I den här undersökningen har informanterna en mer eller mindre negativ inställning till distansstudier. Många andra undersökningar, som har gjorts t.ex. Dysthe (2003), Nilsson (2006), Roos (2004) och Grepperud m.fl. (2004), visar på det motsatta förhållandet, att studerande är positiva till distansstudier. Gemensamt för dessa undersökningar är att de handlar om högskolestuderande. Någon undersökning om distansstudier för
vuxenstuderande på gymnasienivå har jag inte funnit, men en del erfarenheter från högskolestudier på distans, tror jag, är tillämpliga även på gymnasienivå.
En stor skillnad mellan de distansstudier ”mina” informanter beskriver och de distansstudier Dysthe och Nilsson beskriver är sättet att kommunicera via Internet. I Dysthe och Nilssons studier har kommunicerandet varit livligt både mellan lärare och studerande och mellan de studerande. Det har funnits olika fora, dels för formella kontakter t.ex. rapportinlämning, recensioner och lärarstyrda diskussioner dels informella kontakter där deltagarna kunnat diskutera även vardagliga och mera
personliga ämnen. I det formella forumet har inlämnat material betygssätts, vilket naturligtvis har fått deltagarna att känna sig uppmanade att uttrycka sig korrekt i den språkgenre, som läraren har angett, då de formulerat uppgiften. I informella forumet har deltagarna inte känt några språkliga krav, man har kunnat formulera sig fritt. Lärarna har, i den utsträckning de gjort inlägg, deltagit på samma villkor som de studerande (Nilsson I., seminarium december 2006)
Hur livlig den nätbaserade kommunikationen är, menar Dysthe, beror på lärarnas agerande. Lärarnas uppgift är att:
”…formulera en intressant och krävande diskussionsuppgift, ställa frågor där deltagarna blir nyfikna på riktigt på vad de olika rösterna har att komma med.” (Dysthe, 2003 s.307)
I en diskussion är det viktigt att deltagarna inte ”pratar i munnen” på varandra, deltagarna ska prata i tur och ordning. Detta kriterium uppfylls i en nätbaserad diskussion, som till sin natur är asynkron. Men enligt Bakhtin, är turtagandet, inte tillräckligt för att ett samtal ska vara dialogiskt,
”…det är ömsesidigheten och det aktiva engagemanget i de andras idéer och tankar som gör en interaktion dialogisk.” (Dysthe, 2003 s.303)
Läraren måste uppmuntra de studerande, att i diskussioner anknyta till tidigare yttranden och utveckla sina egna perspektiv och tankegångar, som kan bidra till att föra
diskussionen vidare. Studerand måste tränas i denna genre, menar Dysthe, annars är risken stor att de studerandes inlägg blir monologiska, att inläggen inskränker sig till de egna slutsatserna. Om studerande medvetandegörs om den höga läropotentialen som finns i ett dialogiskt förhållningssätt sporras de studerande att delta i ett dialogiskt arbetssätt. (Dysthe, 2003 s.311) Informanterna i den här undersökningen har själva upptäckt lärpotentialen i det dialogiska arbetssättet, deras negativa syn på distansstudier grundar sig på bristen på dialogisitet. I informanternas distansutbildningar har lärarna inte uppmuntrat till dialogisitet. Trots att informanterna säger att de saknat samarbete med medstuderande har de inte tagit initiativ till att initiera samarbete, vilket stödjer
I skolan får vuxenstuderande lära sig hur man skriver t.ex., recensioner, uppsatser och laborationsrapporter. I distansstudier bör de vuxenstuderande, enligt Dysthes resonemang, även lära sig hur man diskuterar dialogiskt och nätbaserat. Informanternas negativa attityder mot nätbaserad kommunikation, i den här studien, menar jag, kan tolkas som att de känner sig osäkra på hur de förväntas uttrycka sig. Jag tror, som Dysthe också påpekar, att de studerande måste ”inskolas” i det här arbetssättet genom att läraren till en början ger mindre strukturerade uppgifter där det inte krävs självständiga
uttalanden eller tankegångar efterhand som de studerande lär sig arbetssättet kan kraven på självständighet öka.
Att kommunicera dialogiskt och ha individuella starttider för kurser är två önskvärda kriterier men svåra att förena. Lärare och studerande kan kommunicera dialogiskt men risken är att kommunikationen blir asymmetrisk, lärarens uttalanden får större tyngd än den studerandes. En diskussion blir dessutom ofta mer intressant om flera åsikter och perspektiv kommer till tals.
Målgruppen för vuxenutbildningen är de som saknar gymnasieutbildning samt de som valt ”fel” gymnasieprogram och därför behöver komplettera sin
gymnasieutbildning. Utbildningsanordnare måste utgå ifrån att de studerande, då de startar en kurs, har liten erfarenhet av ämnet. Med Vygotskijs terminologi, kan man förvänta att de studerande har vardagliga begrepp i ämnet, men inte vetenskapliga begrepp i ämnet.
För att appropriera de vetenskapliga begreppen behöver man kommunikativa stöttor av en kompetent person, antingen öga-mot-öga eller via det skrivna ordet, i en formell eller en icke -formell lärandesituation. De vardagliga begreppen skapar man själv utifrån erfarenheter man gör i det dagliga livet, en informell lärandesituation. Vygotskij menar att, vardagliga begrepp egentligen inte är äkta begrepp. Han kallar dem pseudobegrepp. I vardagliga begrepp grundar sig generaliseringarna på ”fullkomligt konkreta faktiska samband” (Vygotskij, 1999 s.227), medan generaliseringar är logiska i vetenskapliga begrepp. Pseudobegrepp hör ihop med vardagstänkandet, som grundar sig på det vardagliga språket.
