Varför just författare?

Flera som intresserat sig för ämnet författare på film har börjat med någon variant av frågan: varför? Varför ska en viss filmkaraktär vara just författare? Vad tillför de ideal författare förknippas med, eller skildringar av yrket? Varför tycks det så intressant för filmskapare att återkomma till skrivscener – så intressant att det, som Buchanan visat, skapats tydligt urskiljbara konventioner för sådana scener?290 Handlar det framför allt om nya, mer nyanserade varianter av att hylla författare – om att bygga monument till deras ära i form av biopics? Är filmhistorien med författare i fokus framför allt en del i dyrkandet av författargestalten i olika individuella inkarnationer, hela vägen tillbaka till flaggviftande och kransnedläggning vid den store diktarens byst i Shakespeare writing Julius Caesar? Jag tror, liksom Buchanan, att det är en delförklaring. Det finns drag av såväl blind dyrkan som kommersiella överväganden bakom framför allt vissa biopics – något också Andrew Higson är inne på. Filmer med författare i centrum skildrar inte bara – de är i sig själva exempel på ”the monuments we collectively erect”.291 Jag tror även, som Sonia Haiduc, att författarfilmer inte bara sprider positiva myter om yrkesgruppen utan också negativa och/eller förenklande, och att det är viktigt att vara medveten om det.292 Men i slutändan menar jag att det också finns många andra dimensioner i användandet av författargestalter på

289 Se t ex Buchanan, 2013, s 13 ff om ”myths of elevation” i vissa författarfilmer samt Higson, 2013, s 112, om biopics som monument.

290 Buchanan, 2013, s 12.

291 Ibid, s 23.

film. Den funktion de fyller berättartekniskt, och de möjligheter de ger att diskutera olika ämnen på flera nivåer samtidigt, ska inte underskattas.

När Kirsten Netzow utgår från frågan ”Fungerar handlingen annorlunda med just en författare som karaktär?” är det förstås inte en forskningsfråga av den typ som kan besvaras med ett klart ja eller nej. Det beror ju på perspektiv – annorlunda än vad, till att börja med?

Om man ska våga sig på att svara överhuvudtaget, tror jag att mitt svar skulle vara ja, med förbehåll. Åtminstone har handlingen möjlighet att fungera delvis annorlunda, om filmskaparen så önskar. Det beror på, menar jag, att författargestalten gör det möjligt för handlingen att arbeta på flera plan samtidigt. Ett av de tydligaste exemplen på detta är, som skildrats ovan, den extra dimension som uppstår när en bok som förekommer i handlingen på något sätt förstärker dennas tes, budskap, livssyn eller allmänt bekräftar och speglar handlingen. Det kan göras på flera olika sätt, som har visats i analyserna. Ofta handlar det om skildring av en skrivprocess, i någon mening: inte nödvändigtvis det konkreta skrivandet, utan i minst lika hög grad de andra faserna i processen: de som kan kallas inkubation, elaboration och så vidare. Detta grepp möjliggör att åskådaren, samtidigt som hen själv tar till sig och upplever en filmhandling och dess budskap, bredvid sig har en författare, ett slags ställföreträdare, som också upplever detta och dessutom förvandlar det till en bok. Boken som blir slutresultatet tydliggör för åskådaren den essens filmen har sökt förmedla och förtydligar den. Filmskapare utnyttjar helt enkelt i dessa fall möjligheten till en extra version av handlingen inom handlingen, en metafor för den, särskilt i termer av

sensmoral. Jag föreslår ovan att detta grepp kan kallas mise en abyme eller inomverk eftersom jag inte hittat något befintligt begrepp som jag anser fångar fenomenet helt och hållet.

Greppet att i slutscenen visa läsare som tar del av ett sådant under handlingen producerat verk kan skänka det ytterligare konsekration och understryka det producerades – och därmed filmsensmoralens – budskap. Som noterades i analysen av Kärlek Deluxe används detta grepp såväl där som i en annan skildring av en författare som framställs som underdog i ett orättvist system:

August från 2007. En sådan fiktiv slutbok i en filmhandling, och ett sådant budskap, kan för

övrigt, precis som de strider en författargestalt är involverad i, handla om vad som helst. De filmer som ingår i den här uppsatsen innehåller en rad olika tvisteämnen: författarna diskuterar och debatterar allt från förhållanden till ekonomi, politik, historia, drömmar och ansvar – och kärlek, vänskap och förlåtelse. Sådana allmänmänskliga teman diskuteras av

författarkaraktärerna som av vilken fiktiv karaktär som helst, men också i flera fall i relation till den extra dimension som utgörs av deras roll och verk. Detta kan göra diskussionerna mer komplexa men ger också större möjligheter att åskådliggöra dem.

Jag tror att fiktiva författarkaraktärer i film fungerar som användbara protagonister och budbärare för i stort sett vilka agendor som helst. Att använda en författare snarare än en karaktär med något annat yrke ger möjligheter till en samhällsskildring byggd på iakttagande och resande, men också undersökande och kritik – allt kopplat till frihet i termer av

handlingsutrymme. Rollen har i den bemärkelsen likheter med sådant som poliser och journalister, men bär också med sig något annat: sekler av författarideal och konstnärsmyter. Författargestalter kan därmed inte bara användas för att diskutera olika ämnen, utan innebär genom sin blotta existens i en handling också att diskussionen om konstnärens roll flyttar in i och – mer eller mindre tydligt - blir del av denna handling.

