Sattajärvi samebys marker. Vi börjar här, Junosuando. Här kommer ju älven ner. Här rinner då Torneälven, och här kommer Lainioälven. Så rinner Torneälven och Lainioälven ihop. Och här rinner då, Tärendöälven tar ju vatten från den här och levererar till Kalixälven, det är en bifurkation. Våran gräns, det är Tärendöälven, om vi börjar från Lautakoski så är det Tärendöälven, kommer runt och så går vi hit ner och sen går vi upp en liten bit och då kan man sen dra ett rakt streck härifrån (Piipiönsaari) ett spikrakt streck rakt ner såhär, ända hit ner till Erkheikki. Sen följer vi älven, hela vägen ända ner förbi Pajala. Men sen så att det här (nedanför Pajala) är Sattajärvi sameby och det här (ovanför Pajala är Muonio sameby. Och så kommer vi ner, så följer vi gränsälven, här rinner ju Torneälven in i Muonioälv, så fortsätter vår gräns såhär. Så är (höger om älven) finns nu en finsk sameby och vi är på svensk samebys sida (vänster om älven). Och den sträcker sig ända ner till kommungränsen nere (vid Naamijoki), den ser ni här. Sen följer vi kommungränsen, upp hela vägen tillbaks till det ställe som heter Pimpiö här, och så kan man i praktiken säga att härifrån, ifrån Pimpiö så är det raka vägen upp till Tärendöälven, upp hit. Så rakt såhär går gränsen. Allt som är här innanför, det är Sattajärvi sameby. Huvuddelen av hjorden, den lever av myrar, alltså på myrväxtlighet. Ni ser ju, det här är stora myrar det här (Peräjävuoma), och här har vi stora myrar, här har vi stora myrar (vid Sattajärvi), och de här myrarna här är också stora (nedanför Pajala). Och på de här myrarna så samlar sig renarna under
sommarmånaderna för oss. Och då är det så att här har vi ett sommargärde, då kör man in till Sattajärvi, och från Sattajärvi så gör man in, in hit bak, upp till det här stället som ligger här ute (Lehtosölkä). Nu zoomar jag in så ska vi slå på satellitbilderna.
Här ligger själva rengärdet, det är det som är den vita pricken. Så när vi börjar våran resa med renarna på sommaren, då har dem fött sina kalvar strax norr om här uppe (Pulikanjärvi) och så vandrar dem ner, ni ser vilket myrsystem det här är, det är fyllt med öppna myrar. Och på dem här samlas de ihop, och som regel brukar vi hitta dem nånstans på de här myrarna, renarna. Då går vi ut med fyrhjulingar, driver in renarna över de häråsarna här, eller kommer in via den här öppningen här. Kommer in på området, så går vi mellan de här två. Ni ser att det är som en liten ö, det är som en liten holme det här, mitt ute i myren. Så går de in renarna här mellan. När de kommer in här då är dem som inne i hagen.
Och det gör vi ungefär, renen den fungerar ungefär så i det här landskapet att när det är tillräckligt mycket insekter, då kompakterar, då går renarna ännu tätare ihop. De samlar och trycks ihop av insekterna, det gör de även uppe i fjällvärlden. Då blir de helt paralyserade av de här insekterna, så de bryr sig inte om oss över huvud taget utan de bara tittar på varandra och ’bara vi inte tappar nån härifrån’ så de är väldigt tight ihop.
Och då kan nästan 1000 renar gå in på väldigt liten ytan, de är ganska lätt att hantera stora hjordar. Då har vi kommit in, då är det så, det är ganska tidig morgon när insekterna stiger upp, och desto senare på dagen det blir desto tröttare blir renen. Så vi försöker gå in med de i hagen på tidigt som möjligt i förhållande till temperaturen och solsken. Om det är en kall morgon tar det ju lite längre tid innan värmen kommer på, men det måste vara varmt ute och de här insekterna har bildats. Då byter vi till flygfoto.
Så ser det ut så stället. Här kommer man ner, det här är myrholmen, så går vi in här emellan, snurrar runt och så här inne ligger själva rengärdet. (Zoomar in och ut). Här inne ligger rengärdet och här ligger våran koja.
