Informellt arbetsplatslärande

I följande avsnitt presenteras de underteman som funnits i det empiriska materialet kopplat till informellt arbetsplatslärande.

5.4.1 Kollegors inverkan och social interaktion

Enligt samtliga informanter innebär yrket som brandman att man arbetar i grupp. De beskriver att interaktionen med kollegor har en inverkan på deras lärande då diskussion och reflektion leder till kunskapstillägnelse. Därigenom kan det förstås som om det informella arbetsplatslärandet är en central del. Intervjusvaren visar nämligen att brandmännen diskuterar de oförutsedda situationerna efteråt redan i brandbilen påväg tillbaka till brandstationen.

Informant 6 berättar att de vanligtvis pratar om vad som gick bra eller mindre bra under larmet.

Sedan följer en vidare diskussion i fikarummet där kollegorna sinsemellan reflekterar över vad man hade kunnat göra annorlunda och vad utfallet hade kunnat bli av det. Genom att diskutera den oförutsedda situationen efteråt menar Informant 2 att man kan få en helhetsbild av larmet vilket vi tolkar kan tänkas leda till kunskapstillägnelse. Samma intervjuperson lyfter dock att det kräver att gruppen genomsyras av en öppenhet:

1 Omfall: Beskrivs av Informant 1 innebära att man gör avsteg från ursprungsplanen och tänker om – en plan B.

Jag tror att om man har en grupp man trivs väldigt bra med så är det också lättare att kanske lära sig för att man vågar vädra sina okunskaper mer. Jag tror att öppenhet och en avslappnad stämning gör att man lär sig väldigt mycket mer än om man är rädd att göra bort sig, då kanske det snarare blir att man blir restriktiv i sitt agerande och då utvecklas man nog inte så mycket.

(Informant 2)

Här skulle det kunna ses som om Informant 2:s möjlighet till arbetsplatslärande ökar om kulturen inom arbetsgruppen tillåter samtliga deltagare att dela med sig av sina tankar (jfr Illeris, 2010). Exakt vilken betydelse diskussionen har för informanten att kunna hantera oförutsedda situationer går inte att urskilja från svaret. Däremot kan det förstås som att det har betydelse då Informant 2 berikas med kunskaper och verktyg som denne kan använda vid framtida oförutsedda situationer. Utifrån Illeris (2010) modell kan det även tolkas som att informantens arbetsplatslärande begränsas om denne är rädd att göra bort sig och om arbetsgruppen är tillslutna. Detta då det kan tyckas finnas en möjlig risk att dimensionerna drivkraft och arbetsplatsgemenskap inte når modellens mittpunkt.

En ytterligare intervjuperson beskriver vikten av informella samtal i fikarummet då hen menar att man kan ställa frågor som man vanligtvis inte gör vid större möten efter en oförutsedd situation:

Här om dagen då var vi på en utryckning där en kille hade voltat med bilen. Då var jag säkerhetsman så jag gjorde mina grejer och så hade jag en kollega som skulle sprida upp dörren och då frågade jag i kafferummet –hur gjorde du? Hur kändes det? Var det lätt? Man kan kanske fråga de här småsakerna som man kanske inte frågat på de här stora mötena (...) då kan man lära sig till exempel om han säger “det funkade inte med den där. Jag började här och det gick inte alls och då gjorde vi såhär istället och då gick det mycket bättre”. Sådan kunskap kan man försöka fånga upp. (Informant 3)

Med hjälp av Illeris (2010) modell kan Informant 3:s uttalande förstås som om hen tillgodogör sig kunskap genom att ställa frågor. Vi tolkar det som att Informant 3 söker ny kunskap i syfte för att kunna veta hur hen ska agera vid en eventuellt kommande liknande situation. Det kan liknas med vad Illeris benämner som individnivå då det för samman dimensionerna drivkraft och innehåll. När dessa nivåer förs samman kan möjligheterna för arbetsplatslärande öppnas (jfr Illeris, 2010). Flera av våra informanter beskriver att de uppskattar samarbetet med sina kollegor då de kan dela kunskaper med varandra. I enlighet med informanternas svar visar deras

arbetsgrupper en tydlig tendens på åldersskillnad samt antal år inom branschen. Således kan alla i gruppen tänkas bidra med något för att alltid kunna utvecklas och bli bättre. De personer som är nyutexaminerade kan bidra med nyare kunskap till de personer som arbetat längre medan de som arbetat längre kan bidra med mer erfarenhetsbaserad kunskap. Följande citat styrker det ovannämnda:

