Tradition, språk och tidshorisont i det tidigmoderna vetandet
Kapitel 5. Kunskapsbedömning i Sveriges första läroverksstadgar 1561–1724
Historikern Peter Burke betonar, som jag nämnde tidigare, att kunskapens histo- ria måste läsas som att det också funnits andra än vetenskapsmän som haft behov av kunskap och andra kunskapsproducenter än vetenskapen, bl.a. staten och kyrkan (2000:14). Edlund, Landquist och Sjöstrand betraktade i sina texter om temperamentsläran kunskapens historia som det samma som lärdomens historia. Begåvningsurvalets historia blir då historien om det teoretiska tänkandet kring t.ex. studielämplighet, intelligens och karaktär. Sjöstrand var den enda av de tre som gjorde vissa utblickar mot den pedagogiska praktiken parallellt med tempe- ramentslärans historia, men inte heller hos honom fanns någon systematisk analys av hur bedömning och urval kan tänkas ha praktiserats inom de för- moderna utbildningsinstitutionerna. Edlunds, Landquists och Sjöstrands historia blir vetenskapens förhistoria. I detta kapitel anläggs ett tydligare praktiskt pedagogiskt perspektiv, och kunskapsbedömningar studeras som en praktik vilken tar form inom skolan. Syftet med kapitlet är att inom en tidigmodern kontext studera några av de relationer som i bedömningsforskning framställts som potentiellt problematiska. I de fem skolordningar som trycktes i Sverige mellan 1561 och 1724 undersöker jag den historiska reproduktionen av en intern bedömningstradition med särskilt fokus på relationen mellan formativa och summativa bedömningar och mellan kunskapsbedömningar och kunskapssyn.
Den övergripande utgångspunkten är att kunskapsbedömningar är utsagor eller kommentarer över en individs begåvningsmässiga förutsättningar och/eller dess lärande. De utsagor som produceras inom skolinstitutionen om barnens lärande kan användas för att ordna människor i skolan eller för att ordna själva lärandet. En administrativ, eller summativ, bedömningspraktik kan då sägas pro- ducera en människoordnande kunskap, i meningen att den undersöker vem som kan vad i syfte att placera eller ordna människor (t.ex. i olika klasser). En peda- gogisk praktik kan beskrivas utifrån hur den producerar kunskaper/information i syfte att strukturera, korrigera eller på annat sätt forma själva lärandet (formativa bedömningar). Det kan t.ex. handla om att läraren skaffar sig kunskaper om lärjungarnas kunskaper för att strukturera undervisningen, eller om hur lärjungar behöver kunskaper om sina framsteg och tillkortakommande för att strukturera sitt läsande. Det kan också handla om hur en viss kunskapssyn förutsätter vissa typer av kunskapsbedömningar för sin egen epistemologiska reproduktion. Dessa båda praktiker, den administrativa och den pedagogiska, kan förväntas harmo-
50 Kapitlet bygger på en artikel publicerad i e-tidskriften Studies in Educational Policy and
Educational Philosophy (Lundahl 2004), samt på ett paper framlagt vid Svenska Historiker-
niera olika väl med varandra från tid till annan. Här studeras de var för sig och i förhållande till varandra.
1561–1724
Ett relativt outnyttjat källmaterial om kunskapsbedömningarnas historia är de svenska skolordningarna, eller läroverkstadgarna från 1500-talet och framåt. När de svenska kunskapsbedömningarnas historia beskrivits har fokus ofta varit på betyg och urvalssystem och gärna i relation till folkskolans och den psykologiska pedagogikens framväxt (se vidare del 3). Det finns också en lång förhistoria utifrån vilken det är möjligt att reflektera över kunskapsbedömandets traditioner, innovationer och/eller historiska upprepningar. Här behöver man inte uteslutande gå tillbaka till primärkällorna utan tidiga svenska utbildningshistoriker runt sekelskiftet 1900 uppehöll sig, som jag nämnt tidigare, ofta kring vad de upp- fattade som olika pedagogiska fenomens ”ursprung”. Den analys som läggs fram här hävdar inte de pedagogiskt praktiska kunskapsbedömningarnas svenska ursprung. Snarare handlar analysen om att lyfta fram olika anledningar till varför det står skrivet som det står om kunskapsbedömning i de tidigmoderna skolord- ningarna; att läsa ut olika principer som organiserar texterna.
