Temperamentsläran som teoretisk grund för kunskapsbedömningar

Syftet med detta kapitel är att beskriva och diskutera hur ett teoretiskt ramverk för vetandet växer fram genom temperamentsläran. Jag utgår ifrån frågeställ- ningar om hur en specifik föreställningsvärld växer fram och förändras (brott och kontinuitet). Med fokus på temperamentsläran studeras de intressen och posi- tioner som ger uttryck för föreställningar om framför allt begåvningsmässig olik- het. Fokus ligger även på språkliga strukturer bakom formandet av tempera- mentsläran som begåvningsteori och som typologi.

Texter om temperamentsläran

Analysen av temperamentsläran tar sin utgångspunkt i Edlunds, Landquists och Sjöstrands historieskildringar från runt år 1940. Gemensamt för dessa var att de använde temperamentsläran för att förstå eller belysa en utveckling i Sverige i deras samtid. Edlunds3 _{artikel ”Temperamentsläran som begåvningsteori” inleds}

exempelvis med en notering om att intelligensundersökningar, psykoteknik, yrkes- och studierådgivning och till detta relaterade frågor är något ”som i våra dagar kommit allt mer i förgrunden” (1943:29). Han skriver att hela detta problemkomplex har en lång förhistoria och att det kan det vara motiverat med ”en kortfattad redogörelse för denna på temperamentsläran grundade begåvnings- teoris utveckling sådan den avspeglar sig hos några särskilt från svensk synpunkt betydelsefulla skriftställare” (s. 29). Edlund bad om att få återkomma till frågan om vad detta tänkande har haft för betydelse för äldre svensk pedagogik, vilket han gjorde i sin avhandling fyra år senare, men mest för att avfärda tempera- mentslärans betydelse (Edlund 1947).

Landquists4 _{artikel ”Temperament- och konstitutionsforskning från antiken till}

romantiken” inleds på följande sätt:

3 _{Sven Edlund var doktorand till John Landquist vid institutionen för pedagogik och psykologi}

vid Lunds universitet. Han doktorerade 1947, fyra år efter att hans artikel publicerats i års- boken Vetenskapssocieteten i Lund. Edlund förefaller ha varit ganska improduktiv sett till hur många träffar hans namn ger i Libris. Edlund fortsatte dock att skriva utbildningshistoria och såväl avhandlingen som senare hans installationsföreläsning som professor 1957 handlar om synen på begåvning under 1500- till 1700-talet, med tonvikt på det senare seklet. Det finns anledning att återkomma till dessa två texter senare.

4 _{John Landquist var professor i psykologi och pedagogik vid Lunds universitet. Hans forsk-}

ningsintresse gick också över i filosofi och litteraturvetenskap. Särskilt intresserad var han av viljans makt, han hade disputerat på avhandlingen Viljan: en psykologisk-etisk under-

sökning 1908 vid Uppsala universitet (se även Landquist 1944). I en idéhistorisk uppsats om

John Landquist beskrivs hans filosofi om viljan som ett uttryck för liberalism och borgerliga ideal. Landquist var bevandrad i både fransk och tysk filosofi och var bland annat delaktig i introduktionen av Freud till svenska läsare (se vidare Antman 1991). Landquist var som sagt inte bara etablerad som pedagog utan även som litteraturvetare. Han hade debuterat redan som 23-åring i Svenska Dagbladet 1904–1905 med fyra artiklar om Strindbergs filosofi,

Ernst Kretschmers bok av 1920 Körperbau und Charakter har gjort epok i psykologins historia /…/ Den har gett vetenskapligt anseende åt karaktärs- och konstitutionsforskningen, länge förbisedd och förhånad, med förkärlek även utövad av dilettanter och fantaster. Den har gett upphov till många nya undersökningar om temperament, karaktär och konstitution och den har uppmuntrat ärftlighetsforskningen med avseende på de psykiska anlagen (Landquist 1938:169).

