Internalisering och externalisering

Samtliga sånglärare sa i sina intervjuer att härmning, som kan liknas vid internalisering, är viktigt och att det ofta behövs för att kunna lära sig. Tre av fyra lärare sa att de hade varit med om att elever härmade dem, och diskuterade olika aspekter av detta såsom

huruvida det var önskvärt. Två lärare diskuterade mognad hos elever och den påverkan på externalisering och personligt uttryck som denna kan ha.

Anders säger att det finns några få elever som inte är i behov av att han förevisar, och menar att han tror att det är någon form av mognad som spelar in. Han presenterar en modell för det han kallar mognad:

Anders: Ju mer empatisk förmåga du har att kunna sätta dig in i hur andra tänker och känner, desto lättare tänker jag att man har att förstå, och själv kunna ge uttryck för de känslorna. Och parar man det då med lite mer musikaliskt kunnande och vana av röstanvändning så att du liksom har resurserna att uttrycka det här, det är nog det jag menar med mognad. Det blir liksom som ett samlingsord för erfarenhet, och musikalitet, och empatisk förmåga.

Anders pratar om härmandet som viktigt, och menar att det hjälper en att ”utveckla kopplingen mellan det jag hör, […] föreställa sig det ljudet i hjärnan, och sen reproducera det med din egen röst”. Processen i att höra, föreställa och reproducera menar han är essentiell för all sång. Vidare diskuterar Anders huruvida han upplever att hans elever härmar honom, och menar att man som sånglärare behöver vara medveten om att det troligtvis kommer att hända. Han säger då att sångläraren ska ”föregå med gott exempel”

och höja ribban vokalt. Han beskriver hur hans förhoppning är att hans elever inte ska ta efter honom så mycket, men möjligtvis att de ska bli inspirerade. Han menar att det är det som är erövrandet, att man har låten ”på plats här inne” och har gjort den till sin egen, och att det då automatiskt blir en egen tolkning även om man också tar influenser från andra sångare: att tolkningen ”färgas av allt annat du sjunger och allt annat du gjort”.

Belinda diskuterar härmning och menar att det kan vara ”vägen in” till ett eget personligt uttryck, därför att det är lättare att härma någon annan än att behöva stå för någonting.

Hon förklarar att eleverna kan härma ens personliga klang, genom att exempelvis förställa artikulatorerna eller rummet i munnen, för att komma närmare det klingande resultatet av antingen hennes eller någon annans röst. Hon säger att sångundervisning fungerar mycket genom härmning, att det är ”en naturlig del av själva undervisningen”, och att detta kan leda till att vissa av hennes elever härmar henne just för att hon förebildar. Hon säger att hon, om hon upptäcker att eleverna ”drar åt hennes håll”, försöker att variera sitt ljud så pass att de själva inser att det inte var Belindas röst som de skulle härma, utan en specifik

funktion. Hon säger att det är en utvecklingsprocess att gå från internalisering till externalisering och att hennes tonåriga elever behöver komma fram till vad de själva föredrar.

Belinda diskuterar emotionell förmåga liksom Anders, och menar att en del av det personliga uttrycket är att man har tagit texten till sig och ”kopplat det till sin egen erfarenhetsbank, eller sin egen emotionella värld”. Hon nämner också empatisk förmåga,

”sin inkännande förmåga i andra människor”, och att man måste koppla till sig själv och hämta egna känslouttryck när man ska gestalta någonting. Till sist menar hon att eleverna kan glömma bort att det går att leka fram saker, och att de kan få ett fint resultat när de

”bara provar, leker och låter sig vara i den här barnsliga sidan där fantasin har fullt spelrum”.

Corinne diskuterar härmning, exempelvis i jazz, som ”ett jättebra sätt att lära sig, att man imiterar också, att man smakar på andras uttryck och förhåller sig till det”. Hon säger att det är en ingång till att lära sig musik och att det är mycket man kan, eller måste, lära sig genom att härma. Idag, menar hon, är sångundervisning präglad av coachning, och hon refererar till mästarlära som ett annat tänk: men samtidigt funderar hon om det skulle vara enklare om man fick återgå till det sättet. Hon menar att det kanske faktiskt är något bra, att ”du lär dig att spela av mig, härmar, att det inte är något fult”. Hon säger dock att det kan vara bra att först diskutera ”principerna” kring uttryck för att skapa ett ”gemensamt ramverk”. När det finns på plats menar hon att det kan gå att låta eleverna ta ansvar för sig själva. Corinne beskriver att hennes elever kan härma både henne eller andra. Hon tycker absolut inte att syftet är att de ska låta som henne, och säger att man ska försöka undvika att det händer, men att det ibland blir så med mer ”jag-svaga, lite mer riktningslösa elever”. Hon hoppas att hennes elever, om de härmar hennes röst, tar med sig de saker hon upplever är viktiga, såsom användning av hela registret och instrumenttänk. Hon ställer frågan kring mästarlära och vem som vill bli totalt imiterad, och menar att hon inte tror på det, men att härmning som leder till att man ”översätter det till någonting som passar en själv” och externaliserar det man har härmat är något bra.

Disa menar att det är viktigt att härma, då det är genom att härma många olika saker som det personliga uttrycket skapas. Hon säger att hon är för att man ska härma och prova

många olika saker. Hon diskuterar också de egenskaper som kan växa fram i den internaliserande-externaliserande processen, särskilt de som var oväntade:

Disa: Det här hände, okej, vad häftigt, det kom för att du har övat på den här grejen mycket bara av sig själv liksom, och då har ju det blivit en del av det personliga uttrycket, till exempel, men som kanske inte var planerat från början.

Hon refererar till en framträdandesituation, och menar att det är där man kan se summan av utvecklingen och elevens analys: vad som har stannat, och vad eleven har fångat upp och tagit med i det egna personliga uttrycket. Hon menar att nya saker som tillkommer bygger på någonting tidigare, men att det behöver finnas en reflektion i det och att eleven är medveten om nya saker. Hon nämner i relation till detta en elev som hon har uppfattat som särskilt intresserad, och att eleven har en ”glöd” och vill lära sig.

Disa säger att det inte har slagit henne att hennes elever kanske härmar henne. Hon menar att det inte är någonting hon har tänkt på, men att hon kommer att tänka på det i framtiden.

Hon säger dock att hennes subjektiva åsikt om vad som låter bra garanterat påverkar hur eleverna sjunger då hon är läraren och förevisar.