Kampen kring läroverkens autonomi i bedömningarna; eller Gustaf Ruder – för sista gången?

I kapitel 4 studerade jag ett övergripande trossystem, temperamentsläran, som grund för kunskapsbedömning. I föregående kapitel studerades två mer praktiskt orienterade bedömningspraktiker så som de formulerades i läroverksstadgarna. Syftet med detta kapitel är att illustrera den (penn)kamp som uppstod när en utifrån temperamentsläran motiverad kunskapsbedömning ställdes mot läro- verkets institutionaliserade bedömningspraktik. Kapitlet handlar om skillnaden mellan ett externt och ett internt perspektiv på bedömningar och utifrån vilka intressen samt med vilka argument företrädare för de olika perspektiven talade om just sin rätt att bedöma; att producera ett vetande som organiserar.

Som nämnts tidigare har den svenska historieskrivningen om kunskapsbedöm- ningar också en historia, i vilken Gustaf Ruder (1708–1771) ofta omnämns. Även om redan Sjöstrand (1943) konstaterade att Ruders förslag om snilleval föll platt till marken, finns Ruder med som ett slags historisk markör också i nutida texter. Ett underordnat syfte i denna delundersökning har varit att studera i vilken utsträckning Ruder skrev historia eller i vilken grad historien skrivit honom. Genom att försöka placera in Ruder i sin samtid och studera hur han bemöttes under sin samtid blir det också möjligt att förstå hur kampen om kunskaps- bedömningar (snillevalet) var en kamp om läroverkens autonomi.

Gustaf Ruder och Snillevalet

Den högre andliga begåfning hos menskliga individer, som i svenska språket funnit sitt uttryck i ordet snille, vann genom det 18:de århundradets bildningssträfvanden, under det s.k. upplysningens tidehvarf, ett utomor- dentligt erkännande och blef till och med under den sinnesyra, som den första franska revolutionen mot samma sekels slut uppväckte, delvis före- mål för en hyllning, hvilken rentaf sammanföll med en ohöljd mennisko- förgudning. Såsom betecknande för denna tid och dess idealer får man väl derföre ock anse de nya ord, som på samma tid i svenska språket bildades genom sammansättningar med ordet snille, af hvilka flere bibehållit sig till våra dagar, medan andra redan alldeles kommit ur bruk eller blifvit nog föråldrade för att numera kunna till sin egentliga bemärkelse utan särskild tolkning uppfattas. Såsom exempel ur den förra gruppen kunde anföras de ännu brukliga orden: snillrik, snilleverk, snillefoster, snillebragd, snille- dyrkan, förutom det i historien fortlefvande minnet af den svenska snille- konungen. Till den sednare kategorin höra åter exempelvis: snilleprof, såsom betecknande konkreta föremål, nemligen vetenskapliga afhandlingar eller akademiska dissertationer, hvilka under förra seklet icke sällan så benämndes, äfvensom det i pedagogiska akter från 18:de århundradet ofta

förekommande ordet snilleval, hvaraf likväl icke mera ens någon hågkomst förefinnes i A. F. Dalins Ordbok öfver Svenska språket, oaktadt dennas sednare del såg dagen allaredan för 30 år tillbaka (Leinberg 1884:1).

Gustaf Ruder är i princip enbart upptagen i den utbildningshistoriska litteraturen med anledning av hans tankar om snillevalet. Ett undantag utgör Albert Wibergs skrift Bidrag till Gustaf Ruders biografi från 1943. Ett par omständigheter i Ruders biografi kan kasta ljus över hans drivkraft bakom snillevalet. Wiberg beskriver Ruder som ”hatad i lifvet, glömd i döden”. Fast återuppstånden med jämna mellanrum – t.ex. tack vare historiker som Leinberg ovan och Hernlund nedan. Ruder var född av borgerliga föräldrar i Karlskrona, men fadern var okänd (vilket även kunde betyda att Gustaf Ruder var född utom äktenskapet). Han läste sex år vid läroverket i Karlskrona, befriad från inskrivningsavgift vilket indikerar att han var fattig (Wiberg 1943:7). Han fann dock olika ekonomiska beskyddare som gjorde det möjligt för honom att bedriva högre studier i Lund, Greifswald och Stockholm. Han fick ”vackert testimonium”. Han arbetade också själv som privat informator, inte minst för att få pengar till att trycka sina skrifter. I sin undervisning i tyska experimenterade Ruder med drama och sång, och det finns kvarlämningar som indikerar att han lät sina lärjungar uppträda vid Kung- liga teatern 1735. Enligt Wiberg var detta ett av flera sätt Ruder använde sig av för att identifiera och demonstrera barns olika anlag. Snillevalsundersökningarna var ett annat. Ruder förespråkade anlagsprövningar för tjänstetillsättningar och förutom snillevalsskrifterna finns det enligt Wiberg också anteckningar om att Ruder skulle ha skrivit en bok med titeln ”Scholae-bok för fattiga barn, som med tiden kunna blifwa Riksdags-män” (s. 24). Han ska också ha förespråkat utökad undervisning för allmogen och skrivit förslag om praktiska hushållskolor (s. 28, 33). I Wibergs beskrivning framstår Ruder med andra ord som en besjälad man, styrkt av erfarenheten att ha varit ”begåvad men fattig”, och reformivrig. Det var med andra ord inte bara snillevalet som stod på Ruders pedagogiska agenda, även om det var hans hjärtefråga.