(Tar fram ritverktyg). Då ser rengärdet ut såhär (ritar ut på kartan), så går det ut lite hagar såhär. Så går det ut en arm såhär.
Så ser det ut, så ser ni att här kommer vi in med renarna, så trycker man dem mot stängslet här. Ni ser att vi har kört med fyrhjuling här. Så kommer renen in, går runt i den här fållan, och här kan vi stänga igen med ett stängsel. Det finns en ytterligare liten stängselbit här så vi kan stänga igen. Och sista biten här driver vi dem i igen och så kommer dem i n i de här två hagarna. Då stänger vi igen här emellan. Här (i den högra) flyter det på ganska mycket vatten, så vi kan ha dem ganska samlade. Alltså, de får vatten under hela dagen. Och nu är
klockan ungefär, som regel, sex till tolv på dagen. Efter tolv så slutar vi gå in. ’Så nu är klockan tolv ska vi an…’, mellan sex och tolv på dagen. Och då har vi kommit in med renarna i hagen, stänger igen allting så nu är dem inspärrade. Då måste vi vänta ut dagens temperaturtopp, för som jag berättade åt er sist så blir renen väldigt trött av värmen, och speciellt de här små kalvarna. Så vi måste vänta till kvällen innan vi kan ta in dem i den här hagen (den vänstra). Så de får fritt att promenera i den här hagen (vänstra) men det är sällan dem är där utan de är här nere (i den högra) i den här blöta tråget, här rinner det igenom en bäck också. Så de befinner sig i det här bäcktråget här nere, de här renarna och äter lite grann av den växtligheten som finns men framför allt så dricker de mycket vatten.
Sen promenerar vi då till, då är det så att ni ser att det finns spångar här. Så vi kommer med våra bilar, så kör vi hit upp och parkerar här uppe på stället här. Så promenerar då alla gubbar, och det är ju bara renskötarna, de är kanske bara 4–5 stycken som har tryckt in de här under morgontimmarna. De består utav, de som är anställda det är, eller anställda och anställda, som jobbar ute i skogen aktivt, som är aktiva. Alla är inte anställda, en del är frivilliga, en del har lite tjänstgöring. Då är det, oftast är det:
• Ebba, hon är 17. brukar jag också vara dit och hjälpa med mina pojkar, om det är den tiden på dygnet att jag är ledig eller nånting sånt här då kan jag också gå dit. Och då är det jag och mina pojkar. Jag är ju då 52, Oskar han är 17 och Isak är 16. Och förresten, Wilma brukar också vara med men Wilma har nog börjat studera på LTU där, men Wilma hon är 21. Det är väl vi som är mest aktiva, sen kommer ju då alla andra, det är ju alla andra renägare. Och de renägarna är, har en, våran medelålder i våran sameby är 60… den har sjunkit 55 år, har vi medelåldern nu i samebyn. Vi är 70 delägare och 20 av dem är kvinnor, männens ålder lite högre, jag skulle säga att de ligger nog mer mot 60-åldern, och kvinnornas medelålder hamnar nog mer kring 30... ja vi säger 40-års åldern. Men de med sina barnbarn och barnbarns barn och alla andra, de kommer ju ut på det här rengärdet, och de får då ett meddelande att ’nu i mords tog vi in renarna, nu är de samlade’. Då skickar vi ut ett sms till allihopa och säger att ’ikväll är det rengärde’ och det börjar som regel klockan... om vi tittar på temperaturen, är temperaturen hög på kvällen då kommer vi börja åtta-nio på kvällen, är temperaturen istället… räknar ut att det kommer inte vara mer är 16 grader klockan sex, då börjar vi klockan sex. Så temperaturen får avgöra det.
-Men alla är liksom med och vill vara delaktiga på det här?
