Den långa vägen till biblioteket

I detta avsnitt återkopplas det först kort till det övergripande syftet med uppsatsen. Sedan diskuteras uppsatsens frågeställningar och några problemställningar som har framkommit under arbetet. Slutligen ges det några förslag på vidare arbete.

Syftet med uppsatsen var flera. Dels ville jag undersöka hur förskole-pedagoger i ett mångkulturellt område har arbetat med språkutveckling och läsning, dels hur de använt sig av sitt lokala bibliotek i sitt arbete med språklig och kulturell utveckling. Fanns det något som hindrade dem att gå till biblioteket? Vygotskij (1974, 1978, 1986) har framsatt teorier om hur människan föds in i ett samhälle, påverkas och formas i samspel med andra människor och teorin om att barn har en ”närmaste utvecklingszon” genom vilken de vuxna hjälper dem att utvecklas till nästa nivå(er). Dessa samt Söderbergh:s teorier (1979, 1990) om läsningens betydelse för språkutveckling var underlag för den undersökning som gjordes om läsning och biblioteksanvändning på 55 avdelningar vid sammanlagt 16 kommunala förskolor i områden kring Gottsundabiblioteket. Resultaten från undersökningen visar att nästan alla arbetar medvetet med språkutveckling i förskolan, främst genom att samtala med barnen och sjunga/rimma/läsa. Samtliga tillfrågade svarade att de såg böcker som viktigt för sitt arbete, och majoriteten läser för barnen varje dag. Ändå finns det en stor procentdel bland de tillfrågade

som använder så kallad läsvila vid läsning för barnen, en pacificerande läs-situation som knappast kan kallas inspirerande och lustfylld för barn, och som inte heller gynnar de många barn som av hänsyn till kommunens 15-timmers regel går korta dagar i förskolan. Man bör läsa för barnen varje dag, men så blir

det inte alltid i en stor barngrupp och med lite personal. Läsning varje dag i lustfylld och inspirerande miljö är inte förenligt med 15+ barn i gruppen, varav många barn har små ordförråd i svenska. Läsvilan blir ofta lösningen, men är det för att barnen skall ta det lugnt eller för att de skall få en läsupplevelse?

Många studier har gjorts rörande förskolebarns läsupplevelser. Redan 1984 kom en rapport om läsvanor i förskolan, där konklusionen blev att läsningen till stor del var oplanerad och tjänade till att fylla ut tid, som läsvila eller när man

väntade på hämtning. Mycket ofta avbröts läsningen (Öman 1984, s. 48). Flera av de uppsatser som nämns i kapitel 2 har också tagit upp och diskuterat läsning för barn och visar på ungefär samma resultat: Man skulle kunna göra mycket mera men saknar resurser. Resultaten från enkätundersökningen stöder och underbygger således tidigare studier. Personalens svar på undersökningens frågor om bokbestånd, båda vad angår mängd och aktualitet, ger också tydliga signaler om att böckerna och läsningen kanske inte har en prioriterat placering i förskolans rum. I en tid då man allt mer har uppmärksammat behoven av språkstimulans och läs- och skrivkunnighet, vore helt andra resultat önskbara.

Med anledning av frågan om besök på Gottsundabiblioteket svarade många att de inte kunde ta sig till biblioteket då vägen var för lång för små barn, eller barngruppernas storlek och förskolans resurser omöjliggjorde besök. Det är svårt att diskutera skillnad mellan de förskolor i undersökningen som ligger i områden med stort kulturellt mångfald och de som har färre språk, då de senare områden ligger längre bort och många hade andra bibliotekspreferenser. En del svarade också att de använde sig av annat bibliotek som låg närmare, i detta tillfälle en underavdelning av ett sjukhusbibliotek.

Bland de besökande till Gottsundabiblioteket, går majoriteten ungefär en gång i månaden, medan några går en gång per halvår och några även varje vecka. Dock sker ungefär en tredjedel av besöken impulsivt, något som bibliotekspersonalen också har noterat: Förskolorna kommer när som helst, och klarar sig mycket på egen hand, men tar ibland hjälp av personalen och verkar vara nöjda med sina besök. Medan man gärna från bibliotekets sida skulle se att förskolorna ringde inför besöken, men välkomnar besöken och ser dem inte som störande. Många kommentarer från förskolelärarna ger då också stöd till biblioteket, de ser det som båda trevligt och viktigt.