”…hos den vuxna människan är det ofta så att själva begreppen inte höjer sig högre än till pseudobegreppens nivå, när de tillämpas på det rent vardagliga erfarenhetens område.” (Vygotskij, 1999 s. 240)
Även vuxna behöver kommunikativa stöttor för att komma vidare från pseudobegrepp till ett tänkande i begrepp inom områden den vuxne saknar ”skolning” i. Man kan förvänta sig att vuxenstuderande på gymnasienivå skiljer sig från studerande på högskolenivå, vad gäller begreppsbildning, vilket kan vara en orsak till de negativa attityderna till distansstudier i den här undersökningen och de positiva attityderna till distansstudier på högskolenivå, som jag tidigare refererat till.
De informanter, som varit mest positiva till distansstudier, i den här undersökningen, har haft kontinuerlig kontakt, ”öga-mot-öga”, med sina lärare. Även om antalet
informanter är litet, tror jag, mot bakgrund av Vygotskijs tankar att det är väsentligt att vuxenstuderande på gymnasienivå får hjälp att bygga tankestrukturer, som leder fram till generaliseringar och logiska samband, nödvändiga för begreppsbildningen. En del vuxenstuderande har tillräcklig studievana, eller tillräckligt utvecklad begreppsbildning för att klara studierna på egen hand, men man kan inte förutsätta att det gäller
vuxenutbildningens målgrupp, de som saknar tidigare gymnasieutbildning. Vuxenstuderande med vaga begrepp, pseudobegrepp, behöver strukturerad
vägledning. En erfaren lärare vet vilka moment i en kurs som studerande brukar uppleva som svåra att förstå. För att de vuxenstuderande ska uppnå så goda studieresultat som möjligt och känna personlig tillfredställelse med sina distansstudier, tror jag, att det är väsentligt att de vuxenstuderande erbjuds traditionella, ”lärarstrukturerade” lektioner, som komplement till distansstudier, inte enbart träffar för att få svar på sina frågor. Antalet lärarledda lektioner, som erbjuds de vuxenstuderande, bör anpassas efter ämnets abstraktionsnivå och kursnivå, t.ex. nybörjar- eller fortsättningskurser.
Informanterna i den här undersökningen har alla framhållit den stora lärpotential som finns hos de medstuderande. Deras uppfattningar, som redovisats tidigare, tycker jag , är i linje med Bakhtin, då han skriver:
”Utan att ha sina egna frågor, är det omöjligt att nå en skapande förståelse av någonting annat och främmande (men det måste naturligtvis vara seriösa, verkliga frågor). Vid ett sådant dialogiskt möte mellan två kulturer smälter de inte samman och blandas inte, var och en bevarar sin enhet och sin öppenhet, men de berikas ömsesidigt.” (Bakhtin, 1997 s.13)
Fysiska kursträffar är tillfällen för de vuxenstuderande att lära känna sina
medstuderande. Hur många kontakter som tas och hur kontakterna utnyttjas i lärandet, beror i stor utsträckning på lärarnas agerande, tror jag. Det är precis som i nätbaserad kommunikation, lärarna måste initiera diskussioner och andra former av kollaborativa arbetssätt. När de vuxenstuderande insett fördelarna med dessa arbetssätt kommer de att fortsätta på eget initiativ.
Bakhtin talar om språkgenrer, jag tycker att man även kan tala om teknikgenrer. Alla informanter, i den här undersökningen, är väl förtrogna med datorer och Internet. De chattar, spelar datorspel, lyssnar på musik och ser på film på Internet. De behärskar avancerade dataprogram för att t.ex. framställa bilder och fotoredigering. Den teknikgenre, som informanterna använder, är för fritiden, teknikanvändandet är en fritidsysselsättning. I skolans värld använder informanterna datorer mest som
skrivmaskiner och Internet används mest för att söka efter fakta till inlämningsuppgifter och ibland för att förmedla texter till lärare eller medstuderande, som ett snabbt postbud. På Internet finns mycket material med stor lärpotential, problemet är att hitta materialet. Att leta efter material och sortera ut material, som finns på Internet, och som lämpar sig för ett visst stadium eller kurs är en läraruppgift, enligt min mening. Om
vuxenstuderande engageras och medvetandegörs om den höga lärpotentialen kommer de också att sporras till detta arbetssätt, precis som Dysthe säger om ett dialogiskt
arbetssätt. De studerande måste inskolas i ”lärandets teknikgenre”.
Motivation är ett relationellt begrepp. Det går inte att skapa någon generell teori om motivation. (Ahl, 2004)
”Individer som vill något och gör detta (eller inte vill och låter bli)…har knappast några motivationsproblem. Det är när någon vill och någon annan skall göra något och denne andre inte är med på noterna, som motivationsproblem uppstår.” (Ahl, 2004 s.99)
Informanterna, i den här undersökningen, säger att de valt distansstudier eftersom de av olika anledningar inte kunnat välja klassrumsundervisning. Motivationen för
distansstudier är i relation till inga studier alls. De har internaliserat maktens språk, som säger att studier är viktiga, för att använda sig av Foucaults uttryckssätt. För att
vuxenstuderande ska välja distansstudier framför klassrumsundervisning, tror jag liksom Dysthe (2003), att utbildningsanordnaren måste skapa interaktionsformer och en miljö,
som stimulerar de studerande till aktivt engagemang. Känslan av gruppgemenskap är viktig för motivationen liksom känslan av uppskattning och respekt från både lärare och medstuderande.