Det är ganska mycket, och det brukar vara andra folk också som kommer, alltså lite turister och sånt där. Vi brukar som regel samlas i den här hagen, nu har det blivit ganska trevligt för oss för att vi jobbar, jag ska berätta lite om det, vi har jobbat ganska mycket med barnen. Så att det är barnen som får vara aktiva. Så med barn och föräldrar som förra året så var vi nästan 50 stycken här ute på rengärdet. Alla kommer ju inte, alla delägare kommer ju inte, utan. Men det är väldigt mycket barn, och man kan väl säga såhär, att när vi har själva renarna, då kommer man promenerandes efter den här spången här, det är en ganska lätt tur att ta. Så kommer man hit ut så sätter man sig här, här har vi satt upp eldar och lite samlingsplatser, så det är ganska mysigt, det här är ju en väldigt tät dunge det här så att här inne finns det inte mycket insekter och det är ganska mysigt och behagligt att befinna sig i den här miljön, det är därför också det där rengärdet också finns där. Och så luktar det väldigt starkt i det här området för att renen har pissat i så många år här så de behöver bara stampa lite i det där så kommer det börja lukta renpiss. Och renpiss är faktiskt ganska svårt för
insekterna att hantera i större mängder, de kan inte flyga i det. Så både myggor och allt sånt här de drar sig undan ammoniaklukten.
Då sitter vi ner här och väntar till att klockan börjar bli sex, å då kan man säga att medelåldern nu är nere på 20 år skulle jag säga, eftersom det är så mycket ungdomar. Av dem 50 personerna så var det 20 stycken som var 16 år och yngre. De kommer hit för att vi har engagerat dem i fångandet av de här kalvarna som vi pratade om sist, de här halsbanden ska på med den här lilla nummerbrickan. De kommer in här och hjälper till med det arbetet. Så då går vi ut härifrån då kommer de som är anställda, Ebba och, eller ja, de som är mest aktiva de går här inifrån kojan så går de ut och så går de hit bak och så trycker de upp renarna och så har vi de bara i den här hagen först. Och 1 000 renar i den här, det är ungefär, inte riktigt, det kanske upptar om man skulle packa ihop dem ordentligt tar dem kanske en tredjedel av den här hagen, när dem är riktigt packade. Då först tittar vi lite grann på dem och inte kanske tar kanske 15 minuter och några börjar hänga upp den här inre hagen här. Då bygger vi ganska snabbt en inre hagen hit in. Och när vi har byggt den inre hagen då trycker vi in renarna här. Och så går man in här i hjorden, då är det några äldre tjejer/kvinnor, de som är mellan 30 och 50-55, de springer omkring med såna här halsband/bricker, det är som ett gummihalsband fast i
gummihalsbandet har vi hängt fast en bricka. Det här gummibandet, det är nu jättelätt att trä över huvet på kalven. Kalven har ju inga horn, den är ju ganska nyfödd. Då trär vi över den här brickan över dem och barnen, det är dem som fångar de här kalvarna. De är ju så lätta när de är så nyfödda, och det är det barnen gillar, det är därför vi har fått barnen att återvända och vi kan kanske skapa oss en återväxt av de här barnen också. Det är de som kommer bli liksom vår framtid, och de som vill fortsätta med det här.
När vi har hängt på de där kalvarna, brickorna. Då släpper vi ut, då tar vi bort den här inre hagen som vi nyss byggde. Då släpper vi ut de i den här hagen, och här är det ganska glest med träd och torrt för oss att
promenera. Då börjar man promenera omkring, och då är det några märkeskännare. Då promenerar man och tittar på en kalv så ser man ’ah nummer 15 här inne, okej, vems är den där renen?’ och då väntar man tills den hittar, nummer 15 har hittat sin vaja. Så att den följer, den promenerar ju efter vajan, efter ett tag ser man ’jo men titta den där följer’ då kallar vi det ’nu följer den’. Då ropar vi dit en märkeskännare och han kommer och tittar på vajans märke, och så säger han ’okej, kalv nummer 30, det var Martin Hjärtströms vaja’ och då skriver vi det i boken. Då finns det färdigt en bok, och i boken står alla nummer som vi har satt ut 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, ända fram till kanske, ja som i förra året hade vi kanske 350 olika, ja. Så 350 stycken namn skulle vi plocka fram på den här tiden. Och den här rodeon har ju nu pågått, då har vi sex och klockan sju har vi byggt upp det där stängslet och haft inne dem, så kanske klockan är halv åtta när vi släpper ut dem. Då går barnen här inifrån, de lämnar. De är ganska trött då. Så barnen går ut härifrån och sätter sig här vid elden och börjar fika och de äldre herrarna och kvinnorna här ute de samlas vid eldarna här ute. Under den tiden ska vi promenera igenom den här hjorden och plocka alla de här 350 kalvarna, och sätta namn på varenda bricka.
