central plats i läkarnas strategier för att bekämpa sjukdomen och det är här möjligt att urskilja snarlika förhållningssätt och resonemang skrifterna emellan. Ett genomgående tema var att författarna försökte engagera prästerna att inta hälsoupplysande funktioner i vaccinationens utbredning. Skrifternas syften var i första hand att upplysa människor om att en preventiv behandling mot smittkoppor var möjlig. Ofta framställdes de små verken av boktryckerier på samma ort som läkarna själva var verksamma. Förutom att meddela rönen i egna publikationer var en strategi att nå ut i andra medier såsom dagstidningar och tidskrifter.110 Dessa publiceringsformer var alltså ett av alla medier genom vilka läkarna försökte sprida kunskapen om vaccinet. Men det ansågs inte tillräckligt. Rosenschöld, för att föra fram en viktig röst, beklagade sig över att så få människor hade kännedom om de nya åtgärder som vid 1800-talets början stod
110 Ytterligare nämnvärda publikationsformer i vilka rönen om vaccinationen kommunicerades är de almanackor som salufördes i landet, se exempelvis Almanach för året efter frälsarens Christi födelse, 1806. Till Stockholms horizont, belägen wid 59 grad. 20 1/2 min. polhögd. Efter hans kongl. maj:ts nådigste stadgande utgifwen af desz wetenskaps-academie (Stockholm 1805).
Förutom att uppge posttaxor, listor över lokala marknader och upptäckter gjorda inom jordbruket presenterades vaccinationen som metod, om än ofullständigt. I denna utgåva utlovades en fortsättning i nästa års publikation vilket dock aldrig blev av. Samma textavsnitt om vaccinet återfinns även i de almanackor som salufördes i Lund och Göteborg samma år. Att kommunicera medicinvetenskaplig kunskap genom denna publikationsform var inte ovanligt för tiden.
Detta hade en djupare tradition bland svenska vetenskapssamfund. Enligt sociologen Rolf Å. Gustafsson utgjorde almanackan en av de viktigaste informationskanalerna för de vetenskapliga rön som riktades mot allmogen under 1700-talets andra hälft. Han menar vidare att läkare tidigt drog nytta av denna, bland annat rörande kunskapen om inokulationen. Se Rolf Å. Gustafsson, Traditionernas ok: Den svenska hälso- och sjukvårdens organisering i historie-sociologiskt perspektiv (Solna, 1987), s. 166f. Således var det heller inte ett ovanligt medium för kunskapen om preventiva behandlingar mot smittkoppor.
till buds mot sjukdomen. Han tillade att ännu färre människor hade vetskap om den skrift som han publicerat för att främja just denna kännedom ute i landet.111
Genom prästerskapets involvering kunde författarna även nyttja en äldre form av mediering av information och kunskap, för att därmed nå ut till en bredare allmänhet. Historikern Elisabeth Reuterswärd undersöker i avhandlingen Ett massmedium för folket (2001) hur predikstolen under 1700-talet kom att utgöra ett medium i det svenska kungörelsesystemets masskommunikation.
Kommunikationen av påbud och händelser systematiserades genom att prästerskapet ålades att redogöra för dessa under gudstjänsterna och därigenom kunde statsmakten nå ut över större delar av landet och dessutom vid ungefär samma tidpunkt. Tidningsväsendet riktade sig framförallt mot de övre samhällsskikten medan människor från samtliga klasser närvarade vid gudstjänsterna.112 Förutom att kyrksamheten var hög belyser Reuterswärd fler fördelar med predikstolen som informationskanal. Gudstjänsterna ägde rum frekvent och kungörelserna lästes upp innan gudstjänsten hade avslutats vilket innebar att det som framfördes många gånger fick åhörarnas uppmärksamhet. Till en början hade statsmakten enligt lag monopol på att nyttja detta kommunikationssystem. Men under 1700-talets senare hälft luckrades detta upp vilket också gav allmänheten, som tidigare varit förpassade att framföra sin information på kyrkvallen eller i sockenstugorna efter gudstjänsten, möjligheter att få meddelanden upplästa av prästen från predikstolen på liknande sätt.113
Det var denna apparat som läkarna strävade efter att sätta i bruk för att kunskapen om vaccinet skulle komma fler tillhanda. Att Hedins Kopporna kunna utrotas trycktes i sexhundra exemplar för att sedan skickas till samtliga stift i landet illustrerar detta på ett tydligt sätt. Predikstolarna utgjorde effektiva medier för spridning av information och kunskap och kompletterade på så sätt läkarnas egna skrifter.
