Hur skildras det litterära systemet?

Hur framställs institutioner, platser och aktörer, och hur försörjer sig författaren? Vilken blir den sammanlagda bilden av hur branschen fungerar?

Det litterära system som skildras i En kärleksnatt vid Öresund kretsar kring två konkurrerande förlag med olika ambitioner – Världsförlaget och Nationalförlaget. Särskilt får vi stifta bekantskap med ägare, anställda och andra berörda på Världsförlaget, där de flesta av filmens större roller har intressen. Första gången tittaren stiftar bekantskap med förlaget ser vi bokförläggare Charlie Ohlsson, presenterad i text som ”helsvensk expert på halvfranska band”. Han är en korpulent herre klädd i fin kostym, sittande vid ett stort fint skrivbord framför en Strindbergsbyst med cigarr i mungipan. Han talar nöjt med en bekant om den romanpristävling förlaget sjösatt, vilken genererat inte mindre än åttatusen manuskript, varav ”nära tio stycken som man kan använda”. Det var gamle Johansson, hans trotjänares, idé. Charlie Ohlsson är mycket nöjd, dock inte så mycket för pristävlingen i sig utan av ett helt annat skäl.

Besökaren: Ja, den här pristävlingssuccén har väl gett dig ett betydande övertag över generalkonsul Hagenberg och hans

humbugsförlag?

Charlie Ohlsson: Ja, han försökte naturligtvis att knycka idén, men det sprack han gudskelov på!

Besökaren: Ja det är inte så gott att slåss med en gammal uv som du, som har trettio års erfarenhet i branschen! Charlie Ohlsson: Nej, om han försöker konkurrera med mig när det gäller förlaget, det bryr jag mig inte om – firman

klarar i alla fall Johansson…men jag blir förbannad när han försöker konkurrera med mig, med sina bilar!

Att driva förlag, och att lyckas med satsningar inom dess ram, är alltså inte något som har ett egenvärde för Charlie Ohlsson. Det är en av de saker han gör, helt enkelt, och ett av de högsta

131 Frye, 1990 (1957), s 34.

syftena med det som med annat är att ”bräcka Hagenberg”. Hagenberg är konsul och en

”flickjägare”, och det är roligt för Ohlsson att se hans ”humbugförlag” misslyckas. Ännu viktigare är dock att slå honom i en biltävling - även om inte de ”bibliotekshajar” som Ohlsson omger sig med förstår detta. Att det är Johansson som ”sköter firman” råder det inga tvivel om, och skildringen av denne mycket hårt arbetande förlagsanställde är ett nav i filmens litterära system. När vi första gången möter honom presenteras han som ”Trestjärnige Johansson - Världsförlagets allt

för alla”. Johansson är i liknande ålder och har en liknande kroppsbyggnad som förläggare

Ohlsson, och även han sitter vid ett skrivbord. Där slutar dock likheterna. Rummet är litet, skrivbordet belamrat och Johansson svarar ömsom i tre olika telefoner.

Johansson: Ja…jag har sagt att det ska bli ändring på upplagorna till Malmö ja. Jo då de bundna böckerna går som

ilgods ikväll ja. Ja-a. ja tjenare (ler) ja välkommen så tar vi en vickning ja. Ja det gör vi, tjenare.

Johansson (i en annan lur): Ja det är Johansson!

(Röst ur luren): Ja det är doktor Kramer. Jo herr Johansson har väl sett igenom de där manuskripten som jag fick till

läsning? Ja jag menar det här för ”seklets sannroman”.

Johansson: Jo då, jag har läst igenom alltihopa och fått tag i ett bra förslag för doktorns räkningar. Jaa. Ja så doktorn

kan vara fullkomligt lugn, jadå.

Tar upp två lurar men det knackar på dörren:

Johansson: Ring lite senare va! (lägger på).

Det är i just detta läge som Gunnar kommer in på förlaget, får syn på Mauds manus och ändrar utgången av tävlingen som alltså egentligen redan är bestämd. Gunnar har nämligen med sig ett paket, med kluckande och klirrande innehåll, till Johansson, och överlämning av detta var hans egentliga ärende. Men så sätter han sig ned för att småprata:

Gunnar: Har ni klart med den där pristävlingen? Seklets sann-humbug eller vad ni kallar den för? Johansson: Seklets sann-roman menar du? Ja den är klar.