Det var i denna form som frågan om sambandet mellan kropp och själ i nutiden dykt upp, menade Landquist. Karaktärologin

har på nytt sökt närma sig livets hemlighet. Skillnaden från förr är den att man numer inte gör några filosofiska anspråk. Man ställer sig närmast en deskriptiv uppgift: man vill konstatera /…/ korrelation mellan kroppsliga och psykiska egenskaper och man vill om möjligt tränga vidare fram till det biologiska substratet för detta samband utan att därför inlåta sig på den otillgängliga frågan om själens uppkomst och arten av dess samband med materien (Landquist 1938:169f).

Landquist tog sin utgångspunkt i de moderna ”sinnesläkarnas” arbete och artikeln är klart mer psykopatologisk än de andra båda. Där Edlund och Sjöstrand behandlar temperamentsläran som en teori om urskiljandet av studiebegåvningar, diskuterade Landquist den andra sidan, de sinnesslöa och sinnessjuka. Landquist artikel är därtill mer vetenskapsfilosofisk och han kommenterar regelbundet temperamentslärans vetenskapliga grundvalar.

Sjöstrands5 _{projekt Pedagogik och temperamentslära (1943) var ett försök att}

åstadkomma en historisk länk mellan psykologin och pedagogiken, eller som han själv skriver, att undersöka ”sambandet mellan pedagogiskt tänkande och den differentiella psykologin” fram till mitten av 1700-talet (s. 4). En differentiell psykologi han ansåg var ”otvivelaktigt grundad på den s.k. temperamentsläran” (s. 4). Till skillnad från de båda andra texterna handlade Sjöstrands text ute- slutande om de svenska förhållandena. Hans arbete är det mest omfångsrika av de tre, 163 sidor, och genomgången är också till antalet svenska och utländska

med underrubriken ”Sangvinisk skepticism” (vilket framgår av hans frus, Solveig Land- quist, biografi över honom Den goda viljan 1975:20).

5 _{Wilhelm Sjöstrand är den av dessa tre författare som mest gjort sig känd som pedagogik-}

historiker. Han disputerade 1941 med avhandlingen Den militära undervisningen i Sverige

till år 1792, och blev sedermera professor i pedagogisk psykologi i Uppsala 1949–1976.

Anekdotiskt kan nämnas att Sjöstrand i sin avhandling berör bl.a. hur urvalsfrågor historiskt hanterats inom det militära. Sjöstrand visar att en viss ”kategoriklyvnad” bland soldaterna förekommit åtminstone sedan 1500, vilken sedan senare delen av 1600-talet tillgodosågs genom prickskjutning (s. 375ff). Sjöstrand skrev flera pedagogikhistoriska böcker och var också en aktiv debattör med en kritisk udd riktad mot enhetsskolereformerna. Se t.ex. Sjö- strands Pedagogikens historia del I–III (1961), Pedagogiska grundproblem (1970), För och

referenser (på tyska, spanska, franska, latin och engelska) det till synes mest lärda arbetet av de tre. Texten publicerades inom serien Pedagogiska skrifter, vilken hade bl.a. folkskollärarseminariet som målgrupp.

Trots att det finns en tydlig presentism i deras historieskrivningar ger de tre texterna sammantaget en saklig genomlysning av temperamentsläran ställt bredvid de nutida skildringar jag också refererar till. Visst saknas en del moment, jämfört t.ex. med Espen Hammers bok om melankolins historia (2006) eller mer allmänna idéhistoriska texter om exempelvis medicinens historia, men det är av underordnad betydelse. Jag behandlar inte temperamentsläran som ett historiskt faktum, utan gör en analys av hur en teori om skillnader i begåvning och studieförutsättning kan tänkas ha uppstått och formats.

