I en socialsekreterares arbetsuppgifter ingår att skydda, bibehålla samt försöka att förbättra det personliga välbefinnandet hos klienter. Det är en del av att arbeta i en människobehandlande organisation (Johansson et.al, 2015). Den delen av arbetet kan vara upphov till många känslor, speciellt i barnavårdsutredningar där föräldrar inte vill samarbeta. Flera av intervjupersonerna gav uttryck för en känslomässig påverkan som de satte i relation till mötet med barn och deras familjer. Intervjuperson 2 berättar att det händer något med socialsekreterare när klienter inte medverkar. Socialsekreterare påverkas känslomässigt och de påverkas på olika sätt. “En del kollegor blir sporrade och vill kämpa vidare, andra blir rädda, stressade” menar intervjuperson 2 och fortsätter: “Det är inte bara vi som påverkar våra klienter, de påverkar oss också.” IP 2.
Uttrycket sporrad använder sig även IP 5 utav när hen beskriver en reaktion när föräldrar inte vill samarbeta;
Jag kanske blir lite mer sporrad. Ja men fan, då ska vi hitta ett sätt att nå fram och få till en relation med de här föräldrarna. Alltså den här envisheten att inte ge upp och testa nya sätt och vara villig och göra det. IP 5
Hur dilemman med frivillighet kontra tvång, kan påverka känslomässigt ger socialsekreterare nedan tydligt uttryck för i samband med att hen resonerar kring föräldrar som inte samverkar till insatser för deras barn som far illa;
Alltså man blir ju knäpp, alltså man blir ju faktiskt det [...] alltså känslan av maktlöshet i jobbet är fruktansvärd, verkligen. Att man bara står och tittar på när ett system kollapsar, man blir ledsen, man blir arg, man blir frustrerad. Alltså man blir arg på sina chefer, man blir jättearg på sina chefer och så samtidigt så förstår man liksom tanke och ibland så förstår man inte alls. För det här är ett solklart jävla LVU och det borde gå igenom. Sen har de mer erfarenhet kring sånt liksom. Men det är skönt att det oftast bara är någon i taget på arbetsplatsen som kraschar. [...] så vi kan ju stötta varandra väldigt mycket. IP 7
Maktlösheten är fruktansvärd, känslor av ilska, ledsamhet, vanmakt. En vanmakt som kan komma ur att uppleva sig vara bakbunden, det finns inga regelverk eller lagar att luta sig mot och socialsekreterarna kan inget mer göra än att se på när barn far illa. Intervjuperson 7 ger också uttryck för det maktförhållande som hierarkiskt råder inom en människobehandlande organisation (Johansson et. al 2015). IP 7 uttrycker också att känslan av frustration och maktlöshet även delas med kollegorna, hur det påverkar deras arbetssituation och vilka konsekvenser det kan ge, de kraschar. I allt elände kan IP 7 trots allt se något positivt, det finns en samhörighet mellan kollegorna, att kunna dela känslan av vanmakt och hjälpa varandra, så länge inte alla kraschar samtidigt.
En annan socialsekreterare belyser också svårigheterna förenat med föräldrar som inte medverkar: “Det kan vara svårare när föräldrar backar och drar sig undan, när de inte vill bidra till att barnet ska få stöd för egen del. Man hamnar i svåra dilemman verkligen, och det är svårt att avsluta sådana ärenden.” IP 8. Barn har rätt till skydd, föräldrar ska skydda sina barn och samhället ska skydda barnet om inte föräldrarna klarar det, men i vissa fall så tycks ingen kunna skydda barnen som riskerar att fara illa.
När övervägande kring LVU stannar vid att underlagen inte är tillräckliga kvarstår ändå den problematiken att föräldrar inte klarar skydda sina barn. Samhället ska träda in och ta den rollen resonerar intervjuperson 4 och nämner även hur det kan kännas:
Det kan ju ibland kännas lite påfrestande, för att man vill ju göra en skillnad för då barnen främst, såklart, för det är dem som vi försöker skydda främst. Jag tänker alltid, om föräldern brister i att skydda sina barn, för det är egentligen de som ska vara det yttersta skyddsnätverket för sina barn. Men om det inte fungerar, i familjesystem, så kan inte heller samhället svika, som då är vårt arbete. IP 4
Intervjuperson 4 talar om det faktum att föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barn. När de inte tar sitt ansvar finns det en önskan hos socialsekreteraren att samhället ska ta det ansvaret. I det ovan beskrivna ärendet hindras gräsrotsbyråkraten av det faktum att den människobehandlande organisationen lyder under en politisk styrning som i detta fall hindrar gräsrotsbyråkraten att använda sitt handlingsutrymme på önskat sätt (Johansson et. al 2015).