Den andra delen av uppsatsen rörde sig om huruvida det fanns någon aktivitet från bibliotekets sida som riktades mot förskolan, och vilken långsiktig planering som fanns inom kommunen vad angår samarbete?

Alla bibliotekens styrdokument uppmärksammar barnens behov och rättig-heter, från Unescos folkbiblioteks- och skolbiblioteksmanifest, som diskuterar läsvanor från tidig ålder (Kulturrådet 2006), via Biblioteksföreningens rekommendationer för folkbibliotekens barn- och ungdomsverksamhet, som säger ”Biblioteket ska tillsammans med föräldrar, barnhälsovård, förskola och skola lägga grunden till det livslånga lärandet och hjälpa barn och ungdomar att skapa sammanhang i tillvaron” (Svensk Biblioteksförening 2003) och till IFLA:s rikt-linjer för service på barnbibliotek: ”Hälso- och omsorgscentra, förskolor och andra omsorgserbjudande enheter är viktiga och välkomnade medarbetare, särskild med anledning av läsfrämjande aktiviteter för barn, föräldrar och professionella” (IFLA 2003a, s. 12). Bibliotekslagen som kom 1996 har slagit fast att ”Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt barn och

ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier anpassade till deras behov för att främja språkutveckling och stimulera till läsning” (Sveriges Riksdag 1996a). Alla dessa dokument är välbekanta, men också mycket allmänt hållna. De ger inga regler eller mål för hur verksamheterna skall utföra sina uppdrag.

De bibliotekarier jag intervjuade var mycket medvetna om de yngre barnens behov, men det fanns ändå lite verksamhet som var direkt riktat mot de kommunala förskolornas verksamhet. Det som lyfts fram är skapande verksamhet, sagostunder, temaväskor och förskolelärarbokprat.

Frågorna till bibliotekspersonal om uppsökande verksamhet gentemot förskolor besvarades med att lite sådant finns. De erbjudanden som utgår från biblioteken rör sig mycket om skolan och skolornas rättigheter, främst via det kommunala skolbiblioteksavtalet.

Samtidigt upplyser man på biblioteken, vid förfrågan om verksamhet riktad mot förskolorna, att man har bokprat i öppna förskolan – men den öppna förskolan ingår inte i ordinarie förskoleverksamhet och omfattas inte av Lpfö98 (Regeringskansliet 1998; Skolverket 2005, 2006). Det finns också en tydlig skillnad mellan kommunal förskola och kommunal öppen förskola på Uppsala kommuns hemsida. Hemsidan för öppna förskolan upplyser att den finns till för föräldrar som är hemma med små barn (0−5 år). Hit kan föräldrarna komma med barnen och delta i olika aktiviteter, ledd av personal med pedagogisk utbildning. Det förutsätts att föräldrarna är med sina barn hela tiden (Uppsala kommun 2009g). Hemsidan för kommunala förskolan däremot, säger:

I förskolan arbetar förskollärare och barnskötare med barn i åldern 1−5 år. Förskolan är det första steget i ditt barns utbildning där omsorg, utveckling och lärande utgör en helhet. I förskolans pedagogiska miljö går leken och lärandet hand i hand. God och näringsriktig mat serveras och specialkoster erbjuds. Förskolan har en nationell läroplan (Lpfö 98). (Uppsala kommun 2009d)

Här hänvisas direkt till Lpfö98, medan öppna förskolan alltså inte har samme riktlinjer.

Om bibliotekens uppsökande verksamhet mot barn i ålder 0−7 i huvudsak riktar sig mot föräldrar via barnavårdscentralerna och mot öppna förskolan, betyder det att de barn som endast går i den öppna förskolan och som i vissa områden utgör en försvinnande liten del av barngruppen får stor uppmärksamhet från biblioteket, medan de som går i ordinarie förskoleverksamhet och hör in under Lpfö98 inte får den uppmärksamhet de borde ha krav på och rätt till.