(...) man kommer aldrig komma ifatt hur många larm de har åkt på till exempel eller hur många övningar de har haft men däremot så kan man ju fortfarande hamna i situationer där inte ens den har vart på just det larmet. (...) sen vissa grejer kanske jag har, inte mer erfarenhet av men kanske kunskap av i alla fall, nyare, ny teknik av någonting, till exempel elbilar där kommer jag in med rätt mycket information eftersom det var rätt stor fokus på det när jag började medan de som jobbat länge de kanske inte hade stenkoll på det. (Informant 7)

5.4.2 Meningsfullhetens betydelse

Illeris (2010) menar att meningsfullhet bör finnas både på individnivå och social nivå.

Angående det förstnämnda genomsyras samtliga informanters svar av att de i sitt arbete motiveras och drivs av att kunna hjälpa andra samt att rädda liv. Med det som bakgrund kan det förstås som att intervjupersonerna besitter en grundlig motivation till att lära sig på arbetet.

Enligt Illeris är det drivkraftsdimensionen tillsammans med innehållsdimensionen som i sin tur formar en individs arbetsidentitet. Vi tolkar det som att informanternas sätt att se på sig själva och deras yrkesroll bidrar till att de finner mening. Utifrån den sociala nivån kan arbetsplatslärandet påverkas positivt om det gör nytta för samhället, vilket är något som majoriteten av våra intervjupersoner beskriver (jfr Illeris, 2010). För att exemplifiera detta beskriver Informant 2 och 5 följande:

(...) det är väldigt givande att få chansen att hjälpa någon. (Informant 2)

Det som driver mig är att man får hjälpa till och att man blir uppskattad när man kommer.

(Informant 5)

Att jobba i grupp och lösa saker tillsammans är något som återkommande kommit på tal under intervjuerna. Vid frågan gällande vad som driver och motiverar en individ på arbetet svarar Informant 3 följande:

Jag drivs av att man jobbar i grupp, alla har olika styrkor och svagheter som man nyttjar, någon är bra på någonting och någon annan är bra på något annat och man liksom kan komplettera varandra på ett väldigt bra och fint sätt. (Informant 3)

Mot bakgrund av ovanstående kan det förstås som att intervjupersonerna motiveras av att ta vara på kollegors kompetenser. Det kan i sin tur tänkas ha en betydande roll för deras sätt att hantera oförutsedda situationer. Om man känner en viss osäkerhet på en utryckning har man alltid “back up” av sina kollegor beskrev Informant 7 för oss. Det poängterar vikten av den sociala nivån då samspelet med sina kollegor spelar stor roll för ens individuella lärande och möjlighet till arbetsplatslärande (jfr Illeris, 2010).

5.4.3 Erfarenhetens betydelse

Flera av våra informanter medger att deras yrke till stor del är erfarenhetsbaserat. Att åka ut på larm och uppleva dem är det som de flesta informanter menar har stor betydelse för deras lärande. Informant 5 lyfter att det är på utryckningen man lär sig då det är “svårt att öva till sig ett skarpt läge”. Vid oförutsedda situationer får man möjligheten att utöva det man tränat på under de praktiska momenten och därmed finna lärdom. Som nämnt tidigare är det vid vissa tillfällen man behöver göra ett omfall, således får gruppen tillsammans utifrån erfarenheter se vilket tillvägagångssätt som lämpar sig bäst för situationen de befinner sig i. I nedan citat beskriver Informant 6 erfarenhetens betydelse för att hantera oförutsedda situationer:

Ja alltså det skulle kunna vara hur man klipper en bil till exempel då vet jag att förra gången då satte vi, vi har ju som stora bändare som man bänder isär bilen med, då kan det vara att jag satte den nere utefter sparklådan och ah det gick ju sådär och då nästa gång kanske jag satte den lite högre upp mot själva stolpen, då gick bilen isär mycket lättare. Det gjorde jag då och det gick ju bra, då kör jag på den biten. Det kan ju vara en sån grej, det har man ju lärt sig efter ett tag. Kommer man fram till en bil första gången och ska klippa sönder den då kanske man inte riktigt vet ska jag klippa här eller där, det sitter ju sen. Det är en bit som är erfarenhetsmässigt och sen är det väl erfarenhetsmässigt om du kommer in i en lokal och det brinner som sjutton upp i taket och sådär, det känner jag också att erfarenheten säger mig hur jag ska släcka de här lågorna som finns. (Informant 6)

Här kan vi urskilja att Informant 6 genom att återkommande uppleva liknande scenarion byggt på sin erfarenhet successivt. Således kan det tolkas som om erfarenheten haft en stor inverkan på hens agerande och bidragit till att utveckla dennes problemlösningsförmåga. Flertalet av

informanterna beskriver även att de genom sitt yrkesutövande har förändrats som personer till att bli mer självsäkra i sitt handlande. Vi styrker det med nedan citat:

(...) och sen blir det framförallt när man åker på larm som man lär sig. När vi går igenom sakerna gör vi det på ett visst sätt men på ett larm blir det aldrig som man har tänkt sig. (...) men som med allting, gör man saker om och om igen så blir man ju tryggare i det. Man blir tryggare i att vara lite stressad, man blir tryggare i att inte riktigt veta, man blir tryggare i de här småsakerna. (Informant 3)

Enligt Illeris (2010) kan en individs lärande på arbetet tillgängliggöras om denne får erfara följden av sitt agerande, vilket ryms inom dimensionen arbetsplatsproduktion. Med hjälp av denna dimension kan uttalandena ovan, från Informant 6 och 3, förstås som att de personligen får uppleva konsekvensen av sitt eget handlande då de får ett kvitto på vad som fungerar eller inte. Vidare menar en informant att det är av misstagen som denne lär sig allra mest. Här blir det återigen att individen får uppleva konsekvenserna av sitt eget handlande och kan därför reflektera över situationen och se vad denne kan göra annorlunda för att lyckas bättre vid nästkommande liknande situation.

Under intervjun ställde vi frågan till informanterna huruvida de ansåg att sina tidigare erfarenheter hade en betydande roll för deras nuvarande yrkesutövande. Informant 5 gav oss följande svar:

Jag har jobbat som bilmekaniker innan också och på en trafikolycka så blir det ju oftast (...) ett batteri sitter inte alltid under motorhuven, det kan sitta lite varsomhelst beroende på vilken bilmodell det är och det är helt omöjligt att veta om man inte kanske som jag då som har jobbat som bilmekaniker ett par år innan. (Informant 5)

Citatet beskriver att Informant 5 har nytta av sina tidigare arbetslivserfarenheter. Genom att ha förkunskaper om bilar från sitt tidigare arbete som bilmekaniker kan en rimlig tolkning göras att hen kunnat gynnas av det vid en trafikolycka. Det kan således tänkas vara en merit för den övriga gruppen då de alla kan ta vara på Informant 5:s kunskaper och erfarenhet. I jämförelse med Illeris (2010) modell skulle det kunna förstås som att informanten är villig att dela sina kunskaper till andra vilket skapar en arbetsidentitet. Vidare tillgängliggörs kunskap till övriga gruppen som de kan dra nytta av. Om arbetsgruppen tar vara på Informant 5:s kunskaper går

dessvärre inte att urskilja utifrån citatet. Hade detta varit fallet skulle ett arbetsplatslärande kunna uppstå då den sociala nivån möter individnivån i modellens mittpunkt.