När folkskolestadgan tillkom vid mitten av 1800-talet, och vi fick en för- skjutning i betydelse av ordet skola i meningen att en massutbildning – en skola för hela folket – började ta form, hade redan sju läroverksstadgar utgivits och förbrukats: 1571 (1561) års Skolordning;51 1611 års Skolordning; 1649 års Skol-
ordning; Förordning, Angående Gymnasier och Scholar i Rijket 1693; Hans Kongl Maij:ts förnyade Schole-ordning 1724; Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga Scholæ-ordning 1807; och slutligen Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga Skol-ordning 1820.52 Dessa var fram till 1724 skrivna av kyrkans män, under godkännande och
överinseende av konungen,53 undantaget 1611 års skolordning som, enligt K.G.
Leinberg (1884:7) aldrig vann konungens sanktion. 1724 utkom den första av Riksens Ständer antagna skolordningen och därmed hade prästerskapets infly- tande över skolordningarna börjat minska, dock ej upphört (1724 s. 20, jfr Lein- berg 1884:16). Denna skolordning kom att stå sig i drygt 80 år.
51 1571 års skolordning utgör endast en smärre revidering av Then Suenske Kyrkie-ordningen
från 1561 (Hall 1921:3). Skillnaden mellan 1561 års kyrkoordning och 1571 års skolordning är tydligt redovisad i fotnoter till 1561 års avtryck.
52 Dessa sju skolordningar eller skolstadgar finns avtryckta i Årsböcker i svensk undervisnings-
historia (ÅSU): 1561/1571, 1611, 1649 i ÅSU 1, Hall m. fl. (1921), 1693, 1724, 1807 i ÅSU 4, Hall m. fl. (1922), 1820 finns i ÅSU 9, Hall m. fl. (1923). Det bör noteras att 1611 och 1649 års skolordningar i original var författade på latin och översattes inför publiceringen 1921. Detta har som konsekvens att språket i citaten från dessa två skolordningar är moder- nare än språket i citaten ur 1724 års skolordning. Vid de fall ett ord/en fras varit av särskild betydelse för uttolkningen av ett styckes innebörd har jag så långt jag kunnat stämt av med den latinska formuleringen (vilken i årsböckerna är tryckt på motstående sida).
Skolordningarna följer ett antal gemensamma paragrafer. Först ett företal som enkelt uttryckt motiverar stadgan i ”Gud, riket och sanningsälskan”.54 Därefter
stadgas, oftast inledningsvis, tillsättningen av skolmästare/rektor och lärare, samt intagningen av lärjungar. Detta följs av själva läsordningen, vad som ska läsas i vilken klass och vad som ska övas och på vilka dagar detta ska ske. Här finns vissa variationer; medan 1561 års kyrkoordning är disponerad efter veckodagar under vilka framgår vad som ska läsas i de olika kretsarna (klasserna) är 1611 och 1649 års skolordningar disponerade efter klasser följt av en kortare anvisning om vad som ska göras dag för dag. Noterbart är att alla dagar utom onsdag och lördag (repetitionsdagar) samt söndagarna (kyrkodag) hade samma innehåll.55 Ett
veckoschema för varje klass förekommer första gången 1724. Efter läsordningen anges som regel ”några stadganden” i vilka bl.a. kommenteras hur lärarna bör förhålla sig till vissa av de böcker (lexor/auktorer) som används för undervis- ningen, hur lärarna bör förhålla sig till lärjungarna, belöning och bestraffning, examinationer och betygsgivning (testimonia, wittnesbörd), lärarlön och socken- gång.56 Här är variationen stor men lärare och lärjungars förhållande till varandra
(oftast under rubriker som straff och belöning)57 samt förfarandet med examina-
tioner, stadgas i alla skolordningar. Drottning Kristinas skolordning 1649 utgör den tydligaste praktiskt pedagogiska anvisningen med 20 ”metodikkapitel”, bl.a. om minnets övning och rättandet av skrivuppgifter.58
Skolordningarna eller skolstadgarna var tänkta att reglera läroverken. I 1561 års kyrkoordning är beteckningen Scholar och lärjungarna, alltid pojkar eller unga män, delas upp i tre kretsar med olika läsordning. 1611 års skolordning
54 1724 års stadga är den första som motiveras i relation till sina föregångare genom att fram-
hålla att tidernas beskaffenhet kräver ”förändring uti åtskilliga mål”. I nästa mening antyds dock att det trots detta behov av förändring bara kan bli tal om viss eftersyn av föregående skolordning (1724:företal, s. 20 i Hall 1922).
