Makt som nät av relationer

Både Weber och Lukes ser makt som något som utövas av individer. Foucault (1980a, 1980b, 1982) däremot representerar ett annat synsätt, då hans utgångspunkt är att makt finns överallt. När Flyvbjerg (1992) gör en jämförelse mellan Foucault och Lukes finner han att Lukes primärt intresserar sig för maktens resultat och lokalisering, medan Fou- cault inte ser makt som en självständig fråga utan istället lyfter fram maktens relationer. I Foucaults texter om maktens former, relationer och verkningar (1972, 1980a, 1987a) är begreppet genealogi centralt. En genealogi tar sin utgångspunkt i fenomenens släktskap, härkomst och omvandling. Arkeologi är ytterligare ett begrepp som är förekommande hos Foucault. Begreppet används vid studier av diskursernas former och är ett komplement till genealogin, som mera riktas mot diskursernas maktrelaterade uppkomst. Med diskurs avser Foucault en regelstyrd framställning, det vill säga utsagor, begrepp, teser och teorier om någon- ting. En diskurs är således en tankeprocess som stegvis bygger upp sammansatt kunskap. Diskursen existerar genom en diskursiv praktik, till exempel vetenskapernas tillvägagångssätt för att framställa och ut- trycka kunskaper om sina objekt. Enligt Foucault är varje kunskapsob- jekt beroende av diskursen och den diskursiva praktiken, men även av den sociala verkligheten. I denna verklighet finns ett kontinuerligt flöde av maktrelationer, vilka omsluter och betingar diskursen.

Inom hälso- och sjukvården innebär diskursen att organisationsmed- lemmarnas tankar och handlingar styrs av att de uppfattar verkligheten utifrån såväl ett naturvetenskapligt som ett vårdvetenskapligt perspektiv.

Foucault (1972, 1987b) anser, att makten sedan 1600-talet har ut- vecklats i två huvudriktningar, dels i en disciplinär variant som riktats mot människokroppen och dels i en reglerande variant riktad mot be- folkningen som helhet. Den disciplinerande makten handlar om att ob- jektifiera individen. Genom att övervaka, avskärma och vidta sanktioner kan människor tämjas. Effekten av detta blir att människor tror sig vara ”maktens öga” och att de gärna övervakar både sig själva och andra. I ett sådant samhälle är det lätt att etablera konformitetsnormer, vilket i sin tur medför att avvikelser straffas. Ytterligare en effekt blir att individen befinner sig i ett gränsland mellan makt och vetande, där det är politiskt bestämt vad som vid varje tid och i varje samhälle skall betraktas som sanning eller kunskap.

I ”Vansinnets historia under den klassiska epoken”, beskriver Fouca- ult (1992) psykiatrin, som ett resultat av ett speciellt, moraliskt och poli- tiskt sätt att förhålla sig till vansinniga. Genom att anlägga ett historiskt perspektiv påvisar han hur kulturen sätter gränser för vad som anses vara frisk eller sjukt. När gränslandet mellan förnuft och vansinne stude- ras blir det möjligt att peka på de makteffekter som sådana gränsdrag- ningar har. Först när de vansinniga betraktades som en avgränsad grupp kunde de, enligt Foucault, bli föremål för vetenskaplig kunskap, som innebar rationell övervakning, observation, bedömning och behandling. På denna grund uppstod så småningom psykiatrin som självständig ve- tenskap. Foucault menar att psykiatrins vetande hör samman med makt, då målsättningen är att normalisera och korrigera med det rationella som utgångspunkt. ”Vansinnets historia” skildrar hur institutioner och social praktik ger upphov till en diskurs präglad av förnuft, en diskurs som återspeglas i den sociala ordningen.

