Innebörden av (framgångsrik) forskning

Det som i mångt och mycket ger uttryck för respondenternas uppfattning om hur prestationsmåtten påverkar dem, går att urskilja i deras syn på vad forskning innebär. Vid en sammantagen bedömning av respondenternas svar går det att utläsa hur majoriteten av de universitetsanställda på något sätt hänvisade till vad som kan benämnas egennyttan med forskning, det vill säga glädjen av den intellektuella utmaningen jakten på kunskap innebär. Respondenterna gav uttryck för denna egennytta av forskning på olika sätt, bland annat

Stora Statliga finansiärer

respondent S1 uttryckte att det finns en “lustaspekt” med forskning då “det är roligt att ta sig in i nya saker och försöka förstå dem”. Många av respondenterna inom naturvetenskapen ger uttryck för liknande åsikter dock i termer av problemlösning, bland annat Nt2 säger att forskning innebär en spännande intellektuell utmaning och problemlösning, och en annan respondent säger att innebörden av att vara universitetsanställd är "att ha kul" vilket innebär ett livslångt lärande och möjligheten att bidra till en kunskapsutveckling (N1). Utifrån deras uttalanden bör kunskapsutveckling vara drivkraften för respondenterna, de bör "drivas av kunskapsintresse eller kunskapstörst" (St1). Respondenterna ger alltså uttryck för att forskning som yrke är belönande i sin egen rätt, de bedriver forskning för de finner yrket meningsfullt.

Ytterligare en aspekt framkommer som central. Respondenterna, i anknytning till sina uttalanden om egennyttan med forskning, hänvisar även till nyttan för samhället forskning leder till. De utger sig för att vilja "bidra till att utveckla kunskap i samhället och göra en insats i det" (St1), att deras forskning “är viktigt för samhällets utveckling" (S1) och att forskningen de ägnar sig åt driver samhället framåt eftersom att den kommer ha många viktiga praktiska tillämpningar i framtiden (N1). Sammantaget framkommer det att forskarna värdesätter dels egennyttan men även samhällsnyttan med forskning. I vissa fall ställs kunskapsutvecklingen och egennyttan med forskning i motsättning till de mått som respondenterna känner i allt högre utsträckning och alltmer omfattande kommit att användas på universitetet. Exempelvis St1 uttrycker att prestationsmått står i konflikt med "kunskapstörsten" som borde karaktärisera forskning, då respondenten ställer sig kritisk mot att det etablerats "andra incitament än det som egentligen är det ursprungliga i forskning".

Dessa respondenter som betonar vikten av samhälls- och kunskapsutveckling framhåller även att det även finns en annan syn på framgång som premieras av prestationsmåtten. En respondent förklarar exempelvis att “vi har ju ett system inom forskarvärlden som bygger på att du ska vara framgångsrik på ett särskilt sätt. Så det finns ju implicit i systemet, att man ska ha en viss typ av pengar, man ska ha publicerat i vissa tidskrifter, man ska ha en viss mängd publiceringar som ska vara på vissa ställen” (St3). Respondenterna trycker på att den inre drivkraften innebär att ”man behöver inte publicera mest” (S1) utan att forskningen måste bidra till att ny kunskap skapas eller att framgång inte har att göra med mängden publikationer utan snarare att forskningsfrågorna är ”relevanta” och ”utmanande” (Nt2). Respondenterna uttrycker dock att måtten leder till en annan betoning, och inte alltid fångar upp den inomvetenskapliga strävan efter kunskap. Respondenterna nämner exempelvis hur prestationsmåtten för bort arbetet från det viktiga med forskning och att huruvida någon är framgångsrik numera bedöms genom antal publikationer, citeringar och den mängd externa medel som en anställd erhåller.

De exempel som hittills använts är främst tagna från professorer eller anställda med lång erfarenhet av yrket. För de anställda utan professur, som är i ett tidigare skede av sin karriär, ser bilden dock annorlunda ut. En professor nämner bland annat hur de mer erfarna anställda med professur kan ägna sig åt forskning de finner kunskapsutvecklande, men prestationsmåtten ställer högre krav på anställda som är tidigt i sin karriär: “Det har att göra med hur etablerad man är på ett forskningsfält. Jag är så etablerad så för mig finns det ingen vits att skriva på publikationer som inte bidrar till ny kunskap. Men om man är tidigt i karriären så kan det vara det, bara för att publicera” (S1). Detta verkar till viss mån stämma, exempelvis för S3 är samhällsnyttan fortfarande en viktig del av syftet med forskning, men av respondentens svar framkommer det dock att jakten på kunskap och samhällsutveckling inte är det första personen kommer att tänka på. En viktigare fråga verkar vara respondentens möjlighet att ens kunna

forska till att börja med. Detta tydliggörs genom att respondenten uttrycker hur "att skaffa sig externa forskningsmedel för att kunna vara forskare, att skapa förutsättningar för sig själv att forska, det skulle jag säga är att vara framgångsrik". Liknande svar går att uttyda i intervjun med N2, där respondenten lyfter hur forskning "framförallt innebär frihet" men att "eftersom det är ju en meriteringstjänst så måste jag hela tiden tänka på vad är det som gör att jag går framåt och publicerar mer och producerar mer så att jag sen kan få en riktig tjänst." något som gör att respondenten "tänker hela tiden på att det måste resultera i något" (N2). Även för S2 verkar forskning inte handla primärt om den tillfredsställande jakten på kunskap, då frågan snarare besvaras med en hänvisning till de många praktiska aspekter med finansiering som möjliggör forskning. Dessa citat från respondenterna handlar om själva möjligheten att kunna forska. För dessa anställda utan professur verkar kunskaps- och samhällsutveckling inte vara det mest framträdande, även om det inte kan uteslutas, utan det framkommer snarare som att själva möjligheten att i första hand kunna forska är det viktigaste. Respondent S1s uttalande och de incitament St1 hänvisar till verkar därmed vara viktiga för respondenterna utan professur, som uttrycker att deras möjlighet att forska hänger på deras förmåga prestera väl utifrån måtten. Om dessa respondenter inte visar på en god publikationstakt och en förmåga att dra in externa medel, så minskar deras möjligheter att i framtiden få mer medel, och de riskerar att istället få undervisa.