Lösen – intressen och förpliktelser

Lösenintresse samt tredjemanspantens särställning

I detta avsnitt undersöks lösen av pant närmare. Det finns flera anledningar till att pantsättare kan vilja lösa en pant i stället för att låta den realiseras. För det första handlar det om att pantsättaren genom realisation förlorar äganderätten till sin egendom.180 Om den pantsatta egendomen har ett högt personligt värde för pantsättaren kan det vara särskilt angeläget för denne att lösa den. Om t ex en pantsatt bostadsrätt realiseras förlorar pantsättaren sin bostad, och om pantsatta aktier realiseras kan pantsättaren förlora delar av sin verksamhet som sker i det pantsatta bolaget.

För det andra kan den pantsatta egendomen ha ett högre värde i just pantsättarens ägo än i någon annans. Ett bra exempel på det är när aktier är pantsatta. När ett moderbolag har lämnat aktier i sitt dotterbolag i pant är moderbolaget fortfarande ägare till aktierna. Det innebär att det fortfarande är moderbolaget som utövar rösträtten för aktierna på bolags-stämman i det pantsatta bolaget. Enligt 8:2 st 1 ABL är det nämligen aktieägare som är införda i aktieboken som har rätt att delta på bolagsstämman, och av 8:9 ABL framgår det att aktieägare får rösta för alla aktier de äger. Även om pantsättningen av aktierna är sakrättsligt fullbordad181 har pantsättaren alltså behållit rättigheterna aktierna ger, såsom röst-rätten på dotterbolagets bolagsstämma.182 Det innebär att koncernen fortfarande är ”intakt” och att moderbolaget fortfarande har det dominerande inflytandet över sitt dotterbolag. Detta betyder också att en realisation av aktierna kan påverka hela koncernen kraftigt. Först när aktierna säljs förlorar moderbolaget alla rättigheter som är kopplade till aktierna, eftersom det är egenskapen av aktieägare inskriven i aktieboken som rösträtten på bolagsstämman är knuten till. Vidare är det mycket möjligt att koncernen är uppbyggd på ett sådant sätt att dotterbolaget behövs för moderbolagets verksamhet och vice versa. En realisation av dotter-bolagsaktierna kan alltså vara förödande för en hel koncern, medan aktierna inte är värda lika mycket för någon annan. Dessutom är det svårt att få ett bra pris på aktier genom realisation, särskilt genom en offentlig auktion.183 För att undvika värdeförstöring är ofta att föredra att panthavaren tar över aktierna genom underhandsförsäljning, men en sådan realisation kan

180 Eller delar av den pantsatta egendomen, om endast en del av den pantsatta egendomen realiseras. Se vidare avsnitt 3.2 och 3.6.1.

181 Enligt 6:8 ABL gäller 22 § SkbrL för pantsättning av aktiebrev. Enligt 22 § SkbrL, läst tillsammans med 10 § samma lag, krävs att panthavaren får aktiebreven i sin besittning för att skydd mot pantsättarens borgenärer ska uppkomma. Om aktier, som det inte finns aktiebrev för, ska pantsättas krävs troligen denuntiation för att pantsättningen ska få sakrättsligt skydd, se Walin m fl, Panträtt s 103 ff.

182 Se vidare om det aktiebolagsrättsliga splittringsförbudet i Roos, Avtal och rösträtt s 189 ff.

strida mot 37 § AvtL.184 Allt sammantaget framstår det alltså som mycket angeläget för en pantsättare som pantsatt aktier att få en möjlighet att lösa panten innan en realisation sker, för att undvika konsekvenserna av realisationen.

Pantsättarens vilja att lösa panten av de ovan beskrivna anledningarna är dock densamma oavsett vem som är pantsättare. I de flesta fall skulle alltså såväl en gäldenärspantsättare som en tredjemanspantsättare föredra att få lösa pantsatt egendom framför att egendomen realiseras. I vissa fall kan dock tredjemanspantsättarens intresse av att lösa panten vara större än en gäldenärspantsättares intresse i samma situation. Vid en realisation av gäldenärspant är troligen pantsättarens, tillika gäldenärens, största intresse att panten säljs för ett så stort belopp som möjligt.185 Om panten realiseras för ett värde lägre än huvudfordrans är gäldenären ansvarig för att betala mellanskillnaden. Om panten i stället realiseras för ett värde som överstiger huvudfordran har gäldenären rätt till överhypoteket.186 Gäldenären har alltså något att ”vinna” på att panten realiseras för ett så stort värde som möjligt. Också när tredjeman är pantsättare kommer ett eventuellt överhypotek att tillfalla pantsättaren. Därför har även här tredjemannen ett intresse av att en realisation ska inbringa ett så stort värde som möjligt. Emellertid har inte tredjemanspantsättaren en skuld som kommer att kvittas med det belopp som panten realiseras för, som gäldenären har i motsvarande situation. I stället får tredjeman en regressfordran mot gäldenären. Det är dock inte säkert att den regressrätten kommer kunna göras gällande mot gäldenären.187

