Läraren som handledare

Lärares handledning, anser samtliga informanter, som en mycket väsentlig faktor för att lyckas i lärprocessen. Regelbundna och fysiska möten med lärare är viktigt. En orsak, som de flesta framför, är att man vill få svar på sina frågor direkt, inte vänta på svar via mejl. Att själv ta sig till läraren är ett hinder, som de har svårt att ta sig över.

Då de diskuterar lärarens roll som handledare jämför det ofta den handledning de fått i distanskurser med den de fått i klassrumsundervisning.

En del informanter uppger att de har svårt att definiera lärar- respektive

studeranderollen vid distansstudier. De är osäkra på hur stort engagemang de kan förvänta från lärarens sida och hur mycket initiativ det förväntas från den studerande. Stina uttrycker detta såhär:

”Man vet ju inte hur involverad läraren ska vara eller hur

strukturerad läraren ska vara eller om man själv ska ta kontakt med läraren eller om läraren ska bestämma. Man vet inte hur det ska vara, tycker jag.”

Lisa menar att lärar- respektive studeranderollerna är olika beroende på studieform, men är även hon osäker på hur de ska vara i distansstudier.

” Jaaa… distans ska ju inte vara lärarens ansvar, så ser jag ju fortfarande på det. Men jag vill gärna att det finns en handledare och den handledaren borde vara lite mer som en lärare……kanske läraren

( i distanskurserna) inte ska säga vad som är viktigt, men att få träffa läraren varje eller varannan…hade varit bra”

Vad är det då som informanterna uppfattar som viktigt i mötet med läraren. Ja, de begrepp som är ofta återkommande i deras utsagor är: struktur, ta ut väsentligheter, visa på sammanhang och helheter, förklara, svara på frågor samt bekräfta att den studerande förstått rätt. Kalle säger t.ex. följande:

”…för klassrumsundervisning hade nog varit bättre för mig ändå. Det hade blivit struktur och så hade man bara kört på det. Så hade det gått som sss… (svichljud) och kört på det.”

Lite senare i intervjun återvänder Kalle till samma frågeställning då han funderar över hur resultatet blivit om kursen han gått på distans istället varit i form av

klassrumsundervisning.

” Det hade blivit bättre med klassrumsundervisning. Det hade blivit struktur. Det hade blivit mer tid med läraren också”

Lisa återkommer flera gånger intervjun till det problematiska i att sortera och se helheter i studiematerialet.

”Distanskurser blir nog större för man har inte hum om vad som är viktigast”

Den studerande sorterar studiematerialet efter svårighetsgrad medan läraren sorterar efter vad som är väsentligt för begreppsbildningen, menar Lisa.

”…kursen på distans hade jag läst från första sidan till sista och försökt komma ihåg alltihop medan i klassrumsundervisning är det ju ändå … man märker ju vad som gås igenom på lektionerna. Det måste ju läraren tycka vara värt att ta upp. Man koncentrerar sig på det och sen har man ett hum om det andra. Men det kan man ju inte på distans.

allting. Om man då hade haft en lärare som sagt att nu kan vi

koncentrera oss på (det här avsnittet) och så. Men på distans ska man ju inte gå igenom som man gör på vanligt lektionssätt. …

…Distanskursen blir nog större för man har ingen hum om vad som är viktigast.”

Emma tycker också att det är viktigt att få hjälp med att se sammanhang och helheter.

” Det är grejer man inte förstår och som man inte kan läsa sig till utan man måste få det förklarat för sig. Har man då inte lektioner då är det svårt att få det riktigt förklarat. De här genomgångarna man får på lektionerna de gör att man förstår på ett helt annat sätt än om man bara läser ……Just det här att förstå det. För det… jag kände det i (ämne A) där krävde jag lite hjälp i början för att förstå

sammanhangen. För man läser, ja visst, man läser det men man förstår det inte. Kan man då få en genomgång på tavlan och man får höra förklaringen med andra ord än de man läser i boken. Man förstår det på ett helt annat sätt och har man då börjat på den där lilla

förståelsen då kan man ju själv börja bygga vidare…… Det här med lektioner är jättebra för du har ju möjlighet att fråga om sånt som inte står i boken. Ibland utelämnar boken vissa bitar som jag kan uppleva att jag vill ha. Då har man läraren att fråga och man behöver inte sitta och slita sitt hår för att lista ut hur det är……Jag kan ju få hur mycket kunskap som helst från en lärare som kan lära ut.”

Lite senare i intervjun kommer Emma in på kvalitetsskillnader i kunskap som hon tillägnat sig i de olika studieformerna.

”Jag tror att den kunskap man skaffar på lektioner är mer…det blir mer helhet i det. Den kunskap du får på distans får du själv söka upp och det blir luckor i den kunskapen. Och eftersom du inte vet om att du har luckor kan du inte upptäcka dem. Du hittar den biten och den biten men du hittar inte biten emellan och om där inte finns någon som talar om att där är en bit emellan så har du totalt missat den. Så på det

sättet kan det vara jättedumt med distans just risken att man får luckor. Medan från en lärare som har lektioner får man helheten på ett helt annat sätt eftersom läraren tar upp de här bitarna så man får

helheten……Det är så lätt att missa viktiga bitar när man själv kanske inte tycker att det är så viktigt och så kanske det är en livsviktig bit. ……Med en lärare har mer möjlighet att placera in saker i den ordning det ska vara.”

