Avsnittet beskriver den kunskap som deltagarna uppger att de har om läs- och skrivsvårigheter samt den kunskap som de anser behövs i arbetet med elever med läs- och skrivsvårigheter.
7.3.1 Deltagarnas kunskap: läs- och skrivsvårigheter
Tre av lärarna, Annika, Karina och Marie, uppger att de har väldigt lite kunskap och erfarenhet av läs- och skrivsvårigheter, och uttrycker ganska stor frustration över detta. De beskriver att de visserligen stött på elever med både specifika och generella läs- och skrivsvårigheter, men att de aldrig tyckt sig hitta några väl fungerande strategier för att hjälpa och stötta eleverna på ett tillfredsställande sätt i helklass. Manda (L) beskriver att hon inte heller har så mycket kunskap men att hon ofta stöter på elever som behöver mängdträna läsförståelse. De kan ha ett bra läsflyt och avkodningen fungerar bra men läsförståelsen kanske inte riktigt hänger med. Då tycker hon att det funkar bra att träna detta i helklass, eftersom läsförståelse är något som hon tror att alla kan dra fördel av att träna extra.
I egenskap av tidigare svensklärare menar Inez (SP) att hon har en hel del tidigare erfarenhet eftersom man som svensklärare förväntas se mycket. Hon problematiserar det faktum att svensklärare generellt sett förväntas ha god kunskap att fånga upp och sätta in insatser när det finns språkliga svårigheter, medan det sällan eller aldrig är någon NO- eller slöjdlärare som kommenterar eller ifrågasätter elevernas formspråk. Det hade varit önskvärt att alla ämneslärare hade haft kunskap om språkutveckling så att hela ansvaret inte faller på svenskläraren. Numera arbetar Inez inte med elever utan det blir mest administrativt arbete såsom kartläggningar av elever med läs- och skrivsvårigheter. Några som däremot har kunskap om att träna med elever med läs- och skrivsvårigheter är Paulina (SP) och Hanna (SL). Paulina beskriver att hon dels arbetar extra med elever på lågstadiet som riskerar att inte nå målen, och att hon sätter in en offensiv då och då för att intensivträna:
Som speciallärare tränar jag en del extra med några elever, elever som riskerar att inte nå målen. De får extra stöttning av mig, ibland i klassrummet och ibland utanför. Vi brukar försöka sätta in en offensiv då och då. /…/ Vi tittar jättemycket på vad
36
man kan göra inom klassrummets ram, vad lärarna kan göra själva. I första hand vill man att pedagogen ska göra det. (Paulina, specialpedagog)
I första hand menar Paulina alltså att de tittar jättemycket på vad man kan göra inom klassrummets ram, vad lärarna själva kan göra. Hanna (SL) som också har stor erfarenhet av att arbeta stöttande med elever beskriver att det skiljer sig väldigt mycket från individ till individ, och att den erfarenhet och kunskap man har inte alltid går att tillämpa på nästa elev. Hon berättar om en elev som hon arbetat med flera timmar i veckan i flera år där det i princip inte skett någon utveckling alls. Då menar Hanna att det är dags att se på andra lösningar, som att jobba med strategier. Hon beskriver att det blir jättetufft på högstadiet om man har en läs- och skrivsvårighet eftersom det är så stor mängd stoff som eleverna möter. Som bra strategier beskriver Hanna att spela in, fota tavlan istället för att anteckna, använda Inläsningstjänst och att färgkoda i texter för att sortera ut det viktigaste. Därefter problematiserar hon att det kan vara svårt att få eleverna att använda sig av dessa strategier eftersom det på högstadiet ofta är väldigt känsligt att sticka ut och inte göra som alla andra. Det är också något man som lärare behöver vara införstådd i och ha kunskap om. En av de saker som Hanna (SL) beskriver är en stor del av hennes arbete är att lära eleverna att förstå vad de behöver och att lära dem att uttrycka det själva, så att de kan säga till sina lärare att de behöver muntliga prov och liknande. Hon menar att även eleverna måste göras medvetna så att de kan bära sin egen kunskap.
