Information och makt

Bristfällig information

De nedskärningar som idag är ett faktum inom svensk hälso- och sjuk- vård var även kännbara för typkliniken. Personer i arbetsledande ställ- ning diskuterade dagligen besparingsåtgärder, en diskussion som övrig personal hade liten inblick i. Kontrollen av informationsflödet kan där- för ses som en del av maktutövningen inom typkliniken, något som sjuksköterskan Åsa är väl medveten om.

Ibland tar han beslut över ens huvud, där jag velat vara med och där jag tycker att han hade kunnat ta hänsyn till vad vi tycker. Ibland får vi inte all information. Den information som han inte vill ge oss, den ger han oss inte heller. Jag tror att det är medvetet (Åsa, intervju 11).

Den problematik som Åsa uppmärksammar återkommer i flera intervju- er med studiens kvinnor. Barbro, en 35-årig sjuksköterska, uttrycker sig så här:

Den som vet mest känner sig stark och den som vet lite känner sig svag och utsatt. Vår chef han kan ge den information han vill. Han sållar friskt (Barbro, intervju 17).

Såväl Åsa som Barbro poängterar att bristen på information försvårar möjligheterna att kunna påverka. Intressant är att de tror att deras chefer medvetet undanhåller dem information. Ett exempel på denna form av

maktutövning kunde iakttas under ett ledningsmöte då en manlig basen- hetschef gav Barbro följande råd när hon undrade över hur hon skulle informera sin personal.

Du får säga till personalen att vi gör allt för att behålla dom. Det hänger på facket. Vi ser ljust på framtiden och vi kämpar för vår personal, ja, du får väl säga vad du vill och vad du finner mest lämpligt, bara du inte ger några löften (observation 11).

Ovanstående citat skall tolkas mot bakgrunden av att alla mötesdelta- garna kände till att stora personalinskränkningar skulle genomföras vid typkliniken inom en snar framtid. Barbro ansåg därför att hon spelade ett dubbelspel i och med att hon visste mycket mer än hon fick säga till sin personal (Barbro, intervju 11). När hon försöker diskutera sina känslor med sin manlige chef säger han:

Du hänger upp dig på praktiska detaljer. De får vi lösa sedan och jag anser att de inte har något som helst nyhetsvärde idag. Det viktiga är att personalen hålls vid gott mod och att de inte oroas i onödan (observation 11).

Så som vi tolkar citatet bagatelliserades Barbros problem. Chefen försat- te henne därmed i en svår situation, då det var hon som i nästa led skulle informera de personer som var oroliga för sin framtid. En tolkning av chefens maktutövning skulle kunna vara att han medvetet eller omedve- tet ville skjuta problemen ifrån sig.

Vid andra tillfällen då personal uttryckte oro inför förestående orga- nisationsförändringar gavs en otillräcklig bild av basenhetens framtida verksamhet. När Vanja, som var första linjens chef, skulle informera om kommande personalinskränkningar, försökte hon avdramatisera allvaret i situationen genom att inte nämna att beslut tagits att typklinikens vård- platser skulle reduceras avsevärt (observation 15). Vid ett annat observa- tionstillfälle kunde vi iaktta hur den manlige basenhetschefen endast uttryckte tillförsikt inför framtiden. Istället för att ge en nyanserad bild av typklinikens situation valde han att informera om positiva lösningar, såsom övertagande av patienter från andra basenheter och utökning av antalet så kallade utomlänspatienter (observation 18). Att inte få tillgång

till information spred en osäkerhet bland typklinikens kvinnor. Kristina är en av de sjuksköterskor som känner sig mycket oroad av alla rykten hon hör, samtidigt som hon funderar över om chefen ger en fullständig information.

Just nu går det mycket rykten på sjukhuset och jag tycker att jag får information från väldigt många olika håll. Ibland vet jag inte vad jag ska tro. För när allt kommer omkring så är det ju ändå min chef som jag skall lyssna mest till. Och det är ju den infor- mation som han ger som jag sedan måste föra vidare till persona- len ute på avdelningen. Men sedan om han verkligen ger mig all information det är en helt annan sak tycker jag (Kristina, intervju 20).

När Kristina försökte analysera den bristande informationen vid typkli- niken upplevde hon det som problematiskt att förutsättningarna för typ- klinikens framtid ständigt förändrades. Vad det berodde på kunde hon emellertid inte ge något svar på. Kristina var väl medveten om att hon kanske var en av dem som skulle omplaceras och upplevde därför sin arbetssituation som besvärlig. Detta uttrycker hon på följande sätt:

Ja, det är neddragningarna, ingen mår bra av detta. Varken dom som får vara kvar eller dom som får sluta. Jag tror att en del skju- ter det lite ifrån sig. Dom har börjat med träffar nu för dom som kommer att bli varslade. Men det finns dom som får gå härifrån efter tjugo år (händelse 28).