Min analysstrategi har varit att fokusera på hur temperamentsläran formades till en begåvningsteori och en typologi för att klassificera själsliga egenskaper. Landquist och Sjöstrand använder en hel del källor från antikens författare, och den förra även fram till modern tid. Jag använder deras referat/citat och tolk- ningar om dessa perioder för att tydliggöra särdragen för tidigmodern tid. Inte minst hänvisningarna till antiken är relevanta för en undersökning om tidig- modern tid då renässansen innebar bl.a. de antika texternas återupplivande.6

Genom att kontextualisera och historisera Edlund, Landquist och Sjöstrands fakta samt deras egna texter utmanar jag deras föreställningar om kontinuitet och fakticitet. Det fanns sociala och epistemologiska villkor bakom hur tempera- mentsläran utvecklades, som dessa författare helt bortsåg från.

Hippokrates och hans tid: att vara vid sunda vätskor

Temperamentslärans ursprung brukar dateras till 400 f.kr. och tillskrivas den antike läkaren Hippokrates, alternativt Empedokles; raffinerad av Galenos drygt 100 e.kr. Denna beskrivning ger såväl Edlund, Landquist och Sjöstrand som författaren till uppslagsordet temperamentslära i Nationalencyklopedin. Gemen- samt för alla dessa fyra är att de refererar till Ernst Nachmansons bok Hippo- krates och hans tid (1921). Nachmanson var emellertid tydlig med att tempera- mentsläran, eller humoralpatologin som det egentligen är fråga om, inte ska tillskrivas Hippokrates: ”Ty humoralpatologien har, som jag redan har framhållit, intet att göra med äkta Hippokratism” (s. 37). Nachmanson ville hellre tillskriva

6 _{Renässansen, ”pånyttfödelse”, uppfanns som en beteckning för 1500-talet i Jules Michelets}

franska historia från 1855, just för att fånga hur de antika texterna och den antika konsten fick en pånyttfödelse under 1500-talet (Burke 1987/1996:7). Peter Burke menar dock att många av antikens idéer transporterades in i renässansen via medeltida skolbildningar – det var sällan fråga om bortglömda idéer som nu dammades av. Renässansen, menar Burke, ska kanske mer förstås som en rörelse än som en period, en rörelse kännetecknad av ett intresse för antiken, och ett ganska selektivt intresse dessutom (s. 89ff).

Alkmaion från Kroton i Grekland, samtida med Hippokrates, ”ursprungsidén”.7

Alkmaion ska, via dissektion av och experiment på djur, ha upptäckt samman- hanget mellan sinnena och hjärnan. Till exempel tillskrivs han upptäckten av synnerven. Han menade att ”de flesta mänskliga ting äro två” och att människan består av det varma och det torra, det bittra och det söta etc. (s. 33f). Det existerar i människan en ”dynameis”; krafter vilka är varandras motsatser. Av dessa krafter beror hälsa och sjukdom. Om de är i balans, jämvikt, eller harmonisk blandning [grek.”krasis”, lat. ”temperamentum”] råder hälsa. När jämvikten rubbas blir människan sjuk, t.ex. vid för mycket eller för lite näring, vid över- ansträngning eller vid ändrade klimatförhållanden.

Denna tankegång utvecklades sedan av Empedokles till en teori om de fyra elementen jord, luft, eld och vatten och att människan är en blandning av dessa ämnen, sammansatt av krafterna kärlek och hat. Människans kropp innehåller blod, slem, gul och svart galla. Dessa vätskor har kvaliteter som motsvarar de fyra elementens egenskaper. Blodet som kommer från hjärtat representerar det varmt–fuktiga i luften; gul galla från levern representerar det varmt–torra i elden; den svarta gallan har sin hemvist i mjälten och representerar det kallt–torra hos jorden; slemmet slutligen bereds i hjärnan och representerar det kallt–fuktiga i vattnet. Allt eftersom årstiderna växlar påverkas blandningen av vätskorna: om vintern ökar slemmet, om våren blodet, på sommaren ökar den gula gallan och om hösten den svarta gallan. Vidare tänks levnadsåldern påverka blandningen. En antik anonym författare lär enligt Nachmanson ha ställt upp följande tabell:

