Inskränkningar som omfattar både exemplarframställning och tillgängliggörande för allmänheten

Enligt 12 § st. 1 URL är det inte tillåtet att använda exemplar som framställts för privat bruk för andra ändamål. Det innebär således inte bara en begränsning i rätten att framställa fler exemplar av verk som framställts i och med regeln i 12 § URL, utan också en grundläggande begränsning av visnings- och spridningsrätten. För ett ganska stort antal andra inskränkningar som i första hand siktar in sig på olika former av exemplarframställning saknas motsvarande inskränkningar i vidareutnyttjanderätten.¹⁴⁴

12 § URL följdes tidigare av 13 § URL som, tillsammans med 14 § URL, reglerade vissa frågor kring framställning av exemplar av skyddade verk inom undervisningsverksamhet.

Bestämmelsen i 13 § URL tog sikte på fotokopiering och inspelningar av radio- och TV-sändningar i undervisningsändamål. Både 12 § och 13 § medgav visserligen endast en rätt till exemplarframställning, men istället för att som i 12 § endast säga att exemplaret inte skulle få användas för andra ändamål, preciserade 13 § att rätten att förfoga över exemplaret sträckte sig till att få användas i undervisningsverksamhet, men inte längre.¹⁴⁵ I samband med införlivandet av

142 Nordell, Rätten till det visuella, s. 240 - 241

143 Olsson, Rosén, Upphovsrättslagstiftningen: en kommentar, 2016, s. 183 - 184

144 Nordell, Rätten till det visuella, s. 257 - 258

145 Nordell, Rätten till det visuella, s. 258

38

Infosoc-direktivet med den svenska lagstiftningen fick 13 § URL den nya beteckningen 42 c § URL.¹⁴⁶ Enligt bestämmelsen får för undervisningsändamål exemplar framställas av offentliggjorda verk, förutsatt att avtalslicens enligt 42 a § URL föreligger.¹⁴⁷

Att en rätt till exemplarframställning också skall innebära en rätt till tillgängliggörande för allmänheten faller sig naturligt med hänsyn till inskränkningens karaktär och syfte. Till exempel får konstverk under vissa omständigheter enligt 24 § st. 1 p. 2 avbildas om de ställs ut, är till salu eller ingår i en samling, men i dessa fall endast i meddelanden om utställningen eller försäljningen eller i kataloger.¹⁴⁸ Offentliggjorda konstverk får sedermera återges i exempelvis en kritisk eller vetenskaplig framställning, om det sker i överensstämmelse med god sed och i en omfattning som motiveras av ändamålet. Citaträtten, som återfinns i 22 § URL, säger att citat får göras ur offentliggjorda verk om det sker i överensstämmelse med god sed och under förutsättning att citatet är motiverat av ändamålet. Det finns inga generella bestämmelser som säger vad som är tillåtet, utan det varierar från fall till fall beroende på vilken sorts verk citatet tar plats i och i vilken situation det görs. Regeln är inte närmare specificerad med avseende på kategorier, men har aldrig varit tänkt att gälla i förhållande till konstverk.¹⁴⁹ Däremot innehåller bestämmelsen i 23

§ URL en särskild rätt att återge konstverk i anslutning till vissa texter, med innebörden att konstverk skall få användas som illustrationer i vissa fall.¹⁵⁰ Även när det gäller bestämmelsen i 23 § URL skall återgivning ske i enlighet med god sed och endast i den omfattning som motiveras av ändamålet.

24 § st. 1 URL, som gås igenom grundligt i den här uppsatsens sjätte kapitel, säger att konstverk som är stadigvarande placerade på eller vid allmän plats utomhus fritt får avbildas.

