Regeringens förslag: Samtliga beslut i ärenden om avstående av arv och försäkringsbelopp ska fattas av Kammarkollegiet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag
Nuvarande ordning
Enligt 26 § lagen om Allmänna arvsfonden är det regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Kammarkollegiet som beslutar om avstående av arv och försäkringsbelopp. Av 13 § förordningen om Allmänna arvs- fonden framgår att Kammarkollegiet får besluta om att avstå från arv eller försäkringsbelopp när någon har ansökt om att egendom ska avstås. Om det i ett ärende om avstående av arv eller försäkringsbelopp som tillfallit Allmänna arvsfonden uppkommer någon fråga av särskild vikt från allmän synpunkt, ska kollegiet lämna över frågan med eget yttrande till regeringen för avgörande.
Tidigare gällde som ytterligare förutsättning för Kammarkollegiets behörighet att besluta om arvsavstående att värdet av egendomen enligt bouppteckningen inte översteg ett visst belopp. Beloppsgränsen var två
84
miljoner kronor när den togs bort den 1 januari 2014 (se 13 § förordningen om Allmänna arvsfonden i den ursprungliga lydelsen).
Beslut om avstående av arv och försäkringsbelopp är som framgår ovan beroende av en skönsmässig bedömning. Det är alltså fråga om en diskretionär rätt för beslutsmyndigheten att avgöra om en ansökan om avstående ska beviljas. Besluten kan därför inte överklagas och i det fall regeringen meddelat ett beslut kan det inte bli föremål för rättsprövning enligt lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut. Detta framgår av Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) avgöranden HFD 2017 ref. 2 och HFD:s beslut den 19 juni 2017 i mål nr 3421-16, där det slås fast att en enskild inte kan hävda en rätt till arvsavstående och att det alltså inte är fråga om en civil rättighet enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Samtliga beslut i ärenden om avstående av arv och försäkringsbelopp bör fattas av Kammarkollegiet
Utredningen konstaterar att förarbetena inte innehåller någon närmare anvisning om vad som anses vara av ”särskild vikt från allmän synpunkt”. Ett exempel som har avgjorts av regeringen, var om ett arvsavstående av kulturhistoriska skäl kan innefatta egendom av kulturhistoriskt värde för ett annat land än Sverige. Regeringen fann att så var fallet.
Kammarkollegiet har inte heller överlämnat något ärende till regeringen på denna grund sedan beloppsgränsen togs bort 2014. Utredningen konstaterar att även dessförinnan förefaller överlämnanden på den aktuella grunden ha varit mycket sällsynta.
Avståendegrunderna är till sin karaktär sådana att ansökningsärendena normalt endast har betydelse för den enskilda sökanden. Utredningen lyfter fram att det möjligen i något fall kan uppstå frågor som är av vikt från allmän synpunkt vid ansökningar om att egendom som har betydelse ur kulturhistorisk synpunkt eller natur- eller kulturvårdssynpunkt ska avstås enligt 25 § lagen om Allmänna arvsfonden.
Kammarkollegiet har redan möjlighet att samråda med myndigheter som har särskild sakkunskap när det gäller att avgöra om egendomen är av sådant slag som bestämmelsen förutsätter. Kollegiet har alltså, oberoende av möjligheten att överlämna ärenden till regeringen, goda möjligheter att skaffa sig ett tillfredsställande beslutsunderlag.
Frågor av särskild vikt från allmän synpunkt uppkommer ytterst sällan och utredningen bedömer att det inte förväntas ske någon ändring i detta avseende inom en överblickbar framtid. Utredningen ser inget praktiskt behov av politiska ställningstaganden i de fallen.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att den nuvarande möjligheten för Kammarkollegiet att lämna över ärenden där det uppkommit en fråga av särskild vikt från allmän synpunkt till regeringen ska tas bort och att samtliga beslut i ärenden om avstående av arv och försäkringsbelopp ska fattas av Kammarkollegiet.
85
11
Elektronisk underskrift
11.1
Nuvarande ordning
11.1.1
Reglering av ansökan
En ansökan om stöd ur Allmänna arvsfonden ska vara skriftlig och inne- hålla de uppgifter som behövs för att bedöma sökandens förutsättningar att få stöd ur fonden. Ansökningen ska dessutom vara egenhändigt under- tecknad av sökanden eller dennes ombud (9 § lagen om Allmänna arvs- fonden).
Genom att ansökan undertecknas kan den som gjort ansökan identi- fieras, äktheten av det som undertecknas kan säkerställas och en kontroll av att den fysiska person som gjort ansökningen är behörig att göra ansök- ningen för den sökande organisationens räkning möjliggörs.
Organisationer som vill ansöka om stöd ur fonden hänvisas till en standardiserad ansökningsblankett. Av blanketten framgår att sökanden genom undertecknandet godtar de generella villkoren för stöd ur fonden och bekräftar att organisationen och det planerade projektet inte strider mot Arvsfondsdelegationens krav på demokratiska värderingar. Enligt ansökningsblanketten intygas genom undertecknandet också att de lämnade uppgifterna är riktiga och försäkras att projektstödet kommer att användas enligt de uppgifter som lämnats.
Om de uppgifter som lämnas inte är riktiga, kan det stöd som utbetalas komma att återkrävas (12 § första stycket 3 lagen om Allmänna arvs- fonden). Undertecknandet utgör alltså även ett underlag för bevissäkring.
11.1.2
Reglering av elektroniska underskrifter
Förutsättningarna för elektroniska underskrifter anges i Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (kallad eIDAS-förordningen). Förordningen kompletteras av lagen (2016:561) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om elektronisk identifiering.
En elektronisk underskrift är uppgifter i elektronisk form som är fogade till eller logiskt knutna till andra uppgifter i elektronisk form och som används av undertecknaren för att skriva under. En avancerad elektronisk underskrift är en elektronisk underskrift på vilken det ställs höga krav på säkerhet och kryptering. Den ska vara unikt knuten till undertecknaren och undertecknaren ska kunna identifieras genom den. Vidare ska uppgifterna för att skapa den elektroniska underskriften med hög grad av tillförlitlighet stå under enbart undertecknarens kontroll. Slutligen ska underskriften vara kopplad till de uppgifter som den används för att underteckna så att alla efterföljande ändringar kan upptäckas. Det finns också kvalificerade elektroniska underskrifter på vilka det ställs ännu högre krav (se artikel 3.11–3.13 och artikel 26 i eIDAS-förordningen och prop. 2015/16:72 s. 34).
86