Med studien ”Övervakning och straff”, försöker Foucault (1987b), även tydliggöra hur maktrelationer också kan betraktas som något pro- duktivt i ett samhälle. I studien beskrivs hur fängelset utvecklades till att bli det dominerande straffsättet under slutet av 1700-talet. Foucault närmar sig problemet genom att studera de metoder och tekniker som användes före och efter 1700-talet och påvisar att straffen utvecklades från fysisk våldsverkan på kroppen till psykiskt lidande i fängelse. Tidi- gare hade straffet varit en hämnd på en förbrytare, vilken hade uppfattats som en angripare på samhället. Viktigt var att straffet skulle synas, var- för den kroppsliga stympningen sågs som en självklar del och var ett instrument för den skoningslösa makten. Det straffrättsliga perspektivet förändrades under tidens gång och istället för att placera kroppen i ett system av tortyr sattes den under tvång, berövanden, förpliktelser och förbud. Målsättningen blev nu att genom fängelsestraff försöka nå indi- videns själ. Vid den kroppsliga smärtan fästes inget avseende utan män- niskokroppen dresserades genom arbete, ceremonier samt moraliska förpliktelser.

Foucault (1972) identifierar även i sin analys en disciplinär rationali- tet, som alltmer började genomsyra det industriella samhället. Denna uttrycktes i disciplinära procedurer inom armén, skolan, sjukhuset och fabrikerna. Den disciplinära rationaliteten bestod av nya strävanden att forma individerna till fogliga medborgare och maktformen disciplin utbredde sig i samhället. Genom denna process formades människan till

att bli ett objekt för specifikt vetande och viss typ av makt. Han ser även ett samband mellan kapitalismens uppkomst och den nya formen av her- ravälde. Enligt Daudi (1987) formulerar Foucault sin grundläggande syn på makt på följande sätt:

Vår förståelse av maktfenomenet verkar inte kunna bli ”fullstän- dig” så länge vi ignorerar att den konceptualisering av männi- skan som vi har ärvt, filosofiskt talat, är förvrängd. Detta bottnar i den mysteriösa och paradoxala situationen som består i att människan är både subjekt och objekt för kunskapen om sig själv, samtidigt som kunskap kommit att betraktas som någon- ting som ligger utanför människan (Daudi, 1987, s. 176).

Foucault (1987a) tar således sin utgångspunkt i begreppen subjekt, ve- tande och makt. Begreppet subjekt har olika betydelser. Dels uttrycker det en självmedveten jagkategori och dels att någon underkastas en gi- ven ordning och makt. Genom historiska processer har människan ska- pat sig själv som kunskapsobjekt och därigenom erhållit kunskap. Denna kunskap har använts för att forma subjektet. Detta har för det första skett genom nya undersökningsmetoder och formulerande av ett nytt vetande, det vill säga genom en vetenskap med fokus på människan och hen- nes/hans beteende. För det andra har det skett genom det som Foucault kallar åtskiljande praktiker, vilket innebär att det enskilda subjektet har skilts från andra subjekt. För det tredje har det skett genom olika typer av tekniker för självreglering som får till följd att människor omvandlar sig. Subjektet formas således antingen i förhållande till någon annan eller i förhållande till den egna existensen genom samvete och självkän- nedom. Foucault menar att subjektets historiska processer handlar om den moderna människans tillblivelse. Denna historia förutsätter två fun- damentala villkor; ett visst slags vetande och vissa former av maktrela- tioner. Berättelsen om den moderna människan förutsätter dessutom ett ömsesidigt beroende mellan vetande och makt.

Inget maktförhållande utan att det bildas ett kunskapsområde, men inte heller någon kunskap som inte samtidigt förutsätter och bildar vissa maktförhållanden /.../ Kort sagt: Det är inte ett inse- ende subjekts verksamhet som frambringar en för makten nyttig

eller obehaglig kunskap. Istället är det förhållandet ”kunskap - makt” - de processer och kamper som detta förhållande rymmer och utgör - som bestämmer kunskapens former och möjliga om- råden (Foucault 1987a, s. 30).

Begreppet makt innefattar, hävdar Foucault (1980a), en relation mellan krafter där varje styrkeförhållande ses som en maktrelation. En kraft existerar aldrig enskilt utan endast i relation till andra krafter. Därför bör makten tolkas som ett nät av alltid spända och verksamma relationer och inte som ett privilegium som någon kan vara innehavare av. Således innebär makt en kontinuerlig kamp och inte ett upprättande av kontrakt och överlåtande eller erövrande av nya områden.