Emellertid bör vissa tillägg göras i sammanhanget för smittkoppsvaccinet. Det rörde sig inte endast om att på ett mer effektivt sätt nå ut med de rön man försökte kommunicera till en större del av befolkningen. Hur kunskapen medierades var ett betydande element i arbetet mot smittkoppor och inte endast i de sammanhang som är centrala för föreliggande undersökning. I själva verket var detta en viktig beståndsdel i arbetet fram till dess att sjukdomen förklarades utrotad.114 Men det handlade inte endast om att kunna sprida kunskapen och att nyttja predikstolen
111 Rosenschöld, Förslag till hämmande af den på flere orter nu härjande koppfarsoten, s. 5.
112 Reuterswärd menar förvisso att svenska tidningar kom att rikta sig mot aktörer bortom ståndspersoner under slutet av 1700-talet och att de lästes av såväl borgar- som arbetarklasserna, se Elisabeth Reuterswärd, Ett massmedium för folket:
Studier i de allmänna kungörelsernas funktion i 1700-talets samhälle (Lund, 2001), s. 29f.
113 Reutwerswärd, s. 55ff.
114 Faktum är att medieringen av vaccinationen omgärdade arbetet mot sjukdomen fram till dess att de globala kampanjerna under 1900-talet förklarades framgångsrika, i synnerhet om arbetet belystes med retrospektiv blick. När WHO år 1980 markerade slutpunkten för smittkopporna med ett temanummer i organisationens tidskrift World Health
som ett massmedium för att nå ut till fler människor. Ett av de främsta skälen till prästers involvering hörde till den auktoritet de hade över sina församlingsmedlemmar och att detta ansågs vara till gagn för vaccinationen. Samtliga författare förutsatte att prästerna hade ett inflytande över befolkningen som de själva saknade och en social ställning som möjliggjorde att på ett effektivare sätt verka för att större delar av allmänheten skulle hänge sig åt vaccinationen. Om prästerna övertygades om praktikens fördelar och förstod dess potential skulle dessa sedan kunna övertyga de som stod under deras själsliga vård. Följaktligen skulle de inte endast förmedla läkarnas framställningar utan aktivt delta i arbetet som till största del var hälsoupplysande. Många läkare framförde olika strategier med vars hjälp präster kunde främja vaccinationen, exempelvis att påpeka att föräldrar försummat sina yttersta plikter och brustit i omsorgen över sina barn om dessa avlidit i sjukdomen. Särskilt effektivt förklarades detta vara om det skedde i anslutning till barnens begravning. Huruvida just denna strategi faktiskt omsattes i praktiken förtäljer dock inte källorna.
Den största svårigheten med vaccinationen var enligt läkarna att förmå människor att hänge sig åt den. Allmogen antogs av författarna vara ovilliga och fördomsfulla mot de åtgärder som läkarna erbjöd. Hade befolkningen hyst förtroende för läkarkårens företrädare och de metoder som de tillhandahöll hade det säkerligen varit tillräckligt att informera om att det fanns en ny medicinsk praktik som kunde stoppa sjukdomen. Vid vaccinationens införande ansåg läkarna att det krävdes kraftfullare medel för att majoriteten av befolkningen skulle övertygas. Det handlade till största del om att etablera ett förtroende för vaccinationen hos allmogen för vilket prästerskapet sågs som särskilt viktiga. Via prästerna kommunicerades delar av den epistemiska auktoriteten som läkarna sökte etablera kring smittkoppsvaccinet. Medicinvetenskapens trovärdiga beskrivningar av naturen – i det här fallet hur kroppen på ett ofarligt sätt kunde förvaras mot den epidemiska sjukdomen smittkoppor – var i mångt och mycket beroende av ett redan existerande förtroende som prästerna antogs inneha. Det var med hjälp av dessa aktörer som rönen på ett mer effektivt sätt skulle kunna förankras hos befolkningen, enligt de strategier som formulerades i propagandaskrifterna.
