Den interpersonella metafunktionen

Ordet interpersonell betyder ”mellanmänsklig” vilket väl beskriver vad den interpersonella metafunktionen handlar om, nämligen att språket möjliggör interaktion mellan människor i text och samtal (Holmberg 2019 s. 97). Den interpersonella sidan av språket handlar alltså om dess resurs att skapa relationer mellan talare och lyssnare och mellan skribenter och läsare.

Holmberg & Karlsson (2019) beskriver text och samtal som ett spel, där två eller flera personer spelar tillsammans. Varje drag som talaren eller skribenten gör möjliggör för nya tillfällen för lyssnare eller läsare att fortsätta spelet. Den interpersonella metafunktionen gäller både talad och skriven text, även om det interpersonella är mest synligt i dialoger mellan två eller flera personer. De framhåller dock att även monologa texter, exempelvis en boksida, ger läsaren möjligheter att reagera och engagera sig och att de därför är interpersonella. Det interpersonella kan studeras genom att analysera en texts språkhandlingar och modalitet, till exempel genom att man studerar en skribents roll eller position (Holmberg & Karlssson 2019 s. 31–32).

3.2.1. Språkhandlingar

Enligt Hellspong & Ledin (1997 s. 161) är språk ett medel för handling. Genom att utföra en språkhandling kan vi med ord förändra situationen och påverka andra. Det finns många språkliga handlingar, till exempel att fråga, svara, lova, försäkra, beordra och hota. Det finns också flera sätt att dela in dessa språkliga handlingar på. Jag har valt att fokusera på några av de språkhandlingar som Hellspong och Ledin kallar de allmänna, vilka är följande: påståenden, frågor, uppmaningar, interjektioner och utrop. I denna uppsats kommer jag framför allt att fokusera på språkhandlingarna uppmaning och påstående.

Holmberg & Karlsson (2019 s. 33) beskriver språkhandlingar som utbyte av information respektive av varor och tjänster. De menar att interpersonell betydelse handlar om antingen information eller aktion. Vidare är det enligt den funktionella grammatiken en skillnad mellan att ge något eller att kräva något. Denna skillnad betecknas som en växling mellan två talarroller: givande och krävande. Enligt Holmberg & Karlsson ger varje kombination av talarroll och utbyte en språkhandling. Med varje språkhandling följer en förväntan om en viss respons (Holmberg & Karlssson 2019 s. 34).

Inom SFG skiljer man på kongruenta och inkongruenta språkhandlingar. Med hjälp av grammatiken ges i språket ett huvudalternativ för att utrycka betydelse – ett så kallat kongruent uttryckssätt. Man skulle också kunna beskriva kongruens som en form av standardkonstruktioner för olika betydelseuttryck, till exempel att handlingar uttrycks med verb, föremål med substantiv och så vidare. Grammatiken möjliggör också att skapa (nästan) samma betydelse på andra sätt än genom kongruenta uttryck. Inom den funktionella grammatiken kallas dessa alternativ för grammatiska metaforer (Holmberg & Karlssson 2019 s. 49). Det kongruenta uttrycket för en fråga är en frågesats, men ett påstående kan också fungera som ett metaforiskt uttryck för en fråga.

3.2.2. Uppmaningar

Kongruenta uppmaningar görs med imperativer. Uppmaningssatser utmärks i svenskan av att de inleds med ett verb som står i verbformen imperativ. Recept och andra texter med instruktioner innehåller ofta många imperativ, vilket Holmberg & Karlsson exemplifierar genom att återge ett recept på lammstek ur en kokbok. Verben som i receptet i fråga har denna imperativform är bland annat sätt, skär, skala och peppra. Holmberg & Karlsson beskriver vidare hur uppmaningar ofta används i situationer där talaren antingen har ett överläge, till

mellan två vänner. I sådana situationer är det inga problem att använda uppmaningens kongruenta uttryck: Kom hit!

Ofta uttrycker man dock uppmaningar på andra sätt, till exempel genom påståenden eller frågor. De inkongruenta alternativen (grammatiska metaforer) för uppmaningen Kom hit kan till exempel vara frågan Kommer du hit? eller påståendet Du borde komma hit. Genom att använda uppmaningar i form av påståenden blir uppmaningarna mer rådgivande än befallande (Holmberg & Karlsson 2019 s. 54).

3.2.3. Påståenden

I skrivna texter är påståendesatsen den vanligast förekommande språkhandlingen. Det finns naturligtvis undantag, som i recept där uppmaningssatser är vanliga liksom i enkäter där frågesatser är naturligt förekommande (Holmberg, Karlsson & Nord 2019 s. 102). Eftersom påståenden är en så vanligt förekommande språkhandling är det oftast inte så intressant att i en stilanalys nämna att det finns påståenden i texten. Lagerholm (2008) framhåller dock att en text som enbart innehåller påståenden kan vara värd att analysera eftersom det säger något om textens huvudsakliga funktion. Med enbart påståenden har texten ett informativt, sakligt syfte, som i formell facklitteratur och juridiska texter (Lagerholm 2008 s. 124).

Enligt Holmberg & Karlsson (2006) är påståendet den språkhandling som minst pockar på lyssnaren eller läsarens responsdrag. Därför, menar de, kan det vara lätt att missa att också påståenden öppnar för viss respons, även i skrivna monologiska texter (Holmberg & Karlsson 2006, s. 49). Den som påstår något förväntar sig att få en viss respons som bekräftar att informationen nått fram. Valmöjligheterna består i att den tänkta läsaren (eller åhöraren) bekräftar att man anser informationen vara relevant eller att man ifrågasätter den.