Foucault (1972, 1980a, 1982) är en vetandets genealog. Hans ut- gångspunkt är att människan bör söka grunderna för sin kunskap bortom det givna, det omedelbara och det till synes självklara. Foucault rör sig runt triangeln vetande, subjekt och makt. Makt förutsätter kunskap och kunskap förutsätter makt i ett ömsesidigt förhållande till varandra. Fou- cault uppfattar makten som multidimensionell. Den opererar lika mycket uppifrån och ner som nerifrån och upp och den riktas både mot dem som domineras som mot dem som dominerar. En annan viktig distinktion är att makt inte är en struktur, institution eller något som vissa personer är utrustade med utan makten är närvarande överallt, då den skapas i varje ögonblick, i varje förhållande och i varje motsättningsrelation mellan två eller flera punkter.

Det maktbegrepp som Foucault diskuterar ligger på ett samhälleligt vardagsplan. Makten är således i samhället, mellan individerna och i individerna. Men den kan ändå inte ses som en mänsklig egenskap. Sö- karljuset skall därför inte riktas mot makthavarnas motiv. Istället skall praktiker och effekter på de personer som blivit utsatta för maktutövan- de studeras. Maktanalytiken tar sin utgångspunkt i en stigande maktana- lys där mikromakten utgör första ledet. Mikromakten är den makt som utövas över människan som fysisk varelse. Denna aspekt består av ett oräkneligt antal små mekanismer, alla med en egen historia, teknik och praktik. Dessa mekanismer utvidgas och blir mer generella till sin karak- tär. Så småningom leder de till globala herraväldesformer.

Enligt Östling (1980) har Foucault i sina texter även fokuserat för- hållandet mellan makt och motstånd. Han menar att där det finns makt finns det även motstånd.

Om makten är ett namn på strategisk situation, om makt är ett namn för ett spänningsförhållande, en intensitet, en konflikt - ja, då är motståndet bara den andra sidan av makten. Makt är mot- stånd. Kampen om makten och kampen mot makten kan då inte heller innebära ett förnekande av makten. Snarare är den ett mot- ståndets judogrepp - en sport eller krigskonst, där man använder motståndarens kraft mot motståndaren själv (Östling, 1980, s. 33).

Makt kan således, enligt Foucault (1980a), definieras som synonymt med motstånd, en maktvektor riktad åt motsatt håll än den ursprungliga.

Genom sin mångfacetterade bild av makten har Foucault bidragit till ytterligare förståelse av detta begrepp. Maktens produktivitet är ett be- grepp som kan relateras till hälso- och sjukvården och syftar då på att institutionens målsättning är att korrigera och normalisera den sjuka människan med rationaliteten som utgångspunkt. Den gräns som varje kultur drar mellan vad som skall betraktas som friskt respektive sjukt är ett uttryck för makt. Den anger normen för vad som är normalt respekti- ve avvikande. Foucaults begrepp den disciplinära makten kan inom häl- so- och sjukvården förstås som att patienten blir ett objekt för ett speci- ellt vetande – medicinsk vetenskap. Olika kunskapsformer är då i mak- tens tjänst och fungerar disciplinerande genom exempelvis medicinsk behandling men även genom moralisk påverkan. Begreppen kunskap och maktutövning blir då i analogi med Foucaults tänkande två parallel- la begrepp, där kunskap är grunden för maktutövning samtidigt som maktutövning skapar kunskap. Intressant är Foucaults tes att makt finns överallt och uttrycks i olika mikrosammanhang. Inom hälso- och sjuk- vården innebär det att makten finns i all interaktion vårdpersonal emel- lan, men även i relationen vårdpersonal och patient. En viktig poäng hos Foucault är att han tydliggör motståndet i relation till makten. Motstån- det formas av själva makten och maktförhållandet kan aldrig vara något som existerar autonomt. De vardagliga möten som sker inom hälso- och sjukvården skulle kunna problematiseras utifrån Foucaults tes att makt föder motstånd.