Och det är det som är det jobbiga i hagen, det här tog faktiskt fram till klockan 3, innan vi var färdiga. Och vad tror ni ungarna hade gjort då? Jo de hade ju börjat lämna. Vem ska fånga fast de här 350 kalvarna här sen klockan 3 på natten? Vi som är kvar, vi kanske är ett femtontal kvar, tjugotal kvar, vi är ju också utarbetade.
Sen ska vi ta fast, då, när vi har fått namn på alla brickorna då vet vi ju vems kalv nummer 30, vems ettan är, vems tvåan är och så vidare.
- Och allt det står i den här boken då?
Ja. Då bygger vi upp det här stängslet igen, den här som vi hade alldeles nyss. Tränger in renarna, för då är det lätt att fånga med handen, de här kalvarna. Och då börjar vi plocka, plocka, plocka undan och då tar man fast en kalv, bär den dit vars de här killarna och tjejer står och märker renarna. Då står de och märker dem i öronen enligt det märke. Så om då ’Ja Martin Hjärtström’ Ja hans märke ser ut såhär’ ’Bra’ ’Tvåan vems är det?’ ’Det är Martin Hjärtströms’ ’Bra’ Så märker de med mitt märke, tar bort brickan och släpper lös den.
- Är det samma då som har haft koll då när ni vandrar runt där? De som hade koll på märkena.
Ja, det är de som skär också. Några till kanske skär sina egna, de kanske inte är så duktiga på att se det i öronen men de hjälper till och skära i alla fall. De kan ju vara skickliga med kniven och så ger man de en bok och så säger att ’skär ett sånt här märke i örat’’ ja då gör dem det. Men de kan liksom inte se att Martin
Hjärtströms märke det ser ut så här utan de måste ha en bok för att se hur Martin Hjärtströms märke är och det kan ju vara från utbyarna också. Folk som är där, de kan ju inte våra märken.
När alla kalvar är färdigmärkta, och förra året då var klockan faktiskt sju på morgonen. Då släpper vi ut hjorden. Då sticker de, då släpper vi ut dem i den här riktningen (uppåt enligt kartan, som de kom ifrån), åt det här hållet. Då springer de ut på myren här och det är egentligen det ni ser, alla de här spårena som sticker iväg här ute. Det är när renarna har stuckit ut på myrarna och börjar springa. Och då är kalvmärkningen över.
Och det är här, den här tiden som är lite jobbig. Från det att barnen har fångat in, till det att man har fått ett namn på alla dem här. Och ökar hjorden så som den hela tiden ökar så är det ju problematiskt här för att det tar ju liksom, det tar ju mer och mer tid desto mer kalvar det blir för varje år. Och våran, ja åldern, ni hörde, 50, väldigt unga människor, barn, kvinnor, jamen inte har man ju vänt dygnet när man ska göra det här på natten. Och vi har ju varit ute och kört, antingen kört fyrhjulingar eller sprungit här i skogen på morgonen, vi kan ju ha kommit flera kilometer ifrån, ibland mil också kan vi ha varit och hämta renarna. På morgonsidan.
Sen har vi legat och sovit på dagen medan värmen har varit och så stiger man upp på kvällen. Men vi är också trötta. Det är inte rätt dygnsrytm för oss ännu, att vi, det är ju som ett nattskift att göra det här.
Och det är det man funderar på: Hur skulle vi kunna lösa problemet med den här, själva, och nyttja
informationen på rätt sätt mellan den här vajan och den här kalven. Kan vi förenkla det här arbetet på något sätt? Med att det skulle gå kortare tid att vi inte behöver promenera där eller liksom, på något sätt liksom skapa oss en bild av vad som skulle kunna ske. Och det är här då jag har funderar mycket kring det här att, okej om jag skulle ha, Vajan skulle ha någon form av sändare så att den, varenda vaja kan sända ut, när jag pekar på den fast med en laserpekare då säger vajan ’ja Jag är Martin Hjärtströms ren och jag har nummer, identitet nummer 656672’. Och så skriver jag in då med en handenhet, jamen den fick kalv nummer 30. Det hade ju varit ett snabbt sätt att få reda på vems dem var.