7.3.2 Kunskap som deltagarna anser behövs: läs- och skrivsvårigheter
På frågan om vilken kunskap deltagarna anser att man som lärare behöver ha för att arbeta med elever med läs- och skrivsvårigheter svarar samtliga att man behöver ha god grundkunskap om läs- och skrivsvårigheter. De nämner generella läs- och skrivsvårigheter och hur dessa kan ta sig samma uttryck som specifika läs- och skrivsvårigheter, vilket Manda (L) påpekar kan vara ett bekymmer om man har för lite kunskap och ropar dyslexi i onödan. Hon menar att det är viktigt med distinktionen generella och specifika läs- och skrivsvårigheter eftersom de generella i många fall går att avhjälpa med träning eller kompensatoriska hjälpmedel såsom glasögon eller liknande. Även Hanna (SL) håller med om att det är viktigt att veta skillnaden mellan olika typer av språkutmaningar och varifrån de kommer, för att man ska kunna sätta in rätt insatser.
Det kan vara svårt att veta vad som är en språkstörning och vad som är generella eller specifika läs- och skrivsvårigheter menar Marie (L), och uttrycker en önskan om att få mer kunskap om detta. Hon menar att det är helt olika stöttning som dessa elever behöver och att hon med sin nuvarande kunskapsnivå känner sig osäker på om hon kan stötta rätt. Maria (SL)
37
håller med om den viktiga skillnaden mellan dessa läs- och skrivsvårigheter och lyfter erfarenhet som en viktig kunskap för att arbeta med dessa elever. Hon tror att det finns en stor fördel i att ha träffat många elever med läs- och skrivsvårigheter tidigare.
En deltagares svar avviker från de övriga på den här frågan, och det är Annika som inte nämner något alls om kunskaper om orsaken till svårigheterna, utan hon lägger fokus på kompensatoriska hjälpmedel som kan användas för att underlätta för eleverna och hur viktigt det är att lärare har kunskap om och förståelse för behovet av dessa:
Jag tänker att man framför allt behöver vara duktig på vilka hjälpmedel som finns och hur de kan användas. Både lärare och elever egentligen. Som Inläsningstjänst till exempel, eller att de får läsa in svar när orken tryter i skrivandet. (Annika, lärare)
Annika nämner ILT (Inläsningstjänst) och Studi som bra hjälpmedel för att lyssna på inlästa läromedel, och även att eleverna behöver ges möjlighet till muntlig redovisning eller att använda dikteringsfunktionen på datorn eller lärplattan när orken tryter i skrivandet. Annikas erfarenhet är att svaren blir mycket mer utvecklade då, eftersom många elever bara skriver det absolut nödvändigaste om de måste skriva för hand eller på datorn, och att svaren då lätt blir torftiga. Annika undervisar i SO och menar att eftersom det kräver att eleverna ska redovisa mycket kunskap om skeenden och fenomen så måste man underlätta för elever med läs- och skrivsvårigheter för att de ska orka ge svar som är rättvisande gentemot deras kunskapsnivå.
En sak som Inez (SP) lyfter är att lärare bör vara medvetna om hur elevers undvikandestrategier och kompensatoriska strategier kan se ut så att dessa kan identifieras innan det gått alltför långt och eleverna har fått kunskapsluckor relaterade till att de inte kunnat tillägna sig texter och läromedel mm.
Vikten av fonologisk medvetenhet för läs- och skrivinlärningen är något som specialpedagogerna Inez och Paulina lyfter som en viktig kunskap hos lärare som arbetar med elevers läs- och skrivinlärning. De problematiserar att denna kunskap oftast finns hos lärarna för de yngre åldrarna, men att det ofta händer att lärare på mellanstadiet och uppåt inte har fått dessa grundläggande kunskaper i sin lärarutbildning. De tror själva att det beror på att utbildningen riktat sig mot lite äldre åldrar där eleverna förväntas ha nått en viss nivå i sin läs- och skrivutveckling. Paulina tror att en förklaring också skulle kunna vara att det möjligen funnits med i utbildningen men att det har fallit i glömska eftersom man efter utbildningen fokuserat på det som de flesta äldre eleverna behöver mer än grundläggande läs- och
38
skrivinlärning. Nästan alla av deltagarna i studien beskriver att just den grundläggande läs- och skrivinlärningen är absolut nödvändig för att arbeta med de yngre eleverna.