Text kontra melodi

Samtliga sånglärare fick frågan om de funderade på sitt eget personliga uttryck när de musicerade. Tre av fyra sånglärare valde att, mer eller mindre explicit uttalat, sälla sig till ett av två vedertagna läger: text eller melodi.

Anders är den enda sångläraren som inte uttryckligen diskuterar åtskillnaden mellan text- och melodipersoner, utan uttalar sig istället på detta sätt kring sitt eget personliga uttryck:

Anders: Eh, jag tror att jag i sådana fall mest, eh, förbannar mitt eget, min avsaknad av eget personligt uttryck *skratt*, och det har nog liksom alltid varit det som jag själv tyckte att jag var sämst på. Jag har alltid tyckt att jag har varit, uttrycksmässigt, en ganska medioker sångare.

Anders ursäktar dock detta uttalande något genom att säga att han vet att han egentligen har någon form av uttryck, men att han menar att han inte har någon personlighet i sin

röst. Han uppger också att han tycker att det är svårare att gestalta originalmusik, av den anledningen att ingen har sjungit den innan.

Att vara en textmänniska menades innebära att fokusera och vila i det uttrycksfulla, gestaltande, skådespelande och narrativa. Belinda beskriver sig själv som att hon är

”definitivt en sån som lutar mig i mitt personliga uttryck”, och att hennes tekniska kunnande har släpat efter i jämförelse med hennes sceniska förmåga, uttryck och musikalitet. Hon menar vidare att hon tycker att uttryck är det roligaste och mest intressanta med att musicera.

Att vara en melodimänniska uppgavs handla om att vara mer fokuserad på sångteknik, harmonik och melodik. Corinne beskriver hur hon tolkar den upplevda skillnaden genom att lyfta in ett instrumentperspektiv:

Corinne: Eh, och jag kanske hade en ingång som var lite mer sångteknisk, jag ser mitt instrument, eller, jag ser min röst som ett instrument, helt enkelt, och jag har övat jättemycket utifrån, jag tror mer, ett instrumentperspektiv, utifrån att jag vill hantera min röst som ett instrument.

Hon menar att hon inte kommer från ett texthåll utan från ett instrumenthåll, och säger att text ofta har kommit i andra hand för henne som sångerska. Vidare beskriver Corinne att hon har haft det svårt att gestalta andras material, men har lättare för att gestalta sitt egenskrivna material även om hon själv uppger att ”det är inte säkert att mitt uttryck blir bättre för det”.

Disa uppger att hon har tänkt mycket på detta och kommit fram till att hon är en

”melodimänniska och inte så mycket en textmänniska”. Hon diskuterar text som

”sångarens feature”, och menar att denna syn har påverkat henne negativt då hon ”alltid har varit väldigt dålig på att komma ihåg texter”.

6.5 Vi:et – kollegiet

I frågan om huruvida samsyn på bedömning av personligt uttryck fanns på sånglärarnas arbetsplatser lyftes olika aspekter av detta. Två av fyra sånglärare uppgav att de hade god samsyn på sina arbetsplatser, trots att deras arbetssituationer såg relativt olika ut.

Konsensus i lärarkåren gällande personligt uttryck diskuterades också, samt att djupdykningar ner i frågor om personligt uttryck ofta inte hinns med.

Anders säger att han har tur som har många kollegor på sin arbetsplats, och att det är jätteskönt att de kan prata om personligt uttryck. Han säger att han tycker att deras samsyn gällande bedömning är ganska bra, och att detta inkluderar bedömning av personligt uttryck. Denna samsyn är en kombination av grundläggande samsyn och kollegial diskussion, menar han, och han säger att de också kan ha delade meningar och samtidigt förstå varandras perspektiv. Han säger dock att frågan oftast tas upp problematiserande,

”vad är ett personligt uttryck?”, men att de absolut pratar om det.

Belinda berättar att hon och hennes kollega båda jobbar deltid, och att de därför inte har

”särskilt mycket tid att sitta och dryfta saker” utan fokuserar på det som de anser är allra viktigast när de väl ses. Hon säger dock att hon vid bedömning brukar fundera över hur hon och kollegan brukar resonera kring uttryck, då de sitter och diskuterar när det är dags för betygssättning. Hon säger att de tillsammans har en slags gemensam idé om huruvida de kan uppfatta ett personligt uttryck hos en elev, och att de oftast håller med varandra när de diskuterar elevernas personliga uttryck. Belinda säger att hon inte har deltagit i diskursen kring personligt uttryck så mycket, men att hon tycker att det är intressant att följa exempelvis trådar i grupper på Facebook. Hon diskuterar konsensus kring personligt uttryck och säger att det är en jättesvår fråga, men att hon inte har sett eller vet om det finns en konsensus kring det då det är ”ett ganska flummigt begrepp”.

Corinne pratar en del om att lärare har väldigt olika tycke och smak, och att detta påverkar hur man ser på personligt uttryck:

Corinne: Vi har väldigt olika smak, vi lärare. Vi har olika erfarenhetsbakgrunder musikaliskt, vi gillar olika genrer, vi har erfarenheter från olika genrer olika mycket, så det är svårt att diskutera det.

Hon berättar att de i hennes kollegie blev satta att diskutera de nya kunskapskraven när de kom ut, och att de inte har diskuterat just personligt uttryck djupgående men att de har lyft frågan om hur de ska kunna nå en samsyn på det. Corinne ställer frågan om det går att bli överens, och menar att det finns så många begrepp i styrdokumenten som

egentligen behöver diskuteras i mycket större forum. Hon frågar sig: ”om vi inte hade behövt sätta betyg, hade vi behövt vara överens då?”.

Disa berättar att hon har haft väldigt få samtal kring bedömning med sin sånglärarkollega då hon är relativt ny. Hon berättar om deras stundande möte och att de ska sätta sig ner och tillsammans diskutera betyg då, och hon säger skämtsamt att hon själv planerar att ta upp frågan om personligt uttryck då. Hon funderar över om de som kollegor kan bli mer involverade i dessa typer av frågor, och kanske samarbeta mer också. Disa säger också att hon och hennes kollega har olika sångstilar, och att hon har funderat över vilken effekt de olika sång- och lärarstilarna har på sångeleverna.