Lagar utanför BrB

den bara utgör ett reservstadgande, avsett att fånga upp grova brott som annars kan komma att lämnas obeivrade på grund av kravet på dubbel straffbarhet.¹⁵¹ Punkten omfattar grova brott såsom mord, dråp, synnerligen grov misshandel, människorov, grov våldtäkt, grovt rån, grov mordbrand, grovt spridande av gift eller smitta, uppror, högförräderi, grovt spioneri, landsförräderi, folkmord, terroristbrott samt medverkan till dessa brott.152

Motivet bakom denna bestämmelse var att undanröja risken för att frånvaron av svensk jurisdiktion för särskilt grova brott i vissa fall skulle framstå som stötande.153 I propositionen nämndes exempelvis det förhållandet att en person som begått ett mycket grovt brott i ett annat land frikänts från ansvar där på grund av ovidkommande hänsyn såsom offrets ras eller liknande omständigheter.¹⁵⁴ Att det är brottets art som grundar svensk kompetens och att frånvaron av denna anses stötande, talar ganska starkt för att bestämmelsen är baserad på universalitetsprincipen.

3.5.6 Lagar utanför BrB

2 kap 3 § är inte en uttömmande reglering av brott som är undantagna från kravet på dubbel straffbarhet. Fler undantag finns i specialstraffrätten. Bland annat i lagen (1990:1140) om Sveriges ekonomiska zon, lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, jaktlagen (1987:259), fiskelagen (1993:787), 29:13 MB (brott mot förbud mot dumpning och förbränning av avfall). Bestämmelserna avser lagföring av brott som begåtts inom Sveriges ekonomiska zon eller sjöterritorium, varvid svensk domstol har behörighet oavsett om 2 kap. 2 eller 3 § BrB är tillämplig.

Ytterligare undantag från kravet på dubbel straffbarhet finns i luftfartslagen (1957:297), lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor, lagen (1982:963) om rymdverksamhet, lagen (1993:1614) om Antarktis, lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid passagerarfartyget Estonia, lagen (1996:96) om internationella sanktioner,

151 Prop. 2004/05:45 s 127. SOU 2002:98 s 102. Asp s 49.

152 Asp s 49.

153 Prop. 1972:98 s 98, 101. SOU 2002:98 s 102.

31

Radio och TV-lagen (1996:884) samt i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet.

4 Svensk jurisdiktion – alltför vidsträckt?

Som framgått är den svenska domsrätten över extraterritoriella brott ganska vidsträckt. Skälet till att Sverige har tagit sig en långtgående jurisdiktion över dessa brott har främst varit att hindra att den som begått ett brott utomlands och befinner sig här undgår straff när det inte finns förutsättningar att utlämna personen till det land där brottet förövades.¹⁵⁵ Samtidigt har det varit av vikt för Sverige att lagföra brottslingar vars gärningar riktar sig mot svenska intressen när gärningslandet saknar förutsättningar att åtala dessa individer.¹⁵⁶ Sverige kan t.ex. med stöd av 2 kap. 3 § BrB begära att en person utlämnas hit.157

När gärningspersonen saknar anknytning till Sverige, kan jurisdiktion baserad på 2 kap. 3 § BrB te sig ganska vidsträckt. Emellertid tar Sverige oftast befattning med brott som involverar en person med anknytning till landet.158 Även om så inte skulle vara fallet, måste behovet av en ovillkorad extraterritoriell jurisdiktionsbestämmelse anses befogad med beaktande av den organiserade brottslighet (framförallt terrorism) som förekommer i länder där denna verksamhet inte är straffbelagd eller där den är oåtkomlig. Det bör vara ett universellt ansvar att bekämpa och därmed lagföra individer som begår brott mot mänskligheten. I fråga om sådana grova brott är ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet således nödvändigt. Vid en jämförelse med undantaget i 2 kap. 2 § st. 4 BrB, synes brotten i 2 kap. 3 § p. 6-7 vara universellt förkastliga, medan tvångsäktenskap och sexualbrott mot barn (som i de flestas ögon jämväl är förkastliga) kan vara accepterade enligt främmande lagstiftningar. Den svenska jurisdiktionen i fråga om universella brott torde i ljuset av detta inte vara ett folkrättsligt bekymmer i samma grad som vid tillämpningen av 2 kap. 2 § st. 4 BrB. 155 SOU 2002:98 s 91. 156 SOU 2002:98 s 92. 157 Cameron s 134. 158 Cameron s 137.

32

Måhända kan den situationen uppkomma, att ett grovt brott för vilket Sverige tar jurisdiktion, inte är kriminaliserat i gärningslandet och att lagföringen ses som ett inkräktande på gärningslandets suveränitet samt en inskränkning av den enskildes rättssäkerhet. Som ovan nämnts är emellertid intresset av att bekämpa allvarliga brott av sådan vikt att det bör anses berättigat att lagföra individer som utgör en fara för allmänheten. Den enskildes rätt till förutsebarhet får i sådana lägen stå tillbaka för andra människors rätt till liv och säkerhet. Det kan inte anses acceptabelt att någon ges frihet att företa brutala gärningar och skada andra människor i ett land på grund av att gärningarna inte är straffbelagda där. Mänskliga rättigheter måste anses tillkomma alla världens individer, även om dessa rättigheter inte är skyddade av lagen i en viss stat. Mot den bakgrunden är det nödvändigt att Sverige och andra länder har extraterritoriell jurisdiktion över grova brott. Den väsentliga frågan är vilka brott lagstiftaren låter omfattas av den ovillkorade jurisdiktionen. Enligt min mening bör grova brott som hotar människors rätt till liv, hälsa och säkerhet självklart omfattas, medan gärningar som snarare är kriminaliserade av politiska skäl (ex. spioneri och landsförräderi) inte alltid bör grunda extraterritoriell jurisdiktion.

Den vida behörigheten begränsas av att åtalsförordnande enligt 2 kap. 5 § BrB krävs för att svensk domstol ska få väcka åtal för brott som begåtts utomlands. Vid den särskilda åtalsprövningen beaktas bl.a. huruvida gärningen var straffbar på gärningsorten.¹⁵⁹ Vidare beaktas hur allvarlig gärningen är, vilken anknytning den har till Sverige och vilket intresse gärningslandet har samt huruvida det finns ett påtagligt svenskt intresse av lagföring.¹⁶⁰

Huvudregeln enligt andra stycket är att åtalsförordnande krävs. I samma bestämmelse finns emellertid undantag från kravet på åtalsförordnande för flera av de brott som listas i 2 kap. 3 § BrB. De punkter som ger intrycket av att ha ett större omfång, d.v.s. punkterna 4, 6 och 7, är dock inte undantagna från kravet på åtalsförordnande.

159 JuU 1972:26 s 9.

33

5 Utlämning och kravet på dubbel straffbarhet