55 Läsordningarna följer sedan 1561 en tydlig cirkulär princip (jfr Curriculum som ursprung-
ligen betydde löparbana). Ett motiv finns i den första skolordningen 1561 där det stadgas att, man bör göra samma sak vid samma tid varje veckodag ”ty thes bätter kunna te minnas och beholla regulas [regler], att de altijd höra och läsa them vijd samma formo” (1561 s. 14).
56 1693 och 1724 års skolordningar är dock disponerade utifrån kapitel, Caput, och kan sägas
börja med stadgarna och först därefter följer läsordningen.
57 Luther som ska ha haft rikliga eleverfarenheter av aga ville med reformationen av skolorna
bl.a. att ”äpplet skulle ligga bredvid riset” (Siegvald 1932:14).
58 Drottning Kristinas skolordning är vida mer omfångsrik än de andra, drygt 110 sidor mot runt
20 sidor för 1561, 1611, 1693, och 46 sidor för 1724. I hennes skolordning förekommer också referenser till den pedagogiska vetenskapen för första gången. Drottning Kristina omnämns ju ofta också i historieböcker som bildad, upplyst och vetenskapsälskande, och det är bl.a. med rädsla för fåkunnighet hos lärarna och spridandet av falska läror och utifrån ”den glödande kärlek vi hysa för vetenskaplig bildning” som skolordningen motiveras (1649:företal, s. 45 i Hall 1921). Stadgan lär vara redigerad av ärkebiskopen Lars Stigzelius (Leinberg 1884:9), och ur förordet framgår att Kristina också ”givit i uppdrag åt män, ut- märkta genom synnerlig lärdom och lärareerfarenhet” att vara rådgivare till författarna (1649:företal, s. 45).
skiljer mellan fyra klasser i provinsialskolor och sex klasser i katedralskolor (där de tre första klasserna följer samma ordning som provinsialskolorna). 1649 års skolordning vänder sig dels till fyra klasser i trivialskolan; den lägre barnskolan och den ”fullständiga” (totalt fyra klasser), dels till fyra klasser i gymnasie- skolan.59 Dessutom finns en stadga för en skriv- och räkneklass, vilken var en
mer profant inriktad klass för kansligöromål för dem som ”vilja öva sig att skriva och räkna och som icke önska eller kunna fortsätta sina studier i andra ämnen” (1649 s. 52).60 Denna inriktning förutsatte dock att man läst första klassen i
trivialskolan. Skriv- och räkneklassen försvann i Karl XI:s mer prästerligt präg- lade skolordning 1693 (jfr Leinberg 1884:12), men återkom som ”Apologistens eller räknemästarens Classe” 1724 (1724 s. 37f). 1693 års skolordning rör fem klasser på gymnasiet, medan kung Fredrik I:s skolordning 1724 åter stadgar trivialskolans fyra klasser, samt då apologistklassen, och gymnasieskolans fyra klasser. Klasserna var inte kopplade till pojkarnas ålder utan till ett visst pensum kunskaper som skulle läras in. 1611 års skolordning meddelade exempelvis att lärarna nog borde räkna med att varje lärjunge skulle gå två år i varje klass innan pensum helt inhämtats (1611:37).61
Det är tydligt, redan sett till hur skolordningarna är disponerade, att de skrivits utifrån åtminstone två organisatoriska syften, att ordna människor, dvs. rektor, lärare och lärjungar i klasser, och att ordna kunskaper för lärande. Analysen nedan handlar huvudsakligen om hur kunskapsbedömningar används i båda dessa slag av ordnande, med början i den administrativa, människoordnande, praktiken.
