Att arbeta som socialsekreterare på en enhet för barnavårdsutredning innebär bland annat att arbeta med planering och administration. Socialsekreteraren ska kontrollera och skapa förutsättningar för medborgare (Svensson et.al, 2018). Socialarbetaren själv arbetar även under dessa förutsättningar i organisationen. Hen blir kontrollerad genom lagar, regler och riktlinjer men ska också ges förutsättningar att utföra sitt jobb. Socialsekreteraren kan använda handlingsutrymmen till att vidga det givna spelrummet med egna tolkningar för att känna sig mindre styrd (a.a.) något som intervjuperson 6 illustrerar i citatet nedan:
Ja för att det går inte att kontrollera oss på det sättet. De försöker ju jättemycket genom att styra oss med olika dokument men vårt arbete kan de aldrig styra, hur vi gör, för det måste anpassas till situationen [...] och då tycker jag att det är en väldigt farlig väg att gå att inte tro att man har ett handlingsutrymme för vi har egentligen ett väldigt stort handlingsutrymme. IP 6
Ett karaktärsdrag för människobehandlande organisationer är byråkrati med syfte att visa på transparens i form av dokumentationskrav (Johansson et al., 2015), vilket intervjuperson 6 upplever som kontrollerande. Samma citat belyser komplexiteten med tillämpningen av organisationens regler, samtidigt som den unika individens situation ska tillgodoses. Att välja hur socialsekreteraren ska tolka sitt handlingsutrymme blir en strategi för att balansera politiken i sitt möte med medborgaren. Socialtjänstlagens utformande som en ramlag ger socialsekreteraren ett handlingsutrymme (Wörlen, 2010; Ponnert, 2011). Denna flexibilitet innebär också handlingsansvar, att känna till de rättsliga förutsättningarna (Mattsson, 2011).
Att våga och hantera sitt handlingsutrymme kräver kunskap och erfarenhet vilket framgår av citatet från intervjuperson 1;
Det handlar mer om tillämpningen, hur man använder den och där har vi fortfarande mycket kvar i Socialtjänstlagen där det finns en bild av att det finns ingenting man kan göra. Utan att, nu överdriver jag lite, men i princip så tror man att frivilligheten innebär att man frågar familjen Andersson - vill ni ha hjälp? Och så säger de nej och så går man därifrån. Det finns långtgående befogenheter inom socialtjänstlagen som är den frivilliga lagen, som är ramlagen, att göra utredning och att myndighetsutöva. Så att nej, det är mer en tillämpning och att förstå lagstiftningen och det tar ju många år. IP 1
Intervjuperson 1 beskriver att arbetslivserfarenhet krävs för att lära sig förstå, tolka och använda SoL. Intervjuperson 8 beskriver att hen har ett relativt stort handlingsutrymme. Hen resonerar att det är erfarenheten som hjälper henne till ett vidgat handlingsutrymme enligt följande citat:
Jag tänker att vi har ganska stort handlingsutrymme att bedriva utredningar på det sätt som vi vill, nu pratar jag för mig själv [...] jag tänker också att det kan ha att göra med hur lång erfarenhet man har, liksom hur pass självgående man är, min chef är nog väldigt trygg i att jag vet vad jag håller på med, så det beror på hur pass erfaren och kunnig man är men jag tänker också att vi har en väldigt stor samsyn i hur vi bedriver socialt arbete och hur vi bedriver barnutredningar och hur vi ska jobba i familjen. IP 8
Intervjuperson 8 delar en gemensam syn på hur det sociala arbetet ska utföras med sin chef och kollegor. Denna samsyn på arbetsplatsen i kombination av erfarenhet och framåtanda underlättar för socialsekreteraren att på ett relativt fritt sätt få använda sitt handlingsutrymme.
Intervjuperson 7 beskriver nedan att det på vissa arbetsplatser kan vara svårt att vara öppen med hur en socialsekreterare vill hantera sitt handlingsutrymme i förhållande till rådande direktiv från organisationen.
Jag har ett jättestort handlingsutrymme om jag inte berättar för min chef vad jag gör (skratt). Vilket är min strategi i ganska många fall. De vill ju kontrollera så att vi lägger tid på det de upplever är rätt saker, alltså...när jag inte alltid nödvändigtvis delar min chefs bild. IP 7
Intervjuperson 7 sätter ord på vad Wörlen (2010) diskuterar beträffande att socialarbetare kan uppleva svårigheter med att förena de direktiv organisationen har i hur det sociala arbetet ska
drivas och hur socialsekreteraren själv önskar arbeta. Intervjuperson 7 illustrerar också hur svårt det kan vara att kombinera den dubbelhet som kan uppstå när socialarbetaren upplever svårigheter från organisationens sida att använda sitt handlingsutrymme i likhet med sitt egna önskemål för hur socialt arbete ska utföras.