Undanhållande av information

Genom att närvara vid flera olika typer av möten, exempelvis avdel- ningskonferens, ledningsmöte, vårdlagsmöte och basenhetsmöte kunde vi följa informationsflödet inom typkliniken. Kännetecknande var att ju längre ner i hierarkin informationen lämnades desto mer övergripande blev den (observation 6; 11; 13, 18). Bristen på information blev även tydlig i andra sammanhang. Under en avdelningskonferens beslutade en av typklinikens manliga överläkare, utan föregående diskussion, att un- dersköterskorna inte längre skulle assistera läkarna vid en specialunder- sökning. Undersökningen hade under flera år tillhört undersköterskornas

arbetsuppgifter, men skulle fortsättningsvis utföras av sjuksköterskorna (observation 6). Undersköterskan Catharina beskriver sin reaktion.

Jag reagerar på att arbetsuppgifter tas ifrån mig. Jag har inte hört någon kritik och därmed inte kunnat försvara mig. Det känns lik- som att dom trampar på mig. Uppgiften x är viktig för mig och det har varit bra att få ta lite ansvar. Det har ju heller inte kommit någon kritik från x (överläkare). Men nu blir jag ändå liksom lite osäker va. Har det funnits kritik och i så fall varför har inte jag fått höra den? X (första linjens chef) kunde ju kommit ut och sagt det då, att sköts inte detta va så får vi ta det till sjuksköterskorna /…/ Vad jag tänkte mest på under det här mötet, ja det var nog att jag bryr mig inte. Fast det är klart jag brukar ju ofta opponera mig när det är något som jag tycker är fel. Men denna gången orkade jag inte, för jag blev, ja du förstår liksom lite osäker på om vi un- dersköterskor inte hade skött det vi skulle. Och då kände jag va att jag ville diskutera med de andra undersköterskorna på avdel- ningen. Så därför satt jag tyst /.../ Det är så jobbigt va, för jag upplever det som om sjuksköterskorna tar detta ifrån oss för det var väl dom som hade klagat till x (manlig överläkare). Men det är klart att har vi nu gjort något fel så borde vi väl ha fått reda på det för som det är nu så vet jag ingenting och förresten så spelar det ingen roll (Catharina, intervju 10).

Den arbetsuppgift som diskuterades var viktig för undersköterskorna, då den gav såväl status som nya kunskaper. Catharina uppfattade det som hände som kritik mot undersköterskegruppen. Samtidigt vågade hon inte protestera, eftersom hon inte förstod vad kritiken egentligen handlade om. Hennes osäkerhet medförde att hon blev tyst. Fråntagandet av ar- betsuppgiften kom som en överraskning för undersköterskorna. Därför fanns ingen tid för diskussion dem emellan och förändringen kunde genomföras mot deras vilja. De gavs inte heller möjlighet att förstå var- för de inte kunde få ha kvar arbetsuppgiften. Efter avdelningskonferen- sen diskuterade tre undersköterskor varför arbetsuppgiften hade tagits ifrån dem. Ingen hade något svar på detta och besvikelsen och irritatio- nen var tydlig (händelse 23). Även undersköterskan Anette hade erfa- renheter av att inte få den information hon efterfrågade och av att bli

betraktad som okunnig. Vid ett avdelningsmöte undrade hon om perso- nalen riskerade att bli smittad av sjukdomen x:

Jag är så orolig för det här, varför får vi ingen information om detta? Hon riktade sin fråga till en manlig överläkare. Denne sva- rade: Ni får ingen information, eftersom det inte finns någon an- ledning. Om det skall bli nödvändigt kommer jag givetvis att ombesörja det (observation 1).

Situationen kan förstås som att överläkaren ansåg frågan vara ovid- kommande och att han inte ville sätta sig in i Anettes oro. Därför var han heller inte intresserad av att ge henne den information hon efterfrå- gade. Anette beskriver sina känslor efter avdelningsmötet.

Javisst, men vi går ju i det här. Det är ju inte bara jag som är oro- lig, det är ju alla andra som går runt och känner sig ängsliga. Jag pratar ju för alla undersköterskor i alla fall /…/ Han kan ju skälla ut oss för vad som helst, skälla och gapa och skrika. Men det tar långt tid innan han kommer och ber om förlåtelse. Mig har han aldrig skällt ut eller sagt någonting till va, men just när man frå- gar om sådana saker som är självklara för honom va, då ser han ner på oss, då tycker han att du skall inte ställa så dumma frågor (Anette, intervju 1).

Som citatet visar delar Anette upplevelsen av att inte få gehör för sin oro med andra undersköterskor. Deras uppfattning är istället att läkaren uppfattade deras frågor som irrelevanta.