Ytterligare uttryck för den komplexitet som gäller föräldrar som avböjer frivilliga insatser påvisas av flera socialsekreterares tal om utmaningarna det arbetet innebär. Intervjuperson 4 menar att hen många gånger har ärenden där hen känner sig handfallen och inser att ärendet snart kommer tillbaka. Att klienter återkommer var ett konstaterande som flera socialsekreterare gjorde i intervjuerna. Dock uttrycker en socialsekreterare en något mer positiv och hoppfull syn på fenomenet i citatet;
Det är väldigt sällan som de bara försvinner från radarn. Så det kan vara på något sätt, som ger en lite hoppfullhet, den här gången gick det inte men vi kommer fortsätta jobba och kämpa och försöka motivera och liksom också att man försöker. I sådana ärenden handlar det också om att kanske lägga över oron kanske till andra miljöer. IP 8
Ett resonemang som att ärenden återaktualiseras, barnen försvinner inte från radarn kan betraktas som en strategi att tona ned och förminska en komplex problembild och därmed kan socialarbetaren minska den känslomässiga påverkan som det innebär att möta barn där det finns en hög oro (Ruch et. al., 2019). När det finns skäl för LVU blir lagstiftningen ett hjälpande verktyg, rekvisiten uppnås och det finns en tydlighet: “det har varit klockrent” som intervjuperson 4 uttrycker det. Att “bara” ta ett barn från en familj löser inte det bakomliggande problemet. Ett barn kan leva i en vardag som kantas av problem men att lyfta
barnet rakt ut behöver inte vara det bästa. Intervjuperson 7 beskriver problematiken i citatet nedan:
Så landar man ändå oftast i att, och det här är så himla hemskt, det är mörkt, att det här barnet har bott i det här i flera år innan det kom upp till oss, vad blir skillnaden för det barnet att bo så några månader till, än att vi tar barnet på en gång och så gör vi inget jobb i familjen. För dem är det deras vardag, och de är barn så de vet inget annat. IP 7
Intervjuperson 7 beskriver en situation där socialsekreteraren anser att det är bättre för ett barn att bo kvar i sin familj även om barnet inte har det bra. Ingreppet att lyfta ut barnet från sin familj blir ett större trauma för barnet och det hjälper inte på sikt om inget arbete utförs i familjen. Socialsekreteraren måste lära sig att hantera att barnet har en mörk vardag. En strategi kan vara att belysa det faktum att barnet faktiskt inte vet någonting annat.
Även situationer där föräldrar samverkar till frivilliga insatser kan medföra känslor av frustration. De intervjuade berättar om situationer där frivillighet och fördolt tvång gett upphov till resonemang om hur vissa föräldrar går med på insatser endast för att de vet att de måste, de vet att de har något att förlora. Intervjuperson 7 illustrerar i ett citat: “På många olika sätt har det gått superbra men jag är plågsamt medveten om att den här mamman mest bara vill bli av med oss och det är hon otroligt öppen med till oss. ” IP 7. Fallet handlar om en mamma som riskerar att förlora vårdnaden om sitt barn. Intervjupersonens 7 berättar också om andra professioner som träffar mamman gör orosanmälningar där de framhäver att mamman inte menar den här förändringen på riktigt. Detta leder till en frustration hos socialsekreteraren. En annan socialsekreterare sammanfattar hur hen upplever att arbeta med klienter som inte själva vill bidra till en förändring. “Det är liksom där systemet tar slut.” IP 3 Ärenden kopplade till tvångsvård anses vara komplexa (Jacobsson, 2006). Innevarande studie har visat att dessa ärenden lockar fram många negativa känslor. Men flera socialsekreterare har även vittnat om att utförande av ett omhändertagande kan upplevas som en form av lättnad. Exempel på dessa känslor illustreras i citaten nedan:
Har man väl kommit till ett sånt läge och det är en sån pass hög oro så är det inte den svåraste biten [...] man hamnar i en väldigt svår situation, men så vet man att det här barnet kan inte vara kvar. Så man känner ändå att det är inte riktigt lika psykiskt påfrestande att göra själva separationen och medverka till det.” IP 8
Intervjuperson 8 beskriver den känslomässiga påfrestning som arbetet med ett LVU kan innebära men att hen finner en tröst i att barnet inte kan stanna i den vardagen barnet lever i idag. “Ja men på ett sätt kan ju det vara skönt, alltså de dagarna som det har hänt så känner man, idag har jag skyddat någon annan människa.” IP 7. Intervjuperson 7 beskriver positiva, avlastande känslor som kommer av att barn får skydd med hjälp av ett LVU.