Möjliga konsekvenser för högre utbildning

Från det empiriska materialet går det att uttyda hur av den prestationsorienterade styrningen inverkar på universitetsanställda. Däremot skiljer sig respondenternas inställning till prestationsmåtten. En del av respondenterna försöker ta avstånd från måttens värden och separera sig från universitetets styrning samtidigt som andra förhåller sig mer rationellt till prestationsmåtten där även de personliga aspirationerna till viss del tycks sammanfalla med prestationskriterierna.

På så vis framträder skillnader inom professionen, där en del av de anställda verkar ha internaliserat prestationsorienteringen och andra medvetet försöker ta avstånd från prestationsmåttens värden och ideal. Sahlin och Zetterquist (2016) lyfter att den kollegiala styrningen som tidigare karaktäriserat universitet, grundades i universitetsanställdas gemensamma uppfattning om vad kunskap är och hur den bör utvärderas och bedömas (Sahlin och Zetterquist, 2016). De meningsskillnader mellan universitetsanställda som den prestationsorienterade styrningen verkar ge upphov till kan medföra att det tidigare kollegiala ”samtalet” kan få svårare att föras. Professionen riskerar då inte baseras på en gemensam uppfattning bland universitetsanställda om vad kvalitet innebär och hur den bör bedömas. Det kan även tänkas att skillnaderna mellan ämnesområden och discipliner förstärks om normerna för vad framgångsrik forskning innebär skiljer sig åt, vilket i sig kan försvåra för fortlöpande diskussion om forskningens syfte, kvalitet och bedömningsgrunder.

Även om det framkommer i det empiriska materialet att en del universitetsanställda motsätter sig den ökade betoningen på prestationsmått, går det att urskilja hur de ändå förhåller sig till måtten och försöker uppnå prestationskriterierna. Detta verkar härstamma från hur systemet för finansiering är kopplat till prestationsmåtten, då externa medel är av avgörande vikt för de anställdas arbete. Anställda utomlands (Winter, 2009) och vid svenska universitet blir allt mer beroende av extern finansiering för att kunna bedriva forskning (Teelken, 2012;2015). Oavsett om den enskilde individen strävar efter att erhålla medel på grund av ett upplevt beroende eller sina personliga aspirationer, innebär fortfarande det att det är något individen eftersträvar.

Det framkom i det empiriska materialet att externa medel är oerhört viktigt för universitetsanställda samtidigt som det upplevs vara oerhört konkurrensutsatt. Denna konkurrenssituation visade sig leda till att individerna förhåller sig analytiskt, kalkylerande och ständigt utvärderade sina förbättringsmöjligheter för att kunna erhålla externa medel. Det tog

sig uttryck genom att de undvek att skicka en ansökan för externa finansiering på grund av rädsla för att få ”en stämpel” som sämre presterande om finansiärer inte skulle betrakta den som ”helt rätt”, genom att söka efter indikationer för vilka forskningsområden som kommer bli ”heta” eller i form av att fortlöpande analysera varför en ansökan inte beviljats och hur den kan förbättras. Diskurser inverkar på en människas självbild (Henkel, 2005) och eftersom prestationsorienteringen tycks ha mynnat ut i universitetets diskurser där de anställda ständigt upprepar betydelsen av externa medel, antal artiklar, tidskrifter och citeringar kan det medföra att konkurrensklimatet förstärks när individerna övertygar sig själva och varandra om hur de behöver prestera i sitt arbete.

I det empiriska materialet framkommer att en universitetsanställds tidigare meriter- såsom antal publicerade artiklar, vilka tidskrifter samt antal citeringar spelar en betydande roll vid bedömning av en ansökan för extern finansiering. Jeanes et al., (2018) diskuterar att styrningen kan resultera i att universitetsanställda blir mer angelägna om att producera publikationer som överensstämmer med de externa kvalitetskriterierna, istället för att sträva efter vad de själva anser är sitt ”bästa arbete”. Detta går delvis att återfinna i det empiriska materialet då respondenter både upplever att de löpande behöver producera artiklar samt upplever en problematik med politisk styrning av forskningsagendan. Författarna lyfter att styrningen kan leda till minskad innovation och allt snävare forskningsområden (Jeanes et al., 2018), vilket även framkom bland respondenterna som uttrycker hur forskningsområden som är relativt snäva eller outforskade, innebär sämre möjligheter då det finns ett färre antal högt rankade tidskrifter att vända sig till och att det inom dessa områden är svårare att få citeringar. Då dessa delar samtidigt upplevs vara av betydande vikt för att kunna erhålla externa medel kan det medföra att prestationsmåtten får universitetsanställda att agera på ett mer strategiskt och försiktigt vis när de reflekterar över hur de ska förbättra sina chanser till att beviljas extern finansiering.