Den administrativa ordningen
Även om ordet administration inte används i skolordningarna går det att utläsa förordnandet av en sådan praktik i de tidigare skolordningarna främst genom be- greppen examination, antagning och flyttning, och i de senare ordningarna, från och med 1649, även mer byråkratiskt i bemärkelsen att dessa förehavanden också tydligt skulle protokollföras, skrivas in i acta eller i matriklarna.
Antagning och urval (delectus ingeniorum)62
Om den pedagogiska praktikens kunskapsbedömningar bidrar till att ordna själva kunskapen, kan den administrativa praktikens första funktion vara att ordna till-
59 De första gymnasierna hade inrättats i Strängnäs, Linköping och Västerås under 1620-talet. 60 Vissa skrivövningar och aritmetik lär ha ingått som en eftergift år Gustav Vasas praktiska
skolsyn redan i 1541 års kyrkoordning (Sjöstrand 1961, vol II:95).
61 Ur klasslistor från 1632 går det att utläsa att lägsta klassen kunde rymma allt från 5-åringar
till 17-åringar (avtryck i Hall 1912:118–119).
62 Urval är ett relativt modernt ord och i relation till skolordningarna är egentligen termen ut-
väljande, delectus, efter håg och fallenhet, ingeniorum, mer korrekt. ”Urval” används dock i texten för en smidigare läsning.
trädet till kunskapens hus. I översättningen av 1611 års skolordning står det att: ”Ingen må i skola antagas, som icke dels är försedd med avgångsbetyg [Lat. ’testimonium’63] av rektor vid den läroanstalt han sist tillhört, dels har för avsikt
att kvarstanna ett helt år. I betyget bör angivas, huru långt han hunnit på studie- banan och ur vilken klass han avgått” (1611, s. 50). I 1649 års skolordning preci- seras antagningsförfarandet något, dels för att ta hänsyn till dem som ännu inte gått i någon skola och därför ännu inte fått något betyg, dels för att markera att det är studentens intellektuella och moraliska förutsättningar och inte de börds- mässiga som ska väga tyngst. Där står att:
Lärjungar som söka inträde vid en offentlig trivialskola examineras av rektor eller på hans uppdrag, av konrektor i och för utrönande av 1. om de äga tillräcklig begåvning för studier, samt i fall de härutinnan godkännas, 2. till vilken klass de böra hänvisas.
Gossar som måste förklaras synnerligen svagt begåvade å förståndets vägnar skola prövas av offentligen anställda granskare; men giva de efter de första grundernas inhämtande likväl icke bättre hopp om sig än förut, så böra de hänvisas till andra hederliga levnadsyrken. Vanartiga gossar, som varken genom förmaning eller straff låta sig rätta, böra ofördröjligen för- visas ur skolan.
Ingen bör intagas i skolan utan att allvarligen hava utlovat gudsfruktan, flit och lydnad (1649, s. 56).
Det är också här som skolordningarna för första gången tydligt markerar att placering i klass ska motsvara graden av framsteg och kunnande, ej börd: ”… utan mannamån och utan hänsyn till hans ålder eller hans föräldrars stånd och förmögenhet” (1649, s. 57).