Tabell 4:1. Ur Nachmansson (1921:36), även i Landquist (1938:179) och Sjöstrand

(1943:27).

luft eld jord vatten

vår sommar höst vinter

blod gul galla svart galla slem

varm och fuktig varm och torr kall och torr kall och fuktig

sot bitter sur salt

hjärta lever och mage mjälte och? [sic!] hjärna och blåsa

gosse (intill 14 år) yngling man gubbe

behagfulla, uppbrusande, godmodiga, sorgsna,

leka och skratta, häftiga, djärva, klenmodiga, glömska, rosiga, rödak- bleklagda, ljus- sjukliga, mörk- vithyade

tiga, mjälla håriga hyade, svart-

håriga

7 _{Det är förstås svårt att med någon större säkerhet veta vem som gjort vad av dessa personer}

eller vilka som verkligen existerat, eller som bara är traderade gestalter i senare berättelser. I nyöversättningen av Hippokrates Om läkekonsten (1994:7) hävdas att Galenos ansett att 13 av de 70 skrifter som ingår i Corpus Hippocraticum faktiskt var skrivna av Hippokrates från ön Kos.

När den ena vätskan dominerar över de andra ändras jämvikten, dvs. tempera- mentet hos de olika individerna. Blod heter på grekiska aima, på latin sanguis; en ”blodrik” person är sangvinisk person. Gul galla heter på grekiska xanthe cholé; den koleriska personen har ett övermått av gul galla (gul galla produceras av levern – jämför det svenska uttrycket hetlevrad). Svart galla heter på grekiska melaina cholé [alt. melas khole]; melankolisk, och slem heter phlegma; fleg- matisk (Nachmansson 1921:37).8

Den grekiska läkemedelskonsten utvecklade ett slags helhetssyn på sjuk- domen, dvs. ett försök att förstå människans sjukdomar i relation till omgivande faktorer. Den strävade också efter att se människan som ett helt system, vilket kan jämföras med den faraonska läkemedelskonsten i Egypten, där det lär ha funnits en läkare för i stort sett varje kroppsdel (jfr Nachmansson 1921:19). Den grekiska läkekonsten kan också förstås som en strikt materialistisk filosofi, som försökte avvisa metafysiska spekulationer.9 _{Samtidigt var läran konstruerad}

genom och byggde till viss del just på metafysiska spekulationer. Människan tänktes ha motsvarande karaktär som naturens olika kvaliteter. Eftersom det fanns fyra urämnen måste de också finnas fyra viktiga ämnen i kroppen. Systemet kan åskådliggöras på följande sett:

Gul galla Eld Varmt Torrt Svart galla Jord Blod Luft Vått Kallt Slem Vatten

Bild 4:1. Humoralpatologin (ur Nilsson & Peterson 2000:39).

8 _{Det finns ingen svart gallvätska. Espen Hammer föreslår i sin bok Melankoli (2006) att svart}

galla är mer metaforiskt till sitt ursprung än beteckningarna för de andra kroppsvätskorna. Han skriver att ”[g]allan betecknades som svart därför att den drar sitt offer bort från förnuftets klara ljus” (s. 40). Jag vill dock ifrågasätta/komplettera Hammers tolkning. Bero- ende på gallsalternas sammansättning i levern, kan gallan få en grönbrun färg i mörk nyans. En annan förklaring kan sökas hos mjälten, som förvisso inte producerar någon galla, men som vid blodsjukdomar kan svälla upp och bli mycket mörk (Rubin & Farber 1999:292). En vanlig blodsjukdom vid Medelhavsområdet under antiken var malaria. När mjälten sväller trycker den på magsäcken och individen kan bli trött, aptitlös och håglös, vilket stämmer bra på hur melankolikern beskrevs t.ex. i Aristoteles Problemata bok XXX (övers. 1957/1994). Det är också känt att malaria leder till depressioner (se Rubin & Farber 1999:445–449).