Gräsrotsbyråkraten ska hantera sitt handlingsutrymme med kunskap, iderikedom och egna beaktanden gällande rätt och fel för den aktuella situationen. Att förebygga tidigt, med risk för att trampa på familjers privatliv, eller att avvakta och respektera familjens integritet är en balansakt som sker i det sociala arbetet (Donzelot, 1997, refererat i Höjer). När varken frivilliga insatser eller tvång kan skydda ett barn som far illa blir dock denna balansakt satt ur spel. Socialsekreteraren blir istället förpassade till att vänta, de kan inget annat göra, det blir en strategi. De måste vänta på att nästa orosanmälan kommer in. En fördjupad förståelse för varför denna väntan kan vara nödvändig ur flera aspekter belyser nedan citat;
Sen är det en process. Det sker inte över en natt, utan det är en process som tar tid och jobb. Från både oss på socialtjänsten och från föräldrarna. Ibland krävs det kanske några utredningar för att man kanske ska nå det målet. Man gör inte ett under alla gånger i en utredning. IP 4
Ett flertal av de intervjuade socialsekreterarna belyser hur tidsaspekten ofta inverkar på arbetet.När föräldrar inte vill medverka till föreslagna insatser, när barnet inte far tillräckligt illa för att uppfylla rekvisiten påtaglig risk, finns inget mer att göra än att vänta. Att vänta och hoppas på att familjen kommer tillbaka via en ny orosanmälan är ett konstaterande som visade sig vara gemensamt för flera av socialsekreterarna . “Så väntar man till nästa gång tills det kommer upp igen. Och oftast kommer det upp igen.” IP 5. Att vänta kan vara ett exempel på hur makten är förankrad i organisationen, och inte längre hos socialsekreteraren. En anledning till att socialsekreterarna måste vänta är när lagstiftningen blir ett hinder i det sociala arbete, vilket flera av socialsekreterarna menar. Nedan illustreras det i ett citat av intervjuperson 3:
“Det finns inte så mycket mer att göra, med den lagstiftning man har. Och det är det som är problemet många gånger. [...] Så väntar man till nästa gång [...] Det är det som rent krasst, att vänta, och hoppas att inget händer. IP 3
En bristande lagstiftning har påverkat föreställningar om vad det sociala arbetet skulle innebära för ett framtida yrkesliv som intervjuperson 3 berättar om:
När jag började för många år sedan, jag trodde att jag skulle göra någon skillnad. Och trodde att man skulle kunna gå ut och jobba, man vill väl. Det är mycket som lagstiftningen saknar, just i de frågorna. Det är så extremt från LVU till frivillighet. IP 3 Intervjuperson 3 ser att lagstiftningen brister för de barn som far illa och att möjligheten att agera, förebygga och göra skillnad är begränsade. Att makten är förankrad i organisationen blir här synlig då socialsekreteraren ger uttryck för hur lagen reducerar möjligheterna att kunna förbättra förutsättningarna för de individer som kommer i kontakt med socialtjänsten.