Följande påstående, hämtat ur blogginlägget Det kommer nya chanser att skapa minnen, får exemplifiera detta så kallade utspeldrag som gör det möjligt att hålla med eller ifrågasätta. En tänkt läsare skulle efter påståendet (1) kunna svara Jaha eller Jaså, gör det?

(1) Det kommer en jul när man inte är nyseparerad.

Yassin (2019) som har undersökt den interpersonella semantiken i insändartexter i tidningen Kamratposten, skrivna av elever i årskurs 3, skiljer mellan åsiktsgivande påståenden och informativa påståenden (Holmberg, Karlsson & Nord 2019 s. 115 – 116). Åsiktsgivande påståenden förbereder enligt Yassin en respons i form av ett åsiktsgivande och skapar eller

som mottagare av information och förbereder en respons där informationen antingen bekräftas, utvecklas eller ifrågasätts. Yassin illustrerar skillnaden med hjälp av utdrag ur en elevtext som handlar om rökning. Exempel (2) är ett åsiktsgivande påstående medan (3) exemplifierar ett informativt påstående (Holmberg, Karlsson & Nord 2019 s. 117):

(2) Vi tycker inte att det är sant att man blir en idiot av att man röker.

(3) Det är farligt att röka

3.2.4. Interpersonell textanalys

Genom att göra en interpersonell textanalys, där man i första hand fokuserar på satsgrammatiken, kan man vidare kartlägga texten ur ett semantiskt perspektiv. Språkets betydelse är ju (vilket tidigare konstaterats) central inom den funktionella grammatiken. I en interpersonell textanalys undersöks både hur texten skapar en skribent i texten och en läsare i texten. Följande frågor är exempel på frågor som kan vara vägledande i en interpersonell textanalys: Vilken skribentroll framträder i texten? Är skribenten involverad eller distanserad i det utbyte som sker? Vilken lärarroll framträder i texten? Förutsätts läsaren bli passivt informerad, värdera informationen kritiskt eller engagera sig i vissa aktiviteter? Vilka värderingar eller åsikter framträder i texten, och hur tydligt uttrycks de? (Holmberg, Karlsson

& Nord 2019 s. 110).

Med hjälp av SFG som ramverk kommer jag att i några utvalda blogginlägg studera användandet av språkhandlingarna uppmaning och påstående för att beskriva hur Clara Lidström framställer sig som folkbildare.

3.2.5. Modalitet

För att fördjupa en analys av språkhandlingar kan man analysera dess modalitet. Inom funktionell grammatik beskrivs modalitet som val inom fyra betydelseskalor: sannolikhet, vanlighet, förpliktelse och villighet. Genom att använda ett modalt verb som satsens finit kan språkbrukaren modifiera språkhandlingen. Beroende på vilka modalitetsmarkörer skribenten eller talaren använder kan ett yttrande framstå som säkert eller osäkert. Vanligt

förekommande modala verb är kan, bör, ska och måste. Modalitet kan också utryckas genom interpersonella satsadverbial som kanske, nog, ibland, möjligen, antagligen (Holmberg &

Karlsson 2019 s. 58). Modala verb och interpersonella satsadverbial räknas inom den funktionella grammatiken som de kongruenta uttrycken för modalitet.

Ett annat sätt att modifiera språkhandlingar är att använda modalitetsmetaforer. Holmberg

& Karlsson menar att graden av modalitet alltid vilar på en bedömning, till exempel att någon bedömer att en handling är tillåten eller att en information är sannolik. Dessa modalitetsmetaforer, det vill säga uttryck för modalitet i en extra sats, gör det möjligt att antingen dölja att någon gjort något, eller att framhäva det. Satser som döljer något har ett det i början: Det är troligt att hon kommer. I den här meningen är det inte tydligt vem som gör en bedömning, varför den kan uppfattas som ett faktum snarare än som en åsikt. Genom att i stället placera ett jag eller vi som subjekt i den första satsen framgår det tydligt vem som har gjort en subjektiv bedömning: Jag tror att hon kommer. Modalitetsmetaforer kan således vara objektiva eller subjektiva (Holmberg & Karlssson 2019 s. 69–70).

Karin Helgesson (2019) har undersökt modalitet i platsannonser. Fokus i hennes studie är hur platsannonser ställer olika typer av krav på den presumtive arbetstagaren. Inom SFG:s teori om språkhandlingar kan kravställande ses som en form av uppmaning, alltså ”en språkhandling som har sin kongruenta realisering i uppmaningssatsen” (Holmberg, Karlsson & Nord 2019 s.

128). Helgesson konstaterar att det också är vanligt med grammatiska metaforer, alltså att man uttrycker ett visst språkligt innehåll med en annan grammatisk konstruktion, i uppmaningar.

Genom att använda grammatiska metaforer finns en möjlighet att gradera förpliktelsen.

Helgesson exemplifierar detta genom tre exempel på hur man kan uttrycka krav:

(4) Du bör ha fem års erfarenhet (kongruent modalitet)

(5) Det är önskvärt att du har fem års erfarenhet (objektiv modalitetsmetafor) (6) Vi vill att du har fem års erfarenhet (subjektiv modalitetsmetafor)

Exempel (4) – (6) visar att uppmaningar kan uttryckas på olika sätt och att budskapet i språkhandlingen kan mildras/skärpas genom att i stället använda en grammatisk metafor som i (5): ”Det är önskvärt…”.

Helgessons analys av 448 platsannonser visar att annonsören genom att använda olika sorts grammatik kan framstå som kravställare i varierande utsträckning. Hennes studie fastslår också att kravet på den sökande med hjälp av modalitet kan preciseras i styrka, från ofrånkomliga villkor till exakta önskemål (Holmberg, Karlsson & Nord 2019 s. 133).