Kajsa är lite mer kortfattad i sina uttalanden men har ungefär samma uppfattning som Lisa och Emma. Hon vill ha snabba svar på sina frågor, få kursmaterialet strukturerat, och ha någon som bestämmer studietakten.

”Det är bättre på lektioner, där kan man fråga direkt. Man kan ju mejla läraren (i distanskursen) men man får ju inte svar direkt för att komma vidare……Om man går på lektioner så, tror jag, att man förstår bättre……Men jag tror ju att den kurs man går på distans lätt kommer i skymundan för man har kanske läxor i den kurs man går och då gör man ju dem, men har man inga riktiga läxor i de andra ( i distanskurser) då kanske man stannar upp och inte kommer vidare……Jag tycker det är bra när man vet vad man ska göra.”

Stina upplever att handledning är extra viktig för henne eftersom hon är dyslektiker. Hennes problem är att hon läser långsamt och menar ”att höra och att någon förklarar och ritar bilder och sådana saker” underlättar hennes inlärningsprocess. Traditionell undervisning passar henne bäst, säger hon.

”……det är lite mer strukturerat med lektioner. Det tycker jag

fungerar bättre än att läsa själv och så…Jaaa…,det traditionella, man är så vand vid att det är lektioner. Så gör man det här och så försöker man lite själv och så där. I distansstudier så gör man allting själv och det är ju lite svårt att verkligen ta sig tid att göra det.”

även enskilda ords betydelse som är problematiskt för honom. Att höra orden i det talade språket gör det lättare för honom att förstå dess innebörd. Ibland kan ett enstaka ord vara ett hinder att komma vidare. Då, menar han, är det viktigt att det finns en lärare till hands som kan förklara så han snabbt kan komma vidare. Han upplever att han och alla andra invandrare med språkproblem behöver mer tid med handledare än andra.

Själva poängen med skolan som institution, menar Säljö (2005 s153ff), är att vara en miljö där man kommer i kontakt med insikter och färdigheter, som man inte i någon större utsträckning kommer i kontakt med i vardagslivet. Med Vygotskijs terminologi kan man säga att den formella utbildningen ska syssla med de vetenskapliga begreppen, vilket ställer speciella krav på lärprocessen. Med vetenskapliga begrepp avses, i det här sammanhanget, inte bara sådana man använder i forskningssammanhang, utan

” handlar om hur man beskriver och betecknar objekt och händelser, hur man ser orsakssamband och hur man resonerar systematiskt inom en speciell verksamhet” (Säljö, 2005 s.157)

De vetenskapliga begreppen utmärks av att de är väl definierade, används i speciella kontexter och används i speciella språkgenrer. Det är betydligt svårare att komma till klarhet med hur dessa begrepp används än de vardagliga, som har en mera oprecis betydelse och som kan användas på ett mera varierat sätt. De vetenskapliga begreppen kräver en större språklig medvetenhet än de vardagliga. Det krävs också mycket övning för att komma underfund med de vetenskapliga begreppens relation till företeelser i vardagslivet. De vetenskapliga begreppen förutsätter också ett speciellt sätt att strukturera tankar, som vi måste socialiseras in i. Mot denna bakgrund är det ganska naturligt att de studerande behöver hjälp och stöd från en som är insatt i sättet att tänka.

Principerna för generalisering och generalitetsrelationer inom och mellan de vetenskapliga begreppen är inte helt självklart. Om man lägger en stenkula och en träkula i vatten, kan man konstatera att stenkulan sjunker och träkulan flyter. En slutsats skulle kunna vara att tunga föremål sjunker medan lätta flyter. Relationen mellan

begreppen, som är logisk utifrån de empiriska erfarenheterna, är felaktig utifrån ett vetenskapligt synsätt. För att komma fram till den rätta slutsatsen behövs vägledning från en som har förstått innebörden i Archimedes princip, som säger att det är relationen mellan föremålets massa och det undanträngda vattnets massa som är intressant. Att

informanterna uttalar behov av stöd och hjälp att förstå sammanhang och helheter är helt i linje med ett sociokulturellt synsätt. Ett argument som talar för detta synsätt är att t.ex. Archimedes princip inte formulerades förrän på 200-talet f.Kr. trots att man kunde bygga båtar långt innan, vilket tyder på att de måste haft insikt om begreppet men på ett mera vardagligt sätt. Man kan ur detta också dra slutsatsen att det vore ganska märkligt om studerande idag förstod ett begrepp av sig själva som tagit mänskligheten åtskilliga årtusenden att förstå.

Omgivningens språkbruk förutbestämmer den väg som leder fram till generaliseringar och samband mellan vetenskapliga begrepp. Man kan säga att språkbruket tyglar

tankens aktivitet och leder in den i en speciell fåra. (Vygotskij, 1999 s.206) Många informanter upplever att muntlig genomgång har stor betydelse för deras lärprocess. Lärobokens språkbruk är inte tillräckligt, för vissa informanter var det svårbegripligt för andra inte tillräckligt utförligt. De behövde kommunicera språket för att komma in i rätt fåra. Att det är extra viktigt för invandrare med språkproblem att få extra mycket tid för språklig kommunikation, som Steve påpekar, är väl sett ur denna aspekt ganska naturlig