I Sverige fattar lekmän beslut i ärenden inom det sociala arbetet som rör exempelvis placeringar för barn utanför hemmet. Dessa beslut fattas mot grund av en utredning som en socialsekreterare har gjort. Många personer är ofta inblandade i dess typ av beslut. Hur delar av det arbetet kan se ut, enligt organisationens ramar, beskrivs i citaten nedan:
Inte för att jag står ensam och fattar de besluten och var själv i det utan utredarna är de som står i fronten så att säga, på något sätt, innan de här besluten initieras till att, att det blir på högre nivå, på chefsnivå och sen utskottet och sen Förvaltningsrätten. IP4
Då släpper vi. Vi kan inte göra något annat. Så är det faktiskt, den krassa sanningen. Om det är så att oron inte är tillräckligt hög för att ett LVU skulle gå igenom i förvaltningsrätten och föräldrarna inte vill samarbeta, då släpper vi. Och så väntar vi på att nästa orosanmälan ska komma in. IP 7
Citaten ovan beskriver två olika socialsekreterares arbete med ärenden gällande tvångsplaceringar av barn enligt LVU. De beskriver att de tar hjälp av organisationens ramar att hantera sitt handlingsutrymme och sätta strategier för sitt arbete. I det första fallet anser socialsekreteraren och organisationen att kriterierna för rekvisiten i lagen är uppfyllda men i det andra fallet tolkas att rekvisiten inte är tillräckligt för att lekmännen ska fatta det beslut som socialsekreteraren önskar för barnet. Då är det bättre att vänta tills dess att rekvisiten uppfyller kraven. Intervjuperson 7 beskriver att handlingsutrymmet denna gång tar slut och att varken hen eller organisationen kan göra något mer än att vänta. Att arbeta med tvångsvård är att utöva makt. Ett LVU är ett ingrepp i en familj och vid ett så stort ingripande är det av största vikt att att försäkra sig om att barnets bästa är i fokus. Intervjuperson 4 ger sin syn på saken i följande citat.
Man måste kunna kommunicera det här en till tio eller tjugo gånger i ett team för att man ska kunna känna sig trygg med de bedömningar som man gör. Så jag har aldrig gått och tänkt att de beslut som jag gör, som har fattats i de ärenden som jag har jobbat i, att jag inte har haft tillräckligt på fötterna att kunna handla efter det som jag tänker är bäst för det enskilda barnet. Så att man är aldrig ensam. Och det ska man inte vara, för det är väldigt farligt, och då är man väldigt begränsad. IP 4
Vidare resonerar socialsekreteraren om vikten av rättssäkerhet i förhållanden till ärenden som betyder stora ingrepp i en familj:
Men samtidigt så är det bra att vi har lagar som vi behöver förhålla oss till, för att det ska inte heller vara enkelt att göra så stora ingripanden och beslut, bara för att man tänker att ett barn far illa. Det måste ju gå, man måste ha underlag och man måste göra det rättssäkert. IP 4
Ovan beskrivs att arbetet ska präglas av rättssäkerhet, tvång ska inte användas lättvindigt, men det kan också vara så att det är en strategi att ta till när handlingsutrymmet är uttömt. Att socialsekreteraren hamnar i ett moraliskt förhandlingsläge med sig själv och blir tvungen att landa i att de lagar och regler som finns faktiskt är tillräckliga. Och ett ytterligare resonemang kring tvångsingripanden kontra frivillighet ger exempel på att professioner inom människobehandlande organisationer saknar handlingsalternativ när tvångsåtgärder inte kan tillämpas (Johansson et al., 2015) som intervjuperson 5 illustrerar nedan:
Min erfarenhet av arbete i barngrupp är att LVU-ärendena kan ibland nästan vara enklast eller enklare än vissa SoL utredningar. På så sätt att när du väl ska ansöka om ett LVU så är det oftast ganska solklart att det behovet finns. Och det finns oftast ett underlag som styrker det vårdbehovet för barnet. Många utredningar som man har avslutat genom åren utan insatser, där föräldrarna inte vill och så, men där man fortfarande är väldigt orolig för barnet. Dom är ju svårare att förhålla sig till, de barnen och till de ärenden. IP 5
Ovan beskrivs olika nivåer kopplat till organisationen som kan komma att beröras i det sociala arbetet med barnavårdsutredningar (Jacobsson, 2006). Den terapeutiska nivån kan innebära att det finns ett underlag för vårdbehov hos barnet, den individ som ska stå centrum, en rättslig nivå där rekvisiten i LVU uppfylls och den mänskliga nivån illustreras genom att intervjupersonen berättar om tillfällen när socialsekreterare inte får till en insats och menar att barnet blir påverkat i och med att socialsekreteraren inte kan hjälpa. Även socialsekreteraren
själv blir påverkad. Ett stort ansvar ligger på samhället i ärenden kopplade till LVU. En fråga som kommit upp i tidigare forskning handlar om ansvarsskyldighet. Något som även socialsekreterare 1 undrar:
Vem ska då bestämma över barnen? Ska jag göra det som socialsekreterare? Eller ska min gruppledare göra det, eller min enhetschef göra det, eller ska socialnämnden göra det eller? Vem är det som då bestämmer och tar över föräldraansvaret? Någon måste ju ta föräldraansvaret. IP 1
Intervjuperson 1 undrar vem som ska se efter barnet när systemet tar slut.