Inställning till prestationsmåtten

Det går att se hur respondenterna inte alltid är helt övertygade att prestationsmåtten fångar kvalitet på ett tillräckligt bra sätt, bland annat då de påpekar att skillnader mellan olika discipliner ignoreras. En skillnad som St2 lyfter är förhållningssättet till publikationer: ”Inte i vårt ämne, men i vissa ämnen finns det väldigt många krav på att man ska publicera så mycket som möjligt, och att många skriver på artiklar som är lika varandra hela tiden”. Citatet illustrerar poängen att olika discipliner har olika publiceringstraditioner och att de mer kvantitativt lagda forskningsområdena inom naturvetenskap har ett annat förhållningssätt till publikationer är samhällsvetenskapen. En del respondenterna poängterar att detta innebär att prestationsmåtten ibland är missvisande i och med att de inte tar hänsyn till dessa skillnader.

Respondenterna är av åsikten att detta delvis tar sig uttryck i att artikelformen starkt prioriteras framför monografier. Huruvida respondenterna tycker detta är en positiv eller negativ

utveckling beror till stor del på hur de själva påverkas. S2 som skrivit flera monografier, poängterar att ”kvantifieringen leder till att de som skriver gedigna böcker lite mer innovativt får dåliga möjligheter. Medan de som upprepar samma variant på samma artikel får flera träffar och gynnas”. Det framkommer klart och tydligt att S2 ogillar fokus på artiklar framför monografier. Det är främst samhällsvetarna som ställer sig kritiska till måtten av publiceringar, men i olika utsträckningar.

Utöver prestationsmåttens bristande förmåga att ta hänsyn till olika ämnesområdens publiceringstraditioner är den gemensamma synen bland respondenterna att mätningar som försöker fånga kvaliteten på publikationer ofta kan ge en bra fingervisning, men att de sällan ger definitivt trovärdig indikation på huruvida en publikation är av bra kvalitet. Respondenterna poängterar att hänsyn måste tas till andra faktorer som måtten inte fångar upp, något som en del respondenter exemplifierar genom att poängtera hur en artikel kan citeras många gånger just på grund av en sämre kvalitet eller kontroversiella slutsatser (N1). Respondenterna ställer sig ibland kritiska till hur måtten representerar publiceringar, genom att uttrycka hur måtten inte tar hänsyn till skillnader mellan ämnesområden och inte alltid ger en fullständig bild av en publikations kvalitet. Trots detta framkommer det dock som att respondenterna tar hänsyn till måtten när de publicerar något som bäst går att urskilja i intervjun med en respondent:

“Det är ett tillräckligt bra sätt att bedöma utifrån pengar och publikationer, men det har sina brister och kritiseras för just det att för stunden heta ämnen drar mer uppmärksamhet, är lättare att publicera om, får mer citat, och lättare att få in pengar till. Då ser de att man är produktiv och publicerar mycket och blir citerad vilket gör det till ett säkert kort för externa

medel” (N3)

Utöver att ställa sig kritiska till hur måtten fångar upp publiceringar, så ställer sig också många av respondenterna kritiska till den övergripande finansieringsstrukturen för forskning, och vikten av extern finansiering. Många av respondenterna är kritiska till att externa medel i Sverige till så stor grad är konkurrensutsatta. Vissa respondenter (S2, St1, St2) hänvisar till Norge där hälften av en lektorstjänst sägs vara budgeterad för forskning, och framhåller det som ett önskvärt alternativ till det nuvarande finansieringssystemet. Respondenterna som förespråkar en högre andel intern finansiering av forskning anser att det nuvarande systemet medför en slags "kollektiv irrationalitet" (S1) i och med att för mycket tid läggs på ansökningar som inte beviljas. Andra orsaker till att mer forskning ska ingå i tjänsten är bland annat risken för politisk styrning av forskning (S2) och att de anställda får svårare för att ägna sig åt forskning.

Trots att de flesta av de universitetsanställda hellre ser att en mindre del av forskningsmedlen är konkurrensutsatta går de att uttyda hur de till viss mån kan identifiera sig med principen om konkurrens som det nuvarande systemet för finansiering vilar på. Respondenterna anser bland annat att användningen av mått för att främja konkurrens innebär rättvisa, då systemet främjar de universitetsanställda och den forskning som de anser förtjänar det: ”jag tycker att det är bra för att de som driver saker, de som bedriver forskning som bygger på och producerar viktig kunskap, de har lärt sig något och de vet hur de ska gå tillväga. De borde få pengar och få fortsätta med det” (N2). En annan respondent som förespråkar mer intern finansiering av forskning, tycker att det nuvarande systemet för styrning genom prestationsmått fortfarande är nödvändigt då det innebär att anställda bedöms utifrån sina meriter:

”Jag tycker det är jätteviktigt att alla tjänster utlyses i konkurrens och att det är den bästa som blir vald. När man vet hur det varit i Sverige i årtionden, att folk utan meriter fått fasta tjänster på universitet. Om de sedan skulle få 50 procent forskning i tjänsten, när de nästan inte producerat någonting, det går inte. Men ett litet långsamt skifte till att ha mer i forskning

tjänst är bra, om man kan bevisa att man fått tjänsten i öppen konkurrens” (St3)

Respondenten tycks därmed finna konkurrens som ett sätt att skapa rättvisa, där universitetsanställda bör bedömas på sina meriter. När det kommer till finansiering som utdelas genom konkurrens, är respondenterna eniga om att konkurrens inte nödvändigtvis är en negativ aspekt i sig. Det framhävs att finansiering genom konkurrens innebär en typ av demokrati, där alla ges samma möjlighet till att söka forskningsmedel oavsett lärosäten. Fördelning av medel genom konkurrens upplevs innebära en möjlighet för alla individer att kunna bedriva forskning. Utan konkurrens förklarar en individ att ”annars skulle det vara så att det bara är de här gamla drakarna som skulle ha någon chans” (Nt3). Det finns en syn att konkurrens är något som kan främja kvaliteten av forskning (N3). En respondent förklarar att konkurrensen kan resultera i ”att man förhoppningsvis får fram den bästa forskningen, det som gagnar samhället bäst. Det tror jag är konkurrens för oss i slutändan. Så det ska nog inte tas bort för då tror jag att det kommer finnas väldigt mycket slöseri i systemet” (Nt2). På liknande sätt anser flertalet respondenter att konkurrens kan öka drivkraften för anställda att anstränga sig mer.

Trots att respondenterna anser att prestationsmått i form av mängd externa medel, antal publikationer och citeringar ibland kan ge ett missvisande resultat när flera aspekter faller utanför måttens omfång, finns bland flertalet respondenter en åsikt att måtten är användbara. En respondent anser att ”Google Scholar och de tycker jag är ganska representativa” (Nt3). En annan respondent förklarar att trots vissa brister med måtten som används för att utvärdera universitetsanställdas forskningsinsatser är måtten ”samtidigt de bästa vi har” (Nt1). Respondenten fortsätter förklara att ”jag kan inte föreställa mig ett annat sätt att mäta framgång än dessa mått” (Nt1).