Det har varit intressant att notera att, i dessa filmer, bilden av det kulturella systemet i så hög grad är förknippat med och framställs i termer av dualism och delning i en eller annan mening. Samtidigt som offentligheten ofta framställs som en enda, är det lika tydligt att de icke offentliga delarna av litteratursamhället betraktas som motsatsen till helt: aktörer som är kända eller okända, folkliga eller elitistiska eller skriver inom olika genrer bara måste slåss, även i de fall då de sedan försonas. Vad beror det på? Varför tycks idén om klyftan så viktig i världsbyggen som innefattar just kulturbranschen? Handlar det om Bourdieus dualistiska struktur? Och isåfall: för att den är en seglivad myt, eller för att Bourdieu och dessa filmer utgår från samma verkliga dikotomi? Jag tror att det ligger något i bägge perspektiven, men att det också kan finnas en annan förklaring som handlar om dramaturgi. Kan det vara så att Hollywoodstrukturen – ”den kanoniska

berättelsen” som koncept – tacksamt tar emot ersättare för dikotomin gott och ont? Kan det vara så att just filmer där kulturbranschen är grunden för världsbygget, där den utgör det ”natural environment” som hjälten ska navigera i – erbjuder detta? Isåfall finns kanske också dubbla skäl till de olika sätt att hantera denna klyfta på slutet vi har sett – försoning/pluralism eller

seger/nederlag. Kanske tillfredsställer de på en och samma gång ett faktiskt intresse för kultur- och samhällsdebatten, och en av vana präglad längtan efter en tydlig slutsensmoral.

Oavsett filmgenre handlar det i sådana fall om att det litterära systemet i någon bemärkelse blir en metafor för världen i stort. ”Författaren” – i de fall denna är protagonist – blir med detta perspektiv den enskilda människan, ”Envar”. Tragisk, komisk eller neutral är hen alltid hjälte i den bemärkelsen att åskådaren förväntas ta hens parti i det stora hela. Författarna måste inte nödvändigtvis vara ”sanningssägare” inom narrativet i traditionell mening, men de är ändå

sanningsvisare för åskådaren. Och den omgivning de skildrar är kanske inte ett förstockat

Självklart kan många av dessa funktioner också fyllas av andra än just författare på film. Det

kan lika gärna handla om filmiska skildringar av regissörer, konstnärer, skulptörer, musiker,

dirigenter, dansare, skådespelare eller andra verksamma i kulturvärlden. Ett känt svenskt exempel på en sådan film är Bröderna Mozart från 1986 – den enda film med fokus på ett skapande yrke som Marklund har med i sin undersökning. (När han hävdar att skildringar av

”konstnärsproblematik” i film inte är ”särskilt vanligt” har han en betydligt snävare syn på vad sådan ”problematik” innebär än jag, tror jag).293 Vissa av aspekterna kan också som nämnts appliceras på andra yrken som journalister, poliser med mera. Möjligen kan författarrollen vara extra praktisk även i detta sällskap, men det är inte nödvändigt.

Med detta sagt tror jag att författargestalten på film, utöver att fungera som vilken annan karaktär som helst, kan erbjuda filmskapare:

• Hög rörlighet mellan mimetiska nivåer under en berättelses gång, som jag visade i

Sanningens Hjältar. Genom myten om autonomi såväl som genom yrkesrollens förment

fria villkor i kombination med branschens eventuellt begränsande verklighet kan en mängd olika såväl tragiska som komiska situationer och beundransvärda såväl som löjliga egenskaper iscensättas av författarkaraktärer.

• Ett moraliskt övertag för huvudkaraktären (ibland byggt på en mimetiskt högre nivå, ibland en lägre) som stärker filmens tes och budskap. Delvis genom att gestalten blir åskådarens ställföreträdare i dessa insikter och sedan dessutom berättar om dem. • Möjlighet till mise en abyme / inomverk, delvis kopplat till ovanstående, där en berättelse

berättas på två parallella plan. Dels i huvudhistorien, dels genom den bok som blir till. • En extra spänning genom att karaktären i sin yrkesrolls bagage bär med sig mytiska

konflikter mellan sanning och lögn, mellan privat och offentligt med mera.

• Om det förekommer flera författarkaraktärer i samma film kan de som inte eller endast i liten grad fokaliseras användas för att representera andra, konkurrerande värderingar medan protagonisten förkroppsligar huvudnarrativets. En eventuell kamp och dess utgång kan då användas för att ytterligare förstärka dettas poäng – eller nyansera den. • Möjlighet att diskutera konstens relation till livet, människors sätt att berätta – och läsa -

och så vidare. Som jag nämnde ovan anser jag att till exempel Kärlek Deluxe inte bara är en

293 Marklund, 2004, s 166-167. Marklund anser att Bröderna Mozart handlar om ”skapande och respekt för det sanna i konsten” samt att ”Filmen tar ställning för [huvudpersonen] och för konstverk som försöker undvika invanda mönster”.

berättelse om ”brustna hjärtan och skor”, utan också samtidigt ett slags manifest för sådana berättelser.