För att återknyta till Gieryns kartografiska metafor så var det med hjälp av prästerskapet som delar av medicinvetenskapens område blev tecknat i och med etableringen av vaccinationen.
Prästen i Ljusdal är en av de tydligare illustrationerna av detta. När vaccinationen stod under angrepp från befolkningen genom den ryktesspridning som ägt rum och resulterat i att många motsagt sig att genomgå behandlingarna var det inte läkaren på orten som stod för det mesta av arbetet med att åter övertyga dem om vaccinets goda verkan. I samråd med läkaren formulerades
uppmärksammades de olika masskommunikationerna och -medierna som under 1900-talet möjliggjorde informations- och kunskapsspridning av vaccinet genom att tillägnas en helsida i skriften. Radion, televisionen och pressen lyftes vid tiden fram som de mest nyttjade medierna vilka förklarades ha bidragit till att ”the public in developed and developing countries alike rallied wholeheartedly to the support of smallpox eradication” under 60- och 70-talen. Se World Health:
the Magazine of the World Health Organization, Maj 1980 (Genève, 1980), s. 17.
ett försvar som slutligen framfördes av prästen, med hopp om att den största skepsisen därigenom skulle lägga sig. I sammanhanget innebar gränsdragningarna att vissa gränser upprättades gentemot prästerna sett till utövningens olika beståndsdelar men det innebar samtidigt att prästerna tillskrevs stor betydelse för att kommunicera epistemisk auktoritet.
Läkarvetenskapens företrädare kunde också propagera för att präster skulle tas i anspråk för mer praktiska uppgifter kopplade till utövningen. Hedin förde i sin propagandaskrift fram prästerskapet som kvalificerade att tillsammans med klockare genomföra de efterföljande okulärbesiktningarna.
I en tidningsartikel från samma år betonades dessutom mer omfattande deltagande i arbetet. Det var via en komminister som han själv blivit övertygad om vaccinationens värde vilket illustrerar betydelsen företrädare för prästerskapet hade på en mer praktisk nivå i arbetet. Även om läkarnas resonemang om prästers funktioner i propagandaskrifterna var mer förbehållsamma visar artikeln att just präster i praktiken kunde vara mer framträdande på detta område än i den bild som tecknades i propagandaskrifterna. De rekommenderades inte som aktiva utförare av vaccinationer i dessa verk men var det uppenbarligen i praktiken på flera håll.
Det är anmärkningsvärt att den kungliga förordningen från 1804 på en särskild punkt frångår de enskilda läkarnas egna förslag rörande prästers och klockares involvering i frågorna. Framförallt sett till att präster ålades att utse en vaccinatör i sina församlingar och att de enda som explicit föreslogs var just klockare. I läkarnas skrifter var klockarna mer dolda eller förklarade som direkt olämpliga medan myndigheterna istället föreslog dem. De styrande förordade denna grupp av aktörer medan den läkarvetenskapliga litteraturen som föregick beslutet inte hade uttryckt liknande ståndpunkter.
Propagandaskrifterna från 1800-talets början syftade i mångt och mycket på att framföra olika förslag på hur vaccinationen skulle kunna spridas i landet. De bör således snarast ses som utkast till strategier för hur åtgärden kunde organiseras. De utgjorde också försök att pedagogiskt förklara och ledsaga läsaren genom vaccinationens olika steg och beståndsdelar. Följaktligen förde författarna fram exempel på personer som låtit sig eller sina barn genomgå metoden. Men dessa texter säger egentligen ganska lite om hur vaccinationsarbetet faktiskt organiserades i de områden som läkarna själva var verksamma, än mindre på andra platser i landet. Ett fokus på hur samarbetet beskrevs av läkare som redogjorde för sin läkarvetenskapliga praktik kan ge en mer balanserad bild av hur klockare och präster betraktades av läkarkåren. Kanske kan de även utgöra en jämvikt i den urskilda diskrepansen mellan myndigheternas beslut och de förslag som fördes fram av läkarna i deras propagandaskrifter. Detta ska diskuteras i det följande.