Det kan tänkas att de forskningsområden som inte upplevs vara tillräckligt beprövade i den meningen att de med tillräckligt stor säkerhet kan resultera i beviljade ansökningar för externa medel bortprioriteras av universitetsanställda. Att gå bortom vad som upplevs vara “säkra kort” blir således en typ av risktagande. Då prestationsmåtten är så pass starkt knutna till en enskild individs karriär (Baruch & Hall, 2004; Chatelain-Ponroy et al., 2018), till möjligheten att bedriva forskning (Teelken, 2012; 2015) i kombination med att prestationerna tycks ge högre status och ett rykte av framgång skulle det kunna leda till att universitetsanställda allt mer tar beslut gällande sin forskning som de upplever kommer leda till att de beviljas externa medel, att de kan publicera i högt rankade tidskrifter eller publicera så många artiklar som möjligt.

Det behöver inte heller uteslutande handla om vilka forskningsområden de universitetsanställda undersöker, styrningen med prestationsmått kan även innebära att universitetsanställda börjar förhålla sig mer försiktigt till vilka andra anställda de väljer att forska med. Från det empiriska materialet framträder hur en del av de universitetsanställda till viss del utvärderar sina relationer utefter hur det kommer gynna deras personliga framgång- såsom även beskrivits av Jeanes et al. (2018)- samt hur det kan påverka vilka de anställda väljer att inkludera i sina forskningsprojekt. Det tycks innebära att anställda med “kända namn” prioriteras och att anställda med mindre erfarenhet betraktas som ett mer riskabelt val. På grund av den konkurrenssituation som råder har de anställda alltså helt enkelt inte råd att chansa på sådant som de själva upplever skulle kunna innebära ett lägre utfall på prestationsmåtten. Detta skulle kunna försvåra för universitetsanställda som befinner sig tidigt i karriären, exempelvis relativt nydisputerade, att nå upp till de prestationskrav som ställs och komma in i den “positiva

spiralen”. Framförallt då det empiriska materialet tyder på att det är av störst vikt tidigt i karriären som universitetsanställd att visa sig kapabel till att attrahera extern finansiering, publicera artiklar i högt rankade tidskrifter som blir citerade. Oavsett om dessa kriterier faktiskt ligger till grund för universitetsanställdas förmåga att bli framgångsrika, så är respondenternas uppfattning att så är fallet. Om de anställdas subjektiva uppfattning kring kriterierna för att beviljas anslag i förlängningen resulterar i att de agerar mer kalkylerande kan det innebära att universitetsanställda som presterar sämre utifrån måtten får sämre förutsättningar. Detta skulle i förlängningen kunna innebära att anställda tidigt i karriären på grund av vikten av nätverk inte får samma möjligheter att lyckas, och att mer etablerade universitetsanställda istället premieras till följd av sina goda meriter.

Syftet med finansieringssystemet är att främja högkvalitativ forskning, både sett från den svenska statens perspektiv (Statens utredning om styrning av lärosäten, 2018) och från det aktuella universitetet. Om en betydande andel anställda vid universitetet agerar med en försiktighet för att öka sina chanser att beviljas externa medel, kan det i förlängningen tänkas få implikationer för universitetets övergripande resultat. Det handlar då både om universitetsanställdas försiktighet i kombination med att flertalet prestationsmått- såsom antal publikationer och citeringar- verkar bygga just på vilket genomslag och den kvalitet forskningen bedöms ha. Om de anställdas förhållningssätt till prestationsmåtten medför att individerna varsamt närmar sig forskning som kan medföra ett relativt högt utfall på dessa mått, kommer inte heller universitetet i fråga producera den typ av forskning som önskas. Den rådande finansieringsstrukturen och universitetets betoning på prestationsmått kan då resultera i ett utfall som inte är önskvärt från universitetets perspektiv.