Lärjungar som kommer från annan skola ska få sina testimonia granskade av rektor, därefter examineras och placeras de i lämplig klass. Sett till den relativa mängden text om detta i kapitlet ”Om rektors åliggande”, verkar det som om just administrerandet kring testimonium var en av de viktigare arbetsuppgifterna för en rektor (1649, s. 55). Genom skolordningarna förefaller det också gå att utläsa ett slags begynnande standardisering av antagningskrav i form av en dubbel examination. I 1693 års skolordning framgår att om lärjungen inte vid antag- ningsexaminationen motsvarar vittnesmålen i testimoniet, från slutexamina- tionen, kan det leda till denne avlämnande rektors ”Embeters förlust” (1693,
63 Ordet betyg används på svenska första gången i skolordningen 1807 och då varvat med orden
intyg, testimonium och wittnesbörd. Först 1820 används ”betyg” mer genomgående och det är också där som betygen, eller ”märkena” som de i denna skolordning ibland också kallas, för första gången ges standardiserade beteckningar avseende kunskapsgrader (se bihang Litt. B 1820 års skolordning).
s. 6). 1724 krävs att den avlämnande rektorn först ska uppläsa testimonium i Consistorio64 innan ”det gives gymnasisten i händer” (1724, s. 27).
Antagningsprinciperna 1724 var annars något ”mjukare” formulerade jämfört med föregående skolordningar. Medan det i 1693 års skolordning står att ingen må antagas som inte befinns synnerligen fallen för studier (1693, s. 3–4), står det 1724 att ingen bör förmenas plats om denne från kyrkoherden eller annan tro- värdig man har ett gott vittnesbörd och till ”sin kropp är karsk och sund” (1724, s. 25). Rektor fick dock inte anta någon, i likhet med tidigare skolordningar, utan att först ha examinerat honom.
Denna relativa ”antagningsgenerositet” har vissa likheter med formuleringarna 1561, där ännu inget direkt urvalstänkande framträder. Skälen för detta kan nog sägas vara både av religiös och av materiell art. Kyrkoordningen från 1561 har ansetts vara delvis en import av Philipp Melanchthons sachsiska skollag av 1528 (jfr Hall 1921:7–8).65 För sin författning lånade Melanchthon i sin tur från de
katolska skolorna (Frängsmyr 2000:50), och det borde därför inte ha varit alltför svårt att reformera om det svenska skolväsendet från katolsk klosterverksamhet till en skola i protestantismens tjänst. I 1571 års skolordning förekommer också talrika referenser till svensk praxis; ”allmännelig skolased”, ”så som sed haver varit” etc. (se även Hall 1921:7f). Skolordningen skulle i många avseenden där- för kunna förstås som en protestantisk kodifiering av en katolsk skolpraxis.
För Luther syftade skolan inte bara till att ge Gud nya redskap, så som sannolikt ofta var fallet med klosterskolorna, utan även till att sprida Guds ord – till så många som möjligt. Detta inledde också Laurentius Petri kyrkoordningen med. Predikanterna skulle uppmuntra folket att sätta sina barn i skolan, trots risken ”att en stoor hoop aff them som komma til schola, varda skalkar och boffuar” (1561, s. 10). Själva urvalsförfarandet lades så att säga i Guds händer – ”när och huem Gud vil giffua lycko och nådh, oss bör göra effter Gudz befalning, och giffua sedan sakena honom i händer” (1561, s. 10). Även om det, som det vidare uttrycks, inte är rimligt att vänta sig att mer än en fjärdedel av sådden bär frukt, bör man inte sluta så:
näpeliga fierde parten aff thz som sådt warder, kommer til sin rätta fruct, vtan warder (såsom wår Herre Christus seger) sompt förtrampat och vpätit aff fuglar, sompt förwijsnar, och sompt förqueffs aff tistel och allahanda ogräs (1561, s. 10).
Att på förhand försöka avgöra vilka som var skickliga nog för studier förefaller inte ha varit det stora problemet, utan problemet var att många inte gavs chansen att komma till skolan och slå ut i full blom. Detta knyter an till den lutherska protestantiska hållningen att inte erkänna predestinationstanken, utan först skulle
64 Konsistorium, ungefär med betydelsen myndigheten för kyrkan och akademin.
65 Förutom snarlika formuleringar i de två texterna åberopar Hall (1921:6) att Laurentius Petri
man söka sig till Gud då endast tron är rättfärdigande. Gud kommer sedan undervägs att visa ”tecken” på vad man är skapt för, men det är alltså inte givet på förhand. Detta kan ställas i relation till den calvinistiska protestantismen som utgår från att människan är predestinerad och därför kan ta individuell framgång som uttryck för Guds vilja (jfr Weber 1934/1978).