Detsamma gäller byggnad enligt paragrafens andra stycke. Det förhållandet att bestämmelsen handlar om avbildning av konstverk som är permanent placerade på allmän plats utomhus innebär att det är fråga om exemplarframställning. Utan bestämmelsen skulle en annan situation råda angående fotografering och filmning utomhus, som antagligen skulle vara både begränsande och försvårande.¹⁵¹ Värt att uppmärksamma är att lagen inte ger något svar på hur långt avbildningsrätten sträcker sig i praktiken. Inskränkningarna har på sätt och vis längre räckvidd än 12 § URL, eftersom 24 § URL inte innehåller någon inskränkning med hänsyn till vidareutnyttjande. Av den anledningen borde avbildningen få visas eller på annat sätt spridas till allmänheten. Det är också intressant att konstatera att när avbildningen väl har gjorts är det inte längre fråga om ett konstverk som står på allmän plats utomhus, varvid avbildningen paradoxalt

146 Olsson, Rosén, Upphovsrättslagstiftningen: en kommentar, 2016, s. 152

147 Jfr. 42 a § URL som handlar om gemensamma bestämmelser om avtalslicenser.

148 Nordell, Rätten till det visuella, s. 258

149 a.a., s. 258. Se också SOU 1956:25 s. 201.

150 a.a., s. 259

151 a.a., s. 262

39

nog därmed varken borde få avbildas eller annars efterbildas utan upphovsmannens tillstånd. Till det kommer att det kan vara svårt att bevisa om det är konstverket eller avbildningen av det som har efterbildats.¹⁵²

Bestämmelsen i 20 § URL fick sin nuvarande utformning i samband med införlivandet av Infosoc-direktivet med den svenska lagstiftningen och handlar om undantag från upphovsmannens ensamrätt till visning för allmänheten av exemplar av dennes verk, således situationer då visning får ske utan dennes samtycke. När det gäller andra verk än konstverk är regeln således tillämplig endast angående exemplar av verk som är utgivna enligt 8 § st. 2 URL. Det är endast de utgivna exemplaren som får visas, varför de exemplar som har framställts men inte förts in i handeln inte får visas på det sätt som 20 § URL föreskriver. Detsamma gäller exemplar av verk som har offentliggjorts eller för den delen inte har tillgängliggjorts för allmänheten och således inte omfattas av utgivning. När det gäller konstverk har visningsrätten giltighet också i fråga om verk som har överlåtits. I ett sådant fall behöver inte någon utgivning ha ägt rum. Bestämmelsen grundar sig på den speciella omständigheten att konstverk ibland utgörs av unika exemplar som aldrig ges ut, utan istället överlåts. Exemplaret av verket får således visas offentligt efter att det har överlåtits.¹⁵³ Värt att nämnas är att visningsbegreppet endast omfattar sådana situationer där ett exemplar av verket gjorts tillgängligt för allmänheten på samma plats som den där allmänheten kan ta del av verket och tillgängliggörandet sker utan hjälp av tekniska hjälpmedel.¹⁵⁴ Bestämmelsen i 20 § URL bestod innan införlivandet med direktivet av ett andra stycke, som handlade om vissa undantag från undantaget i det första stycket som numera utgör hela bestämmelsen. Undantaget som reglerades i paragrafens andra stycke avsåg visning genom film och TV, så kallad indirekt visning. Sådan visning ingår numera inte i visningsrätten, utan är numera att hänföra till överföring till allmänheten om den sker på distans, eller annars till offentligt framförande.¹⁵⁵

Skillnaderna mellan bildkonst och alster av brukskonst är många, och ligger förutom i uttrycket också i tillkomstsättet, användningsformen och syftet.¹⁵⁶ Utnyttjanden av brukskonst sker som regel endast genom att exemplar av alstren framställs och förs ut på marknaden. Det kan också konstateras att utnyttjanden av brukskonst är den enda utnyttjandeformen som generellt har ansetts ekonomiskt skyddsvärd för upphovsmannen. Således kan noteras att något undantag för alster av brukskonst av de slag som gäller för återgivning av byggnader och konstverk på allmän plats utomhus eller för återgivning i film aldrig har funnits för bruksföremål. Den uteslutande rätten att avbilda och visa alster av brukskonst hör därmed till de allmänna inskränkningar som

152 Nordell, Rätten till det visuella, s. 264

153 Olsson, Rosén, Upphovsrättslagstiftningen: en kommentar, 2016, s. 184 - 185

154 a.a., s. 185. Se också 2 § URL.

