Carylon Merchant skriver i sin bok ”Naturens död” om den under 1600-talet förlorade organiska synen på naturen och betonar ”de holistiska principerna” hos den organiska enheten. Hon ser bristen på ett holistiskt synsätt som orsak till miljöproblemens uppkomst och omfattning (Merchant 1994). Den förste som utvecklade begreppet holism var biologen Ian Christian Smuts.Sina tankar formulerade han i böckerna ”Holism” från 1896 och ”Holism och evolu- tion” från 1926 (Smuts 1926).
Miljöområdet betraktas som ett komplext område. Komplexitet kan fjärma från ett holistiskt synsätt. Den utökade informationen och det växande flödet av kunskap gör att människan sätter gränser för att nå greppbara enheter som i sig framstår som helheter för individen. Det uppstår alltfler komplexa kunskap- sområden i vår tid. David Bohm och David Peat framhåller att individer och samhällen kan skydda sig mot kunskap, som kräver förändring, genom att frag- mentera kunskapen och undvika sammanhang (Bohm & Peat 1990).
Att få en uppfattning av ett komplext område är annorlunda än att få en upp- fattning av ett begränsat fenomen. I det begränsade söks en förståelse av en del som betraktas som en helhet. Ett kunskapsområde kräver ett annat angreppsätt. Att lära om ett kunskapsområde kan ses som att utveckla en medvetenhet om ett områdets principiella och innehållsliga uppbyggnad. Problemet ligger i hur helheter kan sökas utan att förlora innehåll. Samtidigt måste det finnas en med- vetenhet om att en ”absolut” helhet aldrig kan nås.
Som människor har vi olika relationer till kunskap. Att enas om en världs- bild eller helhetssyn är omöjligt enligt Arne Næss (1997). Ett holistiskt angreppssätt handlar inte om en gemensam världsbild utan om att utveckla förståelse av relationer inom en holistisk inriktning.
En del av förespråkarna för helhetstänkande i modern tid utgår från naturvetenskapligt tänkande om relationer och sammanhang. Detta gäller för det kunskapsteoretiska tänkande som grundar sig på ekologin. Ekologiskt tänkande betonar sammanhang och relationer i rummet. I slutet av 1700-talet växte ett observerande av sammanhang i naturen fram som resulterade i strömningar för ett ekologiskt och relationellt tänkande. Under detta århundrade lades grunden till ett ekologisk synsätt. I mitten av 1800-talet utvecklades ämnet ekologi som skulle bidra till en bättre förståelse av naturens dynamik. Dess företrädare var Ernst Hœckel. Hans ekologi var mer filosofisk i sin inriktning än den ekologi som utvecklades av den betydligt senare Eugene Odum. Innehållet i Odums ekologi känner vi igen i dagens läroböcker i ekologi. Odum skrev att ekologi kan bli ”the link between the natural and the social sciences” (Odum 1975). Men så blev det inte utan ekologin blev ett naturvetenskapligt ämne. Under 1900-talet utvecklades det närbesläktadet humanekologi. Enligt Hubendick är humanekol- ogiskt tänkande ett systemtänkande, där ekosystemet är grunden (Hubendick 1985). Humanekologin är ovanlig som vetenskap, för den försöker inte bara beskriva och förklara människans förhållande till naturen utan också förändra det i syfte att skapa ett system där hänsyn tages till olika arters inklusive män- niskans överlevnad. Detta innebär att skapa en för alla god livsmiljö.
De ekologiska tankegångarna hade dock svårt för att nå framgång, vilket gällde långt in på 1900-talet. Är detta beroende av humanismens starka infly- tande i början av 1800-talet, vilket i samverkan med marxismen drev fram utnyttjandet av de tekniska landvinningarna? Det västerländska förnuftet som det utvecklades från upplysningstiden innebar att den kunskap som kunde omskapa världen utifrån människans önskemål prioriterades.
Jag har inspirerats av det ekologiska tänkandet och Smuts’ tankegångar och valt att begränsa en teoretisk grund till miljöområdets kunskapsbildning genom att använda bidrag från Charles S. Peirce och Gregory Bateson. Peirce’s kunskapsteori har blivit kallad logisk-semiotisk. Han använder själv benämningen objektiv idealism. Bateson riktade en radikal kritik mot vår tids tänkande och vetande, och han arbetade för en helt ny syntes inom kunskap- sområdet systemteoretisk ekologi. Den har fått namnet ekologisk eller rekursiv epistemologi (Bateson 1973, 1980). Dessa båda teoretiker betonar holism, relationer och varseblivning och innebörden av dessa för kunskapsbildning. Hos både Peirce och Bateson finns även en betoning av ömsesidighet, när det gäller teori och praktik. Just detta är av vikt för kunskapsbildning inom miljöområdet. Det relationslogiska tänkandet är i detta sammanhang länken mellan varseblivning och holism. Min tolkning är att Peirce och Bateson i sina kunskapsteoretiska tankegångar förenar holism med ett logisktpragmatiskt tänkande.
Kunskapens osäkerhet balanseras med logiskt tänkande enligt Peirce och Bateson. Utifrån Peirce nås ett närmande till sanning med hjälp av en väl utvecklad logik. Han inför begreppet abduktion, som han anser, är den logiska grunden för relationstänkande och för holism. Abduktion står för ett utvidgat logiskt tänkande. Utan abduktion är vi kvar i det kvantitativa tänkandet enligt honom. Peirce anknyter till varseblivning. I varseblivningen finns både ett kreativt och ett rationellt inslag, vilka båda påverkar kunskapsbildningen. Det kreativa inslaget är nära knutet till upplevelsen. Det finns en varseblivningens problematik i vad som är det troliga i relation till förnuftet. Abduktion är varse- blivningens logik. Genom abduktiv tankeoperation reduceras komplexiteten i vår verklighet och detta ger oss större möjlighet att förstå. (Peirce 1990)
Vad vi än kallar verkligheten, så avslöjas den ändå för oss endast genom den aktiva konstruktion, som vi själva deltar i. (Prigorine och Stengers 1985, s 287).
Både Peirce och Bateson lyfter fram naturen och människans kunskap om denna. Bateson talar om den ekologiska krisens dynamik. Befolkningstillväx- ten, teknologin och människans ”hybris” resulterar i svält, miljöförstöring och krig (Bateson 1973). Enligt Peirce blir naturen självreflexiv genom forskning. Den blir ändamålsenlig och dess lagar ligger till grund för mänsklighetens han- dlingsregler (Peirce 1990).
Lennart Svenssons (1978, 1984, 1985, 1986, 1989) har genom sin forskning visat på holismens möjligheter då det gäller människors lärande. Han har utvecklat och diskuterat begreppet holism i förhållande till kunskapsbildning. Holism kommer då att beteckna en inriktning mot de behandlade fenomenens helhetsegenskaper. En holistisk inriktning mot fenomen kräver tolkning. Det gäller att tolka innebörden av delarna utifrån en tolkning av helheten och omvänt.
Inlärning och kunskapsbildning uppstår i relationen mellan människan och omvärlden. I relationen ges möjligheter till kunskapsbildning. I relationen ska- pas en inriktning som är avgörande för kunskapens innehållsliga och organ- isatoriska egenskaper.
Ett holistiskt angreppssätt ser jag som en förutsättning för förståelse av miljöområdet och dess frågor. Att bilda kunskap utifrån ett holistiskt angreppssätt är att se relationer inom kunskapsområdet. Urskiljandet av rela- tioner mellan olika delar av fenomenområdet är beroende av det holistiska angreppssättets inriktning.