Personligt uttryck

Lärarnas utsagor som behandlade tolkningen av personligt uttryck kan anses intressanta ur vinkeln att de alla uttalade sig ungefär likadant, oavsett bakgrund eller tidigare erfarenhet. Utsagorna skiljde sig delvis i vad de valde att fokusera mest på, men oberoende av varandra beskrev de en relativt gemensam syn på vad personligt uttryck är, och också vad det behöver innehålla.

Alla fyra sånglärare uppgav på olika sätt att personligt uttryck är ett svårt begrepp att definiera. Vissa av dem, som Belinda, beskrev detta som en snårig djungel att förklara, och Disa uppgav att det är svårt att på ett tydligt sätt förklara för elever vad personligt uttryck innebär, vilket kan kopplas till Ball (1988) och hans diskussion kring att skapa språk. Det kan tolkas som att sånglärarna upplever svårigheter kring att uttrycka sig om subjektiva kvalitéer i objektiva termer, som Ball (1988) menar är utmanande för lärare att göra. Han hävdar dock att lärare har ett ansvar att förse eleverna med det språk de behöver för att kunna röra sig inom diskursen, och det går att lyfta frågor kring elevernas möjligheter att göra detta om läraren tvekar kring formulering av språk. Att uppleva svårigheter behöver inte likställas med att något blir bristfälligt, men den osäkerheten skulle potentiellt kunna påverka hur språket formuleras och förmedlas till eleven. Anders lyfte särskilt oklarheten kring vad begreppet innebär i relation till sina kollegor, och menade att diskussionen kring personligt uttryck oftast är problematiserande. Dessa utsagor bidrar genom språket till konstruktionen av personligt uttryck som ägande en inneboende problematik, vilket skapar en sanningseffekt: personligt uttryck är inte enkelt.

Detta sägs av individer inom diskursen som både i en skolkontext och utanför är språkligt överordnade andra i en maktstruktur, och inom en skolkontext har detta potential att

påverka elevernas syn på personligt uttryck och deras kunskapsutveckling inom området.

Det kan tolkas som att denna sanningseffekt potentiellt kan bidra till att elever får svårt att lära sig personligt uttryck, då sånglärarna även outtalat ser på personligt uttryck som svårt och därmed påverkar undervisningen, medvetet eller omedvetet. Trots detta kunde samtliga sånglärare uttala sig om kvaliteter som i deras mening skapar ett personligt uttryck. De hade skiljda utsagor och diskuterade specifika komponenter i olika mån:

Belinda, som flera gånger sa att uttryck enligt henne var det roligaste och mest intressanta med musik, använde många fler beskrivande ord än de övriga tre sånglärarna. Samtliga lärare pratade huvudsakligen om förmedlande, berättande och något som skapar en känsla för både framträdande musiker och publik. Att använda ordet känsla är ett gott exempel på hur språket konstrueras inom en diskurs. Känsla är i denna kontext ett knuttecken som får sin betydelse genom andra ord som används i relation till det, såsom berättande och förmedlande. Vidare skapas en ekvivalenskedja då diskussionen också fokuserar på att framföra något inför en publik, och ännu mer övergripande om personligt uttryck som ämnesområde. Denna språkliga godtycklighet är intressant att påpeka då det också illustrerar den förförståelse som behövs för att agera inom diskursen.

Sånglärarna gav liknande utsagor gällande personligt uttryck och dess grunder: de uttryckte att det behöver finnas någon typ av sångteknisk grund att stå på för att kunna uttrycka sig på det sätt man vill. De nämnde saker som sound, klang, frasering och kontroll för att illustrera de aspekter av sångteknik som de syftade på, vilka är flera knuttecken som ges mening i relation till det ämne som diskuteras men kräver förförståelse för språket. De utsagor som lärarna ger kan sägas konstruera en sanningseffekt där ett personligt uttryck inte går att nå om grundläggande sångteknik inte finns med från början. Detta motsägs delvis av sånglärarna Anders och Belinda som dock pratar om det utanför en strikt undervisningskontext, vilket kan tolkas som att det är en sak att ha ett personligt uttryck utan sångteknik utanför skolan, men en sånglärare på gymnasiet förväntar sig att det ska finnas ett mått av teknik hos eleverna. Dessa utsagor kan kopplas till Rostvall & Wests (2001) resonemang kring fokusering på vissa kvalitéer i undervisningen, då sångteknik framhävs av sånglärarna som den grund som behövs för att kunna utveckla ett fungerande personligt uttryck. Rostvall och West (2001) menar att ett stort fokus på specifika kvaliteteter, exempelvis sångteknik, kan göra att andra kvaliteter, exempelvis personligt uttryck, hamnar i skymundan. Således går det att föra en diskussion kring huruvida fokuset på sångteknik, som ses som en grundläggande