Även om såväl gäldenärspantsättare som tredjemanspantsättare kan ha ett intresse av att lösa en pant för att undvika att förlora den pantsatta egendomen, framstår det som att en tredjemanspantsättare har mer att förlora vid en realisation av panten än vad en gäldenärs-pantsättare har. Ett exempel kan belysa detta. Anta att en person för en väns skuld har pantsatt sin bostadsrätt. Om gäldenären inte kan betala och tredjemanspanten realiseras står tredjemannen utan bostadsrätt och med en (mer eller mindre värdefull) regressfordran mot huvudgäldenären. Om tredjemannen i stället löser panten, kommer hen då ha kvar sin bostadsrätt och endast ha en regressfordran mot huvudgäldenären. Har tredjemannen medlen för att lösa panten kan detta vara mer önskvärt för denne. I detta exempel får realisationen långtgående följder eftersom tredjemanspantsättaren riskerar att förlora ägande-rätten till sin bostad. I andra fall har kanske den pantsatta egendomen inget annat än ett

184 Se Lennander, Panthavares skyldigheter s 257 ff. Jfr Möller, Tillägnelse s 648 f och 652. Se även Henriksson, Pantrealisation s 326 f.

185 Jfr Lennander, Panthavares skyldigheter s 240.

186 A st.

ekonomiskt värde för pantsättaren, och då bör inte lösenintresset heller göra sig starkare än vid gäldenärspant. Sammantaget kan åtminstone i vissa fall tredjemanspantsättaren ha ett

större lösenintresse än vad en gäldenärspantsättare har.

Vidare finns det flera faktorer som skiljer gäldenärspant och tredjemanspant åt när det gäller lösen av pant. Dessa faktorer kan ha betydelse för panthavarens förpliktelse att iaktta en tredjemanspantsättares intresse av att lösa en pant. För det första gäller det möjligheten att lösa panten. När lösen av pant kommer i fråga har gäldenären oftast misslyckats med att betala huvudfordran vid förfallotidpunkten.188 I sådana fall kommer det också vara svårt, eller omöjligt, för gäldenären att lösa panten. Frågan blir därför inte lika aktuell när det kommer till gäldenärspant. För en tredjemanspantsättare kan det dock finnas en mycket reell möjlighet att lösa panten. Tredjeman är inte den som har misslyckats med att betala huvudfordran och kan därmed ha medlen som krävs för att betala lösenbeloppet till panthavaren.

För det andra har inte tredjemannen varit ansvarig för att betala fordran. Tredjemannen riskerar alltså att bli av med sin egendom genom realisation utan att ha gjort sig skyldig till betalningsförsummelse. Därför finns det skäl att se tredjemannen som mer skyddsvärd än huvudgäldenären som har gjort sig skyldig till betalningsförsummelsen. Det här kan jämföras med situationen då förtida realisation av en gäldenärspant är aktuell. Här framhåller Walin att det är särskilt viktigt att panthavaren samråder med gäldenären eftersom gäldenären i en sådan situation inte har gjort sig skyldig till en betalningsförsummelse.189 Om tredjemannen har motiverats att lämna pant genom att denne får betalt av gäldenären går det dock att hävda att tredjemannen redan fått betalt för att bära risken att panten ska tas i anspråk. I det fallet är det svårare att se det faktum att tredjemannen inte gjort sig skyldig till betalnings-försummelse som en anledning till att ålägga panthavaren en strängare omsorgsplikt. Då har det ju legat i förutsättningen för pantsättningen att tredjemannen ska betala om inte gäldenären gör det.190

Särskilt om koncernförhållanden

När tredjemanspantsättaren är en del av samma koncern som huvudgäldenären kan vissa särskilda överväganden göra sig gällande. Även om koncernbolag utgör separata juridiska personer är de nära förbundna. Att tredjemannen riskerar att förlora sin egendom utan att ha gjort sig skyldig till en betalningsförsummelse är visserligen i princip sant även då

188 Jfr 10:2 HB och avsnitt 3.6.1. Detta gäller förutsatt att det inte är fråga om att pantsättaren löser panten innan förfallodagen, jfr avsnitt 3.5.

