fungerar?
Då vi i författarfilm ofta följer allt från olika skrivfaser till publicering och marknadsföring, möter vi också andra aktörer: förläggare, redaktörer, kritiker, läsare med flera. Sammantaget skapar dessa figurer en bild av fältet, en värld inom världen – som representanter för olika funktioner i
förhållande till författaren visar de hur litteraturbranschen fungerar i just denna fiktion. Så också på ett värderingsmässigt plan: om branschen är logisk och professionell eller falsk, korrumperad och statusfixerad, innebär det helt olika saker att uppnå framgång inom den. En central del i det här perspektivet är därmed att analysera vilka värderingar och ideal kring systemet som förmedlas, då det påverkar synen på såväl författarens roll som författarideal (vilka ryms under perspektiv 5 a och b). Ett centralt exempel på detta är hur balansen mellan de klassiska idéerna om ”börs och katedral” skildras, det vill säga de kommersiella respektive ideella aspekterna av förlagsarbete: om de är i konflikt, harmoni eller något annat, och hur olika aktörer i systemet förhåller sig till dem.
2. Genrer, modus och troper
Vilka genreelement och modus använder filmen, och hur används författargestalten inom ramen för genrekonventioner? Vilken mimetisk nivå befinner sig författaren på i
förhållande till andra karaktärer och till tittaren? Finns några nyckelscener eller troper som är gemensamma med andra författarfilmer? Hur förhåller sig de litteraturgenrer
författaren ägnar sig åt till genreelement i den omgivande filmhandlingen?
Att arbeta med genrekonventioner och modusbegreppet som verktyg i filmanalys handlar inte om att etikettera en films helhet som tillhörande en viss genre och inte andra, utan om att belysa igenkännbara grepp i filmskapandet och traditioner och troper i berättelsens strukturer.
Det handlar dels om identifikation med det Bordwell kallar ”den främsta kausala agenten”, och dettas olika sätt att fungera inom olika modus. ”Identifikation” är samtidigt ett komplext
begrepp. Det kan, när det handlar om en läsares eller tittares relation till en påhittad gestalt, å ena sidan handla om ren spegling, om upplevda likheter mellan ens eget liv och den fiktiva
karaktärens. Å andra sidan rör identifikationen som upplevelse också betydligt mer
svårdefinierade och djupt liggande skikt - går det att leva sig in så att tittaren hoppas på samma saker som hjälten/protagonisten, och känner dennes känslor? Denna totala identifikation uppnås mer i vissa modus än i andra. Vid sidan av modus är ett användbart begrepp mimetik. Att tala om
nivåer för att beskriva hur åskådaren upplever en fiktiv person kan handla om alla möjliga
faktorer, varav handlingsutrymme är en. Att identifiera sig statusmässigt, moraliskt eller på andra sätt med karaktären kan också det beskrivas i termer av mimetik. Det är värt att påpeka att fler än en karaktär i en film kan analyseras i dessa termer – det är inte alltid självklart att det bara finns en ”hjälte” eller protagonist.
Även återkommande scener och troper som löper genom författarfilmer ryms inom det här perspektivet. Hur skildras sådana förmenta grundsituationer i författarlivet som skrivkramp, kreativt flöde och möten med förläggare och läsare? Hur för de handlingen framåt, och hur byggs författarrollen upp genom de scenografiska valen bakom dessa scener? Begreppet ”trop” används i den här uppsatsen på det sätt som är vanligast inom till exempel filmvetenskapen, och syftar alltså på återkommande och igenkännbara mönster i skildring av en viss situation.
Utöver filmgenrekopplade traditioner är ju också litteraturgenresystemet en vanlig grund för uppdelning och etikettering av författarkollektivet. Om en person är dramatiker, romanförfattare, poet eller något annat kommer detta att påverka hur hen betraktas. Detsamma gäller subgenrer som deckare, chicklit eller skräck. Den relation som råder mellan de genreelement en
filmberättelse använder, och de genrer vilka fiktiva karaktärer inom denna berättelse arbetar med, är centrala för att analysera den specifika komplexiteten med författarfilmer.
3. Drivkraft och processer
Hur skildras skrivandet och den kreativa processen? Vilka delar av processen framgår, hur tycks den gå till och vilka stämningar är förknippade med den? Vilken typ av drivkrafter ligger bakom skrivandet?
Det är inte en slump att de mest synliga delarna av författarmyten – de som har att göra med det rent fysiska skrivandet – hittills har fått mest uppmärksamhet i forskningen. Fokus på troper och nyckelscener, alltså grepp som återkommer och binder samman just författarfilmer (oavsett eller inom en genre) kan med fördel börja där. För att analysera de litterära processer som äger rum inom en filmhandling och på vilket sätt de kommer till uttryck kan psykologiska modeller för kreativa processers faser användas, som nämndes ovan. Fasen då en karaktär fysiskt befinner sig
vid en ordbehandlare är inte början på, utan slutfasen av, inre mentala processer. Även
skildringen av dessa – hur författarkaraktären får idéer, inhämtar information och beslutar sig för vad som ska skrivas – är en filmisk tolkning av hur en kreativ process antas gå till. Om skrivandet är mål, medel eller både och, och vad som driver författaren att göra vad hen gör, är viktiga delar i hur bilden av författaren ser ut.
4. Relationer
Vilka relationer påverkar författaren, författarskapet och skrivandet under handlingens gång? Hur gör de det? Hur förhåller sig författaren till olika typer av relationer?
Att sätta ljus på vilka relationer författaren har inom ramen för en handling är avgörande för att kunna beskriva författarens roll. Oavsett om hen skildras på en stor arena eller i en trängre krets - till exempel som kändis, som samhällsförbättrare, som outsider eller främst i en
familjekonstellation - är relationerna till andra och den funktion de fyller det som skapar rollen och de platser där idealen och allt det andra förhandlas. Särskilt intressanta, inte minst kopplat till vissa författarideal, kan vara författarens kärleksrelationer. Inte bara för att de, som Higson påpekat, är så frekvent använda i författarfilmer106, utan också för att diskussionen om sådana relationers inverkan på konstnärskap är så gammal, så intensiv och så väl dokumenterad. Inte minst berör detta bilden av det ensamma geniet utanför samhället, och idén om att konstnären idealt bör sakna alla band. Denna bild motsägs av det lika romantiska idealet där relationer, inte minst till de personer som må kallas eller inte kallas ”musor”, är centrala för författarskapet och bidrar till det. Hur författarens kärleksrelationer skildras i förhållande till hens arbete är mot denna bakgrund centralt för att analysera vilka författarideal som reproduceras eller förkastas. Vid sidan av sådana intensiva relationer, eller aktiv försakelse av dem, kan förstås också författarens vänner, bekanta och fiender på olika sätt vara avgörande. Det gäller oavsett om de är aktiva inom fältet eller inte.
5. Ideal och sensmoral
106 Higson, 2011, s 109.