Det var en finne som sa till mig ’varför ska du gå och promenera där?’ sa han. Om du istället skulle ha ett smart band som faktiskt frågar ’vem är bredvid mig?’ och den ställer frågan kanske var tredje minut. Så läser den utav då alla som är bredvid den, inom en meters radie, hur sannolikt är det att kanske på en
trettio/fyrtio/femtio minuter skulle varenda sån här liten halsband som är på kalven istället, faktiskt tagit reda på ’Vem är alltid, vem är närmast mig?’. Skulle den då hitta en ren som hela tiden är nära mig, jamen efter tio frågningar då kanske det skulle komma fram på en skärm eller nånting, skulle den tala om för oss att
’ja men nummer, kalv nummer tio, den har vid tio frågningar har den här vajan funnits här, 100% Grönt ljus.
(ljudeffekt). Så långt kom jag liksom i mina tankar. Men då skulle man också kunna, när man har märkt den här kalven, också para ihop det vill säga ’okej, du är denne vajas avkomma’. Så att man måste knyta ihop ytterligare informationen över att när jag märker nummer tio, då måste det finnas i systemet så att nummer tio, när jag på nått sätt trycker på nånstans eller avläser det här bandet, det här nummer tio-bandet, då får jag information ’det här är band nummer tio’ och så kanske jag har satt på en bricka i örat eller stuckit under nånting under huden där vars det finns en RFID-tagg och säger att ’para ihop de här två’. Då har du ju knutit ihop informationen mellan vajans identitet till kalvens identitet. Men vi måste ju också lösa problemet med att det här tar för lång tid.
Nu gav jag er en lösning på det som jag har tänkt mig, liksom framför mig, jag har många andra lösningar. Vi har ju tänkt oss liksom att, jamen kan jag ha en bild av den här vajan, om jag har ett plastband på den här vajan, som har en unik kod på sig, t.ex. en, vad ska man säga, en blipp som man har, kassaapparater.
- Sträckkod, NFC, QR?
En streckkod eller QR-kod eller nått sånt där, då skulle jag kunna lysa på det där bandet, så skulle jag få identiteten av vajan och så skrider/skriver jag dit bort, men då måste jag fortfarande promenera igenom. Då innebär det att, det blir ju liksom inte själv det där, det var därför jag började fastna på det här liksom, men är det inte en idé att låta kalvarna själv jobba där, de promenerar ju omkring. Låt dem ställa frågan. Allra bäst vore ju att när vajan föder kalven, då skulle hon ha en ring runt sitt könsorgan så när kalven sticker ut huvet
så fastnar den här halsbandet på vajan (felsägning, menar kalven) automatiskt. Jamen, äh okej. Men förstår ni. Då har vi förflyttat oss så långt i sidled. Så jag tror att ni fick svaret nu på vilka. Men så här ser det i regel ut.
Det kan se lite annorlunda ut i fjällvärlden. I fjällvärlden finns det vissa byar som har skapat, och det här gör dem. Okej. Och de tar in de här, de kanske kommer in lite senare på kvällen. Men de gör samma sak, de driver in dem i en hage, väntar lite grann, flyttar dem till nästa hage, sätter på kalvarna brickorna, när de har gjort det då släpper de ut dem i en större hage. Och oftast är det så att den här större hagen ligger i en sluttning, så om ni (jag ska bara klottra) här har vi ett berg, en dalgång i botten, här borta här sitter alla gubbar och gummor, här borta finns det här staketet, så renarna promenerar på den här sluttningen (på andra sidan
Det kan se lite annorlunda ut i fjällvärlden. I fjällvärlden finns det vissa byar som har skapat, och det här gör dem. Okej. Och de tar in de här, de kanske kommer in lite senare på kvällen. Men de gör samma sak, de driver in dem i en hage, väntar lite grann, flyttar dem till nästa hage, sätter på kalvarna brickorna, när de har gjort det då släpper de ut dem i en större hage. Och oftast är det så att den här större hagen ligger i en sluttning, så om ni (jag ska bara klottra) här har vi ett berg, en dalgång i botten, här borta här sitter alla gubbar och gummor, här borta finns det här staketet, så renarna promenerar på den här sluttningen (på andra sidan