Det finns alltså ingen planerad samverkan med förskolor och ingen biblio-teksavtal för förskolorna.

Biblioteken verkar inte heller ha uppmärksammat att förskolan enligt Lpfö 98 och skollagens ändringar har blivit placerad in under skolväsendet.

Ser man på läsfrämjande insatser och rapporter, rör även majoriteten av dessa sig kring barn i grundskoleålder och uppåt. Biblioteksföreningen kom 2007 med en rapport om skolbibliotekens funktion (Svensk Biblioteksförening 2007). Louise Limberg lyfter fram bibliotekets roll i Skolbibliotekets pedagogiska roll: –

en kunskapsöversikt: “Det är framför allt när biblioteket används som redskap för

lärande i olika ämnen och helst under alla skolår, som det fullt ut kan fylla sin pedagogiska funktion (Limberg 2002, s. 17). Men dessa ord är lika viktiga och applicerbara för förskolans elever! Jag anser att många av de läsfrämjande insatser och diskussioner som rör sig om läsvanor i skolan bör komma på ett tidigare stadium i barnets liv, för att utveckla läsglädjen och grundlägga biblioteksvanor. Det kan bara verka positivt, som resultaten i kap.2.6 och 2.7 visar på.

I frågan om samverkan mellan de olika verksamheterna, stödjer återigen resultaten av undersökningen tidigare rapporter och uppsatser, som säger att sam-verkan hindras av främst resurser, avsaknad av kunskapar om varandras yrkes-professioner och brist på utbildning och fortbildning. Mer samverkan efterlyses (Turborn 1998; Wåhlström & Önnerfält 2004; Bergqvist & Karlsson 2005).

Bibliotekarierna Johanna Hansson och Malin Ögland diskuterade 2006 i en artikel i Biblioteksbladet bibliotekens förhållningssätt i en tid där det finns ökat antal attraktioner som tävlar om platsen i barnens liv (Hansson & Ögland 2006). Enligt dem är frågan om man skall konkurrera eller komplettera, alltså utveckla biblioteksrummet som en attraktion eller möte barnen i förskolan. De väljer att sätta fokus på den första lösningen. Men för att man skall kunna gå till biblioteket och se attraktionen där, tycker jag att man först måste gå ut i förskolorna och möta barnen på deras villkor. Korta lånebesök till biblioteket för att lämna och låna böcker ger ingen vana.

Många av de tillfrågade i enkätundersökningen svarade att de gärna skulle se mera samverkan med biblioteket; de önskar sig flera sagostunder och även sago-stunder för de yngre barnen, besök av bibliotekarier under föräldramöten eller i förskolan med mera. Häri skulle kunna ligga en stor möjlighet, att biblioteket kan vara med och se på bokbestånd, läshörnor, lästider och komma med boktips eller gå in i samarbetsprojekt med avdelningar. Många föräldrar är bekanta med broschyren ABC-droppar, som de har fått ifrån barnavårdscentralen. Liknande ”droppar”, med tips om böcker och läsning skulle enkelt kunna tas fram och distribueras till förskolor. Pedagogerna där arbetar med barnen över längre tid och har en daglig kontakt med föräldrarna, vilket underlättar för att diskutera lässtimulans. Och varför inte ett förskolebiblioteksavtal?

I en norsk rapport från 2004, Det handler om læring, tog Tom Egeland upp just bibliotekens syn på lärande utifrån ett sociokulturellt lärandeperspektiv. Han konkluderade med att man måste stödja problemen där de finns, att fokus måste vara på användaren och lärandet, och att biblioteken har möjlighet att göra detta genom att ingå allianser med användargrupper i verksamheter utanför biblioteket

(Egeland 2004, s. 54). Men bör det ske på lokalt nivå, eller bör kontakter knytes uppåt i organisationerna, på ledningsnivå? Jag tror att de punktinsatser som har gjorts, är välmente och bra vad angår förskolan och biblioteken, men att det behövs långsiktiga insatser för att få större och hållbar effekt. Och då måste det utgå från förvaltningsledningen.