Gunnar: Jaha! Du är naturligtvis den ende som har läst ett ord av alltihop? Som vanligt?

Johansson: Hörru, om du har kommit hit för att säga oförskämdheter om din aktade faders förlag så kastar jag ut dig.

Gunnar sätter sig och bläddrar i en manushög. Där får han av en slump syn på fotot på Maud som bifogats hennes manus.

Johansson: Det är refuserade manuskript till tävlingen.

Gunnar: Refuserade sa du! Nej du! Det är den här jäntan som ska ha priset!

Johansson: Jaha du. Men serru det här bidraget har jag… ja, det vill säga kommittén…utsett för priset. Och jag tror

inte att vi ska göra nån ändring i den saken.

Det bidrag Johansson utsett till vinnare heter Själens melodi av signaturen ”Fru Flirt”. Gunnar argumenterar dock häftigt för att detta omöjligt kan komma att sälja, ingen kommer att vilja läsa det, och det borde Johansson ”som är gammal bokförlagsman”, förstå. Däremot manuset Min

smekmånad av signaturen ”Den vilseförda” – det vill säga Mauds manus – skulle om det trycktes

sälja minst hundratusen exemplar, hävdar Gunnar. ”Här har du publikromanen gosse!”. De argumenten biter dock inte alls på Johansson.

Johansson: Hördu min unge vän! I tjugofem års tid har jag avgjort allt det viktigaste som har skett på det här förlaget!

Och jag tänker inte låta en pojkspoling som du komma och bestämma över vad jag ska göra eller inte göra! En sån där valp! Som inte har tagit annan befattning med förlagets affärer än att supa upp de pengar, som vi, din fader och jag, med svett och möda har arbetat ihop! Usch!

Men så gör Gunnar en ansats att gå. Under armen har han det stora paketet, som nu tydligt klirrar.

Gunnar: Ja, eftersom du inte vill ta någon hänsyn till en gammal väns önskningar så adjö då. Johansson: Gunnar! Vi kan väl alltid resonera om saken!

Svårare än så är det inte att i detta system - på detta förlag åtminstone - påverka vilken bok som ska marknadsföras som ”seklets sannroman”. Att Johansson, den enda som läst manuskripten till tävlingen, av allt att döma är djupt alkoholiserad under en tid då det inte är självklart att få tag på alkohol i större mängd, är vid sidan av Gunnars förälskelse i Maud det som avgör tävlingen. Än priskommittén då? Inte bara doktor Kramer, som ringde, utan även kommitténs ordförande, en professor Jakob Nobelius, har i lönndom anlitat Johansson för att göra deras jobb åt dem. Inför det sammanträde där vinnaren officiellt ska utses talar Johansson med Nobelius och hävdar, efter överenskommelsen med Gunnar, att Min smekmånad är en given vinnare. Den är, hävdar

Johansson, ”en alldeles ypperlig publikroman” och ”så att säga en populärlitterär psykologisk självbekännelse.” Nobelius enda följdfråga är om romanen ”står på en tillräckligt hög litterär nivå”, något Johansson försäkrar att den gör.

Vid det därpå följande sammanträdet är allt mycket högtidligt. En stor samling herrar i svart frack har samlats för att utse ”seklets sannroman”, och förläggare Charlie Ohlsson tackar dem för att de tagit på sig detta ”maktpåliggande värv”. Han understryker att han är förvissad om att det ”bakom kommitténs arbete ligger en högt kvalificerad sakkunskap och ett moget övervägande”. Sedan Nobelius med en lätt omformulering av Johanssons ord hävdat att ”min smekmånad” har en ”hyperintressant psykologi” och ”allmänna populära, litterära förtjänster”, samt att den är ”självskriven till priset”, tillfrågas Johansson även i egenskap av sig själv, ”publikexpert”. Han biträder det förslag som officiellt är Nobelius’, och vinnaren koras.

Charlie Ohlsson: Jahapp! Då förklarar jag alltså tävlingen avgjord, och tillerkännes priset signaturen ”Den vilseförda”

för romanen ”Min smekmånad”. (slår klubban i bordet) Mina herrar. Jag ber att på förlagets och den svenska litteraturens vägnar få tacka eder för det behjärtansvärda och självuppoffrande intresse, samt den osparda möda ni nedlagt, för att berika vårt lands vitterhet.