155 a.a., s. 185

156 Nordell, Rätten till det visuella, s. 143

40

ges i 12 § URL och 20 § st. 1 URL. Inte heller sker någon konsumtion av rätten till sådana alster enligt 19 § URL, som reglerar spridning av exemplar. Av praktiska skäl bör alster av brukskonst emellertid i praktiken behandlas som konstverk i förhållande till bestämmelserna i 19 och 24 §§

och 20 § st. 2 URL.¹⁵⁷

Slutligen är det de närstående rättigheterna, som har ett något vidare skydd än verk i och med att det rör sig om bestämmelser som skiljer sig från de övriga upphovsrättigheterna eftersom de inte uppfyller lagens grundläggande verkskriterier. Det kan antingen handla om en brist i verkets objektiva krav, således att verket inte är litterärt eller konstnärligt, eller en brist på verkshöjd. Som exempel kan tas 46 § URL, som säger att en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder har tagits upp inte får eftergöras eller tillgängliggöras för allmänheten utan samtycke från framställaren förrän 50 år har passerat sedan dess att upptagningen gjordes, eller om upptagningen har givits ut eller offentliggjorts, inom 50 år efter det år då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes. Med eftergörande likställs enligt lagen även att upptagningen förs över från en anordning till en annan. Mot bakgrund av att film och TV-program kan vara av många olika slag och kanske varken är av litterär eller konstnärlig art eller är av tillräckligt originellt art, kan brist av båda slagen föreligga. Om innehållet i filmen eller TV-programmet ifråga ändå skulle nå upp till lagens skyddskrav kan man gå till andra regler som hindrar exemplarframställning. Om man går vidare till 48 § URL kommer man till den särskilda närstående rätt som ges till producenter i förhållande till radio- och TV-sändningar. Sådana sändningar får enligt paragrafen inte tas upp på en annan anordning, genom vilken de kan återges. Skyddet avser således sändningen i sig, och gäller inte för programinnehållet som istället skyddas av 1 § URL i förekommande fall. Rätten till sändningen tillkommer producenten, som här är radio- eller TV-företaget. Enligt 48 § st. 2 URL får sändningen inte överföras från en anordning till en annan förrän 50 år har passerat från det år då sändningen gjordes, om inte TV-företaget har givit sitt samtycke.¹⁵⁸ Till det kommer att anordningarna inte får spridas till allmänheten utan företagets samtycke.¹⁵⁹

Både i 46 § st. 2 URL och 48 § st. 3 URL hänvisas till inskränkningar som skall få motsvarande tillämpning på upptagningen. Följaktligen får genom hänvisning till 12 § URL enstaka exemplar framställas för privat bruk. Möjligen är det så att inskränkningsbestämmelsen i 12 § st. 3 p. 1 URL, som säger att första stycket inte ger rätt att för privat bruk låta en utomstående framställa exemplar av musikaliska verk eller filmverk, skulle gälla också för annans medhjälp när det gäller framställning av sådana audiovisuella verk som avses i 46 § URL. Det kan

157 Nordell, Rätten till det visuella, s. 268

158 a.a., s. 269 - 270

159 a.a., s. 270 som refererar till prop. 1994/95:58 s. 32.

41

emellertid ifrågasättas.¹⁶⁰ Upptagningar av rörliga bilder är ju redan skyddad av 46 § URL och bör inte kunna tolkas in under begränsningarna om filmverk i 12 § st. 3 p. 1 URL utan uttryckligt lagstöd. Om man gör en allmän hänvisning till ett lagrum som reglerar särskilda bestämmelser för där angivna verkskategorier, bör hänvisningen från en närstående rättighet som inte uttryckligen omfattas av dessa kategorier inte heller äga tillämpning gentemot de angivna inskränkningarna.

När det gäller upptagningar kan de användas i undervisningsverksamhet genom hänvisning till 42 c § URL, samt om den skildrar ett verk som syns eller hörs i samband med en dagshändelse återges genom hänvisning till 25 § URL.¹⁶¹

160 a.a., s. 270 som refererar till Olsson, Upphovsrättslagstiftningen. Där jag har skrivit ”Möjligen” har Nordell skrivit ”Enligt Olsson”, således Olssons uppfattning om den aktuella begränsningen. Nordell skriver sedan att

”Detta kan ifrågasättas.” vilket tyder på att det råder delade meningar i frågan mellan författarna.

161 a.a., s. 270 som refererar till Olsson, Upphovsrättslagstiftningen, s. 285 ff.

42