I sitt verk om snillevalet från 1737 gör Ruder en tydlig koppling mellan temperamentslära och nytta (ekonomi). Titeln på verket säger något om Ruders hållning i frågan: Anledning til snille-walet, eller Ungdomens snille-gåfwors och naturliga böjelsers bepröfwande, wal och anförande, til the wetenskaper, konster, ämbeten och syslor, med hwilka hwar och en kan wäl och beqwämligen tjena Gudi och fädernes landet: tagen utaf the lärdas skrifter, grundad uti naturen, förestäld uti taflor, befästad med många försök och wissa rön, lämpad efter rikets lägenhet och nödtorft, nu först på swenska språket författad, och med egen bekostnad til: trycket befordrad af Gustaf Ruder.

Ruder skriver i verkets inledande dedikation att:

Wår wälfärd är Edra Majestäters högsta längtan och glädje, och den warder dagligen af Edra Majestäter underhållen och befrämjad. Såsom nu ung-

domens Snille-gåfwors Wal och rätta Anförande är, näst gudsfruktan, grunden till et Rikes trefnad; altså tör jag i underdånighet förmoda at mitt ringa bemödande här med intet warder onådigt uptagit; fast än thet är swagt och otilräckeligt (Ruder 1737, ej paginerat i original).

Dessa ungdomens val kan en yngling inte göra på egen hand, det har Ruder själv erfarit och lidit av, utan det behövs en uppfostrare som ser till att ynglingens studier rätt påbörjas, lätt fortsättas och lyckligen fulländas. Han skriver att snillens beprövande är en svår konst, ”[m]en redan som andra Folk uti Europa, hafwa här banat wägen, icke utan theras Länders Stora fördel, hwarföre skulle icke wi arbeta på thess förbättrande”.106

Ruder ägnar första kapitlet åt att argumentera för snilleprövning utifrån hur det gått till i ”fordna tider”, med hjälp av referenser bland annat till Aristoteles, Platon och Cicero. I det andra kapitlet redogör han för hur snilleprövning går till i våra tider i andra länder. Han nämner effekten av Huartes arbeten i Spanien, några exempel från tyska länder, lyfter fram jesuiterna och visar på hur några av de svenska biskoparna börjat med ett noggrannare beprövande av ungdomen. Slutligen tar han även upp Rydelius tankegods. Först i tredje kapitlet introduceras läran om temperamenten. Snillevalet är konsten att ”förstå sig på och kunna framleta the rätta märken och tekn, som gifwa människornas åtskiliga och olika temperamenter, Snille-gåfwor och Sinne-lag tilkänna” (s. 8). ”Thet är en klar sanning” skriver han ”at ingen förmögenhet är uti människan, som icke wisar sig igenom något, eller som icke hafwer wissa tekn, hwar igenom hon kan röjas och igenkännas” (s. 8). Ruder ”upräknar” sedan i ett ganska omfattande kapitel ”en del utaf the Lärdas Skrifter, som gifwa kunskap uti kännekonsten” bland vilka flera av de namn som näms hos Edlund, Landquist och Sjöstrand finns angivna, men också lika många namn som de senare svenska författarna inte tog upp.

Efter att ganska omsorgsfullt ha redogjort för temperamentsläran i det sjätte kapitlet ”hwar utaf olikheten uti Snille- och Sinne-laget uprinner” och hur man studerar det, presenteras bokens huvudnummer: olika klassificerande tabeller, ”taflor”, utifrån vilka det ska vara möjligt att känna igen olika snille- och sinnes- arter, och hur dessa kan sammankopplas med olika yrken.