färdighet, riskerar att överskugga andra aspekter av sångundervisningen. Då samtliga sånglärare i föreliggande studie lyfter sångteknik som en grund för personligt uttryck kan det tolkas som att sångteknik ses som viktigare än personligt uttryck, vilket i sin tur kan bidra till att personligt uttryck ges mindre tid i undervisningen än sångteknik.

Lärarna diskuterade huruvida ett personligt uttryck behöver vara unikt eller inte. Tre av fyra av dem sa att så är fallet: en individs uttryck är unikt på basis av att det är en unik person som uttrycker sig. Deutsch (2016) bifaller detta då han menar att lärare borde sträva efter att hjälpa eleverna hitta och utveckla sitt egna unika kreativa perspektiv.

Silverman (2007) diskuterar också detta genom att lyfta betydelsen av den enskilda människan som tolkande varelse, vilket kan härledas till Belindas utsaga kring att de egna erfarenheterna och emotionella förmåga spelar en roll i en tolkning. Anders var den sånglärare vars utsaga skiljde sig något från denna åsikt, då han sa att han tyckte att man inte behöver sträva efter att vara unik. Han lyfte dock inflytandet av allt en individ tidigare gjort i dennes tolkning av ett verk, vilket kan tolkas som en unik tolkning ur perspektivet att varje individ upplever saker på olika sätt.

Lärarna valde att delvis kategorisera personligt uttryck efter hur det fokuseras och vilka metoder som används för att ta sig dit. De gav samtliga utsagor kring både gestaltning av ett narrativ, vilket de härledde till textanalys, och sångtekniska färdigheter, och tre av fyra sånglärare uppgav att de inte såg sig själva som textmänniskor. Textmänniskor som ord kan sägas vara ett knuttecken, som är delvis godtyckligt inom ramen för det musikaliska språket. I intervjuerna definierades ordet textmänniskor främst genom dess relation till dess uppfattade motsatser, och i föreliggande studie definierades textmänniska som något inte många är. Belinda, som beskrev hur uttryck är det viktigaste för henne i musicerandet, var den enda läraren som sa att hon upplevde sig fokusera mer på uttrycket än på sångtekniken. Det som stod ut i dessa utsagor var att Belinda inte uttryckte att hon inte var säker i sin teknik, medan de andra tre sånglärarna gav utsagor som indikerade att de antingen inte kände sig lika säkra i sitt uttryck eller att de inte satte texten i första rummet.

Detta skapade en tydlig positionering bland lärarna, där deras utsagor konstruerade en sanningseffekt kring textsäkerhet: antingen är man en textmänniska, eller så är man inte det, och man kan inte vara det om man inte är intresserad av text. Den här starka positioneringen blir intressant i ljus av sånglärarnas yrkesroll, och det går att ställa frågor kring vilken eventuell påverkan på undervisningen och eleverna ett sådant

ställningstagande kan ha. Det gjordes inte tydligt under intervjuerna hur sånglärarna diskuterade detta med eleverna, vilket eventuellt hade kunnat undersökas om observation hade ingått i metod för datainsamling, men det kan trots det vara av intresse att lyfta frågan om språklig påverkan. Sånglärarna diskuterade slutligen svårigheten i att definiera begreppet personligt uttryck, men de pratade alla om det på ett sätt som visade på att de såg personligt uttryck som en färdighet som går att utveckla.