I intervjun med länsbibliotekarie Maria Törnfeldt framkom det att biblioteken kanske inte har varit medvetna om senare ändringar i lagarna, och hon ser att det behövs nytänkning och medvetehöjande (Intervju C, Maria Törnfeldt, 2009-07-30). Jag anser att det finns en konflikt mellan skollagen och bibliotekens brist på erkännande av förskolans plats som pedagogisk verksamhet. 2009 är skollagen återigen under revision. Uppdrag har utgått från regeringen till Statens skolverk att förtydliga och komplettera målen i förskolan: ”Förskolan ska i högre utsträckning ge tidig pedagogisk stimulans för barns språkliga och matematiska utveckling, utifrån det enskilda barnets utvecklingsnivå, behov och förutsättningar” (Utbildningsdepartementet 2008). Redovisning skall ske innan 30 september 2009. Det bör medföra att även biblioteken ser närmare på sina uppdrag gentemot förskolan.

Ordet invandrare, båda ensamt och sammankopplat med andra ord (invandrar-bakgrund, invandrarbarn, invandrarspråk...) är vanligt förkommande i flera av de dokument denna uppsats rör sig om. Jag har valt och försökt att heller använda ord som flerspråkig, ny i Sverige med mera genom uppsatsen med mindre det reflekterar ord i det aktuella dokumentet. Jag menar att det är stor grund till att försöka undvika ord med invandrar(e) i. Själv är jag norsk, alltså invandrare (sedan 2000), men jag har ändå långt starkare förutsättningar för att klara mig i det svenska samhället än många personer som kanske har kommit från länder där andra kulturer, religioner, språk och utbildning ger en helt annan startbild för den som kommer till Sverige. Kultur i Norge, Turkiet och Vietnam är inte samma sak. Det finns minoritetsgrupper i Sverige som har andra språkförutsättningar än ren svenska, de är ändå inte invandrare. Och vem är invandrarbarn – är det ett barn som är utrikesfödd men har flyttat till Sverige med sina föräldrar eller fått uppehåll som flykting? Är det ett barn av immigranter till Sverige i förste leden, andra leden, ett barn med annan hudfärg? Ett barn som kanske bor i Sverige med sina föräldrar för ett studieår i Sverige, är det ett invandrarbarn? Nej, men det har ändå samma rättigheter som alla barn under FN:s barnkonvention och behöver undervisning och stimulans. Invandrartätt område – tanken går direkt till segregation, bråk, kriminalitet.

När detta uppsatsarbete närmar sig sin avslutning, har precis en stor brand förstört flera liv i det ”invandrartäta” området Rinkeby. 7 personer varav 6 barn och ungdomar dog av rökförgiftning efter att ha tagit sig ut i trapphuset.

–  Vet du, i Somalia, där är rök ingenting som vi betraktar som direkt farligt. Här i Sverige är den full av kemikalier och plast... Ja, vi är många som fått ett helt annat liv här, ett liv i höghus, vi som är vana vid att bo på marken... Nu är det enda jag hoppas på att vi kommer att lära oss av det som hänt.

–  Klart det finns kulturella skillnader. Vi får lära oss att brinner det, då ska man bara ut, förklarar imamen Bashir Aman.

Att brandförsvaret och Brandskyddsföreningen satsat en hel del på information om brand-säkerhet på olika språk är kanske inte någon framgångsrik väg.

–  Bara att glömma. Det blir inte läst. Särskilt somalierna har en muntlig tradition. Svenska myndigheter måste tänka om, är närpolischefen Johnny Linds erfarenhet. (By 2009)

Jag säger inte att bättre samverkan mellan förskola och bibliotek hade räddat dessa människor. Panik, förvirring och andra faktorer har säkerligen bidragit till tragedin. Men orden i artikeln från Dagens Nyheter skapar funderingar på hur man kan arbeta bättre med att stärka integration, språkutveckling och samhörighet redan i ung ålder och i alla språkgrupper. Är det dags att tänka om och tänka nytt i de kommunala verksamheterna?

Skall man kunna ge ett rättvist och integrerande erbjudande till barn när det rör sig om bibliotek och språkutveckling, måste man komma bort ifrån invandrar-tanken och se bakom ordet, till den flerspråkiga människans behov. Och vi kan kanske börja i förskolan, med barnen.