Ruder tänkte sig att en ”snilleväljare” skulle göra fyra avdelningar på ett papper, efter de fyra temperamenten. Han skulle sedan noga gå igenom alla de ”taflor” Ruder tagit fram och anteckna alla de egenskaper som snilleväljaren själv eller opartiska och förståndiga bekanta har märkt hos ynglingen som man vill utforska. Varje egenskap placerar snilleväljaren på sitt eget papper under samma temperament som egenskapen är upptecknad under Ruders tavlor. Efter genomgången kan man se vilket temperament som fått störst genomslag (s. 37– 38). De olika tavlorna presenteras över 66 sidor, varpå följer fyra avslutande

kapitel om hur olika snillegåvor lämpar sig för olika arbeten, hur själva snille- granskningen praktiskt ska tillämpas och hur snilleväljaren själv ska väljas ut.

Ruder tänker sig att man kan använda fem typer av tavlor för att så att säga skapa en länk mellan temperament och samhällets behov. Den första tavlan är en allmän plan över temperamentens kännemärken; kroppsegenskaper, hår och ansikte, snille och sinneskrafter. I den andra tavlan kopplas temperamenten till sociala situationer; dans och musik, vänner och fiender. Den tredje tavlan anger till vilka ”Ämbeten och sysslor uti then Borgerliga Sammanlefnaden, the hwart och et Temperament tillagda krafter äro skickligast”. Han delar i sin tur upp olika yrkesgrupper och länkar varje temperament till olika uppgifter inom respektive yrkesgrupp. Vid statsverken kan koleriker t.ex. bli ministrar medan flegmatiker mer lämpar sig som betjänter. I handel kan koleriker och melankoliker bli ”rika storhandlare” medan sangviniker och flegmatiker blir ”fattiga småhandlare” (se bild 6:1 nedan). Den fjärde typen av tavlor handlar om hur man kan bedöma barnens temperament under deras uppväxt genom att studera karaktärsegen- skaper som renlighet, snygghet och ordning. Den femte sortens tavlor relaterar temperamenten till mer klassiska egenskaper kopplat till naturens fyra element, årstider, klimat, stjärnbilder – de egenskaper ”som uti the stora och lilla werlden hafwa saman-werkan”. Den gamla ordningen av människan kan nu sägas möta också ett ordnande av yrken. Två taxonomiska system länkas till varandra – barnens skicklighet och olika yrkestyper.

Denna länkning sker på ett papper, ett själens och yrkeslivets herbarium. Snilleväljaren som ska anföra denna praktik kan själv väljas, skriver Ruder, utifrån de tavlor han presenterar. En skicklig snilleväljare bör till ”Temperament eller kropps-skickelse … wara Sangvineo-Melancholico-Cholericum, eller Melancholico-Sangvineo-Cholericum” (s. 142). Han bör vidare vara bevandrad i språk, historia och matematik. Han bör dagligen bekanta sig med berättelser i Post-tidningarna, han bör känna till naturens skick och ordning. Ruder ställer höga krav på den som ska bli snilleväljare. På snilleväljaren vilar nämligen ett stort ansvar. Han måste:

hafwa sitt Fosterland till ögonmärke … [och] förekomma then stora skada landet hafwer utav öfwerflöd på tärande lemmar, och brist på närande, (om hwilka man sig mäst bör wårda / så framt det skall stå wäl til,) bör han göra sig underrättad om allehanda konster och hantwerken hwar til de tjäna, hwad snillekrafter, förlags-medel och lewernes-art the fordra, likaledes hwilka slöjder, konster och wetenskaper, som för litet, och hwilka för mycket i landet idkas; uti hwilka saker, och av hwilket slags Folk Riket hafwer öfwerflöd och tunga, eller brist och saknad; med mera sådant (Ruder 1737:144f).

Med begreppen närande och tärande ansluter sig Ruder tydligt till den merkanti- listiska strömningen som börjat göra sig gällande i Sverige (se vidare nedan). För

att rent praktiskt skilja de närande från de tärande tänkte sig Ruder att snille- väljaren, eller snillegranskaren, skulle ha tillgång till ett antal pojkar under cirka två veckor för att med hjälp av olika tester och observationer undersöka deras fallenhet. Han exemplifierar med fyra pojkar, Axel, Bengt, Cnut och Didrik som är i samma ålder och gått i skolan lika länge. De kan läsa, skriva och har lärt sig sina kristendomsstycken. Frågan är till vilket stånd de ska rekommenderas. Genom att låta dem lära sig några främmande ord utantill kan man sluta sig till vilket minne de har. Axel och Didrik har ett kvickt minne, Bengt ett medel- måttigt och Cnut ett trögt minne. Ruder tänker sig sedan att man studerar deras inbillnings- och föreställningskraft samt vad han kallar eftertänknings-, skilje- och omdömeskraften. Vidare kan man kontrollera deras förmåga att skriva samt deras affekter och sinnesböjelser (s. 106–112). Resultaten kan sedan avstämmas mot gossarnas ”kropp och utvärtes skapnad”:

När man således betraktar och jämförer Piltarnes yttra och inra ägenskaper, så lärare man utan twifwel kunna förstå, at Piltarne A[xel] och B äro födde til the bestälningar, som fordra stor lärdom och godt Snille, nämligen A til läroståndet, B til Estats-kontoret och canceli-werk: C är beqwämligast til starkt arbete och trälaktiga bestälningar, D kan bäst brukas på contoir til skrifters ren-skrifwande eller vid lätt manufacturie-arbete. Man hafwer eljest många tekn til att utforska Snille- och Sinnekrafterna, och flere kan man til mera wisshet wid åtskiliga tilfällen upptänkja(Ruder 1737:112).107

Efter att denna karakteristik av barnen är genomförd ska snilleväljaren försöka stämma av befolkningsunderlagets natur mot rikets behov. Ruder beklagade sig dock över att det fortfarande saknades beskrivningar av flera av yrkeskonsternas behov. Han skrev:

The bestälningar, som uti wårt Rikes Collegier, Estats, Kyrko och Krigs- wäsende förekomma, hafwer Herr Majoren A. J. v. Henell uti sin bok: Thet Florerande Swerige, upteknat. Om syslor som wid Land-bruk, Bergwerk, Manufacturer, konster och hantwerk förefalla, hawfa wi ingen tilräckelig underrättelse; fast nu på några år åtskiliga wackra skrifter; om Sweriges hushålsmål äro utkomna … (Ruder 1737:145).

Projektet verkar delvis sakna en av två grundläggande förutsättningar: tavlor över alla yrkens olika behov.108 _{Det fanns dock viss tillgång på sådana ”beställningar”}

och det börjar bli tydligt hur snilleväljaren tänktes fungera lite som ”spindeln i nätet” när flera yrkesgruppers krav på reproduktion skulle tillgodoses (jämför bild 6:1).

107 _{Delvis tidigare även återgivet i Hernlund (1880 bilaga VII:6), jfr även Sjöstrand (1943:130).} 108 _{Se även Ruder 1749.}

Bild 6:1. Ruders Tavlor: Tafla föreställer olika upföranden uti ämbeten och sysslor.

Översta raden anger temperament. Kolumnerna anger lämpliga sysslor efter katego- rierna: Borgerlig sammanlefnad, Regering och krig, Mot sina öfwermän. (Ur Ruder 1737, s. 66–67.)

Framställd på det här sättet är det framför allt möjligt att placera in Ruder i den beskrivning av representerandets logik som tecknades med hjälp av Foucault i kapitel 4. Denna bild fångar egentligen bara halva Ruder. Gustaf Ruder hade en tydlig politisk agenda och han försökte, vad det verkar, förändra sin samtid med snillevalet. Det går därför också att diskutera hur Ruder även ur ett social- historiskt perspektiv kan ha varit typisk för sin tid, som en tidig representant för vad Zygmunt Bauman kallat ”trädgårdsmästarstaten”.

Snillevalet som trädgårdsmästarkonst

Trädgårdsmästarstaten, den moderna staten i sin födelse, följer i Baumans be- skrivning efter en förmodern skogvaktarstat (1989, 1989/2004). Baumans termer, som jag strax kommer ge en empirisk innebörd, är sociologiska benämningar på sociala och idémässiga förändringar vilka inte helt enkelt låter sig dateras. Det handlar om förändringar som pågick under lång tid och som höll olika takt inom

olika sociala sfärer (jfr Hampson 1993).109 _{I ett försök att placera Ruder efter}

Baumans benämningar, skulle Ruder kanske bäst kunna dateras till en brytnings- tid i övergången från en skogvaktarstat till en trädgårdsmästarstat. I svensk historia brukar denna period kallas för frihetstiden.110