Om första problemet som kan utläsas ur kyrkoordningen var att få barn till skolan, var det andra problemet att föräldrarna tenderade sätta dit ”avskrapet”. Ett tredje problem var att de som väl var dugliga allt för fort plockades ur skolan, bort från prästutbildningen eller skolmästarskapet (1561, s. 10–11, jfr Hall 1921: 10). ”Så ska ingen diekne, serdeles then man förmoder nogot godtt, skola bliffua aff och väl lärer, tagas ifrån scholan i otijdh och emot föreldrarnas wilia” (1561, s. 10). Så länge föräldrarna ville borde alltså barnet få gå kvar i skolan (till 1571 års skolordning tillkommer som motiv för detta att föräldrarna haft stora om- kostnader66). Kort sagt, de som ville fick börja skolan och skulle uppmuntras
fortsätta, helst hela vägen till präst eller skolmästare. Det fanns här alltså inga stadgade principer för urval. Däremot förefaller det ha funnits en uppfattning om barns olika fallenhet för studier.
I skillnaden mellan skolordningarna och mellan att stadga för antagning respektive att inte göra det framträder något förenklat fyra olika ofta sam- verkande principer bakom formuleringarna om antagning och urval. Den första skulle kunna sägas ha att göra med mängden individer i utbildningssystemet. Historiskt sett handlade detta i första hand om utbildningssystemets egen repro- duktion, vilken under många år sammanfaller med prästerskapets reproduktion. Var det ont om lärjungar fick prästerna ligga på folket om att skicka sina barn till skolan, som 1561, fanns det däremot gott om lärjungar kunde man vara mer restriktiv och ställa högre krav på dem som kunde antas.67
Senare tillkom statens behov av lärt folk och kyrkans och statens olika behov kan sägas illustrera den andra principen, som har att göra med olika sätt att se på utbildningens användbarhet.68 1693 års hårda regleringar om lämplighet för
66 Se not 33 i Halls anmärkningar till avtrycket.
67 I 1611 års skolordning räknar man med att klasserna kan bli så stora att en uppdelning av
första och tredje klassen i ”tvänne läxlag” behövdes (1611:29–30). När elevtillströmningen ökade kunde kraven på eleverna höjas, särskilt på dem som hade understöd från det all- männa. Sven Edlund har skrivit att dessa förmåner länge hade lockat till sig en del mindre hågade för ”bok och lärdom”, varpå man i riksrådets betänkande 1580 bestämde att elev- antalet skulle fixeras och att de som inte ”kunne lära något udi bokliga kånster” skulle för- visas till andra värv (Edlund 1947:103, även Leinberg 1884:5f). Ett snarlikt motiv lär ha funnits i rädslan inför ett prästerligt proletariat, dvs. risken för en överutbildning av antalet präster (Edlund s. 113). Det lär också ha funnits en rädsla för att skolan skulle bli en till- flyktsort för unga män som ville slippa undan krigstjänst varför t.ex. 1611 års skolordning hade en reglering om att inte inskriva någon över tolv år i lägsta klass (1611:37, jfr Edlund s. 163f). Denna reglering försvann 1649.
68 Sven Edlund (1947) och K.G. Leinberg (1884) skriver att det var i konflikten mellan kyrkan
studier kan ses i ljuset av att denna skolordning främst skulle tillgodose det prästerliga ståndets behov, medan det mer liberala antagningssystemet i frihets- tidens skolordning 1724, kan förstås utifrån att också de andra stånden såg fördelar med utbildat folk (jfr Leinberg 1884:17). Men dessa olika behov före- faller också ha konkurrerat med varandra. Gustav Vasa lär under sin regenttid mer eller mindre ha tvångsrekryterat folk från prästutbildningen, vilket t.ex. Sven Edlund (1947:89f) hävdat var ett av skälen till formuleringen 1561 om att ingen skulle tagas ur skolan mot sin vilja. Leinberg (1884:14) anförde ett liknande, men