Förlagsarbetet präglas här inte bara av slump, inkompetens och korruption – utan också av en allt genomsyrande falskhet. På ytan finns fina ord och stora anspråk och gester, men under den fungerar det på ett helt annat sätt. Kommittén har inte läst det de påstås ha läst, ingen bryr sig egentligen om vad som blir ”seklets sannroman” eller om romaner överlag. Ändå tar de på sig sina frackar och talar högtidligt om vitterhet och om sina ”självuppoffrande” uppgifter. Den egentliga makten finns hos en man utan särskild titel, en förlagsarbetare utan formell makt men med all praktisk sådan bakom kulisserna – Johansson. Han kallas in som

”publikexpert” på sammanträdet, något som i sig är intressant: ”seklets sannroman” måste också vara en publikroman, och det finns här ingen motsättning mellan det smala och ”höga” och det brett publiktillvända. Man diskuterar sig – på ytan - fram till en lösning utifrån allas åsikter. I själva verket fyller dock Johansson alla stolar – bär upp många funktioner, i Svedjedals termer - och professorernas bidrag är av attrappkaraktär.

Det är inte heller så att Charlie Ohlsson själv egentligen tror på skådespelet: han vet i själva verket mycket väl att det är Johansson som ligger bakom.

Charlie Ohlsson: Men begriper inte Johansson, som är en så förbannat intelligent karl, att det är seklets

sannroman det är frågan om! Hon, som fick priset…är ju en bedragerska!! Hela romanen är en lögn!

Johansson tyst.

Charlie Ohlsson: Och vem var det som rekommenderade henne!? Johansson: Professor Nobelius.

Charlie Ohlsson: Tack så mycket, försök inte driva med mig bästa Johansson! Nobelius har inte läst en enda

roman i hela sitt liv!

Johansson: Det är väl inte mitt fel isåfall?

Charlie Ohlsson: Visst fan är det Johanssons fel! Det är väl Johanssons förbaskade skyldighet att se till att inte

några bedragerskor deltar i Världsförlagets skönlitterära pristävlingar!

Som ordförande för kommittén som ska utse något som kallas ”seklets sannroman” sitter alltså en professor som, med förläggarens goda minne, ”aldrig läst en roman i hela sitt liv”. De gamla högt ärade professorerna i kommittén som ska bedöma de inskickade manuskripten läser alltså aldrig romaner, och vad de läser istället (bara poesi?) framgår inte. Ändå spelar alla med, medan ”Johansson sköter firman” – tills något går snett. Man skulle kunna uttrycka det så att branschen – representerad av Världsförlaget och dess relationer - i den här filmen är genomkorrumperad men också godmodig och trevlig. För Mauds och hennes manus del löser sig allt när hon gifter sig med Gunnar, och även om hennes erfarenhet i branschen var jobbig löses allt till det bästa (utan att systemet förändras det minsta). Möjligen kunde man ändå hävda att Maud när ridån går ned lärt sig en del om litteraturbranschen som hon inte visste innan. Från början tycks

förlagsbranschen för Maud framstå som en värld bebodd av beundrade auktoriteter, medan Viola tar mycket lätt på den liksom på författande och allt som hör till. Hon är praktisk, pragmatisk och cynisk – i hennes erfarenhet finns det till synes ingen egentlig gräns mellan det litterära fältet och resten av världen, och hon tycker inte att det spelar någon roll om något är ”sant” eller ej. Med denna attityd får hon Maud att ta steget från dröm till verklighet – hon skriver slutet och ser till att manuset skickas in. Och hon får rätt – branschen fungerade på ett ungefär som Viola tänkte, bortsett från Charlies reaktion. Anledningen till att manuset antas är visserligen inte att det ansetts ”klämmigt”: den enda som läst det är Johansson, och han tänkte refusera det. Nej, Maud antas, inte manuset, så att säga – av Gunnar, för att hon är vacker och för att han är förälskad. Att göra Maud till ”författare” är för honom ett slags komplement till hennes roll som vacker kvinna, och en av flera strategier för att vinna hennes hjärta. Det är också något spontant som Gunnar kommer på, ett infall. Från det perspektivet kan man hävda att författaren i den här filmen inte har särskilt mycket egen agens, särskilt inte i relation till författarskapet. Hon kastas runt i systemet av andras nycker – dock, i linje med filmens modus och sin roll som tittarens identifikationspunkt,

godmodigt och med en avmätt distans till spektaklet.