Denna tankemodell kom sedan att utvecklas till att de fyra kroppsliga tempera- menten hade fyra motsvarande själsliga temperament med olika begåvnings- mässiga förutsättningar. Den medicinska temperamentsläran blir en begåvnings- teori som ansågs kunna förklara varför vissa hade bättre förutsättningar för studier än andra.

Temperamentsläran som begåvningsteori

Den medicinska temperamentsläran angav ett slags kategoriramar för mänsklig olikhet. Den erbjöd också ett antagande om att det fanns fysiska eller naturliga relationer mellan de olika kategorierna. För att fungera som begåvningsteori behövde dessa kategorier för fysisk olikhet knytas till själsliga variationer. Det är ungefär också så Sven Edlund i sin artikel (1943) beskriver temperamentslärans utveckling till en begåvningsteori. Edlund driver tesen att temperamentslära och fysiognomik kan betraktas som intelligensundersökningarnas teori och praxis under 1500-, 1600- och 1700-talen (jfr s. 45). Därmed utgjorde också tempera- mentsläran ett teoretiskt motiv till urval, eller som Edlund uttryckte sig: för yrkes- och studierådgivning. Det finns två idéer som behandlas i Edlunds artikel, den första handlar om att identifiera olikhet eller individualitet och den andra att använda denna olikhet som grund för yrkesvägledning.

Identifiera tecken på olikhet

Edlund börjar sin berättelse i renässansen och redogör för ”fysiognomiken” (fysionomik) som metod för att bestämma temperamentet och att utforska indivi- dualiteten. En ”vetenskap med vars hjälp man kunde lära känna både sig själv och andra” (1943:30). Genom att studera andras kroppsliga tecken ansågs det möjligt att lära känna deras begåvning. De mest namnkunniga representanterna för idén att kroppsliga tecken kunde vara hållpunkter för bedömandet av lär- jungars intelligens var Erasmus Rotterdamus (1469–1536)10 _{och Philipp}

Melanchthon (1497–1560).11

I grunden vilar en föreställning om parallellitet mellan yttre och inre egen- skaper: att de fyra kroppsvätskorna, blod, slem, gul galla, svart galla och det rela- tiva förhållandet dem emellan var grunden till människans psykiska konstitution. Antikens idé om kroppsvätskorna kom under renässansen att tydligare kopplas ihop med psyket. Den holländske läkaren Levinus Lemnius (1505–1568), fader till Erik den XIV:s livmedicus Willem Lemnius (±1530–1577),12 _{ansåg t.ex. att}

10 _{Nederländsk humanist och prästutbildad. Erasmus kom att hamna i konflikt med Luther om i}

vilken utsträckning människan hade en egen fri vilja.

11 _{Melanchthon var reformatör och en av Luthers närmaste medarbetare. Som professor i}

Wittenberg undervisade han i humaniora och teologi.

12 _{Lemnius den äldres verk från runt 1560 De habitu et constitutione corporis, som enligt}

Edlund (not 7, s. 31) återfinns i en förteckning över Erik den XIV:s boksamling, behandlar sambandet mellan ett lands klimat och dess invånares andliga egenskaper.

den starka kylan i de nordiska länderna gjorde att människorna där var tröga och saknade skarpsinne. På grund av det fuktiga klimatet var holländarna glömska, slöa, dumma och olämpliga för studier, medan Spaniens hetta gjorde folket där hetsiga, livliga och begåvade. Bäst var förutsättningarna för den intellektuella utrustningen i Frankrike, där värmen var mera modererad. Ett centralt inslag i temperamentsläran är ju blandningen mellan de olika kroppsvätskorna. En väl tempererad blandning ledde enligt Lemnius till utmärkta själsliga egenskaper som fast minne, lätthet att tala och oförvitliga seder. Ett varmt temperament kännetecknades av ett ombytligt, livligt, ofta även bakslugt och listigt ingenium samt av en bevekande tunga. Ett allt för torrt temperament kunde leda till att hjärnan helt uttorkades och minnet gick förlorat, medan det fuktiga tempera- mentet gjorde människan lugn, ärlig och okonstlad (Edlund s. 31f).