Frihetstiden var en period där idérikedomen var stor på skolans område – fast faktiska reformer uteblev.111 _{I ett särskilt avsnitt i Svenska folkskolans historia}

behandlas ”Hattpartiet och folkundervisningen”112 _{där det går att läsa om hur en}

ny generation politiker, färgade av upplysningens idéer, kom till makten. Dessa hade frigjort sig från kyrkans ”sträva livsuppfattning” och i stället tagit till sig merkantilismens idéer (Svenska folkskolans historia 1940 del 1:346, härefter SFH). Undervisnings- och uppfostringsfrågor kom att behandlas från andra ut- gångspunkter än tidigare. Det gällde naturligtvis också begåvnings- och urvals- frågor. Den växande industrin ansågs t.ex. behöva billig arbetskraft. I ett arbete, ”Genwäg till slögder” 1754, lär exempelvis Erik Salander113 _{ha framhållit att}

barn av båda könen kunde ”på sjätte eller sjunde året begynna arbeta och brödet förtjäna” (ur SFH, vol. 1:346).114 _{Löfberg (1949:101) har poängterat att ett sådant}

utnyttjande av billig arbetskraft som man kunde se i England och Frankrike, och som Salander hade till förebild, sällan blev fallet i Sverige. Salander kan dock ses som ett exempel på den utbildningspolitik ”Hattarna” förespråkade. De före- språkade en allmän utbildning men förefaller egentligen mest ha varit intresse- rade av att man ur den skulle framodla de ”kvickaste ämnena”. Resten skulle arbeta. En allmän folkundervisning ansågs av merkantilismens män ha betydelse endast i den mån den kunde bilda underlag för en rationell utgallring (jfr SFH, vol. 1:345–349).

Föreställningen om en rationell utgallring hade några olika motiv. Dels kunde det som hos Salander handla om att få tillgång till billig barnarbetskraft, dels fanns farhågor för vad en halvlärd pöbel skulle kunna ställa till med, men framför allt verkade en rationell utgallring ingå i en begynnande medvetenhet kring rela- tionen statliga utgifter och intäkter. De bokliga yrkena ansågs tära på statskassan. Det fanns ett överskott på välutbildade.Begreppen ”närande” och ”tärande”, som Ruder använde i sin skrift om snillevalet, myntades, enligt Edlund (1957), av

109 _{I boken Legislators and Interpreters skriver Bauman att transformationen från en skog-}

vaktarstat till en trädgårdsmästarstat i vid mening har sin början under 1600-talet och kan i Europa betraktas som fullständig under tidigt 1800-tal (1989:51).

110 _{Namnet syftar på det fria statskick som kom efter det karolinska enväldet, efter Karl XII:s}

död 1718, och varade till Gustav III:s statsvälvning 1772.

111 _{Här kan påminnas om att 1724 års skolordning är den skolordning som överlevt längst i den}

svenska utbildningens historia – drygt 80 år.

112 _{Hattpartiet, riksdagsparti i svensk politik från 1730-talet till 1792. Partiet drev en merkanti-}

listisk ekonomisk politik och kan ses som en kamporganisation för skeppsbrohandelns och andra storköpmäns exportintressen.

113 _{Erik Salander, ekonomisk författare (1699 eller 1700–1764). Överkommissarie vid Manu-}

fakturkontoret och förkämpe för hattpartiets näringspolitik.

Andreas Bachmanson-Nordencrantz i ett av de första svenska nationalekono- miska arbetena runt 1730. Bachmanson menade, enligt Edlund, att av bönder, hantverkare och arbetare som bidrog till produktionen kunde man ej få för många. Ett för stort antal ämbetsmän och lärda, som finansierades av de andra, kunde vara ett hinder för samhällets välstånd. Efter stormaktsväldet fanns flera militära, civila och prästerliga befattningshavare som blivit utan anställning. Staten ansåg sig skyldig att försörja och omplacera särskilt de högre befatt- ningshavarna. För dessa upprättades 1723 enligt beslut i riksdagen en s.k. expek- tantstat som försåg de f.d. befattningshavarna med ersättning tills vidare (mot- svarande halva lönen), vilka alltså kom att kosta utan att bidra. Bachmansons begrepp närande och tärande bör, menar Edlund, förstås mot bakgrund av denna lösning (se även Löfberg 1949:115ff).

Frågan om urval hade alltså blivit en i allra högsta grad kollektiv ekonomisk angelägenhet, skiljd från olika yrkesgruppers ”egoistiska” behov av repro- duktion. Den nationalekonomiska litteraturen som gjort intåg föreskrev balans mellan produktion och kostnader, vilket tog sig uttryck just i diskussioner om att begränsa antalet utbildade, presumtivt tärande; kostsamma icke produktiva (jfr Edlund 1957). Men det fanns också en annan tendens, som handlade om utbild- ning som ett sätt att öka samhällets välstånd. Exempelvis lär Linnés lärjunge Eric Eklund i sin ”Upfostrings-Läran” från 1746 ha argumenterat för att de allmänna ämnena historia naturalis, experimentalfysik, geografi, historia, aritmetik och geometri hade stor betydelse för det ekonomiska livet (Löfberg 1949:162ff). Det