189 Walin m fl, Panträtt s 337.

190 Jfr Lennander, Panthavares skyldigheter s 145 om att tredjeman har tagit på sig risken för att huvud-gäldenären inte betalar.

tredjemannen är närstående till huvudgäldenären. Däremot framstår inte denna typ av tredjemanspantsättare som lika skyddsvärda. Koncerner är som framgått nära sammankopplade, såväl ekonomiskt som när det kommer till beslutsfattande, och det går därför att ifrågasätta om betalningsförsummelsen helt och hållet kan läggas på huvudgäldenärsbolaget. Särskilt kan det ifrågasättas när ett moderbolag är pantsättare för sitt dotterbolags skuld. Ett moderbolag utövar per definition bestämmande inflytande över sina dotterbolag.191 Även om dotterbolaget formellt utgör en egen juridisk person, kan det hävdas att ansvaret för en betalningsförsummelse av dotterbolaget till viss del kan läggas på moder-bolaget. Samtidigt bör det noteras att det karakteristiska med aktiebolagsformen är att aktie-ägare enligt 1:3 ABL inte är personligt ansvariga för aktiebolags skulder. Vidare är varje koncernbolag formellt sett självständiga bolag och därmed också ensamt ansvariga för sina förpliktelser.192 I alla fall formellt sett får man stanna vid att huvudgäldenären är ansvarig för betalningsförsummelsen och inte något annat koncernbolag.

När det kommer till lösenintresset bör dock noteras att det i fall av tredjemanspant inom koncerner ofta är aktier som pantsätts.193 Detta bl a eftersom många moderbolag är holding-bolag som bara bedriver verksamhet i form av ägande och förvaltande av dotterholding-bolags- dotterbolags-aktier.194. Som förklarats ovan är aktier sådan egendom som kan vara särskilt angelägen för pantsättaren att inte förlora genom realisation.195 Därmed kan lösenintresset vara stort även vid dessa fall av tredjemanspant, men det beror mer på den pantsatta egendomen (aktierna) än det faktum att tredjeman är pantsättare.

Panthavarens förpliktelser avseende lösen

Sammanfattningsvis finns det enligt min mening flera skäl för att panthavaren ska ha en förpliktelse att bereda en tredjemanspantsättare möjlighet att lösa panten. Ett av dessa är att tredjemannen, i motsats till huvudgäldenären, är skyddsvärd i en sådan situation. Vidare är frågan om lösen en praktiskt relevant fråga när tredjeman är pantsättare, vilket det som huvudregel inte är när gäldenären är pantsättare. Om panthavaren inte ger tredjemans-pantsättaren möjlighet att lösa panten är risken stor att tredjemannen skadas. Utöver att tredjemanspantsättaren av olika skäl kan vilja behålla äganderätten till den pantsatta egendomen kan tredjemannens lösen av panten också innebära att värdeförstöring undviks.

191 Jfr 1:11 ABL. Se vidare avsnitt 2.2.

192 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar s 191.

193 Henriksson, Pantrealisation s 323.

194 Rodhe och Skog, Rodhes aktiebolagsrätt s 266, 270. Då onoterade aktier pantsätts ges också kreditgivarna en s k ”enskild punkt för verkställighet”, se Henriksson, Pantrealisation s 323.

Att undvika värdeförstöring ingår som en del i panthavarens omsorgsplikt även när det kommer till gäldenärspant, men här finns en reell möjlighet att undvika värdeförstöring genom att låta tredjemannen lösa panten.

Förpliktelsen som här diskuteras, nämligen att bereda möjlighet för pantsättare att lösa en pant, har dock panthavaren redan när gäldenären är pantsättare och den finns också när tredjeman är pantsättare. Att tala om att tillskriva panthavaren någon ytterligare eller strängare förpliktelse då blir något diffust. I stället kan man mot bakgrund av det som anförts om tredjemanspantsättares lösenintresse och särställning se på saken så att då pantsättaren är en tredjeman är risken större att panthavaren skadar pantsättaren när panthavaren inte följer de förpliktelser som redan följer av 10:2 HB och den panträttsliga omsorgsplikten. Alltså kan man snarare tala om att det ställs högre krav på panthavarens efterlevnad av sina förpliktelser när tredjeman är pantsättare, än att det är fråga om strängare förpliktelser.