Lemnius representerade föreställningen om nödvändiga fysiologiska förut- sättningar för gott minne. Det goda minnet kom under renässansen också att knytas till föreställningar om lärande. Ett tydligt exempel i Edlunds artikel är den italienska läkaren Guilielmus Gratarolus (1516–1568) och hans skrift De memo- ria reparanda, augena, conservanda. Minnet berodde enligt Gratarolus på om det organ där det hade sitt säte, hjärnan, var väl tempererad: kyla hindrade den för inpräglingen nödvändiga rörelsen i själen; fuktighet gjorde hjärnan alltför mjuk så att det inlärda förflyktigades. För ett fast minne fordrades en viss resis- tens hos hjärnsubstansen samtidigt som en alltför torr hjärna hindrade inpräg- lingen av nytt stoff. I den torra hjärnan bevarades allt dock bättre. Kolerikerna med sin varma och fuktiga gula galla betraktades med denna logik som mer insiktsfulla än de kalla, tröga flegmatikerna (Edlund, s. 34). Gratorolus pekade alltså ut vilka typer som var bäst lämpade för inlärning, eller inpräntning/präg- ling. Gratorolus kan sägas ha parallelliserat vissa kvaliteter hos hjärnan med kroppens fyra kvaliteter och spekulerat i hur dessa kvaliteter hörde ihop med olika typer av lärande; kolerikerna var begåvade på ett sätt och flegmatikerna på ett annat. Men det var, som jag nämnde i kapitel 1, först i den spanske läkaren Juan Huartes [de San Juan] verk Examen de ingenios para les sciencias13 _från

1575 som ett urvalstänkande utifrån temperament och begåvning första gången kommer till uttryck.14

Ordnad olikhet – begåvning och yrkesvägledning

Huarte var framför allt intresserad av att avgränsa och beskriva olika typer av mänsklig begåvning, och av att slå fast vilka vetenskaper och yrken som svarade mot dessa. Redan under antiken fanns åsikten att ”naturen” avgjorde om människan var skickad för studier. Huarte invände mot denna enkla förklaring

13 _{På svenska skulle den heta: [”Undersökning av begåvningen (ingeniet) i dess förhållande till}

vetenskapen”].

som han inte ansåg ta hänsyn till olikheterna i begåvning. Som Huarte refereras av Edlund tycks olikheterna bygga på en ganska enkel logik, där det ena anlaget utesluter det andra. Tempererade, välblandade, människor lämpade sig för vilka vetenskaper som helst men ansågs ej kunna prestera något över medelmåttan, medan otempererade endast var lämpliga för vissa vetenskaper fast hade möjlig- het att göra så mycket mer inom dessa. Kalla typer var dock inte alls lämpliga för intellektuell verksamhet: ”en kall hjärna har till följd, att människorna blevo orubbliga i sina åsikter” (Huarte ur Edlund, 1943:36). I likhet med Gratarolus an- såg Huarte att hjärnan inte fick vara för vattnig eller fuktig om något skulle kunna kommas ihåg, så flegmatikerna var helt olämpliga för studier. Förståndet var en följd av hjärnans torrhet, medan fantasin hängde ihop med dess värme- grad. Både kolerikern och melankolikern hade en torr kroppskonstitution, men hos den senare tillkom även högre värme vilket gav honom en starkare föreställ- ningsförmåga och gjorde honom uppslagsrik och förslagen (Edlund s. 37). Med denna logik torde t.ex. minne och förstånd inte kunna förenas. Huarte förlade