Ett gott samarbete mellan socialsekreteraren och föräldrarna ger en ökad möjlighet att se till barnets bästa (Ruch et al., 2019). Överlag blir förutsättningarna för barnet bättre, och möjligheterna att skapa förändring och utveckling ökar om familjen upplever en känsla av delaktighet och meningsfullhet i kontakt och samarbete med socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2018). Ett fungerande samarbete i utredningen ligger hos socialsekreteraren att förverkliga, den information som framkommer ska utformas respektfullt gentemot inblandade individer vilket också framgår i SoL, (SFS 2001:453, 11:6). Att bete sig respektfullt och ha ett gott
bemötande är en strategi som främjar möjligheterna till ett gott samarbete, som illustreras av intervjuperson 1 i citaten nedan:
Och jag tror att det här, när föräldrar inte medverkar till frivilliga insatser så handlar det om att man inte haft metoder, man har inte haft ett förhållningssätt som är respektfullt, utan man har kommit in, ursäkta uttrycket, på sina höga hästar och sagt att nu är det jag som barn- eller ungdomshandläggare som vet bäst. IP 1
Det är jätteviktigt bemötandet och hur vi förmedlar det vi vill säga. Om vi säger, ja vi tycker ni är dåliga föräldrar, barnet får inte det vi tycker det behöver, det kommer aldrig funka. Nej. Men om vi säger vi vill hjälpa er, vi tycker att ni har något positivt, men vi tycker att ni behöver lite stöd, så på det sättet det funkar det. IP 2
Intervjuperson 1 och 2 talar om bemötande och utvecklar detta i ett resonemang om att visa respektfullhet. Ponnert (2007) skriver att socialsekreterare utövar makt genom sitt sätt att prata. Socialsekreteraren kan genom sitt ordval, sitt sätt att uttrycka sig och att vara på, motivera vårdnadshavarna till samtycke gällande insatser så att de kan ske på frivillig väg och undvika tvång. Handlingsutrymmet innebär en möjlighet för socialsekreterare att vara kreativ (Ponnert, 2007), och ibland krävs det att socialsekreteraren är ideérik och anpassningsbar för att få till samarbetet med föräldern, vilket intervjuperson 8 vittnar om i citatet som följer:
Men allting beror ju hela tiden också på, vad är det för slags samarbete man har med familjen tänker jag. Och i vilken stor utsträckning har man tillgång till barnet och sådär, så att det beror ju väldigt på vad, för vissa familjer kan ju vara väldigt bestämda med hur de vill ha saker och ting gjorda och såna saker. Och då behöver man kunna anpassa sig till det men ändå kunna utföra sitt uppdrag. Man behöver nog kunna vara väldigt kreativ och påhittig och kunna mötas i det. Så oftast blir det väl en sträcka där man får, ja, samarbeta helt enkelt. IP8
Intervjuperson 8 beskriver att olika metoder kan komma att behövas ta till för att nå målet med det sociala arbetet. En socialsekreterare kan behöva sätta press på föräldrarna att komma till en förändring. Det kan vara svårt för en förälder att värja sig mot detta maktutövande, vilket intervjuperson 2 berättar:
Ja det finns föräldrar som säger ni får göra vad ni vill men placera inte mitt barn. Så de börjar så. Det blir lättare att arbeta med dom, de godkänner och samtycker till allt. Och det finns föräldrar som säger det bara för att undvika placeringar och sen ändrar dem sig,
men det funkar inte. Så vi går in och säger att nej, det funkar inte ni får fortsätta, även om ni tycker att det inte ger något. Vi får fortsätta lite till och se. Vi vill se förändring, om vi inte ser förändring, så det… vi får tänka på ett annat sätt. IP 2
Intervjuperson 2 beskriver maktutövande i form av använda ett fördolt hot, att familjen måste samarbeta med socialtjänsten annars finns det en möjlighet att barnet blir placerat genom en tvångsinsats. För att undvika tvång innebär en stor del av utredningsarbetet att motivera föräldrarna, motivera till samarbete. I synnerhet när det gäller yngre barn där ärenden oftare handlar om brister i hemmiljön som är svårare att bevisa än barnets egna beteende (Ponnert, 2007).
En socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar har direktiv att samverka med olika myndigheter och organisationer som verkar kring barnet. För att öka effektiviteten i detta arbete hävdas att hela familjens delaktighet är en viktig faktor (Socialstyrelsen 2018).
Att enheter samverkar för barnet anses öka möjligheterna till att få en helhetsbedömning av barnets behov (Socialstyrelsen 2006). Intervjuperson 8 beskriver i nedanstående citat hur omgivande samhälle kan säkra upp när det finns en oro att föräldrarna inte tillgodoser barnets behov men det finns inte tillräckligt för att socialtjänsten ska kunna ingripa.
Men att man har goda relationer med andra, förskolor och skolor vi jobbar åt alla håll och kanter för det här. Det är ett samhälle som försöker stötta och se de här barnen ändå. Så jag känner mig inte ensam i det . IP 8
Intervjuperson 8 beskriver ett fungerande samarbete myndigheter emellan som präglas av en samsyn på barnets behov. Samarbeten organisationer emellan kan se olika ut men centralt är att samarbetet fungerar. Intervjuperson 6 belyser exempel på ytterligare samarbete och att våga lita på att samhällets resurser och institutioner fungerar:
Sen tror jag att det kan bero på hur man samarbetar med skolor och BUP […] i väldigt många fall så har skolan en oro och BUP har en oro, så att man vet det finns någon form av liksom nät som fångar upp och gör en orosanmälan, och det kan man alltid förlita sig på, för att vi kan bara göra vad lagen låter oss göra. IP 6
Intervjupersonerna 6 och 8 belyser att samarbetet mellan verksamheter kopplade till barnet finns och att samhället har en skyddsnät med relativt små maskor för barn att falla igenom.
Underförstått här är att barnet har en fungerande skolgång i en kommun med en fungerande
socialtjänst där samarbetsvägarna mellan myndigheterna fungerar. Citaten från intervjuperson 6 pekar också på att en socialsekreteraren ibland kommer till vägs ände och att det då är av vikt att den oro som finns för barnet delas med andra arenor kring barnet. Hur det kan gå till beskriver här intervjuperson 8.
I sådana ärenden handlar det också om att kanske lägga över oron kanske till andra miljöer där barnet finns som förskolan eller skola. Och också att vi kommer avsluta nu, det har inte lett till någon insats, vid minsta lilla oro hör av er. Det är ju viktigt i sådana ärenden så att andra vuxna som ser barnen vet om det. IP 8
Intervjuperson 8 talar om ärenden där socialsekreteraren har en oro för barnet men föräldrarna tackar nej till fortsatt samarbete i form av föreslagna insatser och socialsekreteraren måste
“släppa” barnet. Ytterligare verksamheter viktiga för socialtjänsten att samarbeta med som kommit upp under intervjuerna är BVC, Skattemyndigheten, beroendemottagningar, logoped, habilitering, polisen och barnens privata nätverk. Samverkan som att få olika verksamheter kopplade till barnet att samla sina resurser kring insatser för barnet kan också bidra för ett framtida skydd för barnet (Socialstyrelsen, 2006).