Andra delar av systemet är i stort sett osynliga i filmen, med några smärre undantag. Marknadsföring som koncept finns med i form av förlagets krav på Maud att skicka ett foto av

sig och sin man, och idén om läsarna och vad de ska tycka är närvarande i ett flertal diskussioner på förlaget. Övriga författare är dock nästan osynliga, trots att det uppenbarligen finns mycket stora mängder aspirerande sådana. Det kom in åttatusen manus till tävlingen – författare går alltså tretton på dussinet! I en kort scen utanför Charlie Ohlssons kontor får vi en glimt av hur de upplever den store förläggaren, detta genom ett kort meningsutbyte mellan en man som vaktar dörren medan Ohlsson skäller ut Gunnar och en författare som väntar utanför. Författaren, en hopsjunken gestalt i en stol, frågar dörrvakten om ”gubben är upptagen fortfarande”. Han har suttit här ett bra tag nu, säger han, och ”skulle be om förskott”. ”Det kan du allt slå ur hågen medsamma”, svarar dörrvakten. ”Han är på dåligt humör, han har skällt ut Gunnar en halvtimme nu så att det har osat ur nyckelhålet.” ”Tja det är ingenting att göra åt det då” svarar författaren moloket. Att han skulle våga gå in och avbryta den store Charlie Ohlsson är helt uteslutet.

4.1.2. Genrer, modus och troper

Vilka genreelement och modus använder filmen, och hur används författargestalten inom ramen för

genrekonventioner? Vilken mimetisk nivå befinner sig författaren på i förhållande till andra karaktärer och till tittaren? Finns några nyckelscener eller troper som är gemensamma med andra författarfilmer? Hur förhåller sig de litteraturgenrer författaren ägnar sig åt till genreelement i den omgivande filmhandlingen?

En kärleksnatt vid Öresund innehåller element från kärleksfilm, relationsfilm och komedi/romantisk

komedi. Kärlekshistorien mellan Maud och Gunnar är en central tråd i handlingen, men kantas också av vanliga komiska grepp som dolda identiteter, lögner och missförstånd.

Filmens mest dramatiska scen, den där Maud hoppar i vattnet för att komma undan

Hagenberg och är nära att drunkna, blir romantisk när Gunnar istället räddar henne. Maud blir en prinsessa som räddas av prinsen ur drakens grepp, så att säga, eller med Gunnars ord – ”ur dödens käftar”. Som noterades ovan bidrar just denna scen till att ge filmens världsbygge en mer komplex prägel. Det är inte renodlat komiskt utan innehåller också verklig ondska och verklig fara – något hjältinnan kunde blivit offer för om inte hjälten räddat henne. Den typen av

situationer hör hemma i melodramens modus (Marklund) och anknyter också till den dramatiska tonen i Min smekmånad. För övrigt stämmer hanteringen av denna scen – där åskådaren tydligt förstår att hen inte ska skratta – med en annan regel för komedi Marklund ställer upp: det finns

vissa ämnen man sällan med framgång skojar om133. Ett av dessa är döden – och på sjukhuset förklaras tydligt att Maud varit nära att dö.

Filmen innehåller också ett antal scener präglade av musik. Den långa romantiska scenen i båten på vattnet, då Gunnar sjunger en ballad med samma titel som filmen; en sång om

Hagenbergs vackra bil; samt smakprov på de kuplettvisor som Johansson skriver på fritiden.134

Maud Ohlsson är – bortsett från scenen där hon nästan dör - till största del att betrakta som en lågmimetisk, vanlig tjej, lätt att identifiera sig med. Hon ingår dock samtidigt i en filmhandling där de flesta andra karaktärer är ganska grovt stiliserade, med renodlade karaktärsdrag. Hagenberg är pur ondska, Charlie Ohlsson pendlar nervöst mellan fryntlig och kolerisk, Gunnar är den perfekte spjuveraktige gentlemannen, Viola en klassisk femme fatale, Johansson en gammal sävlig suput och professorerna essensen av förtorkad oscariansk uppblåsthet. Även skådespeleriet är överdrivet, ibland slår det över i karikatyr. Maud framstår i detta sällskap ibland som den enda normala människan, den enda neutrala parten – den enda möjliga identifikationspunkten, kunde man hävda. Andra karaktärer står dessutom för det komiska: Viola, Charlie, Johansson, Gunnar och diverse biroller både gör och säger dråpliga saker. Maud blir dock aldrig komisk i den bemärkelsen att hon framstår som absurd eller tappar sin värdighet eller sitt humör. Dock förekommer hon också i komiska scener, och reagerar på absurditeter som händer runt henne. Hon är tittarens ställföreträdare, en ”liten maskinskriverska” snarare än en ”stor romanhjältinna” – ungefär som Bessie i Thomas Graals bästa film. Den kontrasten förstärker dels det romantiska temat och gör henne till en igenkännbar gestalt i en romantisk komedi – en som drömmer om den stora kärleken. Samtidigt som det, på en annan nivå och i relation till hennes författarroll, förstås också kan uttryckas så att hon drömmer sig bort till en annan mimetisk nivå, till en annan typ av narrativ – från komedi till melodram.

Exakt vad Min smekmånad handlar om får tittaren aldrig veta, utöver den i filmen inledande men i manus avslutande scen vilken Maud och Viola skriver tillsammans. Av den att döma handlar det om ett passionerat triangeldrama, där en man i slutscenen skjuter en annan för att vinna den kvinna de båda älskar. Med Violas tillägg väljer sedan kvinnan att följa den man som skjutit ”till världens ände”. Klart står i alla fall att Mauds relation till litteratur handlar om att leva sig in i romaner – romantiska sådana – och ta hjältinnans roll. Att genom hinder och äventyr finna en man är en viktig del i sådana romaner, liksom i den romantiska filmkomedi där Maud

133 Marklund, 2004, s 103.

själv är just hjältinnan. På så vis skapas en variant av den speglingseffekt där berättelsen i det bokmanus som förekommer i filmen förstärker filmens världsbygge genom att innehålla liknande genreelement och modus. Här handlar det om ett romantiskt manus i en romantisk film – dock av allt att döma i ett allvarligare modus. Utöver detta fungerar manuset också som dramatisk motor: det tar Maud framåt, och dess tillkomst och natur är också en presentation av henne som person och hennes (hemliga) tankevärld.

Andra troper som ofta förekommer i författarfilm, och som är synliga här, är till exempel ett förlag som drivs av far och son, en scen av ”avslöjande” av en stor lögn, samt alltså konventionen att i en skildring av skrivande visa upp det som händer i manus som en scen.

4.1.3. Drivkraft och processer

Hur skildras skrivandet och den kreativa processen? Vilka delar av processen framgår, hur tycks den gå till och vilka stämningar är förknippade med den? Vilken typ av drivkrafter ligger bakom skrivandet?

Filmens allra första scen är dess enda skildring av skrivande, och därmed den med tydligast paralleller till ofta analyserade aspekter av författarfilmer. I En Kärleksnatt vid Öresund ser vi denna scen innan vi ser något annat – innan vi ens ser författaren ser vi en scen ur boken spelas upp.

Scen: En man börjar ta på en kvinna, hon gör motstånd, han insisterar, men en annan man ser dem från

kulissen och skjuter svartsjukt den förste. Kvinnan sörjer då den som attackerat henne, tjuter och faller ned över honom. Mannen som skjutit sätter sig vid en skrivmaskin och röker och skriver. Kvinnan rusar fram till honom och skriker:

”Du har dödat min Gustav!”

Han: ”ja jag vet det, jag håller just på och skriver ett brev för att ange mig själv.”

Härefter bryts sceneriet, musiken försvinner, och vi ser istället Maud: till synes samma kvinna som i scenen men i vardagliga kläder, sittande vid en skrivmaskin vid en sekretär. Hon är mörkhårig, vacker och klädd i ljusa, bekväma kläder. Text upplyser oss om att hon är ”Maud

Olsson, i verkligheten en liten maskinskriverska, i fantasien en stor romanhjältinna”. Redan innan vi möter

Maud som person i den verkliga världen ser